Tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare – en ny lag om bosättning

Fru talman! Vi inleder härmed min sista debatt i arbetsmarknadsutskottet för den här mandatperioden. Den gäller betänkande AU14, som handlar om en ny lag om bosättning.

Sverigedemokraterna står bakom regeringens proposition. Vi har varit med och förhandlat fram den och yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet. Men vi är givetvis inte helt nöjda ännu. Vi lämnar därför ett särskilt yttrande, som jag återkommer till senare i mitt anförande.

Men först ska vi reda ut vad bosättningslagen egentligen är, för dem som inte är helt insatta i den. Det är inte vanligt att jag uttrycker mig i sagoform när jag håller anföranden. Det har faktiskt aldrig hänt förr, men i dag har jag dristat mig till att göra just det.

Fru talman! Det var en gång en sossestyrd regering som bara fortsatte att fylla på vårt land fast det egentligen redan var överfullt. När det kom så många nyanlända på så kort tid fungerade inte integrationen. Det fanns inte tillräckligt med förskolor, skolor eller äldreboenden och inte heller tillräckligt med arbetstillfällen.

”Oj, oj, oj, vad ska vi göra?” klagade Magdalena Andersson och satte händerna för ögonen som om hon inte ville ta tag i situationen.

Centerpartiet, som ville göra sossarna glada, gick på lokal nivå i bräschen för att invandrade män, helst från Mellanöstern, skulle arbeta inom äldreomsorgen. Sagt och gjort: De nyanlända männen, varav en stor del knappt kunde vare sig tala eller förstå svenska, inte hade någon insikt i våra seder, vår kultur eller våra traditioner och ibland saknade empati, särskilt för svenskar i allmänhet och för svenska kvinnor i synnerhet, sattes att arbeta med omsorgsbehövande, utsatta äldre. Tillsammans med arbetsmarknadsåtgärder såg statistiken för arbetslösheten bra ut. Men otryggheten och brottsligheten ökade.

Tyvärr log sossarna, Vänstern, Centern och Miljöpartiet ändå förnöjt. Men alla var verkligen inte nöjda och glada – inte alls, faktiskt. Sverigedemokraterna var väldigt missnöjda. Men mest ledsna och missnöjda var de äldre som utsattes för misshandel, våldtäkt och förnedring från dem som var tänkta att göra deras sista levnadsår i sitt eget land fina, trygga och glädjefyllda. Detta uppdagades och blev offentligt först långt senare.

Maggan tänkte: Men bomber och granater! Den sossestyrda regeringen, som började inse att de helt tappat kontrollen, kom med nästa mindre briljanta idé: Vi tvingar kommunerna att ta emot nyanlända, och så kompenseras de för det ekonomiskt!

Ja, då var väl ändå alla nöjda och glada igen? Men nej, inte heller denna gång. Sverigedemokraterna var inte nöjda. Missnöjda var också de kommuninvånare som drabbades av gängkriminalitet, skjutningar och uppbrunna bilar.

Nöjd var plötsligt heller inte den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden i Norberg i mitt hemlän Västmanland. Norberg har ju för övrigt hamnat på kartan efter det uppmärksammade hedersbrottet där en man helt sonika knuffat ned sin fru för att hon skulle dö i ett gruvhål.

Men åter till kommunstyrelsens ordförande i Norberg. Hon var först jätteglad för alla nyanlända och alla pengar och tänkte: Vad ska vi göra med alla dessa pengar? Jo, de byggde en jättestor arena! Sedan var pengarna slut. Sossen grät ut i radio och var så ledsen över att de inte klarade av att ta emot fler. De hade tydligen missat att kommunen efter en tid skulle använda de pengar man hade fått till att försörja dem som redan hade kommit dit.

Men bomber och granater, tänkte Maggan återigen, nu är det missnöje även i våra egna led. Jojo, så går det.

En stor del av väljarkåren fick nog av att sossarna inte mäktade med att reda upp Sverige. Där satt de vid sina köksbord och knöt näven i byxfickan när det återigen var dags att gå till valurnorna. De hade ju hört att Sverigedemokraterna, som enda parti egentligen, presenterade riktiga lösningar på problemen och krafttag mot brottsligheten, gängkriminaliteten och svenskfientligheten.

I valet 2022 fick Sverigedemokraterna stort stöd, och ett Tidösamarbete med regeringen inleddes. Vi fick stort inflytande över migrations- och integrationspolitiken, och nu kommer en ny lag om bosättning – lite mer ordning och reda. Nu är inte oppositionen längre nöjd och glad. Men snipp, snapp, snut, så var den högst bristfälliga bosättningssagan slut.

Fru talman! Det var kanske inte en sådan där jättebra saga, men så blir det när sossarna med sitt regeringsunderlag sitter vid makten. Även om den var dålig, för att det var dåligt skött, är den tyvärr sann.

Bästa väljare, tänk på detta när ni ska gå till valurnorna i höst. Det spelar roll hur man röstar, och det spelar roll vilka som styr.

De lagändringar som nu föreslås ger kommunerna lättnad. Hänsyn kommer att tas till möjligheter till att klara av integration, hur många nyanlända kommunen önskar ta emot och så vidare. En kommun kan alltså önska att ta emot noll nyanlända, och då ska det önskemålet beaktas när nyanlända anvisas till kommunerna.

Sverigedemokraterna vill egentligen gå längre än så. Det är vad vårt särskilda yttrande handlar om. Kommuners mottagande borde vara helt frivilligt.

Efter det extremt stora mottagande Sverige har haft är det nödvändigt att kommuner kan och har rätt att säga nej. Är det fullt så är det fullt. En bra skola, god omsorg och en trygg och säker tillvaro för invånarna måste kunna säkerställas. Går inte det kan vi inte fylla på med fler.

Fru talman! Jag är fortfarande ledamot i arbetsmarknadsutskottet, men jag har valts in som arbetande ersättare i utrikesutskottet, där jag kommer att tjänstgöra under återstoden av mandatperioden. Jag kommer därför att ta tillfället i akt och avsluta med en liten session av uppskattning.

Jag börjar med att tacka utskottets ledamöter för en trevlig stämning. Tack, Tidögänget, för en konstruktiv och framåtsträvande mandatperiod! Med Sverigedemokraterna blir det verkstad, och tillsammans har vi gjort många viktiga och nödvändiga lagändringar för Sveriges bästa. Tack för ett gott samarbete och alla positiva samtal!

Våra partier har tillsammans gått fram med ett stabilt regeringsunderlag. Med oss vet svenskarna vad de kan förvänta sig. Vårt besked är tydligt, och det så kallade paradigmskiftet, där vi helt har lagt om Sveriges riktning, är ett faktum. Låt oss fortsätta på den vägen!

Sverigedemokraternas representant Magnus Persson är utskottets ordförande. Jag vill tacka honom för ett mycket gott arbete. Han har lett utskottets sammanträden professionellt. Och ett stort och varmt tack till kansliet, vårt fantastiska kansli som guidar oss genom EU-regler, betänkandetexter och särskilda yttranden – allt med gott humör och alltid ett trevligt bemötande!

