NU4

Herr talman! Återigen står de statliga företagen i fokus för kammarens intresse. Denna gång är det inte fråga om någon ny utförsäljning, utan vi ska debattera det som varit. Förhoppningsvis kan regeringsföreträdarna för den blå alliansen lämna några svar på hur regeringen ser på framtiden för våra gemensamt ägda tillgångar. Det handlar om den årliga redogörelse som regeringen lämnat om sin förvaltning av de statliga företagen. Utskottets betänkande tar också upp Riksrevisionens redogörelse för regeringens försäljning av 8 procent av aktierna i Telia Sonera AB våren 2007. Dessutom tar utskottet ställning till ett tjugotal motionsyrkanden framför allt från oppositionspartierna. Herr talman! Den svenska staten är Sveriges största företagsägare. Genom Regeringskansliet förvaltas 54 företag och koncerner, varav 40 företag ägs helt och 14 tillsammans med andra. Totalt finns ca 170 000 anställda i dessa bolag. År 2007 omsatte de statligt ägda företagen 336 miljarder kronor, och resultatet efter skatt blev hela 53,6 miljarder kronor. Företagens utdelningar till staten för verksamhetsåret 2007 uppgick till drygt 31 miljarder. Det sammanlagda värdet av de förvaltade tillgångarna bedöms uppgå till 750 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Det är välskötta företag som hävdar sig väl både i den inhemska och i den internationella konkurrensen. Det är inte redogörelsen för förvaltningen av företagen som är kontroversiell i detta ärende. Det är den ideologiska synen på statligt ägande och det sätt på vilket den blå alliansen sålt ut statliga företag. Vi socialdemokrater har en pragmatisk syn på det statliga ägandet. Vi har en blandekonomi, och vi anser att en viss del statligt ägande är bra för konkurrensen på marknaden. De statliga företagen är också ett verktyg för att uppnå politiska mål. För att vara tydlig tycker vi att statliga Vattenfall ska ha en uppgift att vara föregångare för att ställa om energiproduktionen på ett ekologiskt hållbart sätt. Ett annat exempel är Samhall. Samhall ska ha som uppgift att rehabilitera och hjälpa människor att komma tillbaka till arbetsmarknaden när de en gång hamnat utanför. Vi har också en del företag vars syfte är att medborgarna ska få fullgod tillgång till tjänster till samma kostnad oavsett var de bor i landet. Exempel på detta är Posten och Apoteket, två företag som den blå alliansen experimenterar vådligt med. Det är vår ideologiska ingång, men regeringen står för en annan. Där är det privatkapitalet som ställs överst, och de politiska målen och folkets önskemål kommer i andra hand. Det är inte bara det ideologiska synsättet som vi tycker är klandervärt, det är också det sätt varpå regeringen handlagt utförsäljningen av statlig egendom. Det är inte bara vi i oppositionen som tycker så, det tycker också den fristående Riksrevisionen som i två granskningsrapporter har klandrat regeringens och utförsäljningsminister Mats Odells handläggning av ärendet. Först får regeringen svidande kritik för att man inte berett ärendet som man utlovat i budgetförslaget hösten 2006. Inga konsekvensanalyser gjordes innan en bemyndigande proposition lämnades till riksdagen. Riksrevisionen gick så långt i sin kritik att man ansåg det vara ett brott mot grundlagen. Trots kritiken tuffade utförsäljningsprocessen vidare, kantad av olika dikeskörningar. Under en tid var det rena svängdörren in och ut i regeringens utförsäljningsorganisation. När sedan utförsäljningen på 8 procent av Telia Sonera AB:s aktier genomfördes och var klar kom ny kritik från Riksrevisionen, framför allt på två punkter som tas upp i detta betänkande. För det första genomfördes försäljningarna med stor brådska, och därför antyder revisorerna att regeringen lämnade en onödigt stor rabatt. Eftersom det var så bråttom gjordes inga ansträngningar för att göra en försäljning med lägre rabatter. Varför var det så bråttom? Det var den ena frågan. För det andra var det återigen brister i dokumentation och underlag för redovisningen i budgetförslaget. Detta försvårar också Regeringskansliets egen uppföljning. Herr talman! Den slarviga handläggningen, bristen på respekt för grundlagens regler är i sig skäl nog att ta tillbaka riksdagens bemyndigande för att sälja ut resten av de ursprungliga sex angivna företagen. Men det finns flera skäl. Utförsäljningen är en mycket dålig affär för svenska folket. Utvecklingen visar att det statliga långsiktiga ägandet står sig väl i konkurrensen. Företagens värde växer, och utdelningen är en värdefull tillgång för statskassan som bidrar till att upprätthålla välfärden. 31 miljarder för 2007 är mycket pengar, det är tre fjärdedelar av vad försvaret kostar. Dessutom skulle det i dagens marknadsläge vara i det närmaste förskingring att sälja ut statliga företag, och det är tydligen inte heller aktuellt för dagen. Men senast i torsdags uttalade Mats Odell här i kammaren att försäljningsprocessen ska fortsätta när läge uppstår. Herr talman! Vi är tre partier på den röda sidan, och vi är överens om synen på det statliga ägandet och försäljningar av statliga företag. Vi har utvecklat detta i reservation 1. Jag vill avsluta mitt anförande genom att ställa några frågor till regeringsföreträdarna. Vårt folkkära Posten behandlade vi här i riksdagen förra veckan, då ett samgående med Posten Danmark. Det kan vara en bra utveckling för Posten, men i beslutet låg också frågan om en bolagisering och, efter vad vi kan förstå, en plan på börsintroduktion. Det är vi däremot mycket kritiska till. Nu har det gått lång tid sedan riksdagsbeslutet, och riksdagen har inte informerats om vad som händer. Kommer samgåendet att fullföljas? Vid beslutet förra våren var underlaget undermåligt. Det gick inte att utläsa de långsiktiga konsekvenserna för postmarknaden. Kommer regeringen att lämna ett bättre underlag till riksdagen innan ett eventuellt samgående slutförs? I väntan på svar på dessa frågor anser vi att bemyndigandet att minska statens ägande i Posten till 34 procent ska återtas. En annan fråga är försäljning av Apoteket. Apoteket är för oss en mycket viktig aktör som ska skapa trygghet för människor om säker medicinhantering, service i hela landet och priser som är konkurrenskraftiga. Förutom att dessa delar äventyras i en försäljning är det så att regeringen trots läget på finansmarknaden ämnar fullfölja sina planer på att sälja en stor del av Apoteket. Herr talman! Givetvis står vi socialdemokrater bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 7 men står givetvis också bakom de två övriga reservationerna från Vänsterpartiet. Reservation 1 handlar om att återta det bemyndigande som riksdagen gett till regeringen om utförsäljning. Reservation 7 handlar om LKAB och avkastningskraven där. De övriga reservationerna handlar bland annat om styrning av de statliga företagen. Det handlar om att Vattenfalls roll i energiomställningen behöver förtydligas. Det handlar också om sammansättningen av statliga bolags styrelser, där det finns betydligt mycket mer att önska. Vänsterpartiet anser att det utförsäljningsbemyndigande som riksdagen gav regeringen i juni 2007 bör återtas och att den pågående utförsäljningsprocessen omgående bör avbrytas. Det beslut som riksdagen fattade i juni 2007 var felaktigt redan då, och utvecklingen sedan dess bekräftar det felaktiga i beslutet. Och det som jag sade för ett år sedan, herr talman, är lika giltigt i dag, tyvärr. De svenska statliga företagen är välskötta, även om styrningen av de statliga företagen visar på brister och i vissa fall väldigt stora och allvarliga brister. Dessutom ska vi komma ihåg att de statliga företagen genererar intäkter till statskassan som vi använder i dag till att finansiera vård, skola och omsorg. Statligt ägande behövs som en motvikt till den spekulationskapitalism och kortsiktighet som delvis är ett resultat av globaliseringen. Det visar med all tydlighet den senaste tidens utveckling, inte minst inom det finansiella systemet som mer eller mindre kollapsat och som får återverkningar i hela samhällssystemet. I det läget finns det bara en som kan stå som garant för att upprätthålla ett fungerande finansiellt system, och det är staten med dess institutioner. Investors vd Björn Ekholm uttryckte sig på det här sättet i Svenska Dagbladet i höstas: "Bara stater kan lösa den finansiella krisen." Sverker Martin-Löf, ordförande i SCA, hyllade i samma tidning statens försäkran om att garantera kreditförsörjning i Sverige. I dagens DN finns ett reportage om EKN:s verksamhet och betydelse för svensk ekonomi och svensk industri. Patrik Achtman, ansvarig för exportfinansieringen på Volvo Construction Equipment, uttryckte sig på följande sätt: "Utan EKN:s stöd från 2000 till 2008 skulle vi med största sannolikhet inte ha kunnat leverera 10 000 maskiner." Det visar med all tydlighet på statens roll för den svenska industriella utvecklingen och statens roll för att upprätthålla det finansiella systemet. Herr talman! Vi kan ha olika ideologiska ingångar när vi diskuterar statligt ägande, och det är helt okej. Men om ingången är att staten inte ska äga, som Mats Odell med flera borgerliga ledamöter har som sin ledstjärna, med motivet att marknaden är bättre rustad än staten att driva företag, då handlar det inte längre om ideologier utan om en ideologisk låsning som bortser från verkligheten, som styr efter kartan. Då tycker jag att man kan ta till sig vad John Kenneth Galbraith, en amerikansk nationalekonom, en gång i tiden sade. Han uttryckte sig på följande sätt: "Om du någonsin hör en politiker säga 'jag tänker strikt följa mina principer' då ska du springa och gömma dig." Den springande punkten är inte att utförsäljningarna är ett uttryck för ideologi utan ett uttryck för en ideologisk låsning från de borgerligas sida, och det är allvarligt. Vem som helst, utom den svenska staten, är alliansens ledstjärna. Hur ska vi annars tolka att det är helt okej att andra stater och företag är bättre som ägare av svenska börsen än den svenska staten? Herr talman! Det är så att vinsterna ska privatiseras och förlusterna ska bäras av skattebetalarna, alltså