En effektivare flytträtt av försäkringssparande

En effektivare flytt-rätt av försäkrings-sparande

Fru talman! Jag vill så här inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande nr 14 med det mycket spännande namnet En effektivare flytträtt av försäkringssparande.

Införandet av flytträtt för individuell personförsäkring med sparmoment, det som i dagligt tal oftast omnämns som pensionsförsäkring men som kan vara betydligt mer än så, infördes i praktiken och realiteten för ungefär tolv år sedan.

Det här gäller försäkringar som kan vara av lite olika skattekategorier, som kan ha lite olika syften, men som har det gemensamt att de innehåller ett sparande, en uppsamling av kapital. Det som flytträtten handlar om är rätten att flytta sitt sparade kapital från en försäkringsgivare till en annan.

Det tidigare systemet, där en en gång tecknad försäkring av den här karaktären för alltid var inlåst hos det försäkringsbolag där du tecknat den, känns i dag lite otidsenligt, minst sagt. Dock ska sägas att det ingick i förutsättningarna för hur bolagen då beräknade kostnader, avkastning och en viss garanterad återbäring till kunderna.

I realiteten påbörjades en mer konsumentvänlig utveckling på det här området vid sekelskiftet genom möjligheten att avtala om flytträtt för nytecknade försäkringar. Men som sagt: Först den 1 juli 2007 infördes den generellt för alla nytecknade försäkringar. Här fanns och finns självklart ett oerhört viktigt konsumentperspektiv. Att ge konsumenterna större möjligheter och rättigheter att påverka sitt sparande var naturligtvis bakgrunden till den nya lagstiftningen.

Fru talman! I början rådde det lite av vilda västern på området. En ganska het debatt uppstod om oskäliga och extremt höga kostnader och avgifter från bolagens sida med påstått syfte att motverka flytt av kapital. Från och med 2015 finns en typ av branschöverenskommelse, där också Finansinspektionen har varit en aktiv part, om ökad transparens när det gäller avgifterna, vad de innehåller och hur de beräknas. Hur effektiv överenskommelsen har varit låter jag vara osagt, men jag kan konstatera att debatten har varit betydligt mindre högljudd efter dess tillkomst. Kanske har den ökade transparensen givit önskade svar.

Regeringens nu aktuella proposition syftar till att ytterligare stärka konsumenternas ställning på den här marknaden. Genom att tydligt begränsa vad försäkringsbolagen får ta ut avgifter för i samband med en flytt, nämligen den administrativa hanteringen av återköpet samt de kvarstående anskaffningskostnaderna, dock inte längre tillbaka än tio år från tecknandet, sätter man en tydlig gräns för avgifternas storlek.

Propositionen är en väl avvägd reform som tar hänsyn till hela spararkollektivet. Vi värnar dem som vill flytta sin försäkring samtidigt som vi begränsar eventuella risker för de mindre aktiva spararna. Det är bra konsumentpolitik, och det är därför glädjande att det finns en bred enighet inom utskottet i det här avseendet.

Fru talman! I en historisk kontext var det i praktiken enbart de försäkringar som i dag benämns som traditionell försäkring som förekom på den svenska marknaden. I takt med fondförsäkringarnas entré förändrades marknaden högst avsevärt. I fondförsäkring ligger ansvaret hos den försäkrade, hos konsumenten. Detta förutsätter ett aktivt agerande från kunden med möjlighet till hög avkastning, men också med hela risken av en finansiell nedsida. Fondförsäkring bygger på aktivitet, omsättning av placeringarna och korta placeringshorisonter.

I traditionell försäkring ligger hela förvaltningsansvaret hos försäkringsbolaget. Det kräver en mindre, eller ingen, insats från den försäkrade. Men detta kan kanske få svårt att konkurrera när det gäller avkastning med en aktiv och kunnig fondförsäkringssparare. Man kan beskriva det som att traditionell försäkring är något för den som vill ha ett tryggt försäkringssparande men som inte själv är beredd att aktivt förvalta sitt sparande, utan medvetet överlåter detta till någon annan mot vissa garantier. Och tro mig - de kunderna finns också.

Fru talman! Mot den bakgrunden riktar nu finansutskottet, också i bred enighet, ett tillkännagivande till regeringen att skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag som tydligt skiljer fond- och depåförsäkring från traditionell försäkring i detta avseende. Detta görs med det tydligt uttalade syftet att ytterligare begränsa avgifterna för återköp och flytt av kapitalet i fond- och depåförsäkringar.

Ett viktigt konsumentkrav kan därmed tillgodoses. Det är nämligen högst rimligt att riksdag och regering står på konsumenternas sida, men då gäller det att så långt det är möjligt stå på alla konsumenters sida. Det ska inte bara gälla de mest aktiva, utan man ska stå på just alla konsumenters sida.