Jag passar på att kollektivönska er alla en fin sommar, även om arbetet inte på något sätt stannar upp. Vi kommer att springa på varandra många fler gånger innan ni får en välförtjänt semester.

Men vi ledamöter befinner oss mitt i valrörelsen. Vi ses ute på gator och torg. Jag avslutar med en uppmaning: Rösta Sverigevänligt – för barns, barnbarns och kommande generationers skull men också för dem som har gått före oss och byggt upp vår välfärd och gjort Sverige till ett tryggt och bra land att leva och verka i! Det ska Sverige bli igen om vi får mandat att styra.

Fru talman! Just den här tiden på mandatperioden riskerar man att bli lite hes när man är tydlig valarbetare. Men det är också en tid på året då man tittar lite extra på sina partikamrater. Man tittar också lite extra på meningsmotståndarna, för alla ledamöter av Sveriges riksdag har sin historia, en bakgrund till sin politiska övertygelse och vad man vill med det förtroende man får uppbära.

Detta, fru talman, är min berättelse. För 15 år sedan behövde jag ett extraknäck, som det heter, vid sidan av juridikstudierna. I Järva i norra Stockholm, där jag bodde, hörde jag ryktet att man sökte personal till fritidsgården Blå huset i Tensta. Jag sökte jobbet och fick det omgående. Det var troligen så att ingen annan hade sökt jobbet. I efterhand kan jag förstå varför.

Jobbet innebar sena kvällar på en fritidsgård med väldigt många unga människor. Vissa kvällar hade vi uppemot 70 ungdomar på plats. Det var inte vilka ungdomar som helst. De var hårt drabbade av trångboddhet. De hade föräldrar utan arbete och svaga kunskaper i det svenska språket. De hade få möjligheter till andra fritidsaktiviteter. Barnen var ivriga och sökte ständigt efter vuxenvärldens trygghet.

Jag förstår att barns levnadsvillkor i utsatta områden är främmande för den som har vuxit upp under materiellt och socialt trygga förhållanden – där arbetslöshet är något tillfälligt, där våld är något sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter är något självklart. På andra platser i vårt land har barn råd att må dåligt och att någon gång misslyckas och bete sig illa – eftersom de får omsorg från vuxenvärlden och stöttning för att ta sig vidare och återigen komma till det där med att göra rätt för sig.

Som fritidsledare blir man iakttagare av ett lokalsamhälle. När de demokratiska krafterna drar sig tillbaka ser man hur tomrummet fylls av andra krafter – kriminella nätverk, drogförsäljning, religiös extremism, hedersnormer och parallella strukturer. Man hör om att förslummade fastigheter tas över av oseriösa fastighetsägare och att andra kommuner obehindrat dumpar människor med försörjningsstöd till just utsatta områden.

Till Tensta flyttade, under den period då jag jobbade där, familjer och ungdomar nästan hela tiden. Jag minns att jag talade med lärarna på Enbacksskolan. De berättade för mig om en helt omöjlig uppgift. Det går inte att bedriva undervisning i en klass som hela tiden ska ta emot nyinflyttade elever som dessutom har stora resursbehov.

Vad kunde vi då göra? Jo, vi startade läxhjälp. Och en efter en kom de – Sihem, Alan, Alex, Anna, Lemis, Mohammed, Emanuel, Brita, Faisal, Akrem, Sara och Ali. Och utanför stod Taha, som hade alldeles för mycket spring i benen. Han har fortfarande alldeles för mycket spring i de där benen.

För tio år sedan gjorde Polismyndigheten en lista över bostadsområden i vårt land som betecknades som utsatta. Tensta betecknades som ett särskilt utsatt område. I dag är 65 områden i vårt land utsatta, enligt polisens lista. 60 procent av samtliga ärenden som rör skjutningar och explosioner i vårt land de senaste två åren har koppling till de utsatta områdena. Antingen har gärningarna skett i områdena, eller så är medborgare i just dessa områden involverade.

Jag har under årens lopp ställt mig frågan varför politiken inte har lyckats bemästra – övervinna – framväxten av utsatta områden. Varför tycks arbetslösheten, trångboddheten, språksvagheten och fattigdomen bestå i dessa områden över tid? I dag vet jag att det har att göra med den mycket omfattande migrationen i kombination med bristande integration och svag samhällsstyrning, som har rått i det svenska samhället de senaste 30 åren. Givetvis har den ekonomiska politik som har förts också utvecklat ökade klyftor i vårt samhälle. Man ser också fattigdom i de här områdena.

På 1990-talet tyckte den borgerliga regeringen att det svenska mottagandet skulle präglas mindre av omhändertagande och mer av ökat individuellt ansvarstagande. Konsekvensen av politiken blev att staten lämnade integrationsansvaret. År 1994 infördes möjligheten för asylsökande att ordna eget boende i Sverige, den så kallade EBO-lagen.

Ganska snart insåg man att majoriteten av de asylsökande hamnade hos anhöriga, släktingar och landsmän i Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro och Järfälla. Majoriteten av de asylsökande hamnade alltså i 11 av 290 kommuner.

Under de här alliansåren kom dessutom invandringen till Sverige att accelerera. 2008 års arbetskraftsinvandringsuppgörelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet hade ett ideologiskt syfte. Det var att hålla villkor och löner nere. Den statliga arbetsmarknadsprövningen avskaffades. Alla branscher kunde plötsligt rekrytera i utlandet utan att förhålla sig till om det fanns ledig arbetskraft i Sverige.

De öppna gränsernas politik medförde lågproduktiva jobb, lågproduktiva sektorer, arbetslivskriminalitet och högre arbetslöshet. I de utsatta områdena kunde slumvärdar erbjuda tio byggarbetare madrasser i en trea. I Tensta blev många anställda i gigekonomin. Väldigt många av männen är Uberchaufförer, som rätt snart vet att det inte finns någon intjänad tjänstepension.

Sedan kom migrationsuppgörelsen 2011, som ledde till en tredubbling av antalet asylsökande under fyra års tid, innan den alliansförda politiken fick ett slut. Många hamnade i undermåliga och tomma kåkar, köpta av dem som ville tjäna på migrationskrisen. Jag har själv fått höra hur det hela gick till i Filipstad, Perstorp, Lindesberg, Bromölla, Hultsfred, Norberg och en rad andra kommuner som i dag lider av både integrationsutmaningar och mycket hög arbetslöshet. Det är kommuner som i dag vill riva fastigheter för att aldrig utsätta sina kommuner eller asylsökande för något liknande igen.

Samtidigt kunde vi se att 40 till 60 procent av samtliga asylsökande under de här åren bosatte sig i utsatta områden. Det ska läggas till att 80 procent, när de beviljades asyl i Sverige, valde att bo kvar i de utsatta områdena och i värsta fall i samma hushåll. Det i sig är en faktor som förklarar varför integrationsprocessen har försvårats för många, varför språkutvecklingen har hämmats, hur det kommer sig att den kulturella integrationen har tagit längre tid och varför människor har drivits ut i arbetslöshet.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att den strama migrationspolitiken måste ligga fast under överskådlig tid. Det är en grundläggande förutsättning för att stärka integrationen och återskapa en statligt kontrollerad integrationsprocess och på så sätt motverka framväxten av parallellsamhällen.

