En kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser

Herr talman! I december kom plötsligt en oväntad julklapp från bostadsminister Mehmet Kaplan och regeringen: en proposition med ambitionen att förenkla byggprocessen. Det var ännu en av alliansregeringens utredningsprodukter som fått slippa ur regeringens beredningsbur. Men precis som med bullerkraven är tyvärr även detta en urholkad proposition jämfört med vad som kunde ha blivit. Riktningen är rätt, men tillkomsten av bostäder uteblir.

Kristdemokraterna anser att politiken i allra högsta grad har en roll att spela på bostadsmarknaden. Det gäller bara att hitta rätt roll. En långtgående tolkning av försiktighetsprincipen har fått fritt spelrum i lagstiftningsarbetet och i tillämpningen av lagstiftningen hos myndigheter och i kommuner. På olika områden har regel lagts på regel. Föresatserna har varit goda, men konsekvensen har blivit allt krångligare regelverk och stigande byggkostnader. Vi kan kalla det välviljans tyranni.

Med propositionen En kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser ska länsstyrelserna tas bort som instansnivå för överklagande av detaljplaner. Den reducerade instansnivån bidrar förhoppningsvis till att korta tiden till byggstart för byggprojekt.

Överklaganden är en nödvändig del i ett rättssamhälle men måste till sin omfattning ha rimliga proportioner. Sverige är ett land i pågående bostadskris med en bostadsmarknad som länge varit i kraftig obalans. Förutsättningarna för att uppföra en bostad måste förbättras.

De långa överklagandeprocesserna är en extremt kostnadsdrivande process i dag, en process som både försvårar byggande och gör att byggtiderna blir orimligt långa. Det kan i vissa fall ta upp till tio år från idé till första spadtaget i Stockholm, och det är helt absurt.

Tidigare utredningsarbeten har innehållit flera delar som nu har övergetts. Några av dessa har särskilt framhållits och kommit till uttryck i den följdmotion som Alliansen lade fram tillsammans.

Vägar framåt är att instansordningen vid överklagande av beslut enligt plan- och bygglagen effektiviseras, med bibehållen rättssäkerhet, och att man överväger sådant som minskning av antalet instanser, begränsning av sakägarkretsen och införande av någon form av administrativ avgift vid överklagande till högre instans.

En angelägen och effektiv åtgärd för att främja bostadsbyggande är att kunna begränsa antalet överklaganden som görs i ett ärende. I dag finns en tendens till upprepade processer där samma person som förlorar ett mål väcker klagan i nästa omgång. Först överklagas detaljplanen, och därefter följer överklagande för bygglov.

I stället för dagens tendens med upprepade historier som ska prövas flera gånger bör man åter titta på förutsättningarna för att begränsa möjligheten att överklaga bygglov utan att några nya omständigheter i sak tillkommit sedan detaljplanen överklagades.

Med en avgift i samband med överklagande skulle även en återhållande effekt ges för rimliga proportioner. Internationella erfarenheter visar att detta väsentligt skulle reducera antalet överklaganden och att byggandet gynnas när överklaganden avgiftsbeläggs.

I dag löper en part som överklagar någon av hållpunkterna i byggprocessen inte någon risk att drabbas av kostnader, oavsett om överklagandet var motiverat eller inte och oavsett hur stor skada det orsakar byggherren och samhället.

Det finns ingenting som heter samhällsnytta i svensk lagstiftning, så som det gör i flera andra länder. Jag var bland annat i Italien i höstas. Där är det så att man trots att en överklagandeprocess pågår får fortsätta att bygga under tiden om det är av samhällsnyttiga skäl. Det skulle till exempel infrastruktur vara, och en del byggprojekt skulle i vissa fall också kunna ses som det, beroende på vad man bygger.

Normalt i svensk allmän domstol är en överprövning alltid förenad med en risk att behöva bekosta motpartens rättegångskostnader om överklagandet inte leder till bifall. Detta kostnadsansvar gäller inte vid överklagande av bygglov. Utredningen som ligger till grund för propositionen föreslog inte någon överklagandeavgift. Däremot visar utredningen, som har varit ute på remiss, att flertalet remissinstanser ställer sig positiva till detta.

Hanteringen av överklaganden saknar i dag en tidsbegränsning. Bristen på tidsgräns för hanteringen av överklagan gör det svårt för en byggherre att förutse hur lång tid en process kan ta. Det bör därför införas en tidsbegränsning för hantering av överklaganden, där en tidsfrist också bör övervägas för överklagandeinstanserna om ett ärende inte hanteras inom förutbestämd tid.

Likaså bör man titta på en begränsning av sakägarkretsen. I dag råder en orimlig ordning där exempelvis förändrad vy på håll anses utgöra grund för sakägarskap. I stället bör sakägarkretsen i lagtexten begränsas till dem som är direkt berörda. Ett typexempel på överdimensionerad sakägarkrets är turerna kring Slussen i Stockholm.

Sverige har ett trängande behov av bostäder. Med dagens förutsättningar kan vi inte möta de behov som föreligger. Vi har inte råd med tunna propositioner. Instanskedjan behöver förändras från grunden så att bostadsprojekt slipper leva som pappersprodukter i ett decennium innan de förverkligas. De förändringar som vi i Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centern föreslår i dag skulle göra stor skillnad.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Att korta tiden från idé till färdig lägenhet är angeläget och något som Alliansen har arbetat med under flera år. Under den föregående mandatperioden lade vi fram över 100 förslag just för att förenkla och förändra regelverken och kvicka på processen.

Det sägs i den allmänna debatten att detta är något som vi är överens om och att det är en fråga som regeringen är mån om. Samtidigt känner jag emellanåt tvivel utifrån att förslagen är få och oftast urvattnade när vi väl får dem. Det tycker jag är olyckligt.

I dagsläget tar angelägna projekt någonstans mellan sex och sju år i genomsnitt. Det tog åtta för några år sedan. Kanske har det kortats ned något år genom de förändringar vi har gjort. Detta behöver vi jobba vidare med, för det är helt orimligt. Det fördyrar processen och stänger ute nya och små aktörer. Så kan vi inte ha det.

I dag fattar vi beslut om att korta instanskedjan när det gäller detaljplaner och områdesbestämmelser, det vill säga vi tar bort länsstyrelsen som överklagandeinstans. Detta står vi moderater helt bakom, och jag vill ge en eloge för att åtminstone detta kommer.

Men vi vill gå längre. Vi vill att man tar bort länsstyrelsen över huvud taget när det gäller överklaganden. Det är egentligen av två skäl.

Det ena är att spara tid. Vi är säkra på att det kommer att gå mycket fortare för beslut att vinna laga kraft.

Det andra handlar om att renodla länsstyrelsens uppdrag. Jag har träffat på kommunpolitiker som tycker att de har jobbat jättehårt ihop med länsstyrelsen för att få fram bra program, och så blir det överklaganden. Det blir helt obegripligt för kommuner som jobbar fram saker tillsammans med länsstyrelsen när en annan avdelning på länsstyrelsen överklagar. Det har jag förståelse för. Det är säkert inte obegripligt för kommunjurister, för de vet detta, men för politiker kan det bli det.

Detta är olyckligt. Jag tror därför att den delen vore väldigt viktig för att renodla länsstyrelsens uppdrag. Detta är något som regeringen i en DN Debatt-artikel har sagt att man kanske är beredd att gå vidare med. Jag ska med intresse lyssna på regeringens företrädare för att höra hur en eventuell tidsplan för detta skulle kunna se ut. De skulle till och med ha kunnat bifalla att-satsen.

Att vi ser över sakägarkretsen känns också angeläget. Den har blivit orimlig i dag genom rättspraxis. Vi behöver se till att det är de närmast berörda som kan överklaga, inte några andra. Det kan inte vara så att förändrad utsikt på långt håll är ett skäl för att överklaga, utan det måste vara grannar och väldigt nära berörda som har den rätten.

Det är mycket möjligt att sakägarbegreppet inte var tydligt i samband med att vi ställde upp den nya plan- och bygglagen, men nu måste vi ta steget att förtydliga sakägarkretsen.

I detta sammanhang känns det angeläget att titta på att detaljplaner ofta överklagas när ett projekt planeras och man är negativ till det. Vi vet att människor ibland överklagar byggloven enbart för att fördröja. Det finns redan en begränsning av detta i plan- och bygglagen, men det känns inte som att den används speciellt ofta. Det är sällan så att man överklagar hela detaljplaneområdet. Ofta är en detaljplan större, och så tar man en del och överklagar bygglov.

Vi tycker att man verkligen borde fundera i banorna att den som har överklagat en detaljplan och inte fått rätt inte borde kunna överklaga ett bygglov, om det inte har tillkommit andra omständigheter. Jag tycker att det skulle kunna vara en rimlig aspekt.

Därtill tycker vi att det är angeläget att man återigen tittar på detta med avgifter och överklaganden. Det är självklart en avgift som man skulle få tillbaka om man får rätt. Vi tror att en sådan avgift skulle vara avhållande, och därför känns den frågan angelägen.

Ytterligare ett förslag som vi har handlar om tidsfrister. Det är inte så vanligt att domstolar har tidsfrister, men vi har det i vissa sammanhang, till exempel i ungdomsmål. Vi skulle vilja att man på allvar tittade på frågan om en tidsfrist. Vi tror att det skulle sätta lite mer press på förfarandet och också göra det tydligare för den som bygger när det gäller hur lång man tid man kan beräkna att det tar innan man får ett avgörande för ett lagakraftvunnet beslut.

I dessa tider, när vi har ett otroligt behov av fler bostäder, känns det oerhört angeläget att man går vidare med många av de förslag som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare har varit emot. Man har nu öppnat upp lite, och jag hoppas som sagt att ni kan presentera en tydlig tidtabell för när ni känner er beredda att gå vidare i de här frågorna. Jag kan känna ett visst tvivel om det finns en genuin vilja. Men jag tänkte försöka vara positivt inställd, så jag väntar med spänning.

