Växande vårdköer

Fru talman! Johan Hultberg har ställt frågor till mig gällande ett nationellt mål för när den växande vårdskulden ska vara borta, vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta i syfte att korta vårdköerna och möjligheten att genom ett utökat internationellt samarbete beta av de växande vårdköerna.

Hälso- och sjukvården befinner sig just nu i en mycket pressad situation med anledning av coronapandemin. Resurser har behövt prioriteras till dem som behöver det allra mest, vilket tyvärr inneburit att en stor andel planerade vårdinsatser har behövt ställas in. Mot den bakgrunden är det förståeligt att regionerna, som ansvarar för att upprätthålla den lagstadgade vårdgarantin, har haft svårare att uppfylla den. Samtidigt är det centralt att patienter som har väntat länge får den vård de har behov av.

Regeringen har under pandemin arbetat för att säkerställa att hälso- och sjukvården har resurser för att kunna hantera konsekvenserna av pandemin. Under 2020 har 21 miljarder kronor avsatts i riktade bidrag för att ersätta regioner och kommuner för merkostnader förknippade med covid-19 inom hälso- och sjukvården och omsorgen.

Vidare har det skett kraftiga höjningar av de generella statsbidragen till regioner och kommuner under 2020 och 2021. För att stödja regionerna i att hantera den uppskjutna vården och covid-19-relaterad vård avsätts 4 miljarder kronor till regionerna per år 2021 och 2022.

Johan Hultberg hänvisar till att regeringen har tillsatt en delegation för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården som först våren 2022 ska redovisa sitt uppdrag. Detta stämmer förvisso, men jag vill informera frågeställaren om att arbetet inte står still fram till dess.

Delegationen har ett pågående uppdrag att stödja regionerna i deras arbete med att ta fram regionala handlingsplaner för förbättrad tillgänglighet. De regionala handlingsplanerna ska bland annat innehålla regionala målsättningar för väntetider och vårdköer, och delegationen ska stödja regionerna i att genomföra åtgärder i enlighet med dessa.

Delegationens uppdrag gäller såväl under som efter utbrottet av covid19. Dessutom ska delegationen redan i juni 2021 lämna förslag på åtgärder som stöder ett effektivt resursutnyttjande genom att underlätta för patienter att få vård hos en annan vårdgivare, såväl inom den egna regionen som i andra regioner.

Som Johan Hultberg säkert känner till är det regionerna som ytterst ansvarar för hälso- och sjukvården och därmed för att patienter får vård i tid. Med anledning av coronapandemin har regeringen dock sett behov av att stärka den nationella samordningen för att stärka tillgängligheten i hela landet. Socialstyrelsen fick därför i uppdrag att stödja regionernas hantering av de uppdämda vårdbehoven. Myndigheten har bland annat redovisat en plan med stödjande åtgärder som har utarbetats i samverkan med företrädare för regionerna och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Under hösten har Socialstyrelsen publicerat ett stöd för utmönstring av ineffektiva åtgärder i vården. Syftet med stödet är att resurser ska kunna frigöras till vård som ger större nytta för patienterna.

Kortare väntetider och förbättrad tillgänglighet är en prioriterad fråga för regeringen. För 2019-2021 har regeringen avsatt cirka 7,5 miljarder kronor specifikt för detta ändamål. När hälso- och sjukvården återupptar den ordinarie verksamheten i full skala igen måste fokus vara på att säkerställa att tillgängligheten förbättras och att fler patienter får vård i rimlig tid. Regeringen kommer att fortsätta arbeta för detta.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Svensk hälso- och sjukvård beskrivs ofta som väldigt bra och som att den ligger i absolut framkant internationellt sett. Det är sant. Men svensk hälso- och sjukvård har länge haft ett allvarligt och stort problem, och det är den bristande tillgängligheten. Väldigt många patienter har tvingats vänta orimligt länge på att få en operation, träffa en specialist eller ens komma fram på telefon till sin vårdcentral.

Detta är ett systemfel som många regeringar har arbetat för att ta sig an. Alliansregeringen gjorde det framgångsrikt. Vi införde särskilda stimulansmedel i form av en kömiljard som snabbt gav önskad effekt och pressade tillbaka vårdköerna och förbättrade tillgängligheten. Tyvärr avskaffade den S-ledda regeringen den när man tillträdde, och vårdköerna har därefter ökat i en skenande takt. Under förra mandatperioden närapå fördubblades de.

