Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Vikten av en fredlig lösning på konflikten i Colombia

Interpellationsdebatt 19 februari 2008
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Carl Bildt (M)

Anf. 44 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att uppmana den colombianska regeringen att nå en politisk och humanitär lösning på konflikten samt om jag avser att vara mer öppet aktiv för att den svensk som är kidnappad friges. Regeringen har inom ramen för landfokuseringsarbetet beslutat att fortsätta stödja Colombia med fokus på fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Sverige söker bidra, bilateralt och genom EU och FN, till en hållbar politiskt framförhandlad lösning på den interna väpnade konflikten i Colombia och verkar för att respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt upprätthålls. Sverige är stor bidragsgivare till FN:s flyktingkommissariat. Sverige är dessutom en av huvudfinansiärerna till såväl Internationella rödakorskommittén som FN:s kontor för humanitär samordning. Sverige har under ett antal år byggt upp breda kontaktytor och ett förtroendekapital som gör att vi kan bidra till nationella processer för fredsbyggandet och åtgärder mot den humanitära krisen. Genom en kombination av politiska initiativ och ett strategiskt utvecklingssamarbete, där Sverige är sjätte största biståndsgivare, åtnjuter vi i dag förtroende från de viktigaste aktörerna såväl nationellt som internationellt, och vi har goda politiska relationer med Colombia. I samband med utrikesminister Araújos och vicepresident Santos besök under hösten, lyfte jag och biståndsministern fram vikten av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, internflyktingar och fredlig utveckling i landet. Den 19 november 2007 antog Rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser slutsatser om Colombia. Dessa lyfter fram EU:s beredvillighet att stödja den colombianska regeringen, de statliga institutionerna, det civila samhället och internationella organisationer i arbetet för fred, försoning, rättvisa och demokrati i Colombia. I rådsslutsatserna uppmanar EU alla illegala väpnade grupper i Colombia att upphöra med kidnappningar och att omedelbart och ovillkorligen frige samtliga kidnappade, ett krav som jag upprepade i samband med frigivningen av Clara Rojas och Consuelo Gonzalez. Sverige välkomnar alla initiativ som kan leda fram till ett humanitärt avtal och ett frisläppande av alla kidnappade personer. När det gäller den svensk som är kidnappad kan jag endast säga att Rikskriminalpolisen i nära samarbete med svenska ambassaden i Bogotá arbetar aktivt med ärendet.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 45 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag har ställt den här frågan till utrikesministern; om han kommer att vara mer aktiv för att få till stånd en fredlig lösning av konflikten i Colombia. Det svar jag har fått är att utrikesministern personligen inte tänker göra något mer utan i stället hänvisar till vad UD och EU gör. Anledningen till interpellationen är naturligtvis den lilla öppning som vi som under många år har kämpat för att få våra gröna kolleger och andra fångar släppta av Farcgerillan såg i början av januari. Ingrid Betancourt, som fortfarande är kvar i fångenskap, är av allt att döma inte frisk. Hon lever i största mentala och fysiska armod. När Clara Rojas och Consuelo Gonzalez släpptes i början av året, med president Hugo Chávez stöd och genom att president Uribe tillät en temporärt fredad zon för överlämnandet, väcktes hoppet om att en humanitär lösning var möjlig efter allt tidigare vapenskrammel från den colombianska regeringens sida. Händelsen visade att det är möjligt, att det går att befria gisslan utan att ta till militära metoder, som i andra gisslandramer runt om i världen. Vi har ett antal exempel österut som avskräcker. När FN:s MR-kommissarie var i Sverige passade jag på att fråga hur hon ser på den nuvarande utvecklingen i Colombia. Går det att se några positiva tendenser, och ser hon öppningar för en fredlig lösning? Svaret jag fick var nästan lika pessimistiskt som rapporten för 2006. Det enda som egentligen var positivt, enligt MR-kommissarien, var att president Uribe gått med på att låta MR-kommissariatets arbete i landet fortsätta under hela hans mandatperiod. I utrikesministerns svar går det att läsa att EU och Sverige stöder regeringens ansträngningar för att skapa fred i Colombia. Det är i och för sig bra. Problemet infinner sig när MR-kommissariens rapport visar att det fortfarande i oerhört många fall är de nationella organen som är förövare. Polis och armé får mycket stark kritik i rapporten. Hur ska colombianerna kunna lita på att myndigheterna ska skydda dem när det många gånger har visat sig att dessa har ett intimt samröre med bland annat paramilitära grupper? Och även om Uribe vunnit två val i Colombia är förtroendet för hans förmåga att garantera medborgarna skydd begränsad. I Colombia finns en stark önskan om fred. Det visade sig inte minst i de demonstrationer som hölls. Det var dels demonstration mot Farcgerillan, dels demonstration mot våld begånget av alla grupper. Det låga förtroende som jag talar om visade sig inte minst i att demonstrationen blev så politiserad att den splittrades i flera. Det var förmodligen inte tanken från början. Jag nämner i interpellationen att det börjar likna tuppfäktning mellan Chávez och Uribe. Vi kan knappast ge någon av dem guldstjärna i diplomati. Men det är där övriga regeringar kan spela en roll. Uribe godkänner Frankrike, Spanien, Schweiz och kyrkan som medlare. Farc avvisar Spanien och kyrkan och vill förhandla med Chávez. Lula och Sarkozy, å sin sida, försöker få Uribe och Chávez att komma överens eftersom de ser den roll Chávez kan spela. Frågan är om de kommer att lyckas med det. Farcgerillan har nu lovat att lämna över tre kongressledamöter till Chávez. Det spekuleras i att Betancourt kommer att lämnas över till Sarkozy, och andra menar att hon kommer att vara den sista som släpps. Många bedömer dock att den som har bäst möjlighet att nå en överenskommelse är just Chávez. Då vore det märkligt om vi ska låta dessa två herrars motvilja mot varandra få äventyra så många människors liv. Det är därför viktigt med fortsatt internationell press på den colombianska regeringen för att den ska möjliggöra en utväxling av fångar. Det handlar inte bara om de drygt 40 fångar som vi talar mest om. Det handlar om alla fångar i Colombia, både de över 700 som hålls av Farc och de kanske tusentals som hålls av andra grupper, som också måste få återvända till normala liv. När det gäller den svenske medborgaren har jag fått veta att ett arbete pågår, och jag nöjer mig i nuläget med den informationen. Men i övrigt skulle jag vilja veta om utrikesministern kan tänka sig att vara mer direkt aktiv gentemot den colombianska regeringen för att pressa på.
Carl Bildt (M)