Herr talman! Jag står bakom båda våra reservationer men yrkar endast bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Ja, plötsligt händer det! Äntligen - inte en dag för sent - lägger regeringen fram förslag som innebär förenklingar i plan- och bygglagen. Det är skarpa och konkreta förslag, åtminstone på papperet, som kan innebära kortare planprocesser och en större förutsägbarhet för dem som vill, kan och ska bygga bostäder.

Men under förra mandatperioden hördes det raljerande toner från de rödgröna om alla utredningar och uppdrag - dutt, dutt.

Vänner! Resultatet av detta är fortfarande det enda som kommer hit till riksdagen för ställningstagande, då ofta för sent och för lite. Det gäller exempelvis kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser och kanske allra mest den förordning om buller som, när den slutligen kom, bara marginellt förbättrade möjligheterna att få fram bostäder centralt intill trafik och verksamheter som kan ge ljud ifrån sig.

Herr talman! Vi kan konstatera att även regionplaneringsreformen dröjer. Regeringen vill invänta den nya regionindelningen som - om det inte havererar fullständigt, vilket det kanske gör - kommer att genomföras först 2023.

Med en tydligare roll för regioner och län för den fysiska planeringen ökar kraven på kommunerna att ha planer för bostäder framme, så att utbyggnaden kan ske samordnat med infrastruktur i arbetsmarknadsregionerna, små och stora.

Samtliga partier som ingick i Bostadsplaneringskommittén var överens, och Kaplan försatte inte något tillfälle att berätta om hur viktigt han tyckte det var att det nu har arbetats gemensamt med bostadspolitiken. Nu hörs inget sådant längre, i alla fall inte om det förslaget.

I stället bjuds det in till samtal med regeringen. Det är inget ont i det, men mycket av det som vi förväntas tala om i de samtalen är sådant som med allra största säkerhet skulle tas emot med öppna armar här i riksdagen om det leder till ökat bostadsbyggande, snabbare och mer förutsägbara planprocesser, minskade krav på detaljplaner, som Ewa Thalén Finné var inne på, och ökat självbestämmande för kommuner om detaljplanerna och deras antagande och framarbetande.

Herr talman! Alliansregeringen tillsatte och mottog den utredning som ligger till grund för det beslut som vi ska fatta i nästa vecka om att avskaffa länsstyrelsen som överklagandeinstans för detaljplaner och i stället föra över ärendena till våra fem mark- och miljödomstolar. Det gäller antagande, ändring och upphävande av kommunala beslut. Enligt vår mening kunde regeringen ha gått längre och flyttat över även prövningen av bygglov till en högre instans.

Det är ett steg i rätt riktning när länsstyrelsen ges en mer renodlad roll för att medverka till att en plan kan tas fram utan att stå i strid med lagar och nationella intressen och där olika myndigheter samordnas. Förhoppningsvis samråder man med kommuner på ett sådant sätt att bostadsbyggande inte stoppas.

Nu kommer länsstyrelsen inte längre att sitta på två stolar och pröva samma plan som de har medverkat till att ta fram under samrådet. Däremot kommer länsstyrelsen - genom regeringspartierna med stöd av Vänstern och Sverigedemokraterna - att kunna fortsätta upphäva de bygglov som har beviljats som ett resultat av samma plan.

I betänkandet finns en reservation där Centerpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans vill se en överföring även av byggloven till mark- och miljödomstolarna. Det handlar om 110 000 kommunala beslut per år, men det är bara 3 000 av de kommunala besluten som överklagas till första instans, länsstyrelsen, så det är ingen orimlig uppgift, eftersom enskilda bygglov ofta är betydligt mindre komplexa än en detaljplan, som kan omfatta hundratals bostäder. Det är uppskattningsvis bortemot 500 detaljplaner totalt som överklagas, och redan i dag får mark- och miljödomstolarna hantera hälften av dem, sedan länsstyrelsens beslut har överklagats en första gång.

Det är en tidsvinst att hoppa över länsstyrelseledet för detaljplaner - vi håller med om det. Men vi skulle gärna se att även byggloven följde med på den resan.

Är det något man möter när man träffar byggföretag men också kommunala politiker och tjänstemän är det en uppgivenhet över mängden överklaganden, den långa fördröjning det ger innan man kan sätta spaden i jorden och få bostäder färdiga och känslan av att aktörer som över huvud taget inte är berörda överklagar enbart för att sätta käppar i hjulet för en byggnation som man ogillar och fördröja genomförandet av en plan som ger bostäder.

Ibland tycks de vilja trötta ut den sökande. Om inte annat bidrar de till att det bara är de största, mest kända, uthålliga och kapitalstarka byggföretagen som klarar att fullfölja en sådan process. De små företagen avstår hellre, och därmed minskar konkurrensen och kostnadseffektiviteten i byggbranschen.

Herr talman! Det är av den anledningen vi i Centerpartiet och övriga allianspartier passar på att reservera oss till förmån för att regeringen borde överväga att minska den sakägarkrets som i dag tar sig rätten att överklaga planbeslut. Det handlar om att låta utreda vilken effekt det skulle få för lusten att okynnesöverklaga om det belades med någon form av avgift.

För Centerpartiet, som är ett liberalt parti, är individens rätt att sätta sig upp mot myndigheter grundläggande. Det bör inte vara förbehållet de rika att säga sin mening, men mot detta ska individers möjligheter att själva förverkliga sina bodrömmar vägas. Avgiften ska inte vara hög och måhända gälla bara de fall där utgången är klar men där det bara handlar om att fördröja. Detsamma ska gälla överklaganden av bygglov inom en plan, om inga nya omständigheter har tillkommit sedan planen vunnit laga kraft.

Till slut kan vi konstatera att inget av detta kanske skulle behövas om överklagandeprocessen kunde snabbas på genom mer resurser till mark- och miljödomstolarna, en välvilligare tolkning gentemot den sökande och en stupstock för långa handläggningstider.

Vi har i dag ett bostadsbyggande som är långt över vad det har varit tidigare. Det beror inte på den nuvarande regeringen utan på den föregående, där Centerpartiet deltog. Den rödgröna regeringens budget, med sitt investeringsstöd och bidrag till kommunerna för att de ska klara av sin självklara uppgift att planera för att bygga, har gällt i bara 65 dagar. Det finns inte heller något färdigt regelverk för vem, hur och för vad man kan söka dessa subventioner. Det som åstadkoms nu är alltså inget som ni kan slå er för bröstet för.

Däremot är det upp till bevis nu! Tveka inte att föra fram fler regelförenklingar och passa också på att ta bort de regleringar som hindrar investeringar i hyresrätter! Utmaningen vi har är enorm. Vi från Centerpartiet är med och vill ta ansvar så länge det känns konstruktivt och det finns en öppenhet när det gäller att se och lösa problemen.

Vi behöver bygga dubbelt så många bostäder de närmaste åren, eftersom det under decennier har legat en regelmässig hämsko på byggföretagen. Vi behöver lättnader i strandskydd och planprocesser så att fler kan aktiveras och vi får igång byggandet också utanför storstäderna.

Herr talman! En närodlad bostadspolitik börjar med att jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt yrkar bifall till propositionen. Men det kommer inte att räcka. I den mycket allvarliga situation vi ser framför oss kan inte människor med en inkomst från arbete, med väntande studier eller behov som uppstår till följd av ändrade familjeförhållanden, ålder eller att man är nyanländ få tag i bostäder som passar behoven. Använd i första hand de bostäder som redan finns effektivare och sätt fart på byggandet!

(Applåder)

Herr talman! Från Liberalernas sida vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till något mer.

Nu när bostadskrisen har gått från att vara besvärlig till att vara superakut är det främst kommunerna som har hamnat i skottgluggen. En lösning som ofta föreslås, särskilt från vänstersidan, för att få fart på byggandet är mer statlig styrning. Bostadsminister Mehmet Kaplan har till exempel hotat med sanktioner mot de kommuner där byggtakten är för låg.

Sammantaget ger det bilden av att det är staten som driver på för bostadsbyggande här i Sverige, men i praktiken är det ofta staten som är bromsklossen. Nyligen satte Länsstyrelsen i Stockholm stopp för planerna på 800 centrala bostäder i Marievik. En av länsstyrelsens invändningar var att de planerade husen skulle synas från världsarvet Skogskyrkogården som ligger sex kilometer därifrån.

Mitt i en akut bostadskris bedöms alltså de dödas utsikt vara viktigare än bostäder för levande människor. Jag kan informera om att 350 000 unga vuxna saknar egen bostad i dag. Det är svårt att hitta ett mer illustrativt exempel på varför staten måste göra upp med alla de snåriga regelverk som gör att människor som behöver tak över huvudet alltid tycks sättas i sista rummet. Det finns jättemånga fler exempel bara i Stockholm med tusentals lägenheter som den senaste tiden inte har fått byggas.

Jag tycker att det är paradoxalt, för samtidigt beställer till exempel Stockholms kommun just nu i panik containerbostäder för miljarder åt flyktingar. Därmed sätter alltså länsstyrelsen stopp för riktiga bostäder som behöver byggas. De verkar tycka att det är bättre att flyktingarna bor i containrar. Det byggs tillfälliga bostäder med tillfälliga bygglov i brist på annan lagstiftning. Vi i Liberalerna har bland annat framfört att det behövs ett humanitärt undantagstillstånd i PBL för att våra flyktingar faktiskt ska få tak över huvudet.

Vad är Mehmet Kaplans svar på det? Ingenting hittills. Vad är Socialdemokraternas svar på det? Ingenting hittills. Man vet inte vad de tycker.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet får jättegärna sätta press på kommunerna att göra sitt yttersta för att få igång byggandet. Det tycker jag är helt rätt. Men regeringen får inte glömma bort att städa framför sin egen dörr.

Propositionen som vi debatterar här i dag, om att detaljplaner och områdesbestämmelser ska få en kortare instanskedja genom att länsstyrelsen tas bort som instans, är bra men innebär i praktiken bebissteg framåt. Det är långt ifrån tillräckligt med tanke på att vi saknar 700 000 bostäder i Sverige fram till 2025, att vi har över 500 000 människor i Stockholms bostadskö och att 250 av Sveriges 290 kommuner rapporterar bostadsbrist. Man tar bort en instans vad gäller detaljplaner och tror att det kommer att räcka.