Fru talman! Jag ska avslutningsvis bara säga några ord om en motion som finns i betänkandet och som handlar om ytterligare åtgärder för att öka flyttfrekvensen på tjänstepensionsområdet. Motionären konstaterar att trots låga avgifter på området är flyttbenägenheten låg. Det är en intressant iakttagelse med tanke på förslagen i betänkandet. Om inte avgifterna har någon betydelse för flyttbenägenheten, vad krävs då? Och framför allt: Är det själva flyttandet i sig som är motionärens mål? Varifrån kommer de idéerna?

Jag har nog hört en och annan aktör på marknaden som önskar ett ökat flyttande även inom tjänstepensionsområdet. Men om nu inte kunderna vill det, trots låga avgifter, är det då flyttandet i sig som är målet? Jag befarar det. Det är en utveckling som knappast är till gagn för konsumenterna, men väl för en del aktörer på marknaden.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Möjligheterna att flytta sitt pensionssparande från ett bolag till ett annat har diskuterats i många år. Det finns en flytträtt i Sverige, men den är inte obegränsad. Det är uppenbart att det behövs skarpa och kraftfulla förbättringar av flytträtten för pensioner, och i det avseendet var regeringens förslag alldeles för otillräckligt. Det är spararna som ska värnas, inte försäkringsbolagen.

Det privata pensionssparandet blir allt viktigare för den slutgiltiga pensionen, och därmed ökar behovet av ett konsumentskydd som gör det möjligt för en sparare att välja bort dyra och dåliga pensionslösningar som över tid innebär lägre pensioner för den enskilde och stora intäkter för pensionsbolagen. Ett viktigt steg i detta är en förbättrad möjlighet att flytta pensionssparandet.

Regeringens förslag hade till syfte att förbättra flytträtten, men det var otillräckligt och tog inte hänsyn till de centrala skillnader som finns inom olika försäkringslösningar. De höga flyttavgifterna skulle i många fall i praktiken bestå, och merparten av spararnas kapital skulle exkluderas från förändringarna.

Bland annat gör propositionen inte någon åtskillnad mellan traditionella försäkringar och fond- och depåförsäkringar när det gäller vilka avgifter som ska få tas ut vid flytt av försäkringsvärden. Medan traditionella pensionsförsäkringar har kollektiva försäkringsmoment och ofta investerar i mer illikvida tillgångar, som kräver viss inlåsning för att fungera, har fond- och depåförsäkringar andra spelregler. Flytträtten kan därför vara mer generös för fond- och depåförsäkringar. Regeringen har i stället valt att klumpa ihop dem, och regelverket för fond- och depåförsäkringar blir därför svagt och tandlöst ur ett konsumentperspektiv.

Fru talman! Mot den bakgrunden föreslår utskottet att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen att skyndsamt återkomma till riksdagen med lagförslag som tydligt skiljer fond- och depåförsäkringar från traditionella försäkringar. Syftet med detta är att ytterligare begränsa avgifterna vid återköp och flytt av fond- och depåförsäkringar.

Mer specifikt bör regeringen återkomma med ett lagförslag gällande fond- och depåförsäkringar som är utformat enligt följande riktlinjer.

För det första: Flyttavgifterna ska begränsas. Utgångspunkten är att de enbart ska motsvara de direkta kostnaderna för den administrativa hanteringen av återköp eller överföringar beräknade för försäkringar av samma slag.

För det andra: Ett avgiftstak på flyttavgiften bör införas, där kostnaderna uttrycks i kronor och ören och följer den administrativa kostnaden för flytt. Detta gör flyttavgiften tydlig och överblickbar för konsumenten vid tecknandet av en försäkring.

För det tredje: Försäkringar tecknade före den 1 juli 2007 bör omfattas av flytträtten på samma sätt som försäkringar tecknade därefter.

För det fjärde, och slutligen: Möjligheten att införa ett fribelopp vid flytt av små försäkringsvärden och automatisk flytt av försäkringsvärden under fribeloppet vid byte av arbetsgivare bör utredas. Det skulle underlätta för den enskilde, som i dag riskerar att få stora delar av kapitalet uppätet av avgifter vid flytt av små belopp.

Ett pensionssparande kan ses som en uppskjuten förvärvsinkomst som ska trygga försörjningen under pensionstiden. Det är därför av stor vikt ur konsumentperspektivet att marknaden fungerar tillfredställande och effektivt. Nu är det upp till regeringen att precis som vi här i riksdagen stå upp för pensionsspararna.