Tillgänglighetsproblemen var allvarliga redan före coronapandemin. Det är viktigt att ha sagt det, fru talman. Jag tror att alla som följer den här debatten förstår och har respekt för att hälso- och sjukvården, mitt uppe i en allvarlig pandemi, tvingas göra tuffa prioriteringar och tvingas skjuta på viktiga operationer, om det är operationer som kan vänta. Man tvingas att i stället ta hand om patienter som kämpar för sina liv och som kräver intensivvård eller annan avancerad specialistvård.

Vi behöver dock ta oss an den här utmaningen. Jag är bekymrad över att regeringen inte visar tillräckligt ledarskap i frågan. Jag tycker att svaret ministern gav här var lite ambivalent. Å ena sidan lades ansvaret tydligt på regionerna. Men å andra sidan säger ministern också att det är en prioriterad fråga för regeringen. Om det är en prioriterad fråga för regeringen att komma till rätta med de galopperande vårdköerna och att ha beredskap för att snabbt beta av dem när pandemin lättar och hälso- och sjukvården kan återgå lite mer till en normal tillvaro krävs det åtgärder och initiativ. Moderaterna tycker att ett sådant konkret initiativ skulle kunna vara att sätta upp ett nationellt mål.

Vi är i en exceptionell situation. Vi har inte varit i en sådan här situation, med den här pandemin. Då tycker jag och Moderaterna att det finns anledning att se bortom den egna regionen och att se hur vi kan kraftsamla för att beta av vårdskulden. Olika regioner är olika hårt drabbade. Vi behöver samarbeta över regiongränserna.

Vi behöver också, som jag lyfter fram i min interpellation, samarbeta över nationsgränserna. Pandemin har naturligtvis drabbat hela vår omgivning. Våra grannländer är också drabbade. Men till exempel norsk hälso- och sjukvård är inte lika hårt belastad som den svenska. Kanske finns det möjlighet att köpa in sig på kapacitet där och få hjälp att beta av vårdkön?

I norra Bohuslän, som jag kommer från, är vi vana vid att i normalfallet kunna korsa gränsen och få service och sådant på andra sidan gränsen. Till exempel är min andra son född på sjukhuset Østfold i Kalnes. Det är något som jag tycker att regeringen borde titta på. Men regeringen pekar mest på den här delegationen. Det tycker jag och Moderaterna är otillfredsställande.

Vi ser också att det är stora skillnader mellan regionerna. Den bästa regionen klarade i december att hålla vårdgarantin till 92 procent, trots pandemin, medan den sämsta regionen bara kom upp i 42 procent när det gäller operationer. Det tycker jag också vittnar om behovet av ett ökat nationellt ledarskap, fru talman, så att det inte spelar roll vilken region man bor i. Man ska kunna få vård i tid oavsett.

Fru talman! I många sammanhang behöver man ha mer än en boll i luften samtidigt. Regeringen känner ett stort ansvar för att öka tillgängligheten i vården, tycker att det är viktig fråga och tillskjuter rekordstora resurser; jag ogillar egentligen uttrycken "historiskt" och "rekordstort". Men vi har gett välfärden i stort och inte minst hälso- och sjukvården väldigt stora resurstillskott, naturligtvis under innevarande år men även de senaste åren. Det handlar bland annat om en prestationsbaserad tillgänglighetsmiljard.

För att påminna oss om var vi var före pandemin vill jag säga att vi absolut hade bristande tillgänglighet, men före pandemin hade vi faktiskt en situation där alla regioner förbättrade sig jämfört med november, december och januari åren före. Jag vill alltså påstå att regionerna arbetade på och att man kanske var på väg att vända någonting. Men sedan kom en pandemi som verkligen har slagit över hela landet.

Oavsett hur hårt man har drabbats har man för säkerhets skull ställt in en hel del, i form av operationer och behandlingar, som har varit möjligt att ställa in. Har man sedan drabbats hårt har man förstås också personal som har jobbat ännu hårdare, som är ännu tröttare och som på något vis ska växla upp och göra dubbla jobbet i den ordinarie vården när pandemin delvis klingar av. Men naturligtvis ska regionerna hjälpas åt. Min bild är också att de gör det.

Det där jag sa om att hålla mer än en boll i luften handlar om att jag inte tycker att det är korrekt att säga att jag lägger ansvaret hos regionerna. Det är ju regionerna som är huvudmän för hälso- och sjukvården i Sverige. Det är de som har läkare, sjuksköterskor och all vårdpersonal anställd. De sliter också väldigt hårt. De bygger samverkan, och de bygger kunskapsstrukturer. Det staten behöver göra är förstås att se till att de har de resurser som krävs.