Från Liberalernas och Alliansens sida vill vi gå längre, och vi vill ta bort instanskedjan för överklagande om bygglov och överväga att begränsa sakägarkretsen, just för att det är viktigare att människor har tak över huvudet än att alla har rätt att överklaga även när det är sex kilometer bort som det ska byggas.

Vi vill också se om det går att utreda för- och nackdelar med att införa en sanktionsavgift och om det går att begränsa människors möjlighet att överklaga samma beslut igen vad gäller bygglov efter att man redan har överklagat detaljplanen. Många av de här förslagen är små, men sammantaget leder de till, tror jag, fler lägenheter snabbare.

Från Liberalernas sida tror vi att det krävs ett humanitärt undantagstillstånd för att klara flyktingkrisen som vi ser i Sverige i dag. Miljöpartiet säger inte mycket, men i helgen sa de i varje fall att Sverige klarar av att ta emot 150 000 flyktingar det här året. Vi tog emot 160 000 flyktingar förra året. Det är alltså 310 000 människor till Sverige under de här två åren.

Mina frågor till Miljöpartiet är: Var ska de bo? Vilken lagändring tänker ni ta fram så att de får tak över huvudet? Hur tänker ni se till att vi inte bygger dyra containrar med tillfälliga bygglov?

Ett parti som vill ta ansvar och som tror på en generös flyktingpolitik måste ha svar på de här frågorna. Jag känner inte att Miljöpartiet har något svar över huvud taget, men de säger i varje fall någonting. Vad Socialdemokraterna säger och tycker i de här frågorna är höljt i dunkel.

Från Liberalernas sida vill vi generellt sett förändra bostadspolitiken. Vi vill ha typgodkända bostäder som är fria att bygga i hela Sverige för att få fram fler och billigare bostäder, till exempel Sabos kombohus. Vi vill utreda konkurrensen och att byggarna ska ha rätt att ta fram sina egna detaljplaner. Vi vill att länsstyrelsen ska tvingas ge planeringsbesked i ett tidigare stadium så att man inte kan komma i ett mycket senare skede och säga: Vi tycker att Skogskyrkogårdens utsikt är viktigare än 800 bostäder i Marievik. Vi vill ha färre överklaganden, vi vill mjuka upp strandskyddet, vi vill ha ägarlägenheter, vi vill sänka flyttskatten och vi vill faktiskt se över riksintressena, för det är inte rimligt att halva Sverige ska vara unikt. Jag tror inte att det stämmer.

Frågan är egentligen vad regeringspartierna vill och tänker göra. Det som man har presenterat här i dag är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. Om man menar allvar med en generös flyktingpolitik måste man också leverera lagstiftning så att man faktiskt sätter tak över huvudet på de här personerna. Just nu sätter man dem till exempel i campingläger i Göteborg. Är det rimligt? Är det den starten man ska ha i livet? Lyckas man i sin etablering om man bor i ett campingläger eller en container? Det tror inte jag.

Det är dags för en bra lagstiftning, och jag förväntar mig att regeringen svarar på de här frågorna och levererar lagstiftning i paritet med behoven som finns här i Sverige i dag hos dem som bor här nu och hos dem som kommer i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till civilutskottets förslag i betänkande CU16.

Regeringens förslag på en kortare instanskedja för detaljplaner och områdesplaner är ett bra sätt att effektivisera planprocessen och samtidigt bibehålla rättssäkerheten. Det kommer också att förtydliga länsstyrelsernas roll i samband med kommunernas planläggningsarbete. Jag tror att vi är överens om det ganska brett här inne.

Att överklagade ärenden går direkt till mark- och miljödomstolen kommer åtminstone inledningsvis att bli en ökad arbetsbörda för domstolen, tror jag. Det genomsnittliga antalet ärenden som överklagats till länsstyrelserna är 425 per år, och de som sedan överklagats till mark- och miljödomstolen är i snitt 275 per år. Det innebär att de får ungefär 150 ärenden till per år att hantera. Det tror jag är ett bra första steg.

Moderaterna och de övriga borgerliga partierna föreslår även att bygglov och tillsynsärenden ska gå direkt till nämnda domstol, vilket i snitt skulle innebära en ökning på ytterligare 1 700 ärenden per år.

Vår bedömning är att man ska börja med att endast låta planärenden gå direkt till mark- och miljödomstolen och utvärdera effekterna av den reformen innan vi lägger ytterligare 1 700 bygglovs- och tillsynsärenden på domstolen.

Vidare har Moderaterna och de övriga borgerliga partierna även lagt förslag om att begränsa sakägarkretsen som har rätt att överklaga bygglov och detaljplanebeslut, införa en avgift vid överklagande av detaljplaner, utreda förutsättningarna för att begränsa överklagande av bygglov när inga nya omständigheter tillkommit sedan detaljplan överklagats samt utreda tidsfrist för överklaganden.

PBL-överklagandeutredningen, som tillsattes av alliansregeringen, har tittat på de förslag som Moderaterna och de övriga borgerliga partierna nu lyft fram i sin motion och gjort bedömningen att inte lägga några sådana förslag. Utredningen gjorde bedömningen att de olika förslagen, utan att gå in på alla detaljer, riskerar rättssäkerheten vad gäller rätten att få överklaga samt att nackdelarna överväger fördelarna med att införa en avgift för överklaganden.

Det är flera som säger att det ska vara en låg avgift. Då ställer jag mig frågan: Vilka är det som hindras att överklaga? Jo, det är människor med låga inkomster som man vill hindra. Är det då människor med låga inkomster som okynnesöverklagar? Inte lär väl någon av oss i den här församlingen bli drabbade av en sådan avgift, om den skulle vara låg, och inte andra med högre inkomst heller för den delen. Nej, de som drabbas är de som har låga inkomster och som i dag har svårt att få lönen att räcka till hela månaden.

Vidare finns i plan- och bygglagen ett tydliggörande av att en fråga som redan är avgjord i detaljplan, områdesbestämmelser och förhandsbesked inte kan prövas på nytt. Att utreda frågorna igen känns inte som den mest framgångsrika vägen just nu. Vi har utrett dem. Ni tog fram en hel del utredningar, och vi har fått dem på bordet. Låt oss ta ställning till dem i stället för att utreda igen för att man inte fick det svar man ville få! Om vi får samma svar igen, ska vi då utreda en tredje gång?

Regeringen har nu inlett samtal med oppositionen om byggandet för framtiden. Det tycker jag är bra. Jag har pratat om det sedan jag kom in i riksdagen för ett och ett halvt år sedan. Jag fick till och med beröm av Caroline Szyber i den senaste debatten för att jag har rätt i att det är bra att vi diskuterar och försöker lägga våra ideologiska skygglappar lite åt sidan. Men under åtta år skedde aldrig detta. Inte en inbjudan kom till oppositionen om att diskutera de långsiktiga förutsättningarna för byggandet.

Möjligheterna finns just i att vi pratar med varandra. Jag hoppas nu att alla inblandade, även vi socialdemokrater, vågar släppa prestigen och gå in i samtalen förutsättningslöst, utan redan fastlåsta positioner. Tillkännagivanden till regeringen under dessa samtal riskerar snarare att låsa fast positioner än att skapa förutsättningar för ett givande samtal.

Självklart kan regelverken förenklas, men låt oss inte ha för höga förhoppningar på att det i sig ger ett ökat byggande. Det mesta går utmärkt att göra snabbt och smidigt redan i dag, när den politiska viljan sammanfaller med pragmatiska byggherrars vilja. Flera kommuner har framgångsrikt tagit tag i byggandet tillsammans med näringslivet. Tyvärr finns det många motsatta exempel på kommuner som inte tar sitt ansvar, utan snarare håller tillbaka i rädsla för tillväxt och lokal opinion. Inte sällan är det högerstyrda kommuner. Det är inte acceptabelt att inte alla aktörer gör vad de kan för att lösa våra gemensamma problem. Kommunerna måste se till att det finns byggbar mark tillgänglig och leverera planer inom rimlig tid. Det är min bestämda uppfattning.

Vi måste sluta skylla det låga bostadsbyggandet på plan- och bygglagen. Det är dags att vi lyfter fram de goda exemplen på kommuner som lyckas leverera effektivt, som Örebro och Järfälla. Vad gäller Stockholms stad har jag fått uppgifter om att byggandet har ökat. Byggstarterna ökade kraftigt under 2015, liksom antalet framtagna detaljplaner. Det finns med dagens PBL möjligheter att lyckas med det här.

Men för att kommunerna ska kunna leverera snabba planer och bygglov och få igång byggandet på riktigt måste vi snabbt ha utbildningar på plats för att hantera alla flaskhalsar, erfarenhetsbrister och kompetensbrister. Planhandläggare, byggnadsingenjörer, snickare, bergarbetare och kranförare - alla yrken är lika viktiga. Här måste alla parter ställa upp: akademi, yrkeshögskolor, kommuner, privata utbildare, studieförbund och sfi-anordnare. Det gäller även branscherna. Praktik och lärlingsplatser måste vara en självklarhet på varje byggarbetsplats. Mer resurser måste också läggas på produktivitetsutveckling och FoU i byggbranschen.

Med de volymer vi nu står inför finns enorma möjligheter till innovationer och industriell utveckling. Vi har redan världsledande bolag inom alla samhällsbyggnadssektorer, mängder med små och medelstora entreprenörer och stolta yrkesarbetare. Därtill har vi nu många som söker arbete och en trygg framtid i Sverige.

Jag hoppas att regeringens bostadssamtal nu har detta som utgångspunkt och att vi kan vända en situation med bostadsbrist och eftersatt infrastruktur till att vi inte bara bygger vårt eget land utan även bygger vår nästa stora exportindustri: ett hållbart samhällsbyggande.