Anf. 46 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vår tid är begränsad, så jag ska inskränka mig till att försöka svara på den sista frågan. Jag tror att Bodil Ceballos känner till att det finns en - jag vill inte kalla det tradition, men det finns i alla fall svenska diskreta kontakter för att se om det finns en efterfrågan på någon speciell roll i vissa lägen. Det har upprätthållits under relativt lång tid. Jag har i andra egenskaper varit i kontakt med detta under tidigare skeden av mitt liv. Det finns åtskilliga sådana, som bekant. Så dessa kontaktytor finns för den händelse att det skulle finnas något som vi kan göra som inte andra kan göra och där det kan finnas en öppning. Jag säger inte mer än så. Skulle den möjligheten finnas ligger det i sakens natur att vi ska göra vad vi kan. Sedan gör vi lite andra saker. Jag nämnde högkommissarien för mänskliga rättigheters besök här. Vi stöder hennes kontor där, och det är väldigt viktigt att det finns. Det har tidigare varit kontroversiellt. Nu är det fullt ut accepterat. Vi bidrar också till finansieringen av det kontoret, också för att kunna upprätthålla kontakter. Sedan är det så att vi från regeringens sida ger ett rätt betydande politiskt stöd till ansträngningarna för att åstadkomma det man delvis redan har lyckats med. Det är en klart bättre situation i Colombia i dag än tidigare. Den är förvisso inte perfekt, men det är en väldig skillnad. Det har skett en betydande demobilisering av de paramilitära grupperna. Det är inte komplett. Det är inte perfekt. Men det har skett en betydande demobilisering. I detta ligger väl också att intrycket är att Farcgerillan är, kanske inte framför allt militärt men politiskt, tillbakaträngd. Det såg vi också i de här olika demonstrationerna. Det är möjligt att detta kan skapa öppningar för att ytterligare politiska initiativ kan leda både till att de som är kidnappade, och som länge har hållits under vidriga förhållanden, släpps och till att man går vidare till en politisk lösning. Ett visst samband har ju detta också med drogsituationen, smugglingen och den organiserade kriminaliteten. Men att gå in i det kommer att föra alldeles för långt.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 47 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är glädjande att dessa kontakter finns. Det här är något som många här hemma också har efterfrågat, människor som är engagerade i Colombiafrågan. Det här är en konflikt som har pågått i över 40 år, och vi ser ingen större ljusning. Vi ser en viss, liten, ljusning. Det händer saker i Colombia, jag vet också det. Jag har också haft samtal med företrädare för den colombianska regeringen. Jag vet att man gör saker. Jag vet att man försöker få ett rättssystem som fungerar etcetera. Men i de fall då till exempel markägare har vunnit tvister i domstolen, när man har vunnit mot till exempel den colombianska regeringen, efterlevs inte domarna. Man får alltså inte hjälp med efterlevnaden och genomförandet av den dom som man har fått. Därför har man fortfarande inte något större förtroende för rättssystemet. Det är ju oerhört viktigt att det finns ett rättssystem som fungerar. Människor ska kunna lita på polisen, armén, de kommunala myndigheterna etcetera. Men det kan man inte göra i Colombia i dag heller. Det är det jag menar. Även om Uribe har fått starkt stöd i två val finns ändå hela den här apparaten runt omkring som inte fungerar, och något beror det på. Vi måste jobba mycket mer med dessa frågor, med att få människor att kunna känna sig trygga i Colombia. Jag menar att vi skulle kunna spela en stor roll. Det kanske inte är så att vi bara ska fråga eller känna efter: Vill ni ha oss? Vill ni att vi ska göra något? Vi kanske ska föreslå det själva också. När det gäller demobiliseringen är det ju så att man har demobiliserat stora grupper. Men sedan har vi ett annat problem; att en hel del av de här grupperna i stället har gått in i andra väpnade grupper. De har blivit allmänt kriminella i stället, eller jobbar i knarkkarteller och så vidare. Egentligen är det väl inte så att de har gått ur det ena och in i det andra. Många gånger har de kanske funnits på båda håll. Det är ju väldigt nära kopplat i Colombia. Det finns inga som är hundra procent goda, som jag kan se. Jag kan inte se att det finns någon enda grupp som bara är bra, som bara är god. Det är väldigt många som har kopplingar till än den ena, än den andra skurken, om man säger så. Och de som lider mest är ju civilbefolkningen, de som hamnar mitt emellan de olika grupperna. Ena dagen kommer armén och försöker tvångsrekrytera dina barn, nästa dag kommer paramilitären och försöker göra det och nästa dag är det Farcgerillan eller ELN-gerillan. Det finns människor som har hamnat i den här situationen och som har kommit till Sverige och fått stanna i Sverige. Det är kvotflyktingar som är här och som har befunnit sig i de här situationerna. Det är oftast människor på landsbygden som drabbas mest, inte minst minoriteterna. När man ger sig av ned på stan för att handla blir man anklagad för att tillhöra Farc, och när man kommer tillbaka med det man har handlat blir man anklagad av Farc för att man har varit och skvallrat för regeringen. Vi skulle kunna göra mycket. Jag skulle gärna se att utrikesministern försöker ta en större aktiv roll när det gäller att hitta den humanitära lösningen.
Carl Bildt (M)

