Vargens utbredning

Herr talman! Ärade ledamöter, ärade åhörare! Helén Pettersson har frågat mig, mot bakgrund av att Naturvårdsverket föreslagit att det ska finnas 30 vargar inom renskötselområdet, om det är en rimlig inriktning på vargstammens utbredning och om det är förenligt med det beslut som riksdagen nyligen har fattat i enlighet med propositionen 2012/13:191 En hållbar rovdjurspolitik . Helén Pettersson framhåller att det genom åren har uppfattats som att det finns en relativt bred enighet i kammaren om att inte tillåta vargrevir i renskötselområdet och att skrivningarna kring varg i renskötselområdet i den senaste rovdjurspropositionen av många har tolkats som en förstärkning av denna enighet. Helén Pettersson avslutar interpellationen med att redovisa att Naturvårdsverket i en skrivelse till länsstyrelserna föreslår att det ska finnas 30 vargar inom renskötselområdet och framhåller att detta är en helt ny inriktning på vargpolitiken. Jag vill inledningsvis konstatera att riksdagen har godkänt regeringens förslag i rovdjurspropositionen om mål för vargstammen i Sverige. Detta innebär bland annat att vargens förekomst i renskötselområdet i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Regeringen gör i propositionen bedömningen att regelbundna föryngringar av varg i stora delar av renskötselområdet inte är möjliga att förena med modern renskötsel. Men regeringen säger också att i den mån det kan vara möjligt med enstaka föryngringar bör föryngringarna begränsas till område där de gör minst skada, oavsett om det är i åretruntmarker eller i vinterbetesmarker. Jag vill påminna om mitt svar på Helén Petterssons interpellation i november 2012 om varg i renskötselområdet. Det var interpellation 2012/13:137 som berörde den så kallade Junselevargen. Jag redovisade då tidigare regerings ställningstagande i propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik , en proposition som kom år 2000 och som hade nummer 2000/01:57, att regelbundna föryngringar i stora delar av renskötselområdet inte är möjliga att förena med modern renskötsel. För området utanför åretruntmarkerna, det vill säga i vinterbetesmarkerna, bedömde emellertid den dåvarande socialdemokratiska regeringen att det bör vara möjligt med enstaka föryngringar i områden där det sällan finns renar eller där förutsättningarna för att vidta skadeförebyggande åtgärder är gynnsamma. Det ger således vid handen att det varken enligt nuvarande eller enligt tidigare propositioner kan sägas vara otillåtet med vargrevir i renskötselområdet, men det ska ske med omdöme och där det gör minst skada. Förändringarna gjorda mellan 2000 och 2012 är ytterst marginella.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret på interpellationen! Tyvärr blir jag varken klokare eller lugnare av formuleringarna i svaret. Om jag förstår det rätt gör ministern alltså bedömningen att det går bra att ha minst 30 vargar inom renskötselområdet och får det att låta som att det inte är så märkvärdigt. Jag gör en helt annan bedömning än ministern, av flera skäl, bland annat på grund av det som sägs i den proposition som riksdagen fattade beslut om för inte så länge sedan. Där man kan läsa på s. 39: "Regeringen anser att genetiskt värdefulla vargar som invandrar från nordost till renskötselområdet i första hand ska flyttas så fort som möjligt. Behovet av att tillåta vargförekomst i renskötselområdet under en längre tid synes inte välmotiverat med hänsyn till kostnaderna och svårigheterna att vidta förebyggande åtgärder. Det är mer angeläget att andra rovdjursarter som har sin förekomst koncentrerad till renskötselområdet, framför allt järv och kungsörn, i första hand får överlevnadsmöjligheter i renskötselområdet." Det här har alltså regeringen och Naturvårdsverket lyckats tolka som att vi ska ha återkommande föryngringar i renskötselområdet med absolut minst 30 vargar. För mig blir det helt obegripligt. Nu står vi ändå, som det verkar, inför detta faktum - om det inte är någon som kliver fram med stort mod, kraft och vilja att förändra det som Naturvårdsverket har sagt. Och när vi gör det är det väl lite rimligt att vi tittar på konsekvenserna av det. Jag menar verkligen att det här är en helt ny inriktning i svensk rovdjurspolitik som det inte har fattats beslut om i denna kammare. Så här säger Naturvårdsverket: Så fort vi har återkommande föryngringar i norra och södra förvaltningsområdet kan vi anpassa nivån i det mellersta området. Det kan då ta minst fem år, säger man också, innan man har full koll på att detta har hänt. Jag säger: fem år i bästa fall. Eller har man kanske tänkt flytta varg till renskötselområdet, i stället för tvärtom, som man tyckte för drygt ett halvår sedan? Det kan alltså ta fem år innan man kan reglera nivån i det mellersta området, det vill säga det område som i dag bär den huvudsakliga numerären av den svenska vargstammen, som i dag ligger lågt räknat kring 400 vargar - det finns lite olika bud. Hur många vargar har vi där om fem år ifall vi inte kunnat ha en beståndsreglerande jakt där under tiden? Kanske ingen alls? Menar ministern på riktigt att vi ska ha fri tillväxt av varg i fem år? Vad händer sedan? I en annan skrivelse från Naturvårdsverket säger man: Det bör inte skjutas av mer än 5 procent av en rovdjursstam i ett län. Vad innebär det? Och vad innebär det för det mellersta området? Med en vargstam som växer med minst 17 procent per år är 5 procent allt annat än beståndsreglerande. I princip är det fri tillväxt. Ska vi ha 30 eller säg 40 vargar i renskötselområdet och det införs jakt på max 5 procent får man skjuta en och en halv varg. Är det beståndsreglerande? Nej, det är det inte. Jag vill veta: Är det detta som ministern kallar en hållbar rovdjurspolitik? Och menar ministern verkligen att det var det här som det fattades beslut om i denna kammare för ungefär ett halvår sedan?