I regeringsförklaringen i höstas sa statsminister Ulf Kristersson att han kommer att avskaffa EBO. Jag har offentligt välkomnat det. Men i slutet av mandatperioden visar det sig att även detta är ett brutet vallöfte.

I förslaget till ny lagstiftning, som debatterades förra veckan, finns det fortfarande möjligheter för asylsökande att bo i eget boende. Då vet vi alla att det återigen kommer att vara 40 till 60 procent som hamnar i utsatta områden. Jag kan konstatera att det har varit exakt samma sak med Tidöpartierna vid makten under de här fyra åren. Under de här fyra åren har 60 procent av samtliga asylsökande valt eget boende. Jag kan inte kartlägga var exakt de har hamnat, men ni hör poängen.

De senaste två åren, fru talman, har jag besökt nästan samtliga utsatta områden i vårt land. Jag har haft tid att samtala med lärare, med rektorer, med fastighetsbolag, civilsamhällesorganisationer, förskolepedagoger, poliser och lokala näringslivsföreträdare. Jag har haft kanske ett femtiotal öppna medborgarmöten, mycket välbesökta. Det har varit högt och lågt och svåra samtal. Jag märker att det är många som känner besvikelse över hur politiken har hanterat integrationen.

Det som berör mig allra mest är de samtal jag har med unga som är födda och uppvuxna i Sverige, som vissa kallar andra generationens invandrare och som jag vill kalla första generationens svenskar. När de kommer ut i arbetslivet eller i högre studier märker de att de trots att de är svenskar och är födda och uppvuxna i det svenska samhället har brister i det svenska språket.

Simon studerar på Handelshögskolan i Stockholm. Han sa till mig – i hårda ordalag: Det är ju inte mitt fel att ni politiker har packat ihop alla invandrare i ett och samma bostadsområde.

Dagens betänkande handlar om en ny lag om bosättning för nyanlända efter asylprocessen. Att den införs är mycket positivt. Det visar att Tidöpartierna har insett något som vi socialdemokrater länge har varit pådrivande för: att mottagandet måste vara mer rättvist, att kommuner ska ta sitt ansvar och att systemet inte ska kunna förhalas genom överklagandeprocesser.

Men den punkt där vi socialdemokrater är som tydligast kritiska handlar om att alla kommuner ska dra sitt strå till stacken. Man måste förstå att det är en viktig åtgärd. Men det handlar förstås om att hänsyn ska tas till de kommuner vars mottagande har varit stort under den här tiden eller som har utsatta områden. Dessa kriterier måste väga tungt i förhållande till andra kriterier, om vi ska lyckas bekämpa segregationen.

Om vi upprätthåller en stram migration, avskaffar EBO och undantar utsatta områden från placering av nyanlända kommer det att ha betydande inverkan på de utsatta områdena – jag är övertygad om det. Det gäller dock bara om vi kompletterar politiken med att stärka sfi, bekämpa arbetslösheten och införa fler arbetsmarknadsutbildningar, yrkesutbildningar och utbildningar i bristyrken. Det handlar också om extratjänster och förbättrad matchning mellan arbetslösa och arbetsgivare samt om att säkerställa att unga kan ta körkort och har rätt till SAO-jobb, traineejobb och feriejobb.

Vi behöver förbjuda vinstuttag i skolan och förskolan samt förbjuda religiösa friskolor i de områden som Säpo nu bevakar. Vi har hamnat i en absurd situation. Vi behöver ta offentlig kontroll över centrumanläggningar, parkeringsplatser och fastigheter som ägs av kriminella eller oseriösa aktörer.

Det kommer att bli vakanser i de utsatta områdena när vi stramar åt migrationen. Människor vill inte bo i utsatta områden, utan de flyttar därifrån. Då är det dags för oss att tänka nytt. Kanske är det dags att riva några av fastigheterna och bygga sådant som inte existerar i dessa områden, som villor, radhus och studentlägenheter. Detta saknas i alla utsatta områden.

Jag menar att denna politik inte borde vara så svår att stötta. Den genomförs faktiskt i moderatledda Helsingborg och liberalledda Landskrona. Många efterfrågar statens inblandning i aktiviteterna.

Efter snart fyra år av Tidöpolitik inser i alla fall jag att integrationsfrågan i praktiken har övergetts. Det märks i uteblivna reformer och i tystnaden kring arbetslösheten och segregationen. Vad är planen? Jag vet inte. Jag hör bara skräckpropaganda när jag möter mina meningsmotståndare, men ett stort intresse väcks när chansen ges att beskriva vad vi har tänkt.

Det politiska språket signalerar allt oftare att vissa svenskar inte riktigt hör hemma här. Det får fotfäste i de utsatta områdena. Människor känner att den här inriktningen är riktigt farlig.

Jag hoppas att regeringspartierna inte fortsätter att vara bakbundna och göras fartblinda av Sverigedemokraterna, partiet som i alla debatter med mig öppet deklarerar att man inte ens tror på integration som samhällsidé men som ändå har utlovats integrationsministerposten – för det var väl det statsminister Ulf Kristersson sa på presskonferensen?

Fru talman! Vi har större diversitet i dag. I ett förändrat Sverige tror jag att delade erfarenheter och nationella ögonblick kan göra väldigt mycket för att binda oss samman. Vi måste arbeta med det som är gemensamt – det gemensamma språket, gemensamma institutioner, gemensamma mötesplatser och gemensam välfärd. Den skarpa gränsen ska dras mellan den hotande och exkluderande nationalismen och den önskvärda demokratiska patriotismen och stoltheten över att tillsammans ingå i en svensk samhällsgemenskap som vi alla tillhör.

Jag känner stolthet över att ha fått vara riksdagsledamot under tre mandatperioder. Jag har levt med viljan att en dag kunna göra det som krävs för att Tensta i framtiden inte ska vara ett utsatt område och för att bostadsområdet ska präglas av allt det vi älskar med Sverige: välmående och välstånd, tillväxt och arbete, välfungerande skolor, ett gemensamt språk, fritidsaktiviteter som ger glädje och mening, upprustning, ordning och trygghet.

Näst intill alla som gick till den där läxhjälpen är i dag framgångsrika unga svenskar. De är lärare, civilingenjörer, undersköterskor och egenföretagare. Den unga killen med spring i benen heter Taha Ali. Han är i dag landslagsspelare för Sverige. Jag är så stolt över att ha varit hans fritidsledare. Han säger själv: Jag är så stolt över att komma från Tensta, men det måste bli ett bättre bostadsområde i framtiden.

De infriade sina löften till mig som fritidsledare. De lovade att de skulle kämpa hårt i skolan och ta sig vidare. Mitt löfte till dem kvarstår dock: Sverige ska vara ett land utan utsatta områden. Vi socialdemokrater går till val på det. Vilka är era förslag, kära meningsmotståndare?

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1.

Fru talman! Tack så mycket, Lawen Redar, för det linjetal som vi nu fick ta del av!