Anf. 48 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag för noggranna anteckningar om detta och bär med mig dessa anteckningar. Låt mig avslutningsvis säga att det har gjorts rätt betydande framsteg. Det är en helt annan ekonomisk utveckling i Colombia än tidigare. Alldeles bortsett från vad vi nu talar om hade man en brottslighet som var förödande. Det var kidnappningar och mord på fackliga ledare. Den brottsligheten är nu väsentligt reducerad. Vi har vissa framsteg i vad vi kan kalla fredsprocesser - det kanske är väl ambitiöst - när det gäller att tränga tillbaka, demobilisera och marginalisera inflytandet för de olika paramilitära grupperna, Farcgerillan och de övriga gerillorna. Det försvåras avsevärt av narkotikasituationen. Framsteg har skett där också, men att få bukt med det är inte alldeles enkelt. Det ser vi i andra områden. Vi har anledning att både ge vårt stöd till den colombianska regeringen i sina ansträngningar och att upprätthålla kontakter som kan användas för humanitära eller politiska ändamål, självfallet med förståelse från regeringen i Bogotá.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 49 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Avslutningsvis vill jag återgå till frågan om förtroendet för myndigheterna och vikten av att vi hittar en modell. Det är ingen som litar på Farc. Det är ingen som litar på regeringen och det är ingen som litar på någon av de andra heller. Hur ska vi kunna hjälpa colombianerna att återfå förtroendet för den demokrati som man ju ändå har i Colombia? Hur ska man hjälpa människor i Colombia att komma från en situation av total otrygghet och total brist på förtroende för institutioner och myndigheter genom att säga att vi stöder regeringen? Det är viktigt att se till att det inte bara blir ett stöd för regeringen utan att det blir ett stöd som omfattar hela det civila samhället, annars har man hamnat på någons sida och då är man suspekt.
Carl Bildt (M)

