Vidarebosättning av tolkar med flera som arbetat för Sverige i Afghanistan

Interpellationsdebatt 21 januari 2025

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Fru talman! har frågat om det fortfarande är min och regeringens ambition att de kvarvarande personerna ska kunna erbjudas vidarebosättning och när vi kan förvänta oss att det politiska beslut som föranleder en sådan process kommer att bli färdigt. Annika Hirvonen har också frågat om jag kan garantera att även de lokalanställdas familjer kommer att ges rätt till vidarebosättning. Annika Hirvonen har även frågat vad det är som stoppar mig och regeringen från att ta detta tredje och sista beslut om taktisk vidarebosättning av lokalanställda afghaner med koppling till den militära insatsen.

Bakgrunden till Annika Hirvonens frågor är uppgifter om att tolkar och andra individer som arbetat för den svenska Försvarsmakten finns kvar i Afghanistan och är i behov av skydd till följd av sitt arbete för Sverige.

Regeringens ambition är oförändrad. Personer som före december 2021 anfört att de är i akut behov av skydd på grund av sitt arbete för den svenska Försvarsmakten ska kunna utredas för möjlighet till vidarebosättning av behöriga myndigheter.

Vi kan samtidigt inte underskatta frågans komplexitet. Det finns många praktiska svårigheter att i dagens läge kunna bistå kvarvarande personer som arbetat med den svenska styrkan.

Regeringen och Regeringskansliet är förhindrade enligt regeringsformen att bestämma hur domstolar eller förvaltningsmyndigheter ska besluta eller tillämpa lag i enskilda mål eller ärenden.

Ärenden om internationellt skydd och vidarebosättning prövas av Migrationsverket enligt utlänningslagens bestämmelser. För de personer som kan komma i fråga för vidarebosättning ska Säkerhetspolisen därtill göra en individuell säkerhetshotsbedömning.

Om Migrationsverket beslutar om uppehållstillstånd för vidarebosättning i Sverige tas vanligtvis personens familjemedlemmar också emot som kvotflyktingar vid samma tillfälle. Det rör sig då om kärnfamiljen, det vill säga make, maka eller sambo samt ogifta barn under 18 år.

Regeringskansliet har under 2024 fört dialog med berörda myndigheter kring förutsättningarna för att bistå individer som skulle kunna bli aktuella för vidarebosättning i Sverige.


Anf. 2 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Jag vill tacka Pål Jonson för att han ger uttryck för att regeringen fortsatt har ambitionen att vidarebosätta de tolkar med flera som arbetade för de svenska styrkorna under början av 2000-talet.

Sverige hade under åren 2001-2014 trupper inom ramen för Isaf och under åren 2014-2021 inom ramen för Resolute Support Mission. För att kunna genomföra sitt uppdrag var man beroende av lokalanställd personal för tolkning och också för andra arbetsuppgifter. De personer som arbetade för utländska styrkor i Afghanistan har sedan dess förföljts av talibanerna. Många har betraktats som förrädare - de var ju trots allt extremt nära medarbetare till eller del av den styrka som bekämpade talibanerna.

Andra länder fortsätter här och nu att bistå dem som jobbade för deras styrkor i Afghanistan, så att de kan komma till länderna i fråga. USA, Storbritannien med flera fortsätter alltså fortfarande med detta.

Sverige har i två omgångar vidarebosatt medarbetare till de svenska styrkorna och gett dem möjlighet att få skydd i Sverige. Det var först 2014 och sedan 2021, i anslutning till att talibanerna tog tillbaka makten i Afghanistan. Alla kom inte med; det var väldigt svårt. Tiden rann ut. Det är dock väl utrett vilka de individer är som har jobbat för de svenska styrkorna.

Det man behöver göra för att de kvarvarande personerna ska få en riktig möjlighet att få skydd och komma ut ur Afghanistan är att fatta ett beslut som ger en myndighet möjlighet att framställa dessa individer utan att de har fått lämna Afghanistan eller ger dem en reell möjlighet att ta sig till ett annat land. Det kan regeringen göra. Det har regeringar av olika färg gjort vid de två tillfällen som jag nämnde tidigare. Man har fattat särskilda beslut. Det är detta jag vill att regeringen ska göra nu.