socialiseras. Det är en politik som är helt felaktig, enligt Vänsterpartiet. Med tanke på den kris som finansmarknaden genomgår och den bristande konkurrensen på banksidan menar Vänsterpartiet att frågan om statens roll måste diskuteras. Ska statens roll bara vara att agera städgumma när den privata finansmarknaden inte klarar av att upprätthålla en fungerande finansiell marknad? Det är en berättigad fråga, för historien upprepar sig igen. För 15 år sedan socialiserade den dåvarande borgerliga regeringen Gota Bank. Hösten 2008 var det dags igen. Nu var det den nuvarande borgerliga regeringens tur att efter en rad av skandaler bita i det sura äpplet och förstatliga investmentbanken Carnegie. Nu kan det finnas någon här som tror att jag tycker att det var bra. Men det är väl aldrig bra att man ska behöva gå in och städa upp efter någon annan som har ställt till det. Det här visar med all tydlighet att det behövs en motvikt till det privata finansiella kapitalet som kan stå för stabilitet och långsiktighet. Nu menar jag inte att regeringens åtgärder var felaktiga. Vi stödde dem givetvis. Det fanns inget bättre alternativ. Vad jag menar och vill diskutera är att det inte kan vara rimligt att staten alltid ska behöva agera städgumma när marknaden inte fungerar. Men det visar också att staten är den enda som i det långa loppet kan vara garant för en fungerande finansiell marknad. I stället för att göra som regeringen har gjort och riksdagen beslutat om, att avisera en utförsäljning med avgörande inflytande över exempelvis Nordea, anser Vänsterpartiet att man ska vända trenden. Nordea är kanske den bank som står starkast av alla nordiska storbanker under nuvarande kris. Den är välskött och har en bra intjäningsförmåga. Och som jag sagt tidigare behöver vi ett starkt statligt engagemang på den finansiella marknaden som komplement till den privata. För att möta den allt hårdare konkurrensen och den finansiella kris som vi i dag upplever är det av stor vikt att Sverige fortsättningsvis har en bank med ett stort statligt inflytande. Det finns egentligen två orsaker till det. Den ena är att upprätthålla en fungerande konkurrens. Konkurrensen ökar inte om vi säljer ut. Det ska ingen försöka inbilla mig eller någon annan i den här kammaren. Den andra är att vi måste ha ett statligt ägande som har en annan ägarstrategi än de privata bolagen, nämligen långsiktighet och inte det kortsiktiga vinstintresset som ledstjärna. Likadant är det med SBAB. Med envishet fortsätter man att förklara att visst, SBAB ska säljas ut, hela eller delar. Jag kan för mitt liv inte förstå på vilket sätt konkurrensen på bolånemarknaden ökar om vi säljer ut SBAB. Men företrädare för alliansen har ju möjlighet att förklara hur den matematiken går ihop. Är det då ekonomiskt motiverat att sälja ut de statliga bolagen? Det har ibland hävdats att vi ska använda pengarna till att amortera av på statsskulden. Det är bara det att vi inte har någon finansiell kris i Sverige. Vi har en stark ekonomi i Sverige. Vi har större tillgångar än skulder. Man skulle också kunna uttrycka det på det sätt som Dan Andersson, tidigare LO-ekonom, gjorde för inte så länge sedan. Han menar att försäljningarna av bolagen i slutändan kommer att innebära ett inkomstbortfall. Aktieinnehaven genererar en avkastning som är högre än den ränta som vi betalar på statsskulden. På lång sikt kan det röra sig om ett par procent av bnp, enligt Dan Andersson. Det är just det som är poängen med ett statligt ägande. Det ska vara en långsiktighet och en stabilitet som styr lite längre än de kortsiktiga vinstintressena. Jag vill säga ett par ord om det statliga företaget LKAB som genom åren genom det statliga engagemanget har visat sig vara av central betydelse för utvecklingen, inte minst i Norrbotten. Det är också oerhört viktigt i en nationell europeisk strategi för att kunna garantera att vi har en järnmalmsproduktion. Nu står man inför stora investeringar igen. Det är gigantiska investeringar som kommer att påverka hela samhället i Malmberget och Kiruna. I det läget vore det rimligt att man från riksdagens och utskottets sida poängterade vikten av att ge LKAB möjligheter att vara med och finansiera flytten av Kiruna genom att inte ta ut så mycket vinst - så som det har varit tidigare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5. Från Miljöpartiets sida anser vi att statligt ägda företag fyller mycket viktiga funktioner i svensk ekonomi och på svensk arbetsmarknad. Viktiga delar av svensk elförsörjning, gruvindustri och skogsindustri utförs av statliga bolag. Dessa bolag sysselsätter uppemot 200 000 personer och omsätter hundratals miljarder kronor varje år. Företagen har också en avgörande funktion i att ställa om samhället till minskad miljöpåverkan och till ökad social hållbarhet om man använder dem på rätt sätt. Vi anser inte att regeringen använder företagen på rätt sätt, och vi anser inte att de utförsäljningar av statliga bolag som görs genomförs på ett seriöst sätt. Vi anser därför att bemyndigandena avseende Telia Sonera, Nordea, SBAB och Posten bör återtas snabbt. Vi tycker att regeringen så snart som möjligt ska återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. I avvaktan på det kräver vi att utförsäljningsprocessen avbryts. Vi tycker att regeringen ska säkerställa att kommande utförsäljningar ska beredas i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Det borde vara en självklarhet som man inte skulle behöva säga i en talarstol i riksdagen, men tyvärr visar historien att det finns skäl att kräva detta och att påminna regeringen om att regeringsformens krav ska uppfyllas. Trots att regeringen har sålt statliga företag till ett värde av nästan 120 miljarder kronor värderas det kvarvarande innehavet till 750 miljarder. Det är en kraftig utveckling sedan 2002 då det statliga företagsinnehavet var värt 350 miljarder kronor. Detta visar på vilken storleksordning det handlar om och vilken viktig funktion statliga bolag fyller i svensk ekonomi. Ett stort statligt ägande medför ett stort ansvar. Det ställer krav på en långsiktig och professionell förvaltning. Där anser vi inte att regeringen tar sitt ansvar. Utförsäljningarna är en mycket dålig affär för staten, särskilt i dagens lågkonjunktur. Vi kan inte se att det finns några ekonomiska eller rationella grunder till att utförsäljningarna ska ske så hastigt. Vi tycker att det snarast är ett ideologiskt argument, nämligen att staten inte ska äga, som ligger bakom. Det sannolika är att utförsäljningarna kommer att vara mycket dyra för de svenska skattebetalarna. Det folkliga mandat som regeringen hänvisar till när det gäller försäljningar är ytterst tveksamt. Trots att dessa utförsäljningar brukar få stora följder för de marknader där bolagen är verksamma tycker vi att regeringen inte har förklarat för svenska folket på ett tydligt sätt varför man ska sälja. Man har inte heller gjort tydligt klart innan att man ska sälja bolagen. Det viktigaste för regeringen och regeringens målsättning har tydligt varit att skynda på utförsäljningsprocessen till varje pris. Det är ett respektlöst sätt att hantera svenska folkets egendomar. Därför tycker vi att det enda rimliga är att riksdagen genom ett tillkännagivande uppmanar regeringen att avbryta utförsäljningsprocessen och återkomma med ett förslag där bemyndigandena återtas för Telia Sonera, Nordea, SBAB och Posten. Därefter får man återkomma till riksdagen med ett verkligt beslutsunderlag som ger möjlighet att fatta ett väl underbyggt beslut om man vill fortsätta processen. Riksrevisionen har riktat stark kritik mot hur försäljningen av aktierna i Telia Sonera gick till. Riksrevisionens granskning förstärker ytterligare bilden av att regeringen hellre säljer snabbt än till ett bra pris. Genom att ha en forcerad utförsäljningsprocess av statliga bolag blev försäljningspriset mycket lägre än det hade blivit om man genomfört processen på ett seriöst sätt. Jag vill också säga några ord, herr talman, om skötseln av statliga bolag. Regeringen som ägarföreträdare har ett stort ansvar i att se till att de statliga bolagen sköts och hanteras på ett bra sätt som gör att samhället utvecklas på ett positivt sätt. När staten äger företag måste man vara ledande i omställningen till ett hållbart samhälle. Man måste också vara ledande i respekten för mänskliga rättigheter. Detta ansvar tycker vi inte att regeringen tar. Statligt ägande och statlig förvaltning måste vara transparenta. Målen för verksamheten ska vara tydliga och utvärderingsbara. Det statliga ägandet ska struktureras på ett sådant sätt att alla relevanta intressen ges möjlighet att delta i förvaltning och styrning av bolagen och få insyn i desamma. Det är också viktigt att statliga bolag används för att föra samhället till miljömässig och social hållbarhet. Här skiljer sig vår syn mycket starkt från regeringens syn att statliga bolag inte ska styras över huvud taget. Det är vi mycket kritiska till. Ett tydligt exempel på detta är Vattenfall som i dagsläget har ungefär 150 procent av det totala svenska utsläppet av koldioxid, alltså betydligt mer än vad hela Sverige släpper ut från alla sektorer. Som om det inte vore nog har man också planer på att bygga ytterligare kolkraftverk i sin verksamhet i Tyskland. Dessa kommer självklart att öka utsläppen med flera miljoner ton varje år. Här är regeringen fullständigt handlingsförlamad. Man gör inget för att påverka Vattenfall att ställa om sin elproduktion i hållbar riktning. Med en tydlig förvaltning och med tydliga ägardirektiv skulle man kunna förmå Vattenfall att använda sina stora resurser till att bygga upp ett helt förnybart energisystem och också ge möjlighet att exportera hållbart producerad el till kontinenten. Inga sådana ambitioner verkar dock finnas från regeringens sida. Det är tragiskt. Om man inte använder de statliga företagen för att ställa om samhället i hållbar riktning tar man inte heller sitt ansvar för att se till att vi får en hållbar utveckling på sikt i hela det svenska samhället. Det är felaktig användning av resurserna.