Men det handlar också om det vårdkompetensråd som, på tal om pandemin, kom på plats och började arbeta i princip samtidigt som pandemin började. De har alltså inte fått mycket uppmärksamhet. Men tanken är att de ska kunna samordna och se till att inte varje region sköter sin egen kompetensförsörjning. Det är inte hållbart i längden. Man kan inte sitta i Kalmar, Jämtland eller ens Stockholm och bara tänka på sitt eget. Man måste ta ett gemensamt ansvar för att se till att vi har tillräckligt många AT-läkartjänster och att vi utbildar tillräckligt många sjuksköterskor. Man kan inte lägga ned en utbildning i en del av landet på grund av att det inte är tillräckligt många sökande när det kanske finns behov av ännu fler platser i en annan del av landet. Den samordningen måste fungera mycket bättre. Det känner staten förstås ett stort ansvar för.

Tillgänglighetsdelegationen nämndes. Jag tycker inte att man ska vare sig förstora eller förminska den. Den löser förstås inte alla problem. Men jag tror att den är ett viktigt verktyg för att inte varje region bara ska sköta sig själv. Regeringen skickar in pengar, vi har ett vårdkompetensråd, vi har tillgänglighetsmiljarder och vi har många överenskommelser för att styra vården i en viss riktning, inte bara med fokus på tillgänglighet utan också på kvaliteten, som kan variera. Där tror jag att tillgänglighetsdelegationen kommer att spela roll.

Gunilla Gunnarsson, som leder arbetet, är i full gång och har till sitt förfogande personer som kan bidra med mycket kunskap. Ibland är det på det sättet att regioner är bra på olika saker. Man kan lära av varandra. Varje region ska inkomma med en regional handlingsplan för hur man ska korta sina väntetider och se till att människor får vård snabbare.

Sedan är det inte så enkelt som att säga att man ska nå vårdgarantins mål. Det är absolut inte enkelt, men det låter enkelt, som att vi då vet att vi får vård i tid. Både Johan Hultberg och jag vet att det inte är så enkelt. Många gånger är vårdgarantins 90 dagar på tok för lång tid. Det finns inga standardiserade vårdförlopp när det gäller cancer där 90 dagar är okej. De är betydligt kortare än så. Det är alltså mer komplext än att tala om hur många som fick vård i tid enligt vårdgarantin. Vi måste se till att människor får vård i tid.

Fru talman! Jag håller verkligen med om det sista som ministern var inne på: Vårdgarantin är inte ett uttryck för ett drömscenario. Att uppfylla vårdgarantin innebär inte att man egentligen ger särskilt snabb vård. Den kan närmast beskrivas som en form av anständighetgräns, fru talman.

Man borde kunna förvänta sig att åtminstone få en operation inom tre månader. I den bästa av världar skulle man naturligtvis inte behöva vänta så länge. Att vänta i tre månader på att till exempel få byta en höftled betyder för den enskilde ett stort lidande. Och för samhället betyder det kanske stora kostnader i form av sjukskrivningar, förlorade arbets- och skatteintäkter och ett bortfall för svensk ekonomi. Det finns många delar av detta som är viktiga att lyfta fram. Den bristande tillgängligheten i svensk hälso och sjukvård kostar också svensk ekonomi otroligt mycket. Och det kostar i form av mänskligt lidande, det allra viktigaste.

Fru talman! Tillgänglighetsdelegationen är jag på intet sätt kritisk till. Jag tycker att den är bra. Det är bra att den har tillsatts. Det jag är kritisk till är att inte fler åtgärder har vidtagits, att inte mer har gjorts i närtid för att ta itu med problemen. Att regeringen tog bort den fungerande kömiljarden och lät vårdköerna växa igen är jag däremot väldigt kritisk till.

Jag och Moderaterna tycker att vårdgarantin ska efterlevas. Men vi tycker också att den ska skärpas. Vi vill se en utvecklad vårdgaranti och tuffare krav. När det gäller cancervården, som ministern lyfte fram, tycker vi att vårdgarantin borde kunna relateras mycket tydligare till de standardiserade vårdförloppen för att ytterligare stärka patientens rätt.

Att stärka patientens rätt är centralt i sammanhanget. Vi tycker att man som patient ska ha rätt att också få slutenvård i andra regioner än den egna om det är så att regionen inte klarar att leva upp till vårdgarantin. I dag är det fritt att få öppenvård i andra delar av Sverige men inte slutenvård på samma sätt. Det vore en konkret åtgärd för att försöka förbättra tillgängligheten och öka trycket på regionerna att efterleva vårdgarantin.