(Applåder)

Herr talman! Det var lite synd att Leif Nysmed i sitt anförande, snarare än att lägga fram en tidsplan och vara positiv till förslaget om att ta bort länsstyrelsen som överklagandemyndighet också vid rivningslov och bygglov, gav känslan att han tycker att det här nog är mer problematiskt än bra. Jag tycker att det är lite förvånande med tanke på att statsministern, finansministern och bostadsministern i en artikel har uttalat att man borde ta bort länsstyrelsens roll i de här delarna. Jag skulle vilja höra vad Socialdemokraterna faktiskt tycker. Tycker socialdemokraterna i civilutskottet och riksdagen någonting annat än vad statsministern tycker?

Herr talman! Ewa Thalén Finné! Det jag gjorde var att problematisera. Jag sa att vi kanske ska titta på vad det blir för effekt om vi börjar med att föra över planärendena direkt till mark- och miljödomstolarna och utvärdera den reformen innan vi lägger 1 700 ärenden till på deras bord. Det betyder inte att jag säger att det inte är möjligt att göra det, men om vi lägger 150 plus 1 700 - det vill säga nästan 2 000 - ärenden direkt på deras bord nu tror jag att det kan bli ganska omfattande för deras del. Jag tror att man ska ta steg för steg i den här frågan och titta på effekterna.

Det finns en del farhågor med att ta bort länsstyrelsen. Landshövdingen i Stockholms län, Chris Heister, som jag tror är moderat, är väldigt kritisk till det här förslaget och har varit ute i pressen och kritiserat att vi ska ta bort länsstyrelserna som första instans vad gäller detaljplanerna. Det finns en del kritik mot det här förslaget, och jag tycker att vi ska lyssna på kritiken innan vi förändrar detta fullt ut. Men i ett första steg tror jag att det här är bra. Jag är inte emot att utvärdera det och titta på om det är möjligt att ta ett till steg framöver. Låt oss ta ett steg i taget och utvärdera!

Herr talman! Min uppfattning blir nog att regeringspartierna inte tar bokrisen på det allvar som jag anser att frågan förtjänar. Man är oerhört saktfärdig med samtliga regelförenklingsförslag man skulle kunna lägga fram, och de förslag man lägger fram är alltid minimalistiska.

Problematisera kan man alltid göra. Man kan alltid se hindren i stället för möjligheterna. Vi försöker se möjligheterna.

Under förra mandatperioden skällde ni på oss nästan varje gång vi hade debatter för att vi gjorde så många förändringar. Jag hör sådana tendenser även nu. Vi kanske inte ska göra så mycket - nu måste alla regelverk få sätta sig, säger ni. Det gör mig bekymrad. Vi måste fortsätta att städa i regelverken.

Det är självklart så att plan- och bygglagen i sig inte är ett hinder. Det är ett paket av åtgärder som behöver vidtas.

Vi har tackat ja till att delta i samtalen. Men vad jag också tycker är bekymmersamt är att det kommer noll signaler, mer än artikeln i DN Debatt, om vad regeringspartierna faktiskt vill. Det är svårt att förhålla sig till förslag som inte presenteras.

Det är synd att man är räddhågsen och inte vågar ta stegen. Det är klart att länsstyrelsen tycker att länsstyrelsen ska vara kvar. Men prata med våra kommunpolitiker, så får ni höra vad de har att säga!

Fru talman! Bostadspolitiken är långsiktig och sträcker sig inte bara över en mandatperiod. Jag hade tyckt att det varit en bra inställning från den tidigare alliansregeringen om man också hade sett det så och inte låst in sig med de sina fyra och tagit fram utredningar utifrån sina perspektiv utan bjudit in till samtal. En långsiktig bostadspolitik är nämligen någonting som branschen har efterfrågat under lång tid. Jag tycker inte att vi ska stå här och låsa fast oss i olika positioner inför de samtal som jag tror kommer att äga rum nästa vecka. Jag har sagt det förr och säger det i dag igen: Det finns mycket att diskutera, och det ska vi göra utifrån öppningar och inte låsningar.

Det har kommit en del förslag, och ni vet att vi också har andra förslag. Vi har många saker som vi är överens om. Men det finns naturligtvis saker som vi kommer att slå i huvudet på varandra. Det gäller kanske investeringsstöd, marknadshyror och så vidare. Men jag tror att vi kan lägga en bra grund för en gemensam långsiktig bostadspolitik framöver. Det är min bestämda uppfattning.

Fru talman! Detta förslag innehåller bland annat att vi från Liberalernas och Alliansens sida vill utreda sakägarkretsen, avgifter och se till att man inte kan komma tillbaka med samma överklagande. Leif Nysmed går då till attack och säger att människor med låga inkomster inte kommer att kunna överklaga. Min största oro ligger inte där, Leif Nysmed. Min största oro är att människor med låga inkomster behöver någonstans att bo och tak över huvudet.

Låt mig ta två väldigt enkla exempel. Jag har själv bott i Gårdsten, en förort till Göteborg. Den har sedan 15 år tillbaka fått 200 färre lägenheter men en 33-procentig befolkningsökning. Var bor dessa människor? De bor trångt, och de behöver bostäder. Det är där vi behöver bygga. Biskopsgården är en annan del av Göteborg som också är otroligt utsatt med många som har ekonomiska bekymmer. Det har varit en 20-procentig befolkningsökning och åtta nya lägenheter på 15 år. Dessa människor med låga inkomster behöver tak över huvudet. Det är vad vi politiker behöver ge dem.

Så till frågan. Ni är inte för några förändringar över huvud taget som ger effekt. Jag vill ändå fråga er: Anser Socialdemokraterna att Sverige har kapacitet att ta emot 150 000 flyktingar i år med den bostadspolitik vi har? Det är nämligen det som Miljöpartiet uttalat. Anser ni i Socialdemokraterna att vi med den bostadspolitik vi har i dag kan ta emot 150 000 asylsökande på ett vettigt sätt?

Fru talman! Flyktingfrågan, Robert Hannah, kan jag inte svara på i dag. Vi vet inte ens en gång om det blir så många som 150 000. Det var problem med de stora mängder som kom förra året och speciellt under hösten. Då vidtog vi också åtgärder för att klara av det stora antal som kom. Jag kan inte svara på det i dag.

Vi har i dag ett stort behov av bostäder oavsett om vi har många migranter som kommer till oss eller inte. Vi säger att det är bråttom med lägenheter och att få fram bostäder. Att utreda vidare ytterligare en gång för att man inte fick det svar man ville första gången löser inte det problemet på något sätt.

Då tycker jag att det är bättre att vi tar de frågorna i samtalen och tittar på om vi kan komma framåt. Jag misstänker att ni företrädare som kommer att vara med i samtalen med regeringsföreträdarna kommer att lyfta upp dem, eller hur? Det vore väl konstigt annars. Det är bättre än att lägga fram ett tillkännagivande om att vi ska utreda det. Då har vi låst fast vår position. Det tycker jag är direkt korkat.

Jag är själv född i Flemingsberg och har bott i hela mitt liv i Flemingsbergsområdet. Jag vet hur det ser ut bland de människor som bor i de områdena. Det är trångboddhet. Jag har grannar som har bott två tre familjer i en och samma lägenhet. Det är ett allvarligt problem.

Under den tid som borgerligheten har styrt i exempelvis Stockholms stad har man sålt ut väldigt många av de hyreslägenheter som kan efterfrågas av människor som har lägre inkomster och inte har möjlighet att ta lån. Fram till dags dato är det 60 000 färre hyreslägenheter i Stockholms stad än vad det var 1990.

Det beror inte på att Socialdemokraterna har startat med att bygga hyreslägenheter, utan det beror på de ideologiska utförsäljningar som Alliansen under årens lopp har sysslat med. Det har absolut inte hjälpt de personer som behöver ha en billigare bostad.

Fru talman! Det är intressant att sitta här i kammaren och få svaret "vet ej" på frågan om Sverige klarar av att ta emot 150 000 flyktingar i år. Det är nämligen vad er regeringspartner vill. De vill ta emot 150 000 flyktingar i år. Om det ska bli verklighet kan regeringen inte komma till riksdagen med lagstiftning som är så undermålig och innebär så små bebissteg att vi kan garantera att vi inte kan ta emot dem.

Liberalerna har sedan flera månader tillbaka begärt att regeringen kommer tillbaka med ett humanitärt undantagstillstånd i PBL så att vi kan sätta tak över huvudet för våra asylsökande. Är ett parti på riktigt för ett generöst flyktingmottagande måste det också backa upp det med arbetslagstiftning och bostadslagstiftning som gör att vi klarar av att ta emot dessa personer.

Det är oseriöst att ha två regeringspartier där det ena säger att det vill ha 150 000 asylsökande i år och det andra partiet säger "vet ej". Samtidigt vill man inte förändra i bostadslagstiftningen, som är ett hinder för att vi ska kunna ta emot människor på ett vettigt sätt.

Vad som kommer att hända med ett starkt asylmottagande som vi har redan nu är att dessa människor kommer att hamna i Gårdsten och Biskopsgården. Men vi kommer inte att kunna bygga bostäder till dem. De kommer också att hamna i din ort Flemingsberg. Men det kommer inte att finnas bostäder för dem. Oavsett om du konverterar hyresrätter till bostadsrätter saknades det 700 000 bostäder i Sverige innan flyktingkrisen kom.

Ska en regering vara allvarlig och seriös i sin bostadspolitik måste den också se verkligheten för vad den är. De förutsättningar som fanns när utredningarna sa nej var i ett helt annat Sverige. Det var inte ett Sverige som tog emot 160 000 flyktingar förra året utan ett helt annat Sverige.

Det är nya förutsättningar, och nya förutsättningar kräver att partier som är seriösa överväger sina tidigare ställningstaganden för att möta de behov som finns här i dag. Det gör tyvärr inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Fru talman! Menar du allvar, Robert Hannah, när du säger att de förändringar som finns i era förslag om att utreda sakägarkretsen, avgift för överklagande av detaljplaner och att begränsa möjlighet att överklaga bygglov skulle skapa 150 000 nya bostäder? Det tycker jag inte är seriöst.