Herr talman! Regeringens skrivelse 2008 års redogörelse för företag med statligt ägande är en viktig del av riksdagens kontrollarbete, både vad gäller de övergripande frågeställningarna kring statens ägande, mål och riktlinjer och vad gäller bolag för bolag i verksamheten. Staten äger, som nämnts, många bolag. Det är över 50 stycken. Staten är i själva verket Sveriges absolut största kapitalist. Dessa många företag fyller alla viktiga funktioner i vårt samhälle - en del för att de har ett samhällsuppdrag och en del i samhällsansvaret, andra för att de fyller viktiga funktioner i ekonomin och ger många människor jobb, genererar intäkter, avkastning och inkomster till dem som arbetar där. Alla är viktiga företag, men statens roll i arbetet skiljer sig mycket åt från bolag till bolag. Staten tjänar såklart också en hel del pengar på detta. Bolagen är stora som Vattenfall, det absolut största, och små som kanske mindre kända Kasernen Fastighets AB eller kursgården Voksenåsen i Norge. En del bedriver rent statlig verksamhet fast i bolagsform, som till exempel Statens Bostadsomvandling. Andra bedriver verksamheten på rent kommersiell basis som ett företag bland många andra, som till exempel SBAB och Lernia. Skälen till att staten äger bolagen skiljer sig från företag till företag. Det kan vara historiska skäl - gamla statliga monopol där marknaderna har öppnats och det nu finns många andra verksamma företag, till exempel statens resterande ägande i Telia Sonera som var det gamla statliga Televerket i en annan tid. Andra bolag kan staten ha tagit över i en krissituation. I fråga om ytterligare andra finns det andra historiska skäl. Det finns en lång lista i skrivelsen över företag som arbetar på rent marknadsmässiga villkor. Det finns en kortare lista över företag som har särskilt samhällsansvar. Ägarstyrningen är såklart viktig i alla dessa bolag. Ett exempel på hur ägarstyrningen har utövats under senare år är att vi har en ökad andel kvinnor i styrelserna och i ledande befattningar inklusive vd- och ordförandeposter. Ägarstyrningen har för ett konkret bolag som ägnas mycket diskussion i samhället - Svenska Spel - tagit en avgörande annan riktning på senare tid där samhällsuppdraget har kommit i förgrunden. Tidigare utövades ägarstyrningen mer för att man skulle tjäna pengar. Detta tycker jag är bra. Kent Persson sade här tidigare att staten är den som kan lösa kriser. Statens uppgift är att garantera kreditmarknaden. Statens uppgift är inte bara att garantera att kreditmarknaden fungerar. Det är över huvud taget statens uppgift att se till att alla marknader fungerar, att se till att konkurrensen upprätthålls och att se till att sätta upp spelregler och att övervaka att detta fungerar på ett bra sätt. Det är också statens uppgift ibland att vara lender of last resort . I den uppgift som är statens huvuduppgift - att garantera att dessa marknader fungerar - kan det inte vara så att det ska ske i första hand genom att staten ska äga vissa av de företag som agerar. Det är inte det rätta sättet att se till att detta fungerar på ett bra sätt - tvärtom. Ofta leder det till mer problem än vad som löses. Ska staten garantera att kreditmarknaden fungerar kan det inte ske genom att man äger vissa banker, banker som ska fungera på samma villkor som andra banker som man inte äger. Det talas här om att det skulle vara ideologiska skäl som ligger bakom avyttring. Jag vet inte när ideologi blev något fult. Men om man översätter ideologi till värderingar och erfarenheter så är det riktigt. Våra värderingar och våra erfarenheter ihopkopplade med vår ideologi om vikten av marknadsekonomins funktionssätt säger att statens huvuduppgift inte är att få detta att fungera genom att staten ska äga vissa företag utan genom att se till att hela marknaden fungerar. Det är däremot naturligtvis inte någon ideologisk låsning att sälja till varje pris - tvärtom. Jag tycker att det låter mer som om det är en ideologisk låsning från oppositionen att försäljningar ska stoppas till varje pris, i varje fall innan de har ägt rum, och att antalet företag som staten äger alltid i ögonblicket är det exakt rätta för de flesta - varken fler eller färre. Det är alltid exakt rätt antal företag som staten äger, utom vad gäller Vänsterpartiet som ofta vill gå vidare och äga fler. Men för Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar det alltid vara exakt lagom antal företag och exakt de rätta. Denna skrivelse handlar naturligtvis inte alls om försäljningsprocessen kring enskilda företag som har varit eller som kan komma. Det har vi många andra debatter för. Men det yrkas ändå här på att bemyndiganden i fråga om de företag som i dag föreligger ska tas tillbaka. Per Bolund tog också upp beredningsfrågorna. Jag vill mycket kortfattat passa på att säga att beredningen av förslag som handlar om att riksdagen lämnar ett bemyndigande, det vill säga ger regeringen möjlighet att sälja, naturligtvis måste se ut på ett helt annat sätt än beredningen av en faktisk försäljning som handlar om ett konkret affärsupplägg som ska leda fram till ett konkret beslut. Man får inte blanda ihop dessa saker. Men vad vi alla har sett under de år som vi har jobbat, inte bara under denna mandatperiod utan under alla tidigare mandatperioder också, är att det är väldigt svårt att förena de krav som man ställer på den politiska processen i fråga om långsamhet och öppenhet med de krav som affärslogiken ställer, vilket jag tycker snarast talar för ytterligare ett argument för det olämpliga i att staten äger och driver företag som verkar på rent konkurrensutsatta marknader och som verkar på rent kommersiella villkor. Där ges nämligen inte riksdagen möjlighet, sett från företagens bästa, att faktiskt delta med den öppenhet i processen som den politiska logiken kräver. Det handlar verkligen inte om att sälja till varje pris - tvärtom. De försäljningar som sker, de som det finns bemyndigande för, de som eventuellt har uppkommit och de som eventuellt kan uppkomma genom att förslag på olika sätt kommer fram i processer, handlar absolut inte om att sälja till varje pris utan att vara ansvarsfull. Som vi alla vet är det också tydligt deklarerat från regeringen att det bemyndigande som finns gällande SBAB inte är aktuellt att utnyttja i nuläget. Om jag får vara lite ironisk blir jag ganska imponerad både av de riksdagsledamöter och av de riksrevisorer som anser sig veta att om man bara hade gjort på ett annat sätt hade man kunnat få mycket mer betalt. Det är dock oklart på vilket sätt man borde ha gjort det och vem som i så fall skulle ha betalat mer. Alf Eriksson tog här upp frågan om Posten. Maud Olofsson informerade inte långt före jul i utskottet om att vissa frågeställningar som behöver vara klarlagda för att man ska kunna slutföra uppgörelsen fortfarande inte är klarlagda på den danska sidan. Maud Olofsson som är ansvarigt statsråd har också lovat att återkomma till utskottet så snart dessa frågor är lösta så att det finns någonting att informera om. Beträffande Apoteket är det självklart att man tänker fullfölja den process som är påbörjad, som är utlovad och som regering och riksdag arbetar med. Beträffande det som Kent Persson tog upp om LKAB anser jag att det är självklart att de investeringsplaner som bolaget har antagit och godkänt i sin styrelse, och styrelsen är utsedd av ägaren, också kommer att kunna fullföljas på ett bra sätt och att avkastningskrav och överenskommelser kring bolaget med de behov som finns i Kiruna kommer att lösas på bästa sätt. Beträffande Vattenfall, som Per Bolund tog upp, finns det mycket att diskutera. Jag hoppas att vi får anledning att återkomma närmare om detta när den bolagsgenomgång som pågår är klar. Men egentligen är det så att allt det som Per Bolund säger bara visar det otroligt märkliga i att den svenska staten bedriver ett mångmiljardföretag i andra länder och därmed av vissa kan uppfattas som en viktig spelare när det gäller att svenska staten skulle bedriva energipolitik i helt andra länder. Jag tycker att slutsatsen snarare lutar åt ett annat håll än det som Per Bolund tar upp. Generellt kan jag om statens ägande säga att det, som sagt, pågår en bolagsgenomgång på Näringsdepartementet där man går igenom bolag för bolag - om det är lämpligt att staten äger det och bedriver denna verksamhet och hur det i så fall ska se ut och om det finns vissa delar som långsiktigt bör vara statliga eller som långsiktigt kan avyttras och hur de då ska omstruktureras. Det får vi anledning att återkomma till allteftersom. Jag vill i detta sammanhang också erinra om en annan sak, nämligen en rapport till regeringens globaliseringsråd. Det är en underlagsrapport om internationellt statligt ägande och konkurrens av Mattias Gansland som bland annat har sin upprinnelse i diskussionen om internationellt statligt ägande. Det har också varit en diskussion här i Sverige i samband med buden på OMX och kring andra staters bevekelsegrunder för att gå in och vara ägare till företag i andra länder, sovereign wealth funds och så vidare. Slutsatsen och rekommendationen till Globaliseringsrådet är att svenska staten i första hand bör sopa rent framför egen dörr och minska sitt eget företagande och framför allt sitt eget företagande i andra länder. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till behandling av skrivelsen och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag är självklart inte motståndare till att vi har ideologiska meningsskiljaktigheter, Karin Pilsäter. Det är politikens grundfundament på något sätt. Jag sade inte heller det. Jag diskuterade den ideologiska låsning som jag upplever att ni har och att ni inte ser den verklighet som vi i dag lever i och att ni borde ompröva den politiken. Det tycker jag att ni åtminstone borde kunna diskutera. Jag noterade beträffande Vattenfall - det finns mycket att diskutera om det - att Karin Pilsäter någonstans såg framför sig en plan på att sälja ut Vattenfall. Som det sades tidigare här sköter ju marknaden bättre det privata ägandet och utvecklingen av det. Det är också okej att andra stater äger svenska företag här i Sverige. Däremot ska svenska staten inte vara ägare till andra. Det är lite grann kontentan av resonemanget. Men det är inte det som jag tänkte fråga om. Jag funderar lite grann på styrningen, på hur vi utser våra styrelser. På vd- och gd-nivå är i dag 40 män och 7 kvinnor vd:ar i de statliga bolagen. I styrelserna - i ledningsgruppen - är motsvarande siffror ungefär 205 män och 101 kvinnor. Det vi kritiserar i era svar är fördelningen. Vi i Vänsterpartiet vill ha en ändring. Vi menar att det borde gå att få till stånd en bättre fördelning. Ni skriver helt enkelt här att det alltid är kompetensen som ska vara avgörande för vilka som ska sitta med. Menar Karin Pilsäter att hälften av den svenska befolkningen inte är kompetent att så att säga åtminstone ha sin andel i styrelserna?