Anf. 50 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag håller med om det. Att vi har ett politiskt stöd till regeringen i dess fredsansträngningar är ganska självklart. Att de kontakter vi har, om vi skulle ha några av denna art, måste vara med förståelse från den colombianska regeringen är relativt självklart. Man måste självfallet också ha en mycket bredare kontaktyta annars fungerar ingenting. Det stöd vi ger till bland annat FN:s kontor för mänskliga rättigheter är en del av detta. Det finns också annan stödverksamhet som inom ramen för det lilla avlägsna landets begränsade förmåga möjligtvis kan ha viss betydelse i sammanhanget.

Dokument

den 23 januari

Interpellation

2007/08:331 Vikten av en fredlig lösning på konflikten i Colombia

av Bodil Ceballos (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Häromdagen släpptes bland annat den gröna vicepresidentkandidaten Clara Rojas efter att ha suttit snart sex år som gisslan hos Farcgerillan i Colombia. Clara kidnappades tillsammans med den tillika gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt i den zon som strax tidigare varit ”avspänningszon” mellan gerillan och regeringen. Bara några dagar efter frigivandet kidnappade Farc sex turister, varav en norrman.

I maj 2006 kidnappades Erin Ronald Larsson, en svensk medborgare som såvitt jag kunnat läsa mig till fortfarande inte är frigiven. Den kidnappningen är eventuellt genomförd av någon annan av de otaliga väpnade grupper som finns i Colombia.

I veckan var FN:s MR-kommissarie i Sverige vilket gav mig möjlighet att utifrån den rapport hon sammanställde för 2006 ställa frågor om hur hon ser på den nuvarande utvecklingen i Colombia. Går det att se några positiva tendenser, och ser hon öppningar för en fredlig lösning? Svaret var nästan lika pessimistiskt som rapporten för 2006. Det enda egentligen positiva enligt MR-kommissarien var att president Uribe gått med på att låta MR-kommissariatets arbete i landet fortsätta under hela hans mandatperiod.