Jag har själv blivit kontaktad av personer som befinner sig i den här situationen. Det handlar om personer som har jobbat med svenska styrkor och lever gömda och försöker ta sig ut ur Afghanistan. Jag har pratat med anhöriga till svenska soldater som har jobbat som nära kollegor till människor som nu flyttar från by till by med sin familj. De flyttar med sina barn, som inte kan gå i skolan normalt därför att de måste hålla sig gömda. De kan inte stanna för länge på samma plats av risk för att bli upptäckta. Det är en fruktansvärd situation, och Försvarsmaktens anställda är ju trots allt tränade i att inte lämna någon kvar.

Det behövs en permanent lösning för den här typen av situationer, så att det inte ska hända igen när en makt som talibanerna tar över efter att vi har haft trupp på en plats. Men här och nu måste vi hjälpa dem som blev kvar.


Anf. 3 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för interpellationen!

Annika Hirvonen är storsint när hon säger att hon uppskattar arbetet; arbetet har ju inte genererat några resultat. Detta säger jag. Jag ska försöka vara ärlig - inte för att jag inte är ärlig annars, men detta är en fråga som vi har jobbat en del med i regeringen. Jag ska försöka ge en ungefärlig bild av vad vi har gjort.

Jag vill börja med det viktigaste. Jag vet nämligen att det finns människor som tittar på denna debatt, och jag vill inte ge falska förhoppningar om att vi står inför en lösning på situationen.

Under våren och delvis också under hösten har vi haft myndighetsdialoger om den här frågan. Vi har tittat på hur man skulle kunna gå vidare i så fall. Det som är viktigt för mig och regeringen om vi går vidare är att vi inte bara gör något för att uppfattas som handlingskraftiga, utan det ska vara något som gör verklig skillnad. Där är vi inte i dag, så jag har inga nya besked att ge till Annika Hirvonen.

Jag förstår att detta är otillfredsställande, men vi har som sagt arbetat en del med det.

Det som möjligtvis är nytt i underlaget är den utredning som blev klar den 17 december. Den utvärderade hela det svenska bidraget till Afghanistan från 2001 till 2021. Den tittade också på evakueringsoperationen och drar ett antal slutsatser. Man har inte tittat så mycket på detta med lokalanställda och tolkar, men man tittar på vilka lärdomar som kan dras. Man konstaterar att den dåvarande regeringen var ganska långsam med att komma igång med arbetet, men när man väl kom igång gjorde man ett ganska bra arbete. Det var knappt 2 000 personer som kom hem i anslutning till detta. Vad jag förstår träffade detta i princip alla som var kopplade till ambassaden och även ambassadanställda.

Jag utesluter inte på något sätt det som Annika Hirvonen säger, alltså att det kan vara folk som är kvar i Afghanistan. Då handlar det om människor som arbetat för Sverige före Isaf-insatsen, alltså för elva tolv år sedan. Det är alltså lång tid sedan de personerna skulle ha varit aktuella. Tidsutdräkten är en av de utmaningar vi har.

Jag noterar också vad Annika Hirvonen säger i sin interpellation, där hon jämför med 2013 och 2014. Det är möjligtvis i det avseendet jag har min enda avvikande uppfattning, jämfört med Annika Hirvonen. Det är svårare att göra detta nu än det var 2013 och 2014, för det finns inte någon diplomatisk närvaro för Sverige på marken. Det gör att det kan vara svårt att vara framgångsrik. Det gäller kanske inte bara för Migrationsverkets vidkommande, som Annika Hirvonen nämner, utan också för Säkerhetspolisen, som i så fall behöver göra prövningar på plats. Det är däri komplexiteten ligger.

Ska vi göra uppdrag ska vi göra dem med intentionen att de blir framgångsrika och möter de behov som är intentionen med dem. Men vi har naturligtvis också beaktat och tittat på den utredning där man har utvärderat insatsen, och vi arbetar med frågan. Så mycket kan jag säga.