Herr talman! Om vi ska vara riktigt principiella - höll jag på att säga - skulle jag nog vilja hävda att långt mer än hälften av den svenska befolkningen inte riktigt innehar rätt kompetens för att sitta i en bolagsstyrelse. Däremot tror jag inte att det där är könsuppdelat. Den här regeringen har kommit längre än man tidigare gjort med att förändra kvinnoandelen på ledande positioner när det gäller statliga uppdrag. För det första är det, tycker jag, viktigt att staten föregår med gott exempel innan man pekar finger åt alla andra. För det andra räcker det inte att ha som mål att det ska vara minst 40 procent av ettdera könet i bolagsstyrelserna som kollektiv. Man måste ju också gå in på varje bolag i sig - precis som vi har förväntningar på att privata bolag har en större andel kvinnor och andra typer av underrepresenterad kompetens och erfarenhet i bolagsstyrelserna. Om man har 100 procent av det ena könet i det ena bolaget och 100 procent av det andra könet i det andra bolaget har man inte, tror jag, nått en optimal lösning. Det behövs blandad kompetens, kunskap och erfarenhet i alla styrelser. Jag får väl säga som Socialdemokraterna brukar säga: Jag är stolt men inte nöjd. Det är klart att man inte är framme här, inte är färdig med detta ännu. När det gäller utländskt ägande är det väl som med så mycket annat. Man ska börja med att sopa rent framför egen dörr. Vi kan ha teoretiska diskussioner om huruvida vi tycker att det känns bra eller dåligt att olika typer av statliga fonder går in och är delägare av, eller äger helt, företag som finns på svensk mark. Det är ganska lite vi kan göra åt det. Däremot kan vi göra någonting åt det vi själva ägnar oss åt. Det är alltid, tror jag, bra att först sopa framför egen dörr.