Jag tänkte börja med att fråga om det som jag upplever som en omläggning av Socialdemokraternas politik på området. När jag var kommunalråd i Växjö och införde etableringsboende – långt innan det blev en diskussion om lagstiftning i den nationella debatten – gick Lawen Redars partikollega, den dåvarande ansvariga ministern Ylva Johansson, ut och dundrade i nationella medier om att detta var ett tydligt avsteg från intentionerna med lagstiftningen. Hon hotade till och med i nationella medier med att man kunde behöva ingripa med tydliggöranden av lagstiftningen.

Hon menade att kommunerna måste förstå att de bostäder som fördelades till dem som togs emot inom ramen för bosättningslagen givetvis skulle vara permanenta. Givetvis måste det vara så att det inte rörde sig om tidsbegränsade regler för boendena, utan här skulle det vara permanent boende.

Hon berömde att det byggdes bostäder i vad hon uttryckte var miljonprogramsklassen, alltså fler bostäder än vad vi hade sett tidigare med undantag för när man byggde miljonprogrammet.

Fru talman! Jag var inte riktigt lika övertygad om att det där var en helt positiv del av utvecklingen. Jag vill nu fråga Lawen Redar: Är det så att den tidigare idén att tvinga kommunerna till långsiktiga, permanenta boenden inte längre är en del av Socialdemokraternas politik? Står man bakom vår inriktning, alltså att det ska vara tillfälliga etableringsboenden?

Fru talman! Jag tackar Oliver Rosengren för frågan.

Jag kan inte uttala mig om vad det tidigare statsrådet Ylva Johansson sa vid enskilda tillfällen eller när hon besökte den kommun som ledamoten företrädde. Det jag vet är att de långvariga diskussioner jag haft med Ylva Johansson har handlat om vår ambition att avskaffa EBO. Många av våra kommunalråd, inte minst de i Botkyrka och Södertälje, drev på för detta under väldigt lång tid.

Jag upplever att det lagstiftningsförslag som riksdagen nu ska rösta om är en kompromiss. Det som sägs är att man ska erbjuda bostäder i två år. Därefter är ett av kriterierna att kommunen ska göra det möjligt för den nyanlända familjen att etablera sig i den befintliga bostadskön. Man ska sörja för att det finns en långsiktig plan för familjen.

Ledamoten får synliggöra om mina positiva ingångar i den här frågan egentligen inte alls är så positiva. Jag trodde att det hade att göra med att man ville bryta segregationen och framväxten av utsatta områden. När man har ett sådant här mottagarsystem ska det vara de kommuner som har tillväxt och möjlighet att erbjuda jobb och bostad som tar emot nyanlända. Det är detta som är hela politiken.

Därför blir ett av de kriterier som ni själva har tagit fram att en familj efter de två år som det nu ska lagstiftas om ska erbjudas bostad i kommunen. Stämmer inte det?

Fru talman! Jag förstår att det kan uppstå en del otydligheter när man kommer in i debatten, som Lawen Redar såklart är mycket välkommen till, utan att ha varit en del av beredningen i utskottet.

Den lagstiftning som nu föreslås, och som vi diskuterar här i dag, avser ju etableringsboende. Man ska få tillgång till boende under tre år i stället för två år. Dessa 36 månader är förknippade med krav på deltagande i etableringsåtgärder.

Precis den typen av åtgärder genomförde vi i Växjö för många år sedan. Det är snart ett decennium sedan. När vi gjorde detta menade den dåvarande ansvariga ministern att det inte var i enlighet med den lagstiftning man då hade. Det skulle vara permanenta bostäder som inte var villkorade med den typen av krav.

Jag uppfattar att Socialdemokraterna har ändrat sig och nu tycker att det är bra att kräva att personer som kommit till Sverige själva försöker etablera sig på bostadsmarknaden. Det är mycket positivt.

Jag går vidare till den andra delen av min fråga. Av betänkandet framgår det mycket tydligt att det från partierna i opposition finns fyra olika synsätt på den här politiken.

Min fråga till Lawen Redar är om vi ska uppfatta det som att det är ett krav från Socialdemokraterna för att bilda en vänsterregering efter valet att den här politiken ska ligga fast. Kan man garantera svenska folket att den nya socialdemokratiska politiken innebär en stramare invandring och krav på personer som kommer till Sverige och att det är den som gäller – inte Centerpartiets, Miljöpartiets eller Vänsterpartiets kravlösa och gränslösa politik?

Fru talman! Tack, ledamoten Oliver Rosengren! Jag är glad över att han uppmärksammar att vi socialdemokrater har lagt om både migrationspolitiken och integrationspolitiken. Det är en stram migration som ska gälla under överskådlig tid. Det betyder att vi ska ta hand om de områden vi prioriterar.

Vi ställer krav, ja. Vi går så långt att vi säger att det i försörjningsstödet ska råda aktivitet och språkplikt och att människor måste göra sig anställbara. Det etablerade etableringsprogrammet är mycket bra. Att det handlar om tre år är också väldigt klokt. Vi lägger fram förslag om hur fördelningen av nyanlända ska se ut och hur bostadsmöjligheterna i kommunerna ska vara. Vi går även fram med mycket skarpa åtgärder mot dem som inte bor kvar där de har blivit tilldelade en plats, för vi vill se en politik mot utsatta områden.

Det framgår tydligt när jag möter väljare att den här omläggningen är välkommen. Jag uppfattar ett starkt stöd för politiken också i våra utsatta områden, och jag är av uppfattningen att vi inte kommer att kunna motverka framväxt av parallellsamhällen om migrationen liberaliseras.

Jag kan tala om för ledamoten att det parti som genomförde västvärldens mest liberala arbetskraftsinvandring inte var Socialdemokraterna. Det gjordes 2008 med Moderaterna i spetsen. Omläggningen av flyktingpolitiken som sjösattes 2011 var en uppgörelse med allianspartierna där Moderaterna i allra högsta grad ingick ett samarbete med Miljöpartiet. Omläggningen kom 2015, och vi är beredda att hålla fast vid den politiken under överskådlig tid. Det kommer vi att göra även nu när vi går till val och ser över vilka samarbetsmöjligheter som finns.

Vi har sagt till Moderaterna att vi i en rad frågor är beredda att genomföra överenskommelser. Jag tror att det hade varit klokt av Moderaterna att vända sig till oss i stället för till ett parti som inte ens är intresserat av integration.

(Applåder)

Fru talman! Kopieringsmaskinen har gått varm hos Socialdemokraterna. Det går inte att lita på ett ord av vad ledamoten har sagt här i talarstolen. Ni har haft makten förut utan att lyckas göra någonting av det ledamoten nu så klokt pratar om, och ni kommer inte att lyckas genomföra det om ni får makten igen.

Jag har några frågor till ledamoten. Från talarstolen hörde vi att Socialdemokraterna nu är för stram migrationspolitik och att ni har varit det på senare tid – det var därför jag just pratade om kopieringsmaskinen. Men i ert regeringsunderlag vill de andra tre partierna öka invandringen till Sverige. Hur ska Socialdemokraterna då lyckas med sin ”strama” invandringspolitik och migrationspolitik framöver?