(Applåder)

Fru talman! Sverigedemokraterna har de senaste åren drivit frågan om flytträtten i Sveriges riksdag, i finansutskottet. Därför var det ett mycket välkommet och angeläget besked för landets alla småsparare när regeringen under förra mandatperioden aviserade att man skulle gå fram med ett förslag som skulle förbättra den lagstadgade flytträtten på pensionsförsäkringsmarknaden.

Bakgrunden är att Konkurrensverket 2016 och Finansinspektionen 2017 i sina respektive rapporter konstaterade att det är dyrt och komplicerat att flytta pensionsförsäkring. Det finns ett antal barriärer som försvårar ett byte, bland annat höga avgifter som man som kund måste betala om man vill byta till ett presumtivt mer förmånligt alternativ.

Därför var det välkommet när regeringen presenterade sin intention att åtgärda detta problem, i enlighet med de synpunkter som verket och Finansinspektionen fört fram. Sedan gick detta ut på remissrunda och kom tillbaka i form av ett mer eller mindre urvattnat förslag. Jag tänkte kommentera anskaffningskostnaderna, eftersom det är i dessa som det gjorts betydande försämringar i relation till ursprungsförslaget. Det är också kring dessa som mycket av debatten har kretsat.

När ett försäkringsbolag eller vilket bolag som helst säljer en produkt eller tjänst uppstår kostnader relaterade till försäljningsprocessen. Det kan som i detta fall handla om provisioner till försäkringsförmedlarna. Vissa försäkringsbolag har valt att balansera denna kostnad som en tillgångspost och sedan skriva av den under ett antal års tid, i stället för att ta den direkt på årets resultat och därmed belasta årets resultaträkning. Det är därför logiskt att en del av försäkringsbranschen är mån om en lång avskrivningstid, eftersom alternativet innebär betydande nedskrivningar av nuvarande tillgångar.

Det är detta som är pudelns kärna: Bolagen äger rättigheten att göra denna redovisningsmetod till en del av sin affärsmodell, men de äger inte rättigheten att få denna affärsmodell skyddad av Sveriges riksdag. Det är en grundläggande marknadsekonomisk princip att konkurrens bidrar till utveckling, till innovation och till en effektiv prissättning av varor och tjänster. Detta är därför ett klockrent exempel på vad som händer när konkurrensen tillåts begränsas: Konsumenterna får bära kostnaden i form av omotiverade prisökningar och välfärdsförluster.

Jag måste säga att jag är något förvånad över regeringens offensiv mot människors privatekonomi, speciellt när man erkänner problemet. Hur kommer det sig att man gör en 180-graderssväng på så kort tid? Det är ingen liten positionsförflyttning man gjort när man gått från fem års anskaffningskostnader till en dubblering.

På ett annat sätt är jag ändå inte förvånad över detta agerande. Först gav man sig på folks besparingar genom att höja ISK-skatten. Sedan ställde man sig på försäkringsjättarnas sida och vägrade förbättra flytträtten. Samtidigt har Sverigedemokraterna konsekvent och tveklöst hela tiden stått upp för landets alla småsparare.

Fru talman! Propositionen mötte sedermera motstånd i utskottet, så pass mycket motstånd att vi pressat regeringspartierna och nu nått en majoritet för de förslag som är nödvändiga för att ställa saker och ting till rätta. Det gäller de fyra punkterna om anskaffningskostnaderna, avgiftstaket, retroaktiviteten och fribeloppet. För detta vill jag passa på att tacka övriga partier, speciellt Kristdemokraterna som tillsammans med SD har varit drivande i denna fråga.

Men jag måste säga, fru talman, att jag inte känner mig helt bekväm med att nu lämna detta ansvar till regeringen att infria. Tillkännagivanden bygger som bekant på konstitutionell praxis, vilket betyder att regeringen inte är rättsligt bunden att följa dem. Regeringen har tidigare beskrivit tillkännagivanden i termer av riksdagens "viljeyttringar", vilket gör mig genuint orolig och ger all anledning att bevaka frågan mycket noggrant i framtiden. Riksdagen har också verktyg för att hantera en situation där ansvarigt statsråd inte följer ett tillkännagivande.

Regeringen måste nu leverera. Jag hoppas att man hedrar tillkännagivandet och ser till att landets alla småsparare faktiskt får den konsumentmakt som är samhällsekonomiskt motiverad. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Ingemar Nilsson sa i sin inledning att det var en spännande rubrik. Jag tror att vi har lite skilda uppfattningar om vad spänning består av.

Jag kan konstatera att det även i det här fallet kanske har varit en något annorlunda process i utskottet än vad det brukar vara. Men jag kan också konstatera att när utskottet kom överens om att skilja depå- och fondförsäkringar från de traditionella kunde vi också finna en gemensam väg framåt i att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden.