Samtidigt lägger Liberalerna fram förslag om sänkta löner för dem som kommer nya in på arbetsmarknaden. Det är dessa personer vi talar om. Samtidigt föreslår man marknadshyror. I Vårby Gård är det 200 sökande på varje hyreslägenhet i dag. Tror du på allvar att dessa lägenheter skulle bli billigare med marknadshyra? Knappast.

Era förslag är rent nonsens. Människor med ännu lägre löner än vad som finns som lägstalöner i dag skulle inte lösa bostadspolitiken. Det skulle inte skapa en efterfrågan på någon bostad, möjligtvis tält kanske men inget mer. Då skulle vi få göra det fritt att tälta lite grann överallt. Mer allvarligt än så kan jag inte ta ert bostadspolitiska förslag.

(Applåder)

Fru talman! Att det råder bostadsbrist i Sverige har väl inte gått någon förbi. Vi ser hur bostadsbristen breder ut sig i alla kommuner i Sverige. Det förorsakar väldigt stora problem på arbetsmarknaden när det gäller möjligheten till boende och har också andra följder. Anläggningsboendena är fulla av personer som söker asyl i Sverige. Ebolagstiftningen har gjort att många lägenheter i Sverige i dag är knökfulla. Det håller inte. Vi vill se till att få en flyktingpaus för att kunna få någon ordning på bostadspolitiken.

Vad kommer då regeringen med för åtgärder? De är väldigt få, måste jag säga, för den krissituation som vi har i och med att man har stått bakom den havererade migrationspolitiken så väldigt länge. Dock är vi glada över den proposition som ligger på bordet för beslut i dag. Vi ställer oss såklart bakom den. Den är lite tunn, men den innehåller trots allt väldigt viktiga frågor.

Redan när PBL-överklagandeutredningens betänkande kom 2014 ställde sig Sverigedemokraterna sig bakom det förslag som innebär att man tar bort länsstyrelserna som överklagandeinstans och går direkt med överklaganden till mark- och miljödomstolen för detaljplaner och områdesbestämmelser.

Vi tror att detta, som man kan läsa i handlingarna, kommer att stärka länsstyrelsernas roll som samrådspart. Vi ser också man beräknar att handläggningstiderna kommer att minska med 4 ½ månader. Det är väldigt viktigt med en sådan förkortad handläggningstid i och med att vi i Sverige i dag har ett snitt på sex år för att få upp en bostad, och i storstäderna är det åtta år och kanske längre.

Detta innebär såklart också att fler byggbolag får möjlighet att medverka och att det blir billigare bostäder i och med den kortare handläggningstiden.

Det kan också vara intressant att titta på i vilken mån bygglov kan innefattas i att man tar bort länsstyrelserna från instanskedjan för överklaganden.

Dock ställer vi oss bakom det förslag som regeringen har lagt fram i propositionen och som innebär att man i första hand ska ta detta steg för att utvärdera de konsekvenser det innebär. När det gäller bostadspolitik är det viktigt att vi tar steg som innebär att vi inte lägger fram förhastade förslag som vi inte vet exakt vad de leder till. Det är något som vi dock ser många gånger när det gäller förslag från partier här i riksdagen: Man vill gå väldigt snabbt fram.

Jag och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigare att man har en bostadspolitik och ett byggande som harmoniserar med befolkningsökningen. Det skulle innebära att man inte behöver fatta förhastade beslut utan att veta vilka konsekvenser de innebär.

Att länsstyrelserna får behållas som överklagandeinstans för bygglov innebär också, som vi läser, att kostnaderna inte behöver öka lika mycket. Vi tror, i likhet med vad som framställs, att länsstyrelserna kan behövas på plats och att det därmed också blir enklare för dem att vara med i behandlingarna.

Flera frågor har diskuterats i bostadspolitiken om just överklagandeområdena. Men det finns också andra frågor som är viktiga att tillföra debatten. Vi ser att regeringen aviserar att se över de frågor som har diskuterats, inklusive de frågor som Alliansen har lagt fram. Det innebär därför egentligen bara att slå in öppna dörrar att bifalla de förslag som Alliansen har lagt fram i sina följdmotioner.

Vi sverigedemokrater ställer oss därmed bakom den proposition som regeringen har lagt fram och hoppas på fortsatta utredningar på sådana här viktiga områden för att kunna komma fram med nya förslag för att förenkla möjligheten till byggande.

Fru talman! Det var trevligt att vi bytte talman under debattens gång, så att också fru talmannen kommer att bli väl insatt i hurdan instansordningen är och hur vi nu vill förändra den från regeringens sida.

Tiden från idé till färdig byggnad och inflyttning behöver bli kortare - det är vi nog alla överens om. Men det är flera steg i processen som behöver gå fortare - däremot inte för fort. Att bygga ett hus är en sak, men det vi bygger i dag ska fungera också om 50 år och helst 100 år. Det är därför vi inte bara kan bygga hus utan också måste bygga ett samhälle.

För att kunna bygga ett samhälle behöver de som är en del av samhället också få vara en del av processen. Därför finns det krav på samråd tidigt i processen och möjlighet till överklagande senare i processen. I dag debatterar vi den senare delen: överklagandeprocessen. En del av oss vill strama åt den mer, medan regeringen väljer att lägga fram ett förslag som kommer att skynda på processen men som inte minskar människors möjlighet att påverka det samhälle vi ska bygga.

De förändringar vi nu föreslår kommer att innebära att länsstyrelsen inte längre kommer att sitta på dubbla stolar. Det innebär också en ökad rättssäkerhet.

Fru talman! Länsstyrelsen har i dag flera olika roller under planprocessen. De ska bland annat företräda staten under samrådet och värna vissa allmänna intressen. Denna del av länsstyrelsens uppgift påverkas inte av det förslag vi lägger fram i dag.

När kommunen har antagit en detaljplan har länsstyrelsen två uppgifter. För det första ska länsstyrelsen bedöma om planen kan antas vara olämplig i förhållande till särskilt utpekade kriterier. Det kan till exempel vara riksintresse, strandskydd och hälsa och säkerhet. Detta är den så kallade överprövningen. Om planen är olämplig i förhållande till något av dessa kriterier kan länsstyrelsen välja att upphäva planen. Denna del av länsstyrelsens uppgift påverkas inte av det förslag vi lägger fram i dag.

För det andra har länsstyrelsen i dag rollen att pröva överklaganden från en annan part. Uppgiften om överprövande är ingenting som påverkas om länsstyrelsen själv väljer att överpröva planen.

Det vi nu gör är att ta bort länsstyrelsen som instans för överprövande av annan part. Den skillnad som blir är alltså att ärendena nu kommer att hanteras av mark- och miljödomstolen, vilket regeringen har avsatt extra resurser för.

Formellt sett behöver inte länsstyrelsen överklaga det beslut de vill ändra, utan de kan bara göra precis som de har gjort tidigare. Länsstyrelsen kommer alltså också fortsättningsvis att företräda statens intressen.

Utöver regeringens förslag, som vi och oppositionen är överens om, motionerar också M, C, L och KD om ytterligare ändringar av bestämmelserna i överklagandeprocessen. Deras förslag är något vi i dag inte väljer att ställa oss bakom.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Även om vi med propositionen föreslår förändringar i överklagandeprocessen hoppas jag att vi alla är överens om att det vi egentligen måste göra är att minska det faktiska antalet överklaganden. Det gör vi nog bäst genom att få en bättre process i framtagandet av detaljplaner och områdesbestämmelser där medborgarinflytandet blir tydligt och kommer in tidigt i processen. Bra samrådsprocesser kan förhoppningsvis också leda till färre överklaganden.

(Applåder)

Fru talman! Jag bestämde mig för att begära en kort replik på Emma Hult. Vi får se hur kort den blir.

Diskussionen har lite grann karaktären av att det bästa blir det godas fiende. Jag håller med Emma Hult om att det är viktigt att vi planerar långsiktigt och att bostäderna kommer att stå i kanske 50-100 år. Jag vet inte vad man tänkte när man byggde miljonprogrammet. De kåkarna kommer väl att stå i evighet, antar jag. Men det finns stora renoveringsbehov. Det finns stora behov av att göra förändringar som innebär att man bygger på en våning, förändrar fasaden, energieffektiviserar och vidtar olika åtgärder som syftar till att lyfta ett sådant här område och samtidigt skapa fler bostäder.

Det är just denna typ av processer som kan överklagas. Det krävs ett bygglov, och ibland behövs en detaljplaneändring för att man ska kunna göra en så liten sak som att renovera, förtäta och förbättra ett bostadsbestånd.

Det är här det bästa blir det godas fiende. Man hamnar i en situation där inte bara detaljplanen utan också bygglovet överklagas. Det ena hamnar då enligt regeringens tankar i mark- och miljödomstolen, och bygglovet hamnar hos länsstyrelsen.

Vi känner till länsstyrelsernas sätt att arbeta. Jag har svårt att se att det förenklas speciellt mycket. När en länsstyrelse som avlövas när det gäller detaljplanen tvingas hantera bygglovet är det klart att det blir ett förändrat sätt att arbeta på länsstyrelsen. Redan i detta skede kommer kompetensen att försvinna vad gäller överprövningen medan vi behöver satsa på kompetenshöjning och förbättring av samrådet och dialogen med kommunen när planerna ska tas fram. Vi ser hur länsstyrelsen agerar när det gäller exempelvis strandskydd. Det är inte speciellt proaktivt och stödjande när det handlar om möjligheterna att lyfta landsbygden.

Jag är lite intresserad av detta, för jag märker ändå en nyfikenhet hos Emma Hult: Vad är det i våra förslag som hon gillar och stöder och vill komma tillbaka till?

Fru talman! Det var bra att du hann fram till frågan, Ola Johansson, för jag funderade på vad det var du undrade över.

Jag vill börja med att säga att jag har fullt förtroende för länsstyrelserna och det arbete de gör. Det råder ingen tvekan om den kompetens som finns där.