Herr talman! När det gäller den här frågan är väl inte det största bekymret att vi nu håller på att genomföra den regionala förvaltningen. Jag ska strax komma tillbaka till det och förklara hur läget ser ut. Det största bekymret är att Helén Pettersson och Socialdemokraterna tänker samregera med två partier som har klart deklarerat att de avser att riva upp den här propositionen och den här regleringen. Då skulle jag gärna vilja höra Helén Petterssons klart uttalade åsikt om var Socialdemokraterna står i den frågan. Det som händer nu är att vi genomför det som ska bli den regionala rovdjursförvaltningen. Det innebär att Naturvårdsverket har föreslagit tre vargpar. Processen är inte slutförd, utan det diskuteras nu mellan Naturvårdsverket, länsstyrelsen och viltförvaltningsdelegationen. Det är meningen att de ska göra det. Det som är skillnaden mellan reglerna i Socialdemokraternas proposition från tidigare och det som vi har föreslagit när det gäller renskötselområdena är den regionala förvaltningen och det regionala inflytandet. Det är precis det som påbörjas nu. Det kan väl Helén Pettersson inte vara emot? Eller vill hon återcentralisera hela rovdjurspolitiken? Jag delar verkligen Heléns uppfattning att regelbundna föryngringar i stora delar av renskötselområdet inte är möjliga att förena med modern renskötsel. Vi vet att renskötseln är hårt ansatt. Vi vet att många har bekymmer, och de förtjänar vårt stöd. Men det bör fortfarande vara möjligt med enstaka föryngringar där de gör minst skada. Eftersom vi ska ha en gynnsam bevarandestatus på våra stora rovdjur innebär det att vi får hjälpas åt med det ansvaret över delar av landet. Med det i beaktande, vilket är tydligt utsagt och vilket också syns i förslaget om tre vargpar, tar andra delar av landet ett betydligt större ansvar. Men alla är medvetna om att det är svårare i renskötselområdet, och därför är förslagen lagda på detta vis. Jag tycker att det är bra med den regionala förvaltningen. Varje år tas det bort ett antal vargar genom skyddsjakt i renskötselområdet eftersom det blir för stora skador. Det visar att den regionala rovdjursförvaltningen faktiskt fungerar. Vi måste förbättra genetiken i vargstammen, vilket sker bäst genom invandring över finska gränsen från Ryssland. En sådan varg måste då vandra genom renskötselområdet, och om det fungerar måste vi se till att det blir enstaka föryngringar. På detta vis har vi försökt balansera rovdjurspolitiken. Det var inte lätt; det var väldigt tufft att plocka fram och lägga fram det här förslaget. Jag hoppas att de partier som röstade för det i riksdagen, vilket faktiskt var nästan alla, nu står för genomförandet och den regionala dimensionen i detta.

Herr talman! Jag konstaterar att den centerpartistiska miljöministern anser att det största problemet i vargfrågan i dag är att det finns två partier utanför regeringsställning, som eventuellt kan bli samarbetspartner med oss, som har en annan politik än S. Det är enligt min åsikt, herr talman, inte det största problemet med dagens vargpolitik i Sverige. Det största problemet med vargpolitiken i Sverige i dag är att vi har en regering som har suttit i åtta år och bestämt över den här politiken men inte ett enda av de beslut som har fattats här i riksdagens kammare har blivit reell verklighet utanför. Det är fakta när det gäller vargpolitiken. Jag tycker att det är lite lågt att ifrågasätta S rovdjurspolitik. Jag vet att miljöministern mycket väl känner till hur den ser ut. Hon vet mycket väl att vi är för en regional förvaltning av rovdjur. Det har vi varit hela tiden - det är ingen hemlighet. Ministern pratar om de enstaka vargföryngringarna inom renskötselområdet, för att återgå till den frågan. Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan som vi hade en interpellationsdebatt och pratade om Junselevargen. Då delade ministern min oro. Hon var bekymrad över den skada som Junselevargen hade ställt till med inom renskötselområdet och erkände det som ett problem. Hur tror ministern att det blir om vi ska ha minst 30 vargar i renskötselområdet? Jag upplyste då, och kan göra det igen, om att samebyarna i Norrland går som smala band från fjäll ned till kust och täcker hela norra Sverige. Det finns inget område där vargen "gör minst skada" inom renskötselområdet när vi pratar om permanenta vargrevir. Det är ingenting annat än det som Naturvårdsverket går ut och pratar om när man säger att det ska vara återkommande föryngringar innan man över huvud taget börjar prata om förvaltning i något av våra förvaltningsområden. Det är en annan fråga som ministern dök undan väldigt elegant. Jag har sagt det så många gånger förut i denna kammare, också till Lena Ek, men jag känner att jag måste säga det igen. Jag vägrar tillhöra den politiska generation som tar död på den svenska rennäringen. Jag har aldrig hört någon borgerlig företrädare säga likadant. Nu börjar jag förstå varför. Minst 30 vargar i renskötselområdet är att ta knäcken på den svenska rennäringen. Jag vet att miljöministern har tyckt att det varit jobbigt att ha EU flåsande i nacken när det gäller hur den svenska vargpolitiken har bedrivits de senaste åren. Jag kan försäkra miljöministern att det inte kommer att vara roligare att ha FN flåsande i nacken om hur vi behandlar vår ursprungsbefolkning.