Herr talman! Det sistnämnda kan jag hålla med om. När vi pratar om styrelsers sammansättning är det vi kan påverka självklart just hur det ser ut i statliga bolagen och de statliga myndigheterna beträffande sammansättningen. Att det inte var bra tidigare är ingen ursäkt för att det inte är bra i dag. Hela tiden måste vi titta framåt och skynda på den här processen. Det kan inte vara rimligt som det nu är. Av det man svarar framgår det tydligt att kompetensen och branschkunskapen ska vara avgörande för sammansättningen. Jag menar att det måste finnas tillräcklig kompetens hos den kvinnliga hälften av befolkningen för att i betydligt större utsträckning kunna utöka antalet kvinnliga ledamöter både på ledande befattningar och i ledningsgrupper. Jag blir väldigt förvånad över svaret här. Det är definitivt ett svar som egentligen är långt ifrån det som jag tror att Karin Pilsäter egentligen skulle vara nöjd med. Jag har ju hört Karin Pilsäter i flera andra sammanhang framhålla vikten av att ha en bättre sammansättning könsmässigt i de statliga styrelserna och även i de statliga myndigheterna än som är fallet i dag. Jag skulle vilja se mer aktivitet där från er sida än som sker i dag. Det går inte att låta detta vara en fråga bara för styrelser. Här har vi möjligheter att via ägardirektiv eller regleringsbrev tala om hur vi vill ha det. Skulle vi kunna få ett svar om det och få en större aktivitet från regeringens sida i den frågan?

Herr talman! För att ge ett konkret svar kan jag säga att det är möjligt att inte varje ord i utskottstexten är vägt på den guldvåg som det borde ha vägts på. Det är självklart att man ska ha kompetens och då inte bara tillräcklig sådan. Det gäller också att försöka få tag i den största kompetensen. Jag och, tror jag, även Kent Persson tillhör dem som tror att det även om man ser till kompetensen är fullt möjligt att i de flesta styrelser på ett mycket påtagligt sätt öka andelen kvinnor som har önskad kompetens. Jag tror att huvudproblemet är att man väldigt mycket har förutfattade meningar och att det handlar om gamla traditioner när det gäller vad som är kompetens och hur man ska se ut när man är kompetent. Jag erinrar mig Bosse Ringholms förklaring för ett par år sedan till att Finansdepartementet i stort sett bara utsåg män. Förklaringen var att kvinnorna inte hade rätt sorts kompetens. Man frågar sig då i vilken ända av kroppen kompetensen förväntades sitta. Nej, det är helt rätt. Det är klart att vi inte kan vara helt nöjda utan att man måste gå vidare. Men samtidigt tycker jag inte att man ska ge avkall på kompetenskraven. Jag är helt övertygad om att det inte heller behövs.

Herr talman! För att det ska bli tydligt vid voteringen vill jag säga att jag yrkar bifall till motiveringen i reservation 6. Karin Pilsäter uppehåller sig vid skillnaden mellan beredningar, beroende på i vilken fas försäljningsprocessen är i. Men det är inte det som kritiseras. Kritiken från Riksrevisionen gällde att regeringen i budgetpropositionen hösten 2006 säger att man innan en proposition avlämnas till riksdagen ska göra en genomlysning och en analys av de statliga företagen, en analys av för och mot en försäljning. Men när propositionen kommer till riksdagen har man inte gjort det. Det är det som kritiken gäller. Man ska göra det man själv lovar. Det är viktigt i sammanhanget. Herr talman! Föredöme är också ett viktigt instrument för de statliga företagen. År 2003 fattade en enig riksdag beslut om att ta bort bonussystemen för dem i ledningen i de statliga bolagen. När den blå alliansen tillträdde gick Maud Olofsson ut och sade att det inte var bra utan att man skulle överväga att återinföra bonussystemen samt att de statliga företagsledningarna var löneledande på grund av 2003 års beslut. Detta är fel. I höstas när finanskrisen uppdagades sade Mats Odell, med stöd av finansministern, att just bonussystemen var en av bovarna när det gäller den finanskris som vi har och att företagsledningarna tagit alldeles för stora risker. Vilken uppfattning har Karin Pilsäter i den frågan och när det gäller bonussystemen för vd:arna i de statliga företagen?

Herr talman! Beredningen och budgetpropositionen 2006 är sådant som näringsutskottet ett antal gånger har diskuterat och fattat beslut om. I våras gjorde även konstitutionsutskottet i sitt granskningsarbete en väldigt noggrann genomgång och konstaterade att fel inte begåtts på det sätt som ni har hävdat. Ibland känns det lite grann som att man möjligen har lagt karbonpapper i käften. Jag anser nämligen att frågan är tillräckligt många gånger genomtröskad och att vi möjligen kan lägga det här bakom oss. På samma sätt är det med de bonussystem som Maud Olofsson i ett tidigare skede gjort vissa uttalanden om att man kunde överväga. Det övervägandet har - vid det här laget för ungefär ett år sedan; jag kommer inte ihåg det exakta datumet - landat i att de nya direktiven nu är framlagda. Där återinförs inte möjligheten att införa bonussystem, så även det känns lite grann som gårdagens debatt - om nu inte Alf Eriksson förväntat sig att jag skulle kommentera Mats Odells uttalanden om finanskrisen. Det tycker jag att jag här och nu kan avstå från.

Herr talman! Jag måste säga att jag inte blev riktigt klok på svaret om bonussystemen. Inte heller så sent som i torsdags förra veckan i en interpellationsdebatt med Maud Olofsson tog hon avstånd från bonussystemen. Hon hänvisade till att 2003 års beslut var fel. Fortfarande säger hon, vilket är felaktigt, att direktörerna i de statliga företagen på grund av detta har blivit löneledande. En annan fråga som Karin Pilsäter var inne på i sitt tidigare anförande gäller Vattenfall. I ett av de tidigare betänkandena under den här mandatperioden säger regeringsmajoriteten att Vattenfall inte är föremål för utförsäljning under denna mandatperiod. Nu börjar mandatperioden att gå mot sitt slut. Hur blir det? Vill Karin Pilsäter sälja Vattenfall under nästa mandatperiod, eller var ligger den frågan? Jag kan bara upplysa Karin Pilsäter om att vi sitter här med en mobiltelefon vars nätoperatör är ett helägt statligt norskt bolag. Den svenska staten har sålt börsen till ett helstatligt bolag i Dubai. Är det bara svenska staten som inte ska äga saker och ting över gränserna? Varför denna indignation över att svenska staten äger företag som har verksamhet över gränserna?

Herr talman! Svenska staten äger företag som bedriver verksamhet lite kors och tvärs, här och var, över jordklotet. En del är välkänt. Det är till exempel det stora delägandet i Telia Sonera, som har mycket stor verksamhet i Finland och i många andra länder. Vad jag syftade på här var framför allt den diskussion som Per Bolund tog upp om att problematisera verksamhetens innehåll i andra länder. I det fallet har det också en mycket stark koppling till vilken energipolitik som bedrivs i ett visst land. Nu samarbetar vi visserligen i Europeiska unionen där energifrågorna står väldigt högt på dagordningen. Det bästa sättet att påverka europeisk energiomställning kanske inte är att vara ägare av en spelare i ett annat land. Jag vet inte riktigt var du har fått detta med indignation ifrån. Jag bara påtalar att det inte alltid är helt enkelt att bedriva verksamhet på kommersiella marknader, och särskilt inte i konkurrens i andra länder, när man tycker att det kan finnas politiska skäl till att man vill strukturera om arbetet på ett annat sätt. Jag tror att även den svenska energipolitiken i första hand ska bedrivas genom politiska riktlinjer, skatter, styrmedel och så vidare. Det måste ändå vara huvudspåret för energiomställning och utveckling även i vårt land och inte att man har ett visst företag som bedriver delar av verksamheten. De företag man äger och bedriver verksamhet i ska naturligtvis skötas på bästa sätt. Alf Eriksson frågar mig här vad jag tycker i förhållande till det Maud Olofsson sade häromdagen. Ta den diskussionen med Maud Olofsson. Hon är en stor flicka och kan tala för sig själv. Jag klargjorde bara att det enligt de regelverk som gäller inte är aktuellt att återinföra bonusar.

Herr talman! Jag kan konstatera att det finns väldigt stora oklarheter i hur regeringen egentligen ser på ägarfrågan, vilket ansvar man har som ägare och om man över huvud taget ska ta ett ägaransvar. Det är väldigt intressant. Det vore bra att här få klarlagt vad det är för linje som egentligen gäller. Maud Olofsson skriver i regeringens redogörelse för statliga bolag, som finns på nätet, att staten ska vara en föregångare som ägare och ta ett större ansvar än vad vanliga ägare gör. Det är en linje som jag kan ha väldigt stor sympati för. Däremot har utskottets majoritet med Karin Pilsäter själv i spetsen i yttrandet sagt att bolag ska drivas på rent marknadsmässiga grunder. Man ska inte alls styra bolagen politiskt. Vilken linje är det egentligen som gäller? Det vore väldigt intressant att veta. Det verkar vara något slags glidande plan där det är okej att öka andelen kvinnor i styrelserna, vilket jag tycker är en väldigt bra reform. Däremot är det inte okej att kräva att bolagen till exempel ska ta miljöhänsyn och släppa ut mindre växthusgaser. Var går gränsen för när staten får gå in och styra bolagen? Finns det någon sådan gräns?