Köerna kan såklart inte trollas bort på Rosenbad. Det tror inte jag heller, fru talman. Men socialministern och regeringen har ett viktigt uppdrag: att skapa förutsättningar för regionerna att leva upp till vårdgarantin och skapa förutsättningar för mig som patient att kräva mina rättigheter. En sådan möjlighet skulle vara att få lov att söka vård i en annan region, till exempel om min hemregion inte kan leverera den operation jag behöver inom vårdgarantins 90 dagar.

Jag hade en väldigt konkret fråga. Det gällde ett utökat internationellt samarbete. Det vore intressant att få ett svar på den. Jag uppfattade inte att jag riktigt fick det. Här finns trots allt både offentliga och privata aktörer som skulle kunna vara möjliga att anlita. Vi ser exempelvis att många patienter inom cancervården söker sig till det privata sjukhuset Docrates i Helsingfors. Jag tycker att man borde utreda möjligheten till det på nationell nivå.

Sverige ska som sagt inte vara ett kösamhälle, men inom svensk hälso och sjukvård är det tyvärr så det ser ut i dag. Alldeles för många väntar på vård och tvingas stå i vårdköer. Pandemin gör dessutom en från början redan allvarlig situation ännu värre.

Fru talman! Jag hade inte tänkt ägna så mycket tid åt den före detta kömiljarden, men eftersom Johan Hultberg tog upp den i båda sina inlägg ska jag ändå säga något om den.

Jag förnekar inte att kömiljarden kan ha haft betydelse i början då den infördes, men med tiden tappade den mycket av sin effekt. Dessutom visade den väldigt tydligt att den styrde mot att de som omfattades av kömiljarden fick vård medan andra inte fick vård. Man frångick helt enkelt behovsstyrning och fick i stället en ordning som inte gynnade vård efter behov i hälso- och sjukvården. Den gjorde att återbesök, kroniker och andra inte fick den vård de behövde, utan man betade av det som gjorde att man i stället fick del av kömiljarden. Det var väldigt olyckligt.

Det här är skälet till att vi införde en prestationsbaserad tillgänglighetsmiljard, som nu är 3 miljarder. Den förändringen gjordes för att också primärvården, återbesök och kroniker ska ingå i beräkningen. Jag tror att det är viktigt för att vi inte ska skapa flaskhalsar. Det vore olyckligt.

Det finns inte någon mirakelmedicin. Den gamla kömiljarden var inte heller någon mirakelmedicin. Men många olika delar kan bidra till att öka tillgängligheten så att vi blir av med de köer som ingen vill ha.

Förut nämnde jag vårdkompetensråd och breda, ökade resurser, som regionerna använder på olika sätt beroende på hur det ser ut. Man ser på var det behöver tillföras resurser. Är det kompetens till redan befintlig personal som behöver specialisera sig? Behöver man utöka personalen eller skapa fler vårdplatser? Vad behöver resurserna användas till mest?

En sak som jag inte tog upp i mitt förra inlägg vill jag nämna nu för att fylla på listan, och det gäller satsningen på god och nära vård. Det handlar inte bara om att se till att man kan operera snabbare, utan människors vårdbehov behöver också upptäckas tidigare och flödena måste bli bättre.

Jag vet inte hur lång tid som vi har kämpat - säkert i decennier - för att vi ska få en ökad tillgänglighet inom primärvården och för att statusen ska öka. Människor ska känna att det är dit man i första hand ska vända sig. Många gånger kan det göra att man inte ens behöver slutenvård, utan man kan få den hjälp man behöver på ett mycket tidigare stadium. Psykisk ohälsa är kanske ett tydligt exempel på det, men det gäller även somatiska åkommor.

Sammantaget tror jag att det här är något som bidrar till det hela. Men resurstillskott i all ära, vi ska dock inte sticka under stol med att den personal som arbetar inom hälso- och sjukvården många gånger är specialiserad. Det betyder att det inte från en dag till en annan går att fylla på med den kompetens man behöver i den mån de är för få. Vi måste såklart på alla sätt vara rädda om de operationssjuksköterskor, narkossjuksköterskor och andra vi har. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket pengar vi har eller hur många sjukhus vi bygger om det inte finns tillräckligt mycket personal som kan utföra operationerna.

Jag har inget jättebra svar på frågan om internationellt samarbete. Jag utgår faktiskt från att regionerna tänker in detta i sitt arbete för att erbjuda vård. Jag låter det dock vara osagt och tar med mig frågan.