Däremot blir jag lite fundersam när Ola Johansson påpekar att länsstyrelsen avlövas när det gäller möjlighet att påverka detaljplaner och att de därför kommer att ställa till det i bygglovsskedet.

Jag skulle snarare vilja hävda att länsstyrelsen nu får den roll de ska ha: att under processerna ta fram en detaljplan och att även kunna vara med och påverka den. I nästa skede blir länsstyrelsen nu inte de som tar hand om överklagandena. För mig blir det en tydlig roll för länsstyrelsen att vara med tidigt i processen. Då vet man också, när man kommer till bygglovet, att det var den process man hade för att ta fram detaljplanen. Jag ser inte det problem som Ola Johansson ser.

Fru talman! Karaktären i de anföranden vi har hört, inte bara från Emma Hult, är lite grann att vi måste vänta, avvakta och se om detta är bra. Ingen av regeringspartiernas företrädare har ännu egentligen avfärdat de förslag som Alliansen lägger fram i sina följdmotioner.

Det må väl vara hänt att man springer regeringens ärende; vi har också en viss vana av detta.

Men det som ändå gör mig ganska nyfiken är denna syn på länsstyrelsens roll i framtiden. Är det som vi från allianspartierna framhåller, att det kanske är viktigare att kunna hitta en bostad? Man kan inte bo i ett överklagande. Då är det kanske viktigare att vi i det skede som vi nu befinner oss i ser till att vi förenklar, förbättrar och snabbar på möjligheterna att få en plan som vinner laga kraft och att vi förenklar kommunernas sätt att hantera detaljplaneprocessen.

Emma Hult känner till att vi har fört fram förslag om att man ska kunna undanta ett antal fall där kommunerna själva ska kunna besluta huruvida det ska tas fram en detaljplan eller om det räcker att gå fram med ett bygglov. Det ska också vara möjligt att delegera beslutsfattandet.

Jag tycker att det är lite märkligt, utifrån den diskussion som vi har, att regeringspartierna fortfarande kramar den politik som de tidigare kritiserade allianspartierna för, givet den situation som vi står inför med ett enormt behov av att bygga betydligt fler bostäder.

Jag är lite nyfiken på att få reda på Emma Hults inställning till de förslag som vi för fram. Är det viktigt att vi ska kunna korta handläggningstiderna för överklagande? Är det viktigt att vi ska kunna begränsa mängden okynnesöverklaganden? Och är det en god tanke på sikt att även lyfta bort byggloven från länsstyrelserna över till mark- och miljödomstolarna?

Fru talman! Att vi ska korta handläggningstiderna för överklagande är vi nog överens om. Det är därför som regeringen väljer att lägga fram detta förslag.

Det tillsattes en utredning, och utredningen visar - om man tycker att det är bra eller dåligt är upp till var och en att avgöra - att de andra åtgärder som ni föreslår inte skulle korta handläggningstiderna eller minska andelen överklaganden. Det är det som är problemet. Man tillsätter en utredning men får inte det resultat som man hoppas på.

Jag väljer att lämna det så pass öppet som att regeringen har kallat till blocköverskridande samtal, och det finns en orsak till det. Detta är ingenting som den ena eller andra sidan kommer att kunna lösa på egen hand. Detta är någonting som vi ska ha långsiktiga spelregler för, och Ola Johansson är minst lika inblandad som jag i de samtal som kommer att föras framöver. Vi fick tidigare höra att nästa möte är i nästa vecka. Jag hoppas att vi kommer att komma fram till en bra gemensam lösning. Det absolut viktigaste är nämligen att vi inte ändrar förutsättningarna hela tiden för dem som verkar i denna bransch. Att förändra för kommunala handläggare eller för företag i branschen ger en osäkerhet.

Nej, det är klart att det inte går att bo i ett överklagande. Det är ingen bostad.

De förslag som ni lägger fram kommer såklart att bli en del i samtalen, men jag tänker inte föregripa dem. Vi får nog vänta och se.

Fru talman! Det verkar vara regeringens nya sätt att man har lite förhandlingsteknik och förhalningsteknik och i princip inte säger någonting över huvud taget. Allting som man säger kan nämligen uppfattas som en position, enligt Leif Nysmed. Och enligt Emma Hult vill man inte föregripa dessa samtal. Bjuder man in till samtal måste man fortfarande veta vad man vill.

Det enda vi hör är att det går för fort, att man inte riktigt kan säga någonting och att man inte kan ändra förutsättningarna. Som min allianskollega Robert Hannah sa har förutsättningarna förändrats. Då måste man också förhålla sig till dem.

Vi har en bostadsbrist som har gått över i en bostadskris. Kommunerna skriker efter åtgärder, där lagstiftningen enligt dem i dag är hämmande. Kommunerna behöver hjälp. Ska man också kräva mycket av kommuner måste man börja städa vid sin egen dörr.

Då skulle jag vilja veta vad som enligt Emma Hult belystes i debattartikeln på DN Debatt. Om jag ska vara ärlig tror jag att vi kan läsa den med sju olika ögonpar och sitta där i ett rum, och alla kan nynna och fundera lite grann och ha sina olika ståndpunkter. Men om det ska komma någonting ur detta måste man också vara tydlig med vilka ens positioner är.

Det talas mycket om att det går för fort och att man inte kan säga vad man tycker. Vi får tydligen inte göra tillkännagivanden eftersom det är ett sätt att låsa positioner.

Vad tycker ni? Vad vill ni? Det handlar om alltifrån vad som det gavs uttryck för i denna debattartikel på DN Debatt. Vad är det som ni till viss del tycker är bra? Vi har nämligen inte fått fler svar. Jag känner alltid att jag har fler frågor än svar efter att ha lyssnat på regeringsföreträdarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag är här i dag för att debattera en kortare instanskedja för överprövning av detaljplaner och områdesbestämmelser. Jag är inte här för att deklarera regeringens ställningstaganden i de bostadspolitiska samtalen.

Fru talman! Detta är Emma Hults vanliga sätt. Hon håller väldigt korta anföranden och säger inte så mycket. Och nu är förhalningstekniken att inte säga någonting eftersom det pågår förhandlingar.

Vi har alltså inte träffats på sex veckor. Men det enda som regeringen väntar på är att vi ska skicka in lite förslag. Ni måste också politikutveckla. Ni måste också se allvaret.

Jag kan säga ärligt att jag är ganska oroad. Ja, vi debatterar i dag den kortare instanskedjan. Den berörde ni ändå i debattartikeln på DN Debatt. Din bostadsminister och regeringens finans- och statsministrar skrev ändå en artikel. Den måste fortfarande vara en viljeinriktning, och den måste fortfarande säga någonting.

Ska jag vara helt ärlig är jag helt övertygad om att Miljöpartiet aldrig hade röstat ja till detta förslag om ni inte hade suttit i regeringen.

Jag ger därför Emma en chans till. Utifrån det betänkande som vi diskuterar i dag, vilka eventuella förändringar är det ni kan tänka er att göra? Eller var det att ta bort länsstyrelsen, som var det som ni skulle kunna tänka er?

Fru talman! Att påstå att vi inte skulle vara för detta om vi hade suttit i opposition är intressant. Jag ser inte att detta strider mot något av de tidigare beslut som vi har fattat om att länsstyrelsen inte ska ha en roll i överprövningen av dessa ärenden. Länsstyrelsen har en roll i processen att ta fram en detaljplan. Det är viktigt därför att länsstyrelsen företräder statens intressen i detta framtagande.

Det sägs att det har gått sex veckor sedan ni träffades. Men jag var inte med, så jag vet inte när ni senast träffades. Jag har inte heller möjlighet att deklarera var regeringen står i dessa samtal.

Men jag tror mig veta att ni har blivit ombedda att skicka in era synpunkter, och jag tror mig veta att ni då också fick veta att ni kommer att få reda på vad regeringen tycker. Men det är inte min roll här i dag att berätta vad regeringen har för ingång i de samtal som ska föras, framför allt inte innan samtalen har förts.

Den ton och den inställning som Caroline har gör mig lite bekymrad, och jag undrar hur det ska gå när ni ska sitta ned och samtala vid samma bord.

Fru talman! Jag är sista talaren i debatten, och jag är mycket glad att alla har väntat.

Vi diskuterar i dag civilutskottets betänkande om kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser.

Det är en lagändring som förhoppningsvis kommer att effektivisera överklagandeprocesserna med bibehållen rättssäkerhet. Det är i nuläget angeläget att vi lyckas bygga väldigt många fler bostäder än vad vi har gjort under de senaste åren.

För Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att vi ser till att unga, äldre och alla däremellan får ett tryggt hem att bo i som inte kostar alldeles för mycket pengar. Man ska ha friheten att flytta dit man vill, där man kanske har fått ett nytt jobb eller där man kanske bor nära barnbarnen. Och det ska inte krävas miljoner på banken för detta.

Det är viktigt att vi bygger och planerar städer som håller ihop och som vi alla kan trivas i. Därför är det särskilt viktigt att samrådsprocesserna i byggprojekten fungerar väl. De är viktiga. Bättre och smartare idéer kan plockas upp. Vi kanske kan bygga flerfamiljshus i stället för jättevillor på vissa platser. Vi kan ha en bättre infrastruktur med skola och förskola runt våra bostadsområden eller se till att planera för annan samhällsservice på ett bättre sätt. Många intressen behöver vägas samman för att vi ska få goda hem och trevliga bostadsområden.

Samtidigt är det just vår gemensamma tillvaro som behöver planeras och styras. Det betyder också att specifika egenintressen inte kan och inte ska väga tyngre än allmänintresset att till exempel bygga många bostäder.

Det blir exempelvis ett problem om våra kommunpolitiker känner att de inte kan bygga flerfamiljshus och hyresrätter i storstädernas villaområden för att de då kommer att få en massa utdragna överklagandeprocesser.