En annan fråga är varför det har tagit så lång tid för Socialdemokraterna att upptäcka att varken migrationspolitiken eller integrationspolitiken har fungerat väl under er tid vid makten. Ni har fyllt på det här landet, år efter år. Hur kan det komma sig att Socialdemokraterna plötsligt har upptäckt att det faktiskt inte fungerade?

Den tredje saken jag vill fråga om är den omtalade tvångsblandningen i bostadsområden, som ledamoten själv har varit ute och pratat om i medierna. Jag vill höra vad tanken är med det. Ledamoten pratade mycket om utsatta områden. Hur ska Socialdemokraterna tvångsblanda Sveriges befolkning?

Fru talman! Tack, ledamoten Ann-Christine Frohm!

Tvångsblandning är ett begrepp jag inte använder. Det har aldrig kommit från mitt håll. Tvärtom är det ledamotens parti med närliggande kanaler som driver den ganska tydliga propagandan. Det får förödande konsekvenser för min personliga säkerhet och ger debatten en oseriös ton.

Jag har i allra högsta grad lyft fram att vi måste förändra villkoren i de utsatta områdena. Det är en Sverigeangelägenhet. Av de skjutningar och explosioner som har skett i vårt land de två senaste åren har 60 procent koppling till de utsatta områdena. Då är det självklart där vi måste genomföra förändringar. Det handlar om att förbättra skolor, bekämpa arbetslöshet, åstadkomma förändringar i den fysiska miljön, ta tillbaka fastigheter från slumvärdar – till exempel centrumanläggningar där det regnar in och där ingen har renoverat på 20 år. Ledamoten är varmt välkommen att besöka de här platserna tillsammans med mig. Hon blir nog chockad över det hon ser.

Ledamoten är en stark maktbärare i Sveriges riksdag, eftersom Sverigedemokraterna också sitter på nycklarna till Rosenbad och har starkt inflytande över regeringens politik. Under ledamotens tid vid makten har jag noterat att den förda politiken lett till 100 000 fler i arbetslöshet. De löften man gick till val på har svikits ett efter ett. Vad hände med akassan, tandvården, karensavdraget och så vidare? Det skulle ju bli förbättringar för ”vanligt folk”, men Sverigedemokraterna har visat sig vara ett högerparti som prioriterar att höginkomsttagares skatter ska sänkas.

Min uppfattning är att en vanlig arbetare inte får det bättre med er vid rodret, och inte heller bekämpar ni parallellsamhällen med den politik som förs. Hela politiken från er sida handlar snarare om att peka ut grupper som icke-tillhörande i det svenska samhället.

Avslutningsvis: Vad gäller hur Socialdemokraterna ska åstadkomma lösningar med andra partier vill jag bara säga att vi går till val som eget parti. Svenska folket får bestämma hur detta ska sluta.

Fru talman! Det var en hel rad saker som jag inte kommer att hinna svara på. Jag fick inte heller svar på de frågor jag ställde till ledamoten, så jag tar ett annat grepp om det hela nu.

Lokalt har Socialdemokraternas företrädare i allra högsta grad pratat om tvångsblandning. Det har varit tydligt. Jag vet att ledamoten själv inte har velat prata om det. Men med vilka andra ord vill då ledamoten beskriva tvångsblandningen? Det är intressant för väljarna att veta och för dem som bor där ute.

Jodå, jag är utanför det här huset ibland, jag också. Jag bor i Västerås. Där finns sedan lång tid tillbaka ett särskilt utsatt område som heter Bäckby. Det känner ledamoten säkert till. Ledamoten kanske till och med har varit där?

Jag tackar för inbjudan. Vi kan säkert åka någonstans tillsammans någon gång, men kanske inte just i den här valrörelsen. Vi kan för all del prata med varandra efteråt och se om vi kan få till något.

Förändringarna av bostadsområdena som ledamoten pratar om – hur ska de se ut, rent konkret? Jag hör ingenting konkret. Skolorna ska förbättras. På vilket sätt blir bostadsområdet förbättrat och mindre utsatt av att människor blandas? I Bäckby prövade man till exempel att bygga bort brottsligheten. Det debatterade jag i kommunfullmäktige där. Det går inte att bygga bort brottslighet; det fungerar inte.

Jag ska bara snabbt säga någonting om tandvårdsreformen, för den är ändå intressant. Vi har genomfört första delen av den. Det är väldigt lyckat.

När det gäller skatt får även ledamoten sänkt skatt, liksom många arbetande människor här i landet – inte bara vi.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en intressant diskussion!

Hur ska politiken se ut framgent? Det är stram migration som gäller. Ett avskaffande av EBO kommer att få stor betydelse i de utsatta områdena. Det kommer att vara satsningar på skolorna och på att få bort religiösa friskolor och vinstuttag ur friskolorna. Vi ska få bort de oseriösa aktörerna.

Det handlar om att lagstifta för att ge kommunerna möjlighet att återta centrumanläggningar, alltså fastigheter, från slumvärdar och att bygga bra fastigheter i områdena. Jag tycker att vi ska se mer av studentlägenheter, radhus och villor i de utsatta områdena. Varför skulle det vara något negativt? Jag tror att det vore väldigt bra att genomföra en upprustning.

Känslan för barn och unga, var de än växer upp i vårt land, ska vara att det är tryggt. Det är för mig helt obegripligt att Noa och övriga Polismyndigheten i tio års tid har listat utsatta områden men inte allokerat polisresurser till dessa områden för att vara där permanent.

Det är frågor som vi tittar på för att vända utvecklingen. Det handlar om att öka tryggheten och stärka språket.

Vi jobbar också dag och natt med arbetsmarknadspolitiken, dessvärre i opposition. Där går ni i helt fel riktning. Det är nu över 100 000 fler i arbetslöshet.

Slutligen vill jag prata en sekund om Västerås, som är en väldigt fin stad. På sjukhuset i Västerås tror jag att det är uppemot 45 procent av de anställda som har utländsk bakgrund. Det är läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. I Bäckby har det skett en förändring av området. Människor känner sig tryggare. Det görs lokala insatser för att stärka människor så att de kan få ett arbete. Jag hoppas att den politiken får fortsätta i Västerås och att ledamoten ser värdet av de medborgare hon har i sin egen stad.

(Applåder)

Fru talman! När vi tillträdde hade Sverige på några år tagit emot 320 000 asylsökande. Inflationen var hög, och arbetslösheten var bland Europas högsta. Nu är inflationen låg, integrationen blir allt bättre och Sverige har den lägsta asylinvandringen på 40 år.

Vi har lagt om kursen för politiken. Aktivitetskrav ser till att personer som tar emot bidrag också behöver anstränga sig på heltid för att skaffa egen försörjning. Man ska gå yrkesutbildningar, göra praktik, lära sig svenska och delta i de insatser som man behöver delta i för att bli en del av samhället.

En Sverigekurs eller Sverigeintroduktion ser till att de som kommer till Sverige rustas med bättre kunskaper om vad man förväntas göra i Sverige. De får kunskaper om vad som förväntas av en när det kommer till värderingar, att delta på arbetsmarknaden, lika oavsett kön, vår syn på sekularitet och att det här samhället är ett samhälle som vi bygger med människan i fokus.