När det däremot handlar om att söka vård i andra regioner kommer man naturligtvis hela tiden till samma läge. Om Johan Hultberg inte får vård i sin hemregion och söker sig till Kalmar, där jag bor, finns det såklart någon från Kalmar som också behöver vård. Ska man gå före den person som bor där? Det tycker nog ingen vore rimligt. Någonstans har varje region ett ansvar för att planera för den vård som medborgarna behöver. Men man måste bli mycket bättre på att samarbeta, samverka och se till att de luckor som finns fylls. Det behöver inte vara någon som kommer från den aktuella regionen, utan regionerna kan naturligtvis ha ett samarbete med varandra.

Det finns mycket mer att göra i dag. Vi vet att vi inte har en optimalt nyttjad vård. Även om trycket är stort står operationssalar alldeles för ofta tomma, till exempel på grund av att människor inte kommer på de tider som de har blivit givna. Mycket talar för att vården borde bli mer personcentrerad så att folk bokar tider då de kan, så att vi inte har någon waste i detta sammanhang.

Fru talman! Det här är sannerligen ett komplext problem, och hälso och sjukvård är en oerhört komplex verksamhet. Man ska ständigt vara redo att möta plötsligt uppkomna vårdbehov samtidigt som man utför en mer planerad verksamhet. Nu ska man klara av detta mitt i en brinnande pandemi.

Svensk hälso- och sjukvård har dock haft problem med bristande tillgänglighet under väldigt lång tid. Socialministern tog upp att tillgängligheten kanske var på väg att förbättras något under månaderna närmast före pandemin. Men om vi tittar på produktiviteten inom sjukhusvården under de fem år som föregick pandemin ser vi att den höll på att minska. Det är oerhört allvarligt att produktiviteten minskar och att vi därmed får allt svårare att ge människor vård i tid och inom rimlig tid.

Jag tycker att situationen är sådan att regeringen behöver ha ett större nationellt ledarskap. Sätt ett nationellt mål! Säkerställ att samverkan fungerar på ett bra sätt mellan regionerna! Titta också ut bortom nationsgränserna!

Det stämmer att många regioner redan i dag ser på möjligheterna att hitta internationella samarbeten. Min egen region, Västra Götaland, har ett avtal som möjliggör akutsjukvård på andra sidan den norska gränsen. Som jag nämnde gäller det även förlossningsvård för personer som bor i till exempel norra Bohuslän eller norra Dalsland och som har lika nära eller rent av närmare till Østfolds sjukhus än till Trollhättan.

Många gånger är det dock svårt för en region att teckna sådana avtal med nationella aktörer på andra sidan. Norsk hälso- och sjukvård är organiserad på ett helt annat sätt. Det hade kanske varit bättre om regeringen gett en statlig myndighet ett sådant uppdrag.

Fru talman! Sverige ska inte vara ett kösamhälle, men tyvärr är det så det ser ut inom svensk hälso- och sjukvård. Vi behöver stärka patienternas ställning och förbättra tillgängligheten. Regeringen har ett stort ansvar för detta.

Fru talman! I november, december och januari innan pandemin började behövde färre vänta på att få en tid än året innan. Det hade varit väldigt glädjande ur alla avseenden om den utvecklingen hade fått fortsätta. Det är inte så att köerna har fördubblats eller att all vård har ställts in, men mycket har dock ställts in. När man ska hantera såväl en pandemi som uppskjuten vård och den vård som hela tiden tillkommer blir det såklart en enorm påfrestning.

Det gäller för regionerna att ha ett fantastiskt gott samarbete och nyttja de tider som kan finnas och de luckor som dyker upp i olika regioner så att de verkligen planlägger ett samarbete. Jag vet att de utifrån den förmåga och den ork som just nu finns gör det. Dessutom har Socialstyrelsen ett uppdrag att samordna regionerna vad gäller den uppskjutna vården. Vi får återkomma och se hur de kan bidra till detta.

Avslutningsvis vill jag säga att man självfallet behöver samarbeta och samverka. Det gäller statens samverkan med regionerna. Det gäller också Sveriges och svenska regioners samverkan med gränsregioner, som väl är det som ligger närmast till hands. Ingenting utesluter att man samarbetar med andra delar av världen, men inte sällan spelar närheten roll för personer som söker vård. Många gånger väljer man ju själv att vänta då man inte vill åka så långt.

Här behöver vården underlätta så att personen i fråga själv inte måste vara den som ringer de där samtalen och jagar runt, även om möjligheten skulle finnas. Jag ser framför mig att det är vården som hjälper den vårdsökande att hitta plats. Om den egna regionen inte kan erbjuda plats får man hjälpas åt och se om det går att hitta i andra regioner. Det kan dock inte ligga på den enskilda vårdsökande som kanske inte alltid har styrka, ork eller kunskap att söka alternativ vård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.