Anf. 4 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Då undrar jag vad det här arbetet består i, för myndighetsdialoger räckte inte 2013 eller 2021. Det krävdes också särskilda regeringsbeslut. Jag är krass. Med tanke på att vi ännu inte har sett något resultat av myndighetsdialoger är jag ganska övertygad om att det inte kommer att räcka.

Klockan tickar. De här människornas liv pågår. De är i en fruktansvärd situation, och de riskerar att förföljas, torteras och i värsta fall dödas. Det är alltså angeläget att agera. Pål Jonson säger att man agerar och nämner, konkret, myndighetsdialoger. Jag tror att vi behöver beslut så att till exempel Utrikesdepartementet eller Försvarsmakten kan göra en framställan för de här personerna till Migrationsverket så att de kan bli bedömda för vidarebosättning.

Andra länder har inte heller ambassader i Afghanistan och lyckas ändå hjälpa sina tidigare medarbetare ut ur Afghanistan, inte minst till Pakistan, och hitta lösningar.

Självklart är det resultat som räknas. Det är det vi är ute efter. Jag är övertygad om att det går att få resultat. Jag tror att man snarare än att titta på 2013 ska titta på de länder som faktiskt lyckas nu, på hur de arbetar. Det finns strukturer på plats som Sverige troligtvis skulle kunna haka på. Det är trots allt våra allierade som opererar där och som har kontakter och löser situationen för dem som har arbetat för deras länder.

Det är absolut komplext, men det är inte en ursäkt för att inte agera, inte göra det som andra länder lyckas med eller inte åtminstone försöka.

Det finns en lista. År 2021 försåg Försvarsmakten UD med en lista med namn på lokalanställda. Veteraner har använt den för att de ska kunna fortsätta att hålla koll på sina tidigare kollegor. Det är alltså inte komplext i den meningen att det inte skulle finnas människor som vet vilka dessa personer är.

Säkerhetsbedömningar ska självklart göras också i dessa fall, precis som annars. Det är mycket möjligt att åstadkomma det. Men man måste säkerställa att de här människorna till att börja med kan få en framställan för vidarebosättning, så att Migrationsverket kan fatta beslut om att de ska kunna utredas för att få skydd i Sverige. Man ska också hjälpa personer att ta sig ut ur Afghanistan. Om de inte har pengar till att betala för visum kan man diskutera med grannländernas myndigheter om lösningar på det. Det har funkat för andra länder. Eller så kan man faktiskt bistå ekonomiskt.

Jag noterade att Pål Jonson i svaret sa att man såklart inte kan ägna sig åt ministerstyre. Jag hoppas att jag ska tolka det som att det kan finnas vissa enskilda individer som av olika skäl inte skulle kunna omfattas. Men jag vill påminna om vad Pål Jonsons kollega - numera utrikesminister - Maria Malmer Stenergard sa 2001, när det begav sig. När regeringen den gången sa att det kunde vara ministerstyre sa hon: Det kan man. Det är bara en riktigt dålig bortförklaring. Man har gjort det förut.

Jag hoppas att Pål Jonson inte avhåller sig från att agera för att han tror att det skulle utgöra ministerstyre i sig.


Anf. 5 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Fru talman! Jag ska inte märka ord, men jag antar att det var 2021 som Maria Malmer sa detta, inte 2001. Men icke förty tar jag med mig det här.

Återigen: Vi har arbetat med frågan. Jag är medveten om att andra länder också arbetar aktivt med frågan och att man har tittat på hur man ska kunna flyga ut personer bland annat från norra Afghanistan. Jag tror att Storbritannien och Nederländerna är ett par av de länder som fortsätter att arbeta med detta.

Jag utesluter inte att vi kan inspireras och också fortsätta med att ta upp en mer formaliserad dialog, men det vill jag i så fall återkomma till. Men några av de här sakerna skulle naturligtvis kunna gå att göra.

Den andra dimensionen på detta, som jag också tycker är principiellt viktig och som Annika Hirvonen tar upp i sin interpellation, är att det här är en signal när det gäller Sveriges internationella insatser om att man inte lämnar människor bakom sig när man genomför de här insatserna.