När det gäller etableringsboende, som vi debatterar här i dag, har vi infört krav på att delta i insatser för att få bostadsförmåner under den tid man genomför en etablering. Det är slut på bidrag och bostad till personer som uppehåller sig illegalt i landet. Vi har infört skärpta krav för sfi. Man ska faktiskt lära sig svenska och inte harva runt på språkkurser där det inte går framåt.

Fru talman! Det är åtgärder som nu äntligen kommer på plats. Men för mig är inget av det nyheter. Jag blev kommunalråd i Växjö för flera mandatperioder sedan och var under två mandatperioder från 2014 ansvarig för socialtjänst, vuxenutbildning, arbetsmarknad och integration i Växjö kommun. Alla de reformer som jag nämnde nu – aktivitetskrav. Sverigeintroduktion, etableringsboende, stopp för bidrag och bostad till illegala invandrare och skärpta krav på deltagande i sfi – genomförde vi som kommun redan under mina år som ansvarig. De hamnade sedan i Tidöavtalet för att genomföras i hela landet, med Växjö som förebild.

Fru talman! De här åtgärderna spelar roll. De ser till att människor lämnar utanförskap och kommer i arbete och att fler barn får uppleva hur det är att växa upp med föräldrar som är integrerade i samhället och talar svenska. Man får bättre förutsättningar från start i det här landet.

När vi gjorde detta genomförde vi samtliga av de här förändringarna, som jag har nämnt – alla de här reformerna – trots stort, starkt och kompakt motstånd från den lokala socialdemokratin. Varje försök att skärpa ett krav, varje försök att erbjuda någon som har kommit till Sverige något högre förväntningar på att man faktiskt kan anstränga sig extra för att snabbare bli en del av vårt land möttes av starkt, kompakt motstånd.

Socialdemokraterna röstade nej till alla våra reformer för att stärka integrationen, fru talman. Det gick så långt att det inte stannade vid våra kommunala socialdemokrater. I Växjö införde vi etableringsboende, två år av boende parallellt med att man deltog i etableringsinsatserna, och om man inte deltog i etableringsinsatserna blev man av med sitt boende. Man hade nämligen eget ansvar för att delta i insatser och skulle inte se bostaden som en rättighet man fick bara för att man kom till Sverige och den kommunen utan som en förmån förknippad med att man anstränger sig för att bli en del av samhället.

Då ryckte ansvarigt statsråd, socialdemokraten Ylva Johansson, ut och hotade med att i lag förbjuda vårt sätt att hantera frågan och att skärpa lagstiftningen för att kommuner inte skulle runda det som hon menade var den uppenbara intentionen med den befintliga lagstiftningen: permanent boende.

Fru talman! Vi såg detta i inte bara medieintervjuer med ansvarig minister – absolut inte – utan också i rad efter rad av socialdemokratiskt styrda kommuner.

I Lunds kommun köpte man upp studentbostäder för att dela ut som permanenta boenden till nyanlända. Det var en politik som i grunden hotade legitimiteten för invandringen och gödde konflikter i samhället, när man upplevde att grupper ställdes tydligt emot varandra. Människor som hade arbetat och slitit i Sverige och hoppades att deras barn skulle få möjlighet att få en studentbostad när de började studera fick i stället veta att de bostäderna hade tagits ur studentbostadskön för att lämnas över till personer som inte hade varit en del av att bygga det här landet. Det är klart att det föder motstånd. Det är klart att det göder motsättningar. Där måste man visa ledarskap och ta ansvar.

Den etableringsboendereform som vi nu debatterar innebär reglerat tillfälligt boende och äntligen ett lagstöd för det som vi införde i Växjö 2017, för snart ett decennium sedan. Nu ska boendet vara tidsbegränsat, i detta fall i 36 månader, tre år. Det ska också vara villkorat på precis samma sätt som vi i Växjö själva hittade på. Man ska delta aktivt och anstränga sig i etableringsinsatserna och faktiskt ta del av de insatser som samhället erbjuder, fru talman, för att bli integrerad i det här landet. Om man inte deltar i insatserna ska man få boendet och bidraget indraget. Den typen av krav är en helt rimlig princip i ett samhälle.

Under samma tid som vi argumenterade för etableringsboende i Växjö hade vi väsentliga problem med etableringsinsatserna i Sverige, fru talman. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen granskade kravställandet i etableringsprogrammet. De konstaterade att Arbetsförmedlingen i åtta av tio fall där deltagarna inte hade fullföljt kraven inte delade ut några sanktioner. I åtta av tio fall där man inte följde de krav som ställdes tillämpade Arbetsförmedlingen inte den befintliga lagstiftningens krav på att man skulle få indragen ersättning.

Arbetsförmedlingen var nämligen, precis som så många andra delar av samhället, genomsyrad av en daltandekultur. Man har övergivit människor, gömda och glömda i utanförskap i utsatta områden, i stället för att fråga efter dem och ställa krav för att man bryr sig, vilket såklart är det rimliga och rättvisa att göra. Människor som arbetar känner nog att det ställs en hel del krav på dem i vardagen. Varför ska då inte de som inte arbetar också möta rimliga krav? Vi menar att det är det som är rättvist.

Men det är inte bara rättvist, utan det är också bra. Det gör att människor snabbare kommer in i samhället, snabbare kommer i arbete, snabbare lär sig svenska och snabbare skaffar sig de kompetenser och färdigheter som man behöver för att kunna ta ett arbete.

Fru talman! Krav är att bry sig. Etableringsboendereformen är ett av många exempel från den här regeringen på hur vi ställer krav för att vi bryr oss. Vi vill se till att de människor som har kommit till Sverige också kommer in i samhället och in i en arbetsgemenskap och får möjligheter att bygga sitt liv efter egen förmåga.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. Den etableringsboendereform som vi nu ska fatta beslut om kommer att förbättra integrationen och bli ytterligare en reform i det led av åtgärder som gör att den strukturella arbetslösheten nu minskar i Sverige för första gången på ungefär 20 år. Det här gör att etableringstiden förkortas och att fler och fler invandrade personer kommer i arbete allt snabbare. Med de åtgärder vi nu vidtar ser vi till att samhället hålls samman bättre. Det är de här reformerna som gör det möjligt, fru talman, och därför måste vi hålla kursen.

Vi har slagit in på en väg för att säkerställa att de människor som har kommit till Sverige också kommer in i samhället. Därför vet vi att vi behöver en mycket stram bidragsinvandring – liten eller ingen. Vi ska såklart fortsätta se till att människor som vill komma hit för att arbeta, sköta sig och anstränga sig har möjlighet att göra det. Men vår uppgift är att inte överge människor i utsatthet.