Herr talman! Jag tycker inte att det finns någon motsatsställning mellan de fallen. Det skulle egentligen kräva mycket mer tid för att föra en sådan diskussion. Det är intressanta och viktiga frågor som Per Bolund här tar upp. Jag skulle inom parentes önska att vi kan föra den här typen av debatter mer om sådana frågor och mindre om sådant som varit och är genomtröskat många gånger om. Det finns ingen motsats mellan att agera på marknadsmässiga villkor och samtidigt utöva ägarstyrning. Alla ägare ska utöva en ägarstyrning, i varje fall om de är goda ägare. Företagens långsiktiga framgång bygger på mer än att man ser till att kortsiktigt maximera sina vinster. Det ligger ett stort ansvar på ägare av både statliga och privata bolag att rusta företaget så att man är attraktiv bland kunder, samarbetspartner och leverantörer både i dag och i framtiden. Det kan man göra genom att bland annat vara just ett föredöme på jämställdhetssidan och miljösidan, när det gäller socialt ansvar och på många andra områden. Det står inte på något sätt i någon motsatsställning till att verksamheten ska bedrivas på marknadsmässiga villkor. Man får däremot tänka sig för om man tycker att det är ett lämpligt redskap att ställa upp andra regler som är mycket mer långtgående än vad lagstiftningen säger och marknaden i övrigt jobbar med. Vill vi genomföra en större förändring på marknaden, exempelvis vid energiomställning, anser jag, regeringen och alliansen att det är de generella regelverken man måste använda. Det är inte bara Vattenfall i Sverige som ska agera annorlunda. Även andra energibolag ska då pressas att följa andra regelverk. Det får man samköra. När det gäller energiomställningen i Tyskland känns det som att det viktiga är att Vattenfall givet de regelverk som finns är ett föredöme. Det är en väldigt komplicerad diskussion. Är det bättre att den svenska staten inte äger ett företag som driver kolkraftverk och i stället säljer dem till någon annan kanske sköter dem på ett sämre sätt? Det är inte helt enkla frågor.

Herr talman! Om du frågar mig tycker jag att man ska använda bolaget för att styra mot hållbar utveckling. Vattenfall är ett väldigt viktigt verktyg just för att det har en så stor verksamhet i Sverige och i andra länder. Det är fortfarande lite oklart. Karin Pilsäter sade i ett tidigare inlägg att staten ska föregå med gott exempel innan man pekar finger åt andra. Det är väldigt intressant. Jag utgår från att det måste gälla även klimatfrågan. Hur ska det gå till? Karin Pilsäter sade att det inte fanns någon motsättning mellan att ta ett ägaransvar och att driva företaget marknadsmässigt. Jag ser inte att det finns någon som helst motsättning mellan att man styr bolaget och samtidigt agerar i den totala energipolitiken som berör alla bolag. Varför skulle det finnas en sådan motsättning? Det går att göra bäggedera. Det sägs att vi ska föregå med gott exempel innan vi pekar finger åt andra. Den svenska regeringen har nu ställt sig bakom ett mål att vi ska minska utsläppen i Europa med 20 procent, eller upp till 30 procent om vi får ett globalt avtal. Vattenfall, som är ett helägt statligt svenskt bolag, planerar tvärtom att öka sina utsläpp. Det ska bygga nya kolkraftverk i Tyskland. Är det ett exempel på att företaget agerar i linje med den svenska regeringen eller inte? För mig är det uppenbart att bolaget går en helt annan väg än vad som slagits fast i den svenska politiken. Det påverkar hela Sveriges trovärdighet i klimatfrågan. Vad ska en tysk tro om den svenska regeringens linje? Man säger å ena sidan i vackra brandtal att det är så viktigt att minska koldioxidutsläppen. Samtidigt drar man in vinster från den tyska marknaden genom att man släpper ut väldigt mycket koldioxid och gör det svårare för Tyskland att uppnå sina klimatmål. Det måste finnas en rimlighet i avvägningarna. Jag tycker att regeringen inte gör någon avvägning alls. Ibland tycker man att det är bra att styra, som när det gäller kvinnorepresentation. Men när det gäller koldioxidutsläpp ska man över huvud taget inte styra. Jag misstänker att det snarare har att göra med vilka ambitioner man har på de olika politikområdena. På jämställdhetsområdet kan man tänka sig att agera och göra någonting. Men på miljöområdet har man inga ambitioner.

Herr talman! Det är inte korrekt att det inte sker någon styrning av Vattenfall. Det är ett väldigt tydligt exempel på att det är väldigt komplicerade frågor. Om man gör det enkelt för sig kan man komma med snabba svar. Jag hör till ett parti där vi tidigare har gjort det ganska enkelt för oss i det fallet genom att säga att staten inte ska äga företaget. Nu har en överenskommelse, som pekades på här tidigare. Under mandatperioden är det inte aktuellt. Principiellt håller jag personligen fast vid ståndpunkten att det vore den bästa långsiktiga lösningen. Men jag inser också att såsom företaget är uppbyggt i dag med samägande av kärnkraftverk och allt som finns är det inte bara att lägga ut det på Blocket, om man säger så. Det kräver en lång process. Jag förutsätter att vi efter den bolagsgenomgång som ska komma för Vattenfall får anledning att ta itu med fördjupade diskussioner om alla dessa mycket komplexa och inte alldeles lätta avvägningar som gäller det bolaget. När det gäller andra bolag kan jag säga att det är mer enkelt och tydligt att man inte ska utöva en ägarstyrning som innebär att man gör långtgående avvikelser från det som gängse gäller på marknaden. Exempelvis kommer det ibland fram krav på SBAB att de ska låna ut mycket mer eller att de ska låna ut till betydligt lägre räntor än vad marknadsräntan generellt är. Där tycker jag att det är mycket lättare att säga att det är helt fel sätt att agera. Man ägnar sig åt konkurrenssnedvridning genom den säkerhet man ändå har genom att man har staten som ägare. Det gör ju att man vet att man aldrig kommer att kunna gå i konkurs, att man kan konkurrera på osjysta villkor med andra företag och så vidare. Där är det mer tydligt vad man avser med skillnaden mellan att utöva ägarstyrning och att man ändå måste agera på marknadsmässiga villkor. Ta den styrning som tydligt nu har kommit till uttryck när det gäller Svenska Spel - det är samhällsintresset av att människor inte ska dras in i spelberoende som är viktigare än det kortsiktiga vinstintresset och expansionslusten i Svenska Spel. Det har tidigare varit det som har stått överst på dagordningen.