Vi har varit noggranna med att följa upp det, bland annat efter 2015 och Isaf-insatsen. Då var det Tyskland som tog över tolktjänsten där och därmed huvudansvaret. Vi har också följt upp hur man gjorde i Mali för att försäkra oss om att inte några tolkar som var anställda av Sverige skulle hamna efter.

Just nu är problemet lite mindre eftersom vi inte har några större internationella förbandsinsatser, men det som Annika Hirvonen tar upp kopplat till att man inte ska lämna personer bakom sig är naturligtvis principiellt viktigt.

Jag har naturligtvis också stött på de här listorna. Jag vet att det finns olika uppfattningar kring detta. Jag vet också att det finns utmaningar med att fastslå vilka det är som verkligen har arbetat i Försvarsmakten, det vill säga vilka som har varit tolkar eller som har varit lokalanställda. Det är i huvudsak de som i så fall har störst hotbild över sig.

Jag vet att det finns ett starkt engagemang i Sverige kopplat till det här och att man har försett Försvarsmakten med underlag kring det. Vi har fört en dialog med myndigheten. Jag utesluter inte möjligheten att vi kan fatta beslut i frågan, men jag har inte några nya besked att ge jämfört med den interpellationsdebatt som jag hade med Annika Hirvonen för ungefär tio månader sedan.


Anf. 6 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Det är vår skyldighet att agera. Vi har inte tid att vänta på en saktfärdig regering. De orden, som Maria Malmer Stenergard uttalade 2021, är fortfarande i dag aktuella. Regeringen har haft två och ett halvt år på sig att agera, och ännu är det enda konkreta vi har hört myndighetsdialoger.

Nästa gång som någon av de individer som just nu lever i livsfara i Afghanistan hör av sig till mig är det detta jag får säga. Vår regering håller myndighetsdialoger. De pratar med varandra om vad de kanske, möjligen skulle kunna göra. Samtidigt fortsätter andra länder att evakuera sina tidigare medarbetare.

Så länge andra länder som är våra allierade arbetar med detta på plats tror jag att det är mindre svårt för Sverige att haka på och göra detsamma. Om vi väntar tills de är färdiga tror jag att fönstret kommer att bli ännu smalare. Det kommer då att bli ännu mer komplext att agera.

Jag vill verkligen uppmana Pål Jonson och regeringen att gå från dialog till beslut. Vi har tidigare konstaterat att det saknas politiskt motstånd i den här frågan. Jag är övertygad om att svenska folket skulle hålla med om att Sverige ska ta ansvar för dem som har riskerat sina liv för att sida vid sida med svenska trupper motarbeta talibanerna i Afghanistan.


Anf. 7 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Fru talman! Jag är ointresserad av beslut om de inte uppnår de resultat som vi eftersträvar, och det är däri vi behöver arbeta för att kalibrera in att det också ger verkan i målet och i så fall kan skapa förutsättningar för att de här individerna ska kunna få sina skyddsskäl prövade. Det är det som är det centrala.

Jag har ingen lust att politisera den här debatten. Jag kan konstatera att man i Afghanistanbetänkandet riktade rätt hård kritik mot den förra regeringen, och det har även konstitutionsutskottet gjort. Jag tycker dock inte att det är det som är det viktiga och centrala, utan det är att vi arbetar framåt i den här frågan.

Jag har som sagt inga nya besked i dag. Det brukar man inte normalt lämna i en interpellationsdebatt. Jag hör vad Annika Hirvonen säger, men vi är inte färdiga att nu och i dag kunna ta ett nytt beslut. Men vi bör också titta på och inspireras av vad andra länder gör i frågan. Så mycket kan jag säga.

Tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2024/25:304 Vidarebosättning av tolkar med flera som arbetat för Sverige i Afghanistan

av Annika Hirvonen (MP)

till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

 

Under åren 2001–2014 närvarade svenska trupper i Afghanistan inom ramen för Isaf och 2014–2021 inom ramen för Resolute Support Mission. För att kunna genomföra sitt uppdrag var dessa trupper beroende av lokalanställd personal för tolkning och för andra arbetsuppgifter.