Den nedmontering av Arbetsförmedlingen som genomfördes under Socialdemokraterna är det slut med. Nu återinförs personliga kontakter för alla arbetslösa. Hur kan man tro att en invandrad kvinna som inte kan läsa eller skriva ska kunna komma i arbete när hon blir övergiven i ett utanförskapsområde med en app som enda stöd från samhället? Det digitaliseringsexperiment – den nedmontering – som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen är äntligen avslutat. Den kravlöshet som vi hade i integrationspolitiken är äntligen avslutad. Nu håller vi på att återupprätta Arbetsförmedlingen och stärka arbetslinjen, så att de människor som kommer till Sverige får goda förutsättningar att stå på egna ben, växa med egen kraft, bli sitt bästa jag och kunna göra det här samhället ännu bättre.

(Applåder)

Fru talman! Regeringens förslag om en ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare säger mycket om den riktning Sverige just nu styrs i. Bakom alla de tekniska formuleringarna, paragraferna och myndighetsspråket finns en tydlig politisk idé: att människor ska pressas till integration genom otrygghet. Vänsterpartiet delar inte den idén. Vi menar att integration inte byggs genom hot om att förlora sitt hem. Integration byggs genom trygghet, utbildning, arbete, språk och möjlighet att bli en del av samhället.

Regeringen vill att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid för dem som inte uppfyller vissa krav kopplade till arbetsmarknadspolitiska program. Det är en av de delar i lagstiftningen som Vänsterpartiet reserverar sig emot, fru talman. Det finns redan i dag sanktioner kopplade till deltagande i arbetsmarknadspolitiska insatser. Men regeringen nöjer sig inte med det. Nu vill man göra bostaden till ett verktyg för bestraffning.

Man säger att det här ska stärka integrationen. Men hur stärker man integrationen genom att göra människor hemlösa? Hur stärker man etableringen genom att skapa större osäkerhet för familjer som redan befinner sig i en utsatt situation? Hur hjälper man barn att lyckas i skolan genom att öka risken för att familjen förlorar sitt boende? Svaret är såklart: Det gör man inte. Tvärtom riskerar regeringens politik att skapa ännu större sociala problem, större otrygghet och högre kostnader för kommunerna.

Det som oroar mig särskilt är att regeringen verkar se otryggheten som ett politiskt styrmedel. Om människor bara pressas lite hårdare och villkoren görs lite tuffare ska integrationen helt plötsligt fungera. Men verkligheten fungerar inte så. Den är inte som den sverigedemokratiska saga vi fick höra tidigare. Den som ständigt oroar sig för sin bostad har svårare att fokusera på sina språkstudier, sin utbildning och sitt arbete. Den som inte vet var familjen ska bo nästa månad får givetvis väldigt svårt att planera sin framtid, om den ens har någon framtid. Trygghet är inte ett hinder för integration. Trygghet är en förutsättning för integration.

Fru talman! Vänsterpartiet motsätter sig också regeringens stelbenta syn på etableringstiden. Man har bestämt att den ska vara 36 månader. Men människor är inte standardiserade projekt eller klossar som tydligt passar i olika hål i en låda. Etableringen ser olika ut. För en del går det väldigt fort, för andra tar det längre tid. Den som kommer till Sverige med traumatiska erfarenheter, begränsad skolbakgrund eller ansvar för små barn behöver ofta mer tid. Det borde vara verkligheten som styr politiken, inte godtyckliga tidsgränser. Vi anser därför att tiden för etableringsboende ska anpassas efter hur lång tid det faktiskt tar att etablera sig i samhället.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå att regeringen återigen väljer att angripa människor som står längst ned i samhällshierarkin samtidigt som man står handfallen inför de verkliga problemen. Vi har en arbetslöshet som biter sig fast. Vi har bostadsbrist i stora delar av landet. Vi har kommuner som saknar resurser. Vi har nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är väl rimligt att investera i att åtgärda det? Men i stället för att investera i jobb, utbildning och bostäder väljer man att rikta in sig på ytterligare sanktioner mot människor som redan har mist makten över sina liv. Det är inte integrationspolitik – det är symbolpolitik. Det är en politik som riskerar att fördjupa de problem som regeringen säger sig vilja lösa.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor får möjlighet att etablera sig genom arbete, utbildning och trygghet. Vi vill bygga sammanhållning, inte öka utsattheten. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Det behövs något större än bara justeringar av enskilda lagförslag. Det behövs ett nytt politiskt vägval. Efter fyra år av ökade klyftor, nedmonterad arbetsmarknadspolitik och en integrationspolitik byggd på misstänksamhet och hårdare villkor behöver Sverige verkligen en ny riktning. I september har väljarna möjlighet att välja den riktningen: för ett Sverige som håller ihop, för trygghet i stället för otrygghet, för investeringar i människor, inte sanktioner mot dem, och för ett maktskifte som sätter jämlikhet, solidaritet och framtidstro före splittring och skuldbeläggande.

Fru talman! Ciczie Weidby anklagar sitt tänkta samarbetsparti Socialdemokraterna för en omänsklig politik, för att vända sig med åtgärder mot de allra mest utsatta i samhället, för att vilja piska människor med otrygghet in i samhället och för att använda redskap som inte kommer att kunna fungera eftersom de bygger på något slags princip om att hungriga vargar jagar bäst. Det gäller givet att Socialdemokraterna planerat att rösta för de förslag Ciczie Weidby nu precis har anmärkt på här i debatten.

Fru talman! Det blir spännande att se hur det ska gå att få ihop den synen på integrationspolitik där varje krav är att utsätta människor för svår otrygghet, där varje förväntan är att vilja driva människor mot fördärv, med det som Socialdemokraterna tidigare menade var en omlagd integrationspolitik där kraven är självklara.

Min fråga till Ciczie Weidby blir därför: Kommer Vänsterpartiet att kräva en mer tillåtande migrationspolitik med lägre ställda krav i arbetslöshetsförsäkringen och i etableringsprogrammet?

Kommer man att kräva att etableringsboendereformen rivs upp så att de människor som nu kommer att få tillfälliga boenden, och krav på att delta i etableringsprogram för att ha tillgång till etableringsboende, i stället ska få gräddfil till bostadsmarknaden och permanenta boenden av kommunerna?

Fru talman! Tack så mycket för frågorna, Oliver Rosengren!

Det ska bli spännande att se hur det blir. Det är spännande att Oliver Rosengren redan vet att det kommer att bli en socialdemokratisk statsministern till hösten. Det vet också nästan alla andra.

(Applåder)

Vilka krav som kommer att framföras eller vilka förhandlingar som kommer vet inte jag. Det är väl inte omöjligt att man diskuterar de här frågorna och väldigt många andra. Det jag vet är att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna delar väldigt mycket politik, långt mycket mer än med Moderaterna.

Det som nu är spännande är hur Moderaterna för andra gången på väldigt kort tid inte kan hålla ihop sitt underlag och göra alla reformer som de har sagt sig vilja göra. De har lovat väldigt mycket och kan inte hålla löftena. Man undrar hur de någonsin kommer att kunna hitta gemensamma förslag. Det finns till exempel inga representanter för Liberalerna här i debatten i dag.

Hur tror Oliver Rosengren att människor som försätts i utanförskap och inte känner någon som helst trygghet reagerar? Om människor inte har någonting att se fram emot, om de inte vet om vad som finns framför dem, hur tror Oliver Rosengren att människor kan göra sitt allt och sitt yttersta för att bli en del av samhället?