Herr talman! Det har varit ett intressant och spännande år för många av de bolag som har eller har haft staten som ägare. I samband med detta har frågan om synen på ägandet blivit aktuell. Varför ska man äga? Varför ska staten äga - i vilket syfte? Varför ska staten inte äga bolag? Det finns två kategorier av statliga bolag: företag som verkar under marknadsmässiga villkor och företag som har särskilda samhällsintressen. Statens främsta näringspolitiska uppgift är att ange ramar och regelsystem för näringslivets verksamhet och bidra till att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. Men när staten samtidigt uppträder som ägare och som utformare av de regler som gäller för näringslivets verksamhet uppstår en rad problem. Det finns risk för konkurrenssnedvridning, risk för mindre goda investeringsbeslut och även svårigheter att tillföra kapital till företag som behöver kapital för att kunna expandera. Herr talman! Grundprincipen måste därför vara att konkurrensutsatt verksamhet ska bedrivas i privat regi. Att minska det statliga ägandet av företag syftar till att renodla statens roll som lagstiftare och normgivare och att stärka de privatiserade företagens möjligheter att utvecklas. Det har gjort det möjligt, och gör det möjligt, att amortera på statsskulden. Det förbättrar förutsättningarna att fokusera på statens viktiga och primära åtaganden, till exempel vård, skola och infrastruktur och att möta framtida utmaningar med en stor andel av vår befolkning som blir äldre. På sikt bör staten egentligen enbart kvarstå som ägare då tungt vägande skäl talar för detta, såsom samhällsintresseskäl. Det kan finnas företag som det är nödvändigt att staten äger fortsättningsvis, till exempel när ett naturligt monopol råder eller när starka samhällsintressen talar för statligt ägande. Det kan också vara motiverat med ett fortsatt statligt ägande om det föreligger särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag som annars inte kan hanteras utan ett statligt inflytande. Herr talman! Den här synen på det statliga ägandet av företag är på många armlängders avstånd från vad framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står för. Dessa partier har som bekant ett starkt ideologiskt avståndstagande till frågan om försäljning av statliga företag. Det kommer också till tydligt uttryck i partiernas motioner och även i de anföranden vi har lyssnat på under den senaste timmen. Det har i motionsfloran också framkommit önskemål om att skapa fasta och låsta regelverk som ska användas vid försäljningar av statliga företag. Det är lättare sagt än gjort och dessutom inte någon särskilt bra idé. Varje affär är unik. Varje affär måste få vara unik med sina särskilda förutsättningar. Därför är ett enhetligt regelverk inte någonting som vare sig är särskilt lämpligt, bra eller möjligt. I stället måste självfallet olika strategier tillämpas för olika bolag. Varje försäljningsprocess måste utformas med utgångspunkt i respektive företag just för att det ska vara en försäljningsprocess där man får rätt pris för det man säljer och inte en utförsäljningsprocess där man inte får rätt pris. Det är stor skillnad på de båda uttrycken, vilket vi kanske får anledning att återkomma till i en och annan replikväxling. Herr talman! Som har sagts många gånger tidigare måste varje försäljning anpassas till det rådande marknadsläget. Det har vi sett goda exempel på under det gångna året. Det måste göras så att försäljningen ger det bästa möjliga affärsmässiga utfallet för skattebetalarna. Jag skulle vilja nämna några ord om de försäljningar som har skett under det gångna året. Konstitutionsutskottets granskning under våren 2008 av försäljningen av vissa statliga bolag visade att den bedömning som regeringen gjorde beträffande inhämtandet av upplysningar från myndigheter, från organisationer och från enskilda innan regeringen begärde bemyndigande för försäljningarna inte stred mot regeringsformen. Den stod tvärtom i överensstämmelse med både det här och med vedertagen praxis. Det är fullständigt självklart att beredning sker i enlighet med regeringsformens krav. Riksdagens tillkännagivanden bör inte användas för att uttala den typen av självklarheter. Vi har rekordförsäljningen av Vin & Sprit för 55 miljarder kronor. De som ansågs vara kvalificerade bedömare på området anade att det skulle vara bra om staten kunde få 40 miljarder kronor för Vin & Sprit. Kraxandet från olyckskorparna tar sig allehanda uttryck. Vänsterpartiet vill utöka ägandet. Vänsterpartiet vill enligt sina ideologiska principer att staten snarare ska äga fler bolag, som gärna konkurrerar på affärsmässiga villkor, än de bolag som regeringen har fått riksdagens bemyndigande att sälja, såsom Vin & Sprit. Affären med Vin & Sprit tog många på sängen, inte minst dem från oppositionen som omgående och förmodligen utan att ha tagit del av hela affärens innebörd i pressmeddelanden gick ut och kritiserade regeringen för att ha sålt Vin & Sprit för billigt. Det var väl ett av 2008 års mest minnesvärda självmål. Försäljningen av Vin & Sprit, herr talman, är ett tydligt exempel på en god affär. Därigenom har vi också kunnat minska statsskulden. Sammantaget innebär detta också möjligheter till god förvaltning av det statliga ägandet genom att man fokuserar på de bolag som staten bör äga och som staten av olika skäl har anledning att äga. Vi ser fram emot att kunna renodla statens roll som ansvarstagande ägare för de bolag som man fortsätter att äga - det finns bemyndigande att sälja ytterligare statliga bolag - och att kommande försäljningar ska ske vid lämpligt tillfälle. Och bolagen ska inte säljas till vilket pris som helst och inte till varje pris, utan till rätt pris.

Herr talman! Det talas mycket om ideologi den här eftermiddagen, och det är väl inget fel i det. Det är jättebra. Det är också bra att det finns olika uppfattningar. Då skärps argumenten, och skillnaderna blir tydliga. Därom tror jag inte att vi har någon delad uppfattning. Däremot tycker jag att det finns anledning att lufta argumenten lite ytterligare. En av statens uppgifter är att bedriva regionalpolitik - att se till så att samma förutsättningar gäller för befolkningen oavsett om man bor i glesbygd eller i storstadsmiljö. Apoteket är ett exempel på en sådan verksamhet som ska bedrivas på det här sättet. Posten är en annan. Om man då ska försälja dessa verksamheter föreställer jag mig att det inte finns någon kapitalist som är så dum att han lägger ned stora pengar där det bor 4 personer per kvadratkilometer. Han lägger pengarna där det finns 4 000 personer per kvadratkilometer. Det är där som pengar finns att hämta. Vad händer då med de 4 som bor i glesbygd? Vilken service får de? En av uppgifterna för staten är att bedriva statlig verksamhet. På så sätt får vi en regionalpolitik som ger folk möjlighet att bo i hela landet. Sedan blev jag aningen förvånad när jag lyssnade på Hans Rothenberg. Enligt Hans Rothenbergs argumentation ska allt som staten ska reglera med regler säljas ut. Det går inte ha regler och statlig verksamhet samtidigt. Vi reglerar också polisen. Ska den också säljas ut?

Herr talman! Det var en rejäl tvist som Alf Eriksson fick in på slutet. Jag kan missminna mig, men jag tror inte att någon riksdag har givit något som helst bemyndigande att ens sälja ut en axelklaff av polisens tillgångar. Jag tror att vi kan lämna den saken. Polisen, stay where you are! Jag tyckte att den ideologiska synen framgick väldigt tydligt av Alf Erikssons inledningsanförande. Här handlar det om att återta bemyndiganden. Här handlar det om att gå tillbaka till den tid då Socialdemokraterna själva satt i regeringsställning. Kom ihåg att det fanns ett antal bemyndiganden om att sälja statliga bolag under den tid som ni hade regeringsmakten. Det verkar som om den delen av historien ganska lätt har suddats ut. Det fanns faktiskt bemyndiganden om att sälja på den tiden. Apoteket och Posten är intressanta exempel. Vi har haft en lång och intensiv debatt i den här kammaren om apoteksmonopolets upphörande. I det fallet handlar det inte, vilket Alf Eriksson nästan vill antyda, att statens hela andel av Apoteket ska försvinna. Staten kommer tvärtom att behålla en stor andel av Apoteket. Servicen kommer att kunna förbättras. Det är en av de viktiga delarna i den här förändringen av monopolet. När det gäller Posten har vi sett samgåendet mellan den danska och svenska posten som ett medel att stärka den affärsmässiga utvecklingen av Posten och skapa bättre förutsättningar för att upprätthålla den samhällsomfattande posttjänsten, inte minst i glesbygd och inte minst för privatpersoner. Detta var syftet med Posten. Skräm inte med den varg som inte har kommit, Alf Eriksson!

Herr talman! Hans Rothenberg säger att alla apotek inte ska säljas ut. Samtidigt brukar regeringen hävda här i kammaren att företagen ska bedriva verksamhet på likvärdiga villkor. Är det likvärdiga villkor att staten, vad jag förstår, ska ställa krav på de delar som är kvar av Apoteket att bedriva den mer kostnadskrävande servicen ute i glesbygd samtidigt som det privata kapitalet, som äger apoteken där det bor 4 000 människor per kvadratkilometer, ska få plocka hem vinsterna på den delen utan att på något sätt ta ansvar för helheten och den regionalpolitiska utjämningen? En annan ideologisk fråga som är uppe nästan varje dag i den här kammaren är ordet "valfrihet". I stället för att man ska ha en service som samhället består med ska det finnas en katalog med olika aktörer. Sedan ska konsumenten välja. De pensionärerna som jag träffar på pensionärsmötena är oerhört upprörda över detta. Man har jobbat hela sitt liv för att få en god service på sin ålderdom, och den ska vara lättillgänglig. Man ska inte behöva sitta med en stor katalog och läsa någonting som man har väldigt svårt att förstå och jämföra den ena med den andra. Man vill ha det lättillgängligt. Jag återkommer till Apoteksfrågan eftersom den är ett så tydligt exempel. Varför ska jag, som bor där det bor 4 000 människor per kvadratkilometer, behöva läsa ut vilket apotek som är viktigast? Är det inte bra med den service vi har?