Till Sverige kommer det kvotflyktingar från bland annat Colombia som då automatiskt får ett skydd här i landet. Att komma hit som spontanflykting är desto svårare även om skyddsskälen inte skiljer sig åt. Svensk uppfattning är att det är den colombianska statens skyldighet att skydda sina egna medborgare. Efter att ha läst MR-kommissariens rapport måste man därför ställa sig frågan hur staten ska kunna vara garant för individens säkerhet när det i många fall är de nationella organen som är förövarna. Polis och armé får även 2006 mycket stark kritik i rapporten. Och hur ska colombianerna kunna lita på att myndigheterna ska skydda dem när det många gånger visat sig att de har ett intimt samröre med bland annat paramilitärer?

Den nuvarande presidenten, Uribe, gick till val på att ta i med hårdhandskarna mot de många olika grupper som terroriserar landet. Han vann starkt stöd, av dem som vågade gå till valurnorna, i två på varandra följande val. Han har anklagats för samröre med paramilitära grupper och några av hans allierade är under utredning för detsamma. Ministrar har tvingats avgå. Huruvida detta är sant eller inte är inte upp till mig att ge svar på, men denna misstanke som många hyser innebär ändå att förtroendet för presidentens förmåga att garantera medborgarna skydd är begränsad.

Det man i nuläget kan se är att det pågår en process för att avväpna paramilitären och att viss dialog förs med ELN-gerillan, som i dagarna också frigivit sju gisslan. En lösning på konflikten med Farcgerillan har diskuterats under lång tid och Uribe har ensidigt frigivit fängslade Farcmedlemmar i hopp om att Farc ska släppa delar av gisslan, men utan resultat. Även den franske presidenten Sarkozy har engagerat sig i frågan och bland annat vidtalat Venezuelas president Chávez för att få hjälp i detta arbete. Utgångspunkten har varit att finna en humanitär, det vill säga inte militär, lösning på konflikten. Frigivningen av de två politikerna nu i januari är den första positiva signalen från Farcgerillan och ger hopp om att det ska gå att fortsätta förhandla för att få loss övriga i gisslan och få en fredsuppgörelse med Farc.

Uribe och Chávez har under denna period ömsom samarbetat, ömsom satt käppar i hjulet för varandra. För varje käpp ökar risken för att Uribe ska välja en militär lösning. En militär lösning kan leda till att över 700 i gisslan dör, förutom alla gerillamän och ‑kvinnor. En militär lösning har känts nära många gånger och, efter de senaste skärmytslingarna dessa presidenter emellan, är långt ifrån avfärdad trots frigivningen häromdagen. Relationen börjar likna rena rama tuppfäktningen och nu har medlingsuppdraget återgått till trion Frankrike, Spanien och Schweiz.

Att internationellt uppmärksamma denna konflikt och vikten av att finna en lösning som sparar alla dessa människors liv är av väsentlig betydelse. Situationen i Colombia är oerhört komplex och det är svårt att hitta någon hundraprocentigt god part, även om det finns goda individer. Att finna en hållbar lösning, en hållbar fred i Colombia, är kanske en av de allra svåraste uppgifterna man kan tänka sig. Att bomba fram den är jag övertygad om är fel väg att gå.

President Sarkozy har engagerat sig väldigt i frågan eftersom vår kollega, den gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt, är fransk medborgare. Jag har ingen information om på vilket sätt Sverige, eller våra ministrar, engagerat sig i den svenske medborgarens öde.

Jag vill därför fråga utrikesministern om han avser att ta initiativ till att från svensk sida sälla sig till den skara som aktivt uppmanar den colombianska regeringen att nå en politisk och humanitär lösning på konflikten.

Avser utrikesministern att vara mer öppet aktiv i att få loss den kidnappade svensken (om han ännu inte är frigiven)?