Att effektivisera överklagandeprocesserna är också ett sätt att ge kraftfullare verktyg till kommunpolitiker som behöver bygga bort segregationen i våra städer. Vi vet att det framöver kommer att vara viktigt och nödvändigt att just blanda upp villamattorna med studentbostäder, äldrebostäder och flerfamiljshus. Överklagandeverktyget var aldrig tänkt som ett verktyg för välbeställda kommuninvånare som vill förhindra eller försvåra ett viktigt arbete mot segregation och för ökad samvaro. Där behöver vi vara tydliga.

Samtidigt ska vi kanske inte överskatta effekten av ändringar i överklagandestrukturen. Vi vet trots allt att drygt 80 procent av detaljplanerna aldrig överklagas och att överklagandena till länsstyrelserna på senaste tiden faktiskt har varit ganska snabbt avklarade. Länsstyrelserna har gjort ett gediget jobb med att få ned handläggningstiderna.

Många fler saker behöver göras för att på allvar bygga bort bostadsbristen. Vi behöver bygga hyresrätter som folk har råd att bo i, och för det krävs ett riktat statligt stöd. Där är regeringen och Vänsterpartiet överens om ett stort bostadspaket, men vi behöver nu också gå vidare. Mer av de bostadspolitiska stöden behöver gå till nyproduktion. Onödigt mycket av de bostadspolitiska stöd vi gemensamt ger till bostadssektorn - det är 30-40 miljarder per år - leder i dag till att priserna höjs på de bostäder som redan finns. Exempelvis ränteavdraget är pengar som i dag riskerar att försvinna in i bankernas bolånevinster och de stora byggbolagens vinstmarginaler. Där behöver vi tänka om.

Civilutskottet besökte i veckan Riksbanken, som vittnar om att prisökningarna på bostadsrätter de senaste åren har skjutit i höjden, och lönerna kommer inte i närheten av att hänga med. En lägenhet som för bara några år sedan kostade kanske 1 ½ miljon kan i dag kosta 4 eller 5 miljoner. Du behöver i dag lägga undan en tusenlapp i månaden i närmare 30 år för att över huvud taget komma i närheten av en bostadsrätt i Stockholm. Vem tjänar egentligen på en sådan utveckling? Ja, det är möjligtvis de stora bankerna och de stora byggbolagen. För alla andra som faktiskt behöver ha någonstans att bo gör dock bostadsmarknaden det i dag helt omöjligt att göra fria och trygga val. Det är i stället garderober och tredjehandskontrakt som är alternativet.

Vi vet ju också hur bostadsrättsmarknaden ser ut - där har vi en så kallad fri marknad. Där förhandlas inga priser mellan två stora parter, och det byggs ändå på tok för lite. Det kanske är en frihet för byggbolag och banker, men det är ingen frihet för alla som vill ha någonstans att bo och som inte råkar vara miljonärer. Det bör också de som i dag ropar på höjda hyror fundera över. Ju högre priserna blir, desto mindre mark blir marknadsmässigt byggbar. Detsamma gäller omvänt: Lyckas vi pressa byggpriserna och de stora vinstmarginalerna blir mer mark byggbar ur ett marknadsperspektiv.

Låt oss inte tvinga kunderna att vare sig de vill hyra eller köpa betala priser som är helt irrationellt höga! Ingen tjänar på det, varken alla som står utan bostad i dag eller de företag och det näringsliv som vill att människor fortsatt ska ha pengar i plånboken för att konsumera även annat än boende och mat. Sverige har i dag Europas högsta byggpriser. Det är ingenting att vara stolt över.

Det är framför allt hyresfastigheter vi behöver bygga framöver. De flesta är väl överens om det. De ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt vi har sett har kraftigt minskat möjligheten för vanliga människor att få en hyresrätt. Vi vill se att staten använder sin möjlighet att låna till rekordlåg ränta för att sedan gå in med riktade satsningar - förmånliga lån - till dem som bygger hyresrätter. Kapitalfrågan, alltså hur vi finansierar byggandet, är det viktigaste för att få upp byggandet, och riktade insatser är det som ger effekt. Ska vi få fram 70 000-80 000 hem per år är detta helt nödvändigt. Vänsterpartiets förslag skulle ge 50 000 hyresrätter per år.

Fru talman! Ibland lyfts det i debatten fram att några - och då avses nästan alltid låginkomsttagare - ska bo med lite sämre standard än alla andra. Kanske ska de dela på en toa eller ett kök, eller kanske ska de bo i sämre miljöer. Det tror Vänsterpartiet inte alls på. Husen vi bygger i dag ska stå i kanske hundra år, och att då avstå från att bygga på bästa möjliga sätt är faktiskt bara dumt. Då byter du ut kortsiktiga småvinster mot långvariga problem. Det har vi absolut inte råd med. Vi ska ha bra bostäder för alla som bor i Sverige.

Att komma åt bostadssegregationen är en av våra viktigaste frågor framöver. Där vet vi att allmännyttan spelar stor roll. Med den kan vi se till att bygga mer blandat, bygga hyresrätter där de är alldeles för få, bygga ihop city och förort och se till att samhällsservice finns i alla delar av våra städer och bostadsområden.

I veckan kunde SVT visa att många använder pengarna i det kommunala bolaget till att betala för annan kommunal verksamhet. Det är förstås helt fel tajmning att göra det nu när bostadsbristen är så stor och trångboddheten ökar. Värst var Stockholmsmoderaterna från förra mandatperioden, som tog ut miljarder ur bostadsbolaget för att finansiera skattesänkningar åt välbeställda stockholmare. Pengarna hade kunnat gå till nya hyresrätter i stället. Det är därför angeläget att skärpa begränsningsreglerna kring uttagen ur de kommunala bostadsbolagen.

Större tag krävs nu för att bygga bort bostadsbristen. Det har vi klarat förr i Sverige, och det kommer vi att klara nu också. Det är en fråga om politisk vilja. Med de vänliga medskicken till regeringen yrkar jag bifall till civilutskottets förslag i betänkande CU16.

Fru talman! Det är frestande att bemöta Nooshi Dadgostars anförande, men eftersom jag tycker att vi ska hålla oss till PBL-frågorna väljer jag att inte göra det.

Det är ganska intressant, för en fråga som ställdes till en annan ledamot var: Om ni inte hade varit ett stödparti, hade ni då ställt upp på ett regeringsförslag som innebär att överklagande av detaljplaner inte ska ligga kvar på länsstyrelserna utan flyttas till mark- och miljödomstolarna? Det är naturligtvis en hypotetisk fråga, men möjligen skulle man kunna hitta svaret i det jag hörde Nooshi säga - att allmänintresset ska gå före egenintresset. Det låter ju jättebra, för allmänintresset vi har är att bygga fler bostäder. Ett egenintresse man kan ha är att överklaga ett bygglov, och det tycker ju inte Nooshi Dadgostar att någon annan än länsstyrelsen ska hantera.

Enligt Vänsterpartiets historik under de senaste fyra åren, och även i dag i viss mån, är det inte allmänintresset som ska gå före egenintresset. Man är emot förändringar av bullerriktvärdena, och man är emot förändringar som innebär att kommunerna själva får bestämma kring planbeslut - vilka som ska fatta besluten och i vilka fall det behöver tas fram en detaljplan. Man är emot det vi diskuterar här i dag, nämligen att det inte ska vara tillåtet att göra okynnesöverklaganden och att vi ska ytterligare förenkla och förkorta överklagandeprocessen.

Regionplanering är ett förslag vi inte har fått fram på bordet ännu, men jag kan undra vad Vänsterpartiet har för inställning till det. När det gäller de bygglovsbefriade åtgärderna, typ Attefallshus, takkupor och annat, var Vänsterpartiet emot, och när det gäller möjligheten att bygga strandnära är Vänsterpartiet också emot. Den nyfikna fråga jag har - vi kommer ju också att träffas i bostadsförhandlingarna - är därför: Vad är det för regelförenklingar Vänsterpartiet förespråkar?

Fru talman! Jag är jätteglad att Ola Johansson känner sig så frestad av mitt inlägg. Jag hoppas att det håller i sig under hela våren och under de bostadspolitiska samtalen.

Ola Johansson har missuppfattat Vänsterpartiets roll i svensk politik. Vi sitter alltså inte i regeringen, utan vi är det mest kreativa och pådrivande oppositionspartiet. Vi är nämligen med och driver igenom våra förslag utan att för den skull sitta i en regering. Vi är ett oppositionsparti som vill samtala, som gör det och som kommer fram till konkreta beslut. Ola Johanssons parti är inte ett sådant oppositionsparti, utan han har stängt dörren för samtal.

Jag vet inte exakt vad det är Ola Johansson efterfrågar. Vi ställer ju oss bakom betänkandet, och precis som jag sa är det, om vi ska vara helt ärliga, inte Vänsterpartiets väljare som överklagar bostadsprojekten. Om man går ut och pratar med kommunpolitikerna ser man att det tyvärr finns en rädsla för att bygga flerfamiljshus och hyresrätter i områden där det finns stora villamattor, för kommunerna är oroliga att det ska komma många människor och överklaga.

Vi ser nu till exempel i Göteborg, där man vill placera bostäder för nyanlända svenskar i villaområden, att det blir ett väldigt hallaballo kring det. Det tycker jag är ganska otrevligt. Det där finns underliggande.

Jag tycker fortfarande att allmänintresset är att bygga många fler bostäder, bra bostäder. För det krävs det en bra samrådsprocess där vi kan väga in alla olika intressen. För det krävs det ett regelverk - så är det bara. Vi måste kontrollera markförhållanden. Vi måste se till att det finns förskolor. Vi måste väga in alla de här intressena. Vi kan inte bara strunta i alltihop.

Fru talman! Jag uppfattar nog att Vänsterpartiets roll i svensk politik är att vara emot det som kan leda framåt i bostadspolitiken. Vad är ni för, förutom det som jag inte skulle debattera med dig om, skattefrågor eller frågor som rör subventioner och sådant som rör hyressättningen?

Det jag är nyfiken på att få veta här nu är vilken typ av regelförenklingar som Nooshi Dadgostar skulle kunna tänka sig att gå med på i de kommande bostadssamtalen. Det enda vi har fått höra Nooshi Dadgostar tala om här nu är att vi allesammans ska bo i likadana bostäder till samma kostnad. Men det är, ursäkta, fru talman, inte en framkomlig väg i politiken. Så kommer det inte att bli, även om det är Vänsterpartiets dröm.