Herr talman! Jag får nästan intrycket att Alf Eriksson sätter begreppet tillgänglighet och att inte kunna välja på samma nivå. Att kunna välja bland flera alternativ är, om något, tillgänglighet. Vi har diskussioner om apoteksmonopolets upphörande. Jag tycker faktiskt att det finns ett ansvar hos både oppositionen och majoriteten att ge en rimlig och rättvis bild av vad som händer och vilket beslut som riksdagen har fattat. Det handlar inte om att sälja alla apotek. Staten kommer att behålla en mycket stor ägarandel av apoteken. Genom att sprida ägandet kommer man också att kunna göra valfriheten större. Det gläder mig att Alf Eriksson tar upp begreppet valfrihet. Det diskuteras alltför lite i den politiska debatten, inte minst när det gäller den offentliga servicen. Jag håller inte med om att fler möjligheter att bedriva apoteksverksamhet skulle vara ett problem i regionalpolitiska sammanhang. Vi har haft den debatten. Vi kommer säkert att ha den framöver. Posten och apoteken är faktiskt funktioner där det finns ett samhällsintresse. Det är också därför som regeringen och den nuvarande majoriteten, som förhoppningsvis blir en ganska bestående majoritet, inte har lagt fram något förslag om att ta bort ägarandelen från staten när det gäller Posten och Apoteket. Det här är att skrämmas med den varg som ännu inte har ylat.

Fru talman! Den här vargen kanske ylar i morgon, Hans Rothenberg. Det vet vi inte någonting om. Hela ditt anförande var en argumentation för fortsatt utförsäljning. Du tog också upp massvis med argument varför. Vi ska renodla den statliga verksamheten. Det ska råda sund konkurrens, och därför ska vi inte heller äga. Det som skulle tala för ett ägande är att det finns starka samhällsintressen. Men du ger inte några som helst exempel på vilka företag du diskuterar och tänker dig. På vilket sätt skulle konkurrensen förbättras på marknaden om vi säljer ut Vattenfall, SBAB, Nordea, LKAB med flera statliga företag? På vilket sätt förbättrar vi då konkurrensen på marknaden? Det måste ni förklara. Vi ska också sälja ut när marknadsläget är det bästa möjliga och till rätt pris. När vet vi att det är det bästa läget? När vet vi att vi får det bästa priset? Det går inte att svara på den typen av frågor. Det bästa läget kanske är just i dag. Det är poängen i våra resonemang om varför vi tycker att vi ska återta bemyndigandet. När vi i Vänsterpartiet pratar om statligt ägande pratar vi utifrån att det är viktigt att staten har ett starkt inflytande över infrastrukturen i Sverige. Då pratar jag också om den finansiella infrastrukturen som är grundbulten för att samhället ska fungera. Det är själva blodomloppet. Det vill ni ytterligare försämra genom att sälja ut de två vi har, SBAB och Nordea.

Fru talman! Det är just detta som är det viktiga med ägandet: ansvaret. Jag kommer ihåg för ungefär ett år sedan då vi hade motsvarande debatt. Jag började då mitt anförande med att säga att ägande förpliktar. Ägande förpliktar i alla sammanhang. Kent Persson tar upp exemplen LKAB och Vattenfall, som om de skulle läggas ut på Blocket eller säljas på något annat sätt. Men det är ju faktiskt helt klart: Vattenfall ska icke säljas. LKAB ska icke säljas. Under den här mandatperioden är det sex bolag av statens totalt 55 som det finns ett bemyndigande att sälja. När det gäller Nordea var det den finansiella krisen i början av 1990-talet som gjorde att staten då fick gå in och vara städgumma. Men den regering som satt vid makten i tolv år därefter gjorde inga ansträngningar att återställa ordningen och återföra banken till den rimligt fria marknad där den borde figurera i dag. Jag tycker att det är lite intressant när Kent Persson frågar vad som är det bästa läget. Kent Persson och Vänsterpartiet har i många sammanhang talat om åtminstone när det sämsta läget är. Det är nämligen varje gång det ska säljas. Varje gång som ett statligt bolag - det kan vara en aktie eller någonting över huvud taget - ska säljas är det fel. Det är fel tajmning. Det är fel process. Det är fel på det mesta. Där har vi i alla fall fått ett svar. När är det som sämst att sälja? Hværgang! Men när är det då som bäst att sälja? Där tycker jag att det är ganska intressant att det inte finns någonting i den kritik som har kommit från oppositionen om vad som skulle ha varit bättre, till exempel i Teliaaffären. Skulle det ha varit en vecka tidigare, tre månader senare eller aldrig?

Fru talman! Nu är det så att Hans Rothenbergs historiebeskrivning inte stämmer riktigt med verkligheten. Vi har från Vänsterpartiets sida varit med tidigare och sålt ut företag när vi har tyckt att det varit nödvändigt och det inte fanns några starka skäl för statligt ägande. Sådana ställningstaganden kommer vi att göra från fall till fall. När det gäller de här bolagen har vi varit emot försäljning, men inte utifrån om priset har varit rätt eller fel. Det är ju jättesvårt att bedöma. Egentligen är det väl så att marknaden alltid hävdar att priset är det rätta. Det är ju det man får betalt. Det handlar mer om långsiktigheten - är detta en god affär? För Vin & Sprit fick vi 55 miljarder, sade Hans Rothenberg. Det stämmer inte. 62 miljarder fick vi in. Det är väldigt mycket pengar, men om det är en god affär på lång sikt vet vi inte. Det får liksom historien utvisa. Däremot vet vi nu att 60 stycken har fått gå på grund av omstruktureringen av Vin & Sprit. Det är en sanning som vi har i alla fall. I övrigt har jag inte fått reda på så mycket. Det vi har en klar bild av är att man från moderat håll säger att Vattenfall och LKAB inte ska säljas. Från Folkpartiets håll har vi en helt annan syn. Där är Vattenfall ett potentiellt objekt för försäljning. Det här får ni väl slita med inom alliansen. För vår del är det oerhört viktigt att viktig infrastrukturell verksamhet ägs av staten, för den har ett annat syfte än bara det kortsiktiga vinstintresset. Det finns ett nationellt syfte att den och dess verksamhet finns tillgänglig över hela landet. Det är det som är den stora skillnaden mellan vår politik och alliansens politik.

Fru talman! Det är den här kammaren, riksdagen, som beslutar och ger bemyndigande om att sälja eller att förändra ägandet i stora drag. Och här finns det ingenting - inget underlag eller beslut om bemyndigande - om att sälja Vattenfall eller något av de bolag som Kent Persson nämner. Jag tycker att Vattenfall, LKAB, Samhall och även Posten är exempel där det finns anledning för staten att ha ett engagemang och att ha det via ägande. Men det kan förändras över tid. Jag tycker till exempel att den diskussion som har funnits om Vattenfalls ägarandel i Tyskland är ganska intressant. Å ena sidan bygger man nya kolkraftverk. Å andra sidan kan man säga att Vattenfall tar ett ansvar i ett annat land genom att bygga moderna kolkraftverk som är bättre än dem som rangeras ut och genom hanteringen av koldioxid. Då är frågan: Tycker man att det är en bra idé att Vattenfall frånhänder sig det ansvaret och kanske lämnar över, säljer, till någon annan ägare som inte tar det ansvaret? Det finns en komplexitet när det gäller Vattenfall. Ska svenska bolag agera på det viset på utländsk mark? Jag tycker att vi kan diskutera det, och det kommer vi att få anledning att göra både den här mandatperioden och kommande mandatperioder. Att sälja Vattenfall i sin helhet - det vet Kent Persson, alla i kammaren och nu också alla andra som lyssnar på den här debatten - är inte aktuellt. Kent Persson tog upp i sitt inledningsanförande att den som tänker följa sina principer ska man vara rädd för i politiken. Ja, om man inte ska vara rädd för Kent Persson hoppas jag att det inte beror på att Kent Persson saknar principer. Debatten har visat att det finns många principer vad gäller synen på statligt ägande.