Som jag har tolkat regeringen har man utgått från den befintliga lagstiftningen, som reglerar dessa försäkringar gemensamt. Så var det även under den borgerliga regeringen. När det sedan har funnits olika politiska initiativ, bland annat i motioner från bland andra Vänsterpartiet, har man kommit med i processen och sett att det går att skilja försäkringarna åt i lagstiftningen, vilket skulle förbättra konsumenternas ställning på finansmarknaden.

Det är rimligt att särskilja dessa försäkringsprodukter från varandra. Traditionella försäkringar är ett långvarigt avtal där bolagen tar ansvar inte enbart för dem som flyttar sina försäkringar utan självklart också för det stora flertal som ligger kvar. Man bär tillsammans med dem som ligger kvar i försäkringarna ett ömsesidigt risktagande. Kunderna har tecknat långvariga avtal med bolaget, och bolaget har gjort långsiktiga placeringar för att uppfylla de avtalen. På det sättet funkar inte en depå- eller en fondförsäkring.

I detta betänkande föreslås alltså ett tillkännagivande till regeringen om att skyndsamt återkomma med lagförslag som skiljer de olika försäkringsformerna från varandra. Syftet med detta är, precis som har framgått här i talarstolen, att kraftigt begränsa avgifterna vid återköp och vid flytt av fond- och depåförsäkringar.

Vänsterpartiets förslag om att införa ett tak för flyttavgiften i kronor och ören ingår också i tillkännagivandet, vilket vi självklart uppskattar. Folk ska kunna veta vad deras ingångna avtal innebär och vilka konsekvenser i form av kostnader de får innan de tecknar sin försäkring, inte vara utlämnade till bolagens svårförståeliga och många gånger ogenomträngliga beräkningar i efterhand.

I tillkännagivandet finns också ett krav på flytträtt för depå- och fondförsäkringar tecknade före den 1 juli 2007, det vill säga en retroaktiv lagstiftning. När inte de traditionella försäkringarna innefattas i det kravet har vi gjort bedömningen att det kan ingå i regeringens arbete med ny lagstiftning, särskilt som det finns en brasklapp om "att inte avgörande skäl talar mot detta". Det är inte brukligt att vi håller på med retroaktiv lagstiftning, men med den brasklappen tycker vi att detta är värt att titta på.

Totalt sett menar vi att betänkandet och tillkännagivandet stärker konsumenternas ställning, minskar deras kostnader, ökar konkurrensen samt sätter press nedåt på konsumenternas avgifter och därmed förbättrar deras privatekonomiska situation framöver. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Möjligheten att flytta sin pension är viktig på två sätt. Dels är det en grundläggande konsumentpolitisk princip att man har möjlighet att påverka det som är ens eget, dels är det ett implicit hot mot ett bolag som överväger att slarva med våra pensionspengar att då kan kunderna helt enkelt sticka.

Det är viktigt att flytträtten är reell. Vi måste komma till rätta med de avarter som fortfarande finns med hutlösa priser för flyttar. Därför är det oerhört viktigt, det steg som vi nu tar genom tydligare regler för vilka kostnader som försäkringsföretag får beakta när de fastställer avgifter för återköp och flytt. Vi tar oerhört viktiga steg med den proposition som regeringen har lagt på vårt bord.

Men ytterligare arbete kvarstår. Vi har fört diskussioner i utskottet, och som Ulla Andersson redovisade har vi kommit överens om att möjligheten att skilja på olika affärsupplägg är en nyckel i de samtalen. Vi är överens om att det är något som vi ger regeringen i uppdrag att återkomma om tillsammans med några andra punkter.

Vi ska inte vara nöjda förrän vi verkligen har en riktigt bra reglering så att flytträtten är reell. När vi beaktar om den är tillräckligt bra är det viktigt att vi beaktar rätten både för dem som vill flytta, som vill vara aktiva, och för alla som väljer att inte flytta. Deras konsumentskydd är också viktigt. Jag tar upp detta eftersom min bild är att det ofta försvinner i debatten. Deras rättighet att behålla värdet av det de har lagt in är lika viktig, och det får inte skeva åt något håll.

När vi gör detta tycker jag också att det är viktigt att ha med sig att det är rimligt att anta att pensionerna för gruppen som väljer att ha kvar sina pengar och inte flytta dem följer samma mönster som övriga pensioner. Det är en grupp som tenderar att ha lägre utbildning och tillgång till mindre information. Det är helt enkelt en grupp i samhället som vi politiskt måste värna mer. Det tycker jag är viktigt att vi har med oss i diskussionen när vi fortsätter arbeta med detta framöver.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)