Det är alltid en förutsättning att människor vet: Jag kan göra den här och den här saken, och då blir det den här grejen. Hur ska människor som inte har några framtidsutsikter eller som känner otrygghet integreras i samhället?

Fru talman! Det ställs mycket riktigt två beprövade alternativ mot varandra i höstens val. Magdalena Andersson har varit statsminister och lett en vänsterregering. Ulf Kristersson har varit statsminister och lett ett Tidösamarbete.

Under dessa fyra år har vi fått igenom alla budgetar i riksdagen. Regeringen har hållit ihop. Vi har fått på plats fler propositioner än någon tidigare regering. Man kan såklart uppmärksamma att det vid ett par tillfällen har varit oroligheter i voteringar i kammaren.

Fru talman! Jag kan ändå passa på att kanske fräscha upp Ciczie Weidbys minne. Det ena beprövade alternativet är det jag precis redogjorde för. Det är en regering som har hållit ihop, budgetar som har gått igenom och propositioner efter propositioner som det har fattats beslut om med majoritetsstöd.

Det andra beprövade alternativet är inte riktigt lika stadigt. Det var budgetar som föll i riksdagen, statsministrar som röstades bort i misstroendeomröstningar, ministrar som fick avgå i kriser, partier som lämnade regeringen och uppgörelser med vildar. Det var lite stökigare. Det får man nog ändå säga att facit var från vänster.

Ciczie Weidby ska givetvis veta att ingen behöver vara orolig för att mista sin bostad. Det kommer nämligen inte att vara slumpen som avgör om man får behålla den. Alla som följer kraven som ställs kommer givetvis att få behålla sitt etableringsboende.

Därför behöver ingen vara orolig varje månad. Det är bara att följa de krav som ställs i etableringsprogrammet. Då kommer man också att ha ett etableringsboende.

På mina sista sekunder av talartiden vill jag tacka Ciczie Weidby för många mycket givande debatter under mandatperioden. Som ny ledamot i utskottet har det många gånger varit en fröjd att få debattera här i kammaren med dig. Det har jag varit mycket tacksam för.

Fru talman! Tack så mycket, Oliver Rosengren, för de orden!

När Oliver ville fräscha upp mitt minne tänkte jag att jag kunde fräscha upp hans minne lite. Han talade om att Socialdemokraterna ledde en vänsterregering. Man kan givetvis diskutera filosofiskt hur mycket den var det.

Vänsterpartiet var inte på något sätt en del av den regeringen över huvud taget. Vi fick inte ens vara med. Centerpartiet sa: Vänsterpartiet ska inte få vara med.

Jag tänker inte på något sätt ta ansvar för just precis det som förhandlades och de förslag som lades fram under förra mandatperioden. Det vill jag ha sagt så att det är klart och så att vi båda två har samma minne.

Sedan tror inte jag att något parti inte är berett att luta sig åt det ena eller det andra hållet för att hitta en bra väg framåt. Jag är helt övertygad om att Moderaterna också har gjort det någonstans under vägen under den här mandatperioden. Det är så det är när man sitter i en regering och tar fram lagförslag, eller hur?

Ingen kommer att förlora sin bostad, bara man uppfyller vissa krav, sägs det. Det handlar inte om att Vänsterpartiet säger att det aldrig ska finnas några krav, och att vi säger: Allt åt alla, och inga krav.

Självklart ska det finnas krav. Men de måste vara möjliga att uppnå. Det måste finnas en möjlighet att se varje individ och vad den kan göra för att till exempel uppfylla kraven så att alla verkligen kan nå fram och etablera sig på arbetsmarknaden, med studier och så vidare.

Jag tror inte att Moderaterna lyckas med det. Det är Moderaterna som oftast tycker att man ska slå lite mer på dem som ligger ner så att de kanske reser sig upp.

Mina sista minuter av talartiden vill jag givetvis vända mig till Oliver Rosengren. Han är en av mina favoritmoderater. Jag vågar inte säga att du är den bästa, men tack så jättemycket för alla debatter som det har varit en fröjd att ha med dig!

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag får som talman fräscha upp minnet om tilltalet i kammaren, som alltid är via talmannen. Det gäller även i denna sena stund under mandatperioden.)

Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens förslag om tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare. I grunden handlar det om mer än boende. Det handlar om hur vi ser på integration, ansvar och människors förmåga att forma sitt eget liv.

Under lång tid har svensk integrationspolitik präglats av en föreställning om att samhället kan skapa integration genom offentliga insatser, bidrag och olika former av stöd. Avsikten har varit god, men resultaten har inte blivit de önskade.

Vi ser fortfarande ett omfattande utanförskap. Arbetslösheten är hög i många grupper, och segregationen består. Alltför många människor lever år efter år utan egen försörjning och utan en naturlig väg in i samhällsgemenskapen. Det är dags att dra slutsatsen att integration inte sker av sig själv.

Fru talman! Kristdemokraterna utgår från en annan människosyn. Vi tror på människans inneboende värde, men också på hennes förmåga att ta ansvar för sitt eget liv. Människor som kommer till Sverige är inte passiva mottagare av samhällets insatser; de är individer med ambitioner, erfarenheter och resurser. De flesta vill skapa en bättre framtid för sig själva och sina familjer.

Därför måste integrationspolitiken bygga på både stöd och ansvar. Samhället ska erbjuda språkundervisning, utbildning och vägar in på arbetsmarknaden. Men samhället kan inte lära sig svenska åt någon annan. Samhället kan inte gå till jobbet åt någon annan. Och samhället kan inte skapa delaktighet utan individens egen medverkan.

Integration uppstår när människor blir en del av samhället genom arbete, språk och gemenskap. Den sker när människor arbetar tillsammans, möter sina grannar, lämnar barnen på dagis, engagerar sig i föreningslivet och blir en del av samhället. Därför är det också viktigt att vi har system som stärker människors egen drivkraft och inte riskerar att skapa långvarigt beroende.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund vi kristdemokrater välkomnar den nya lagen. Förslaget innebär att det boende som kommunen erbjuder ska vara tidsbegränsat. Det ska ge trygghet under den första tiden i Sverige, men det ska inte vara tänkt som en permanent lösning.

Boendet ska vara en startpunkt – en plats där etableringen börjar. Från dag ett ska det dock finnas en tydlig förväntan om att nästa steg följer: att lära sig svenska, att komma i arbete, att skapa sin egen försörjning och så småningom ordna sitt eget boende.

Jag vill understryka att detta inte handlar om att minska samhällets ansvar. Men jag tror starkt på att människor inte växer av att göras beroende av ett system. Människor växer när de får möjlighet att ta ansvar, fatta egna beslut och forma sina egna liv.

Det kommunala boendet ska därför vara en väg in i samhället, inte en permanent lösning. Det ska ge människor och familjer stabilitet och en grund att stå på under den första tiden i Sverige, men målet måste vara delaktighet, egen försörjning, egen bostad och en starkare samhällsgemenskap.

Den som får samhällets hjälp ska också aktivt delta i etableringsinsatser. Rättigheter måste kopplas till skyldigheter och ansvar.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)