Personer som arbetat för utländska styrkor i Afghanistan har sedan dess förföljts av talibanerna. Sverige har därför i två omgångar vidarebosatt medarbetare till de svenska styrkorna och gett dem möjlighet att få skydd i Sverige, först 2014 och sedan 2021 efter talibanernas maktövertagande.

Sedan dess har talibanernas förtryck i landet fortsatt att förvärras. FN:s rapportör för mänskliga rättigheter är portad, och en lång rad lagar som inskränker människors rättigheter har införts. Homosexualitet är förbjudet, kvinnor får inte längre prata eller sjunga högt och kritik mot sharialagar är olagligt.

Försvarsmakten försedde 2021 UD med en namnlista på lokalanställda. Denna lista har veteraner nyttjat för att föra en liggare, och de har därmed också kunnat pricka av alla de som i dag fått skydd i Sverige och i andra länder – länder som de i många fall också har arbetat för, utöver att ha arbetat för Sverige. Kvar finns ett femtiotal personer vars yrkesutövning Försvarsmakten har förtydligat att de kan vara behjälpliga med att styrka vid ett nytt politiskt besked i frågan. (Försvarsmaktens svar till kampanjen Tolkarna från 2024, beteckning FM2024-1466:1)

Att evakuera människor i rådande läge är komplext, men många andra länder har lyckats. Det finns heller ingenting i svensk lagstiftning som skulle vara mer begränsande än vad det är för andra länder att fortsätta agera.

Ett annat argument som lyfts i debatten är att förfarandet kompliceras då Sverige saknar ambassad i Kabul. Migrationsverket har dock bekräftat att för deras del, med nuvarande regelverk, spelar det ingen roll om det finns en ambassad eller inte i Afghanistan. De andra länder som fortsätter att agera för att pröva och ge skydd till lokalanställda som arbetat nära andra länders militärer har inte heller någon ambassad i landet som aktivt kan hantera migrationsärenden. Detta sker i stället från hemlandet eller från grannlandet.

Miljöpartiets uppfattning är att Sverige har ett särskilt ansvar för människor som nu riskerar sina liv till följd av att de arbetat nära svensk militär i Afghanistan. Vi ser även att det i förlängningen skulle kunna leda till att färre är benägna att ta anställning för Sverige jämfört med för andra länder som faktiskt tagit det här ansvaret fullt ut.

Vidarebosättning utgår från politiska beslut, och det är således regeringens vilja som till syvende och sist avgör i detta sammanhang. I vår senaste interpellationsdebatt på området uttryckte statsrådet Pål Jonson att ambitionen fortsatt är att de personer som före december 2021 anfört att de är i akut behov av skydd på grund av sitt arbete för den svenska Försvarsmakten i Afghanistan ska kunna utredas av behöriga myndigheter och att regeringen arbetar med denna fråga. Akutkvoten på 50 personer har sedan 2023 också haft inriktning på att vidarebosätta personer som bland annat tillhör den här kategorin. Ändå ser vi att många fortfarande är kvar i Afghanistan.

Försvarsministern har sagt att det inte finns något politiskt motstånd i frågan. Frågan är då om ministern identifierar motståndet som institutionellt. Frågan är komplex, men vi menar att motståndet bor i okunskap och att frågan var minst lika komplex 2014 och 2021. Även då fanns det ett institutionellt motstånd på plats, vilket dock inte stoppade de ministrar som var i regeringsställning vid den tidpunkten. Inte heller anklagades dessa ministrar för ministerstyre när de tog beslutet.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesminister Maria Malmer Stenergard:

 

  1. Är det fortfarande ministerns och regeringens ambition att de kvarvarande personerna ska kunna erbjudas vidarebosättning?
  2. När kan vi förvänta oss att det politiska beslut som föranleder en sådan process kommer att bli färdigt?
  3. Kan ministern garantera att även de lokalanställdas familjer kommer att ges rätt till vidarebosättning?
  4. Vad är det som stoppar ministern och regeringen från att ta detta tredje och sista beslut om taktisk vidarebosättning av lokalanställda afghaner med koppling till den militära insatsen?