Är det så att detta är Vänsterpartiets förhoppningar inför bostadssamtalen är jag ledsen att jag kommer att behöva säga tack och adjö till Nooshi Dadgostar efter ett eller två möten. Men det vore väl synd att komma till ett samtal om bostäder utan egna förslag och med en historik som innebär att man säger nej till allting som förbättrar och förenklar, samtidigt som man i debatten påstår att ett allmänintresse ska gå före ett egenintresse.

Jag är också lite nyfiken på vilken empiri Nooshi Dadgostar bygger påståendet på att det inte är Vänsterpartiets väljare som överklagar bostadsplaner.

Fru talman! Tack, Ola Johansson!

Vänsterpartiet är det parti i hela kammaren som levererar de förslag som skulle ge flest bostäder. 50 000 hyresrätter skulle vi få med det förslag om förmånliga statliga lån som Vänsterpartiet levererade för några veckor sedan. Ola Johanssons förslag kommer inte ens i närheten av detta.

Att göra de förändringar som Ola Johansson föreslår skulle väl kanske ge ytterligare två tre bostäder. Är det inte så, Ola Johansson? Det är det som är skillnaden mellan oss: Tre bostäder med Ola Johanssons politik och 50 000 med Vänsterpartiets politik.

Jag levererar gärna ytterligare förslag. Jag tycker att vi ska ha en regional planering, därför att det är ett problem att Danderyds kommun i dag har sålt ut hela sin allmännytta. De ligger tio minuter från Stockholms universitet men levererar 60 bostäder på ett år. Det är ett problem.

Det är ett problem att Ekerö inte bygger. Det är ett problem att Salem inte bygger. Det är ett problem att i en jättestor region som behöver så många bostäder har flera borgerliga kommuner sålt ut hela sin allmännytta och säger stopp till byggprojekten. Så kan vi inte ha det! Alla kommuner måste bidra med bostäder för att vi ska komma åt bostadsbristen.

Vi tycker att vi ska göra regeländringar i allmännyttan. I dag har vi någonting som heter affärsmässiga principer i de allmännyttiga bostadsbolagens lagstiftning. Kommunpolitikerna har i dag gjort en tolkning som Vänsterpartiet och Sabo för övrigt inte håller med om. Man har ett större handlingsutrymme än vad man tror. Men om vi tolkar den här lagstiftningen olika tycker vi att regeringen måste gå in och förändra det regelverk som finns i allmännyttan i dag som gör att man inte tror sig kunna bygga fler bostäder än de som nu byggs.

Om allmännyttan börjar bygga ute i våra kommuner kommer de privata bolagen att följa efter, och det vore väldigt bra för Sverige.

Fru talman! Jag vill börja med att påpeka att den storslagna satsning, som de rödgröna partierna pratar om här på subventioner och liknande kostar ungefär 5 miljarder. Det är ungefär lika mycket som Magdalena Andersson tog ut från Akademiska Hus vinster i stället för att låta dem bygga bostäder också. Man kan väl säga att den här regeringen agerar på samma sätt som Alliansen gjorde när de styrde i Stockholms stad. Det är lätt att peka finger åt andra men kanske mindre lätt att göra det åt sig själva.

Men det var egentligen inte det jag ville prata om. Jag vill prata lite grann med riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar om flyktingmottagandet.

Alla partier som står för en generös flyktingpolitik måste ju också kunna backa upp den med en bostadspolitik som gör det möjligt att ge människor som flytt till Sverige tak över huvudet på ett rimligt sätt. Just nu bygger vi tillfälliga bostäder, containrar, med tillfälliga bygglov som det är osäkert om vi kommer att få till stånd.

Från Liberalernas sida har vi under flera månaders tid nu begärt att regeringen ska införa ett humanitärt undantagstillstånd i PBL, så att till exempel lokaler kan omvandlas till bostäder så snabbt som möjligt och människor slipper att sova i sängar i Malmömässan, till exempel. Vi har sagt att vi vill se till att man kan bygga asylboenden för människor snabbare. Vi har sagt att vi inte vill se en situation där man tvingas ta ut kommunala bostäder och ge dem till asylsökande, för det finns så otroligt många i bostadskön - 500 000 i Stockholm, till exempel.

Anser Nooshi Dadgostar att vi i Sverige har kapacitet att sätta tak över huvudet på alla de här människorna med den bostadspolitik som vi har nu utan att göra några regelförenklingar? Finns det någonting som Vänsterpartiet anser att man kan göra, regelförenklingar eller annat, för att få fram lägenheter väldigt snabbt här och nu?

Fru talman! Tack, Robert Hannah, för den väldigt angelägna frågan!

Om jag minns rätt var både du och jag på Boverket för några månader sedan. Där såg vi utvecklingen av befolkningen i förhållande till hur många bostäder vi bygger. Den graf som visade att vi blir många fler ökade väldigt kraftigt 2006, när alliansregeringen kom till makten, samtidigt som det under den perioden byggdes väldigt lite. Och man tog bort investeringsstödet, vilket gjorde att byggnationen droppade kraftigt. Från och med 2006 och framåt, då vi blev väldigt många fler i Sverige, byggdes det allt mindre.

De borgerliga partierna lyckades bygga upp ett enormt stort underskott under den period de satt vid makten. När man lyssnar på den här debatten ska man veta att den här bostadsbristen inte kom i och med ett flyktingmottagande, utan det är en underliggande politik under två mandatperioder som har gjort att vi har alldeles för få bostäder i förhållande till den befolkning vi har i dag.

Jag håller med Robert Hannah om att Akademiska Hus borde ta ett mycket större ansvar för bostadsbyggandet. Vi tycker att den förordning som kom för några månader sedan om anläggningsboenden var helt rimlig. Vi kan absolut titta på hur vi gör förändringar för att vi ska kunna utnyttja den enorma kapacitet som ändå finns ute i kommunerna. Det finns rätt många tomma lokaler och anläggningar ute i kommunerna. Dem behöver vi kunna använda. Jag är absolut med på det.

Jag tycker att vi behöver titta på hur vi också kan ge människor förmånen att kunna hyra ut till exempel ett rum eller ett fritidshus. Kan vi titta på de regelverken så att människor kan känna sig engagerade och medverkar i detta?

Fru talman! Det råder delade meningar om vem som gjorde vad eller vad man inte gjorde. Men jag kan väl sammanfatta att under de år som Göteborgs kommun styrts av de rödgröna, sedan 1994, har man aldrig någonsin klarat målen. Man ligger klart efter och är Sveriges mest segregerade stad på grund av bristen på bostadsbyggande. Vem som är ansvarig kan vi prata om väldigt många gånger. Men frågan här gäller i praktiken: Har vi i dag kapacitet att ge tak över huvudet för de asylsökande som finns här? Jag har svårt att se det.

Vad det här kommer att leda till är att områden som du och jag bryr oss väldigt mycket om, områden i Göteborgs, Stockholms och Malmös förorter, kommer att tvingas att ta det stora ansvaret på grund av att vi inte har tak över huvudet för de asylsökande. Jag är rädd att Gårdsten kommer att få ännu fler invånare. Jag är rädd att Biskopsgården kommer att få ännu fler invånare. Jag är rädd att Göteborgs förorter kommer att bli ännu mer segregerade.

Jag håller med Nooshi Dadgostar om det hon sa i sitt anförande, att det allmänna intresset måste gå före och att vi måste effektivisera överklagandeprocesserna. För mig handlar det helt enkelt om att jag inte vill se mer segregation i Sverige. Jag vill se alla typer av boendemiljöer - hyresrätter, bostadsrätter och egnahem - i alla delar av städerna. Men då måste man backa upp det med en substantiell politik.

Det går inte bara att säga att vi ska använda lokaler utan att säga att vi behöver en lagstiftning som möjliggör att vi kan använda lokaler för bostäder.

Mina frågor kvarstår: Anser Vänsterpartiet att vi behöver ett humanitärt undantag i PBL så att vi kan sätta tak över huvudet på flyktingar och får fram boenden snabbt? Vad anser Vänsterpartiet kan göras mer förutom att tycka att något är bra? Alla här inne kan ställa upp på att vi ska sätta tak över huvudet på asylsökande, men frågan är hur och med vilken lagstiftning Vänsterpartiet tänker bidra till detta.

Fru talman! Jag tackar Robert Hannah för en viktig fråga. Det är inte bara asylsökande som är bostadslösa i dag. Det är studenter, och det är äldre som inte orkar bo i sin trevåningsvilla längre men inte har några äldrebostäder att flytta till.

Problemet är större än så. Det blir lite smått om vi bara pekar ut dem som kom hit förra veckan. Bostadsbristen angår oss alla. Det är därför det är ett samhällsproblem.

Vi har fått regelförenklingar för anläggningsboenden. Det har vi inte sagt något om. Finns det fortfarande problem där är jag angelägen om att vi sätter oss ned och tittar på det, för jag vet att det finns många lokaler och anläggningar. Jag får samtal från Folkets Hus om att de inte kan hyra ut sina lokaler för att det finns regler som förhindrar det. Det är dåligt. Vi ska absolut titta på detta.

Det är inte fel att ha ett industrialiserat byggande, det vill säga att vi monterar hus i en fabrik, lyfter ut dem och ställer dem på marken. Om det är det Robert Hannah menar med containrar har vi olika uppfattning. Jag menar att det inte behöver innebära en kvalitetssänkning bara för att man bygger väggen i en fabrik i stället för på plats. Jag har inga problem med det.

Jag hoppas att Robert Hannah, som är från Göteborg, tycker att det är bra och arbetar för att placera till exempel bostäder för nyanlända i områden som Billdal och Askim för att bryta segregationen. Det är väl positivt om vi ser till att människor möts i vardagen.

Något som skulle vara extremt negativt och öka segregationen är marknadshyror, Robert Hannah.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 mars.)