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära ordet i den här debatten. Men när det blir uppenbart att Sveriges miljöminister har tappat kontrollen, när hon hänvisar till att det är två partier i Sveriges riksdag som eventuellt möjligen skulle kunna få någon form av inflytande efter nästa val och att det är den största frågan för Sveriges rovdjursförvaltning, då måste man nog begära ordet. Är det inte så att Sveriges miljöminister har tappat kontrollen över sin myndighet? Hur kan det vara så här? Sveriges riksdag har antagit en rovdjursproposition som är tydlig och klar, där samtliga partier i stora drag är överens om att det inte ska förekomma vargföryngringar i renbetesområdet. Då föreslår en myndighet att det nog borde och ska tillåtas ett antal föryngringar i renbetesområdet - innan man tillåter någon form av jakt eller beskattning i de andra delarna av landet. Är det miljöministerns mening att det ska ta fem år innan man kan börja åtgärda den stora överpopulation av varg som finns i Värmland? Den håller på att ta död på älgen och gör att älgbetesskadorna ökar i Värmland i dag. Man får stora koncentrationer på mindre områden när älgarna samlas för att det finns ett ganska stort hot mot dem. Precis som Helén Pettersson har varit inne på har vi fem stora rovdjur. Inom renbetesområdet är björn och kungsörn dominerande. De är ett dominerande inslag som rennäringen har att förhålla sig till. Det utfärdas skyddsjakt på många björnar. Även i vår har det utfärdats skyddsjakt på många björnar som har varit till skada för rennäringen. Är det miljöministerns mening att vi ska tillåta en etablering av varg och sedan ha skyddsjakt på varg i renbetesområdet för att vargen tillfogar skada på samebyarnas renar? Kommer det att bli en kostnad för samhället eller enbart för samebyarna? Om det inte riktigt var miljöministerns mening att det skulle bli på det här sättet, avser då miljöministern att vidta några åtgärder tillsammans med Naturvårdsverket? Naturvårdsverket måste uppenbarligen ha misstolkat riksdagens beslut.

Herr talman! Sverige ska ha en livskraftig vargstam; det är vi överens om. Frågan om hur stor den ska vara och vilken utbredning den ska ha är viktig och engagerar många i Sverige - både dem som bor i vargreviren i Norrlands inland där man har renskötsel och dem som bor i stora städer. Helén Pettersson och miljöminister Lena Ek diskuterar nu kanske 30 vargar på den väldiga landyta som omfattar Norrlands inland. Andra gånger rör diskussionen skogsbygderna i Värmland och Dalarna, där vargantalet - i mycket mer bebodda trakter - är mycket större. Jag hoppas att Helén Pettersson andra gånger återkommer med samma engagemang till situationen i de bygderna. Jag har mycket stort förtroende för miljöministerns arbete med de här viktiga frågorna, och jag är säker på att ingen annan miljöminister hade kunnat samla en riksdagsmajoritet kring en så pass, tycker jag, restriktiv rovdjurspolitik. Vi ska ha varg i Sverige, men vi måste också ha livskraftig lands- och skogsbygd som lever och där människor kan bo, där landskapen är öppna, där man kan ha utomhusdjurskötsel och så vidare. Socialdemokraterna skickar över tid ut lite olika signaler i de här frågorna. Jag är liksom miljöministern mycket orolig över vad som skulle hända med en annan regering, där partier som jobbar för en mycket större vargstam skulle få inflytande. Här får vi tyvärr inga besked före valet, utan här är det gissningsleken som gäller. Men risken är uppenbar att det kan bli en mycket mer expansiv vargpolitik. Helén Petterssons engagemang i de här frågorna har jag respekt för. Du är kunnig, Helén, och jobbar med de här frågorna. Det kunde finnas mycket sämre talespersoner hos sossarna i de här frågorna än du. Jag har också stor respekt för Lena Eks engagemang för vargen som ett viktigt rovdjur men också för människorna i skogsbygderna som inte klarar av för mycket varg. Jag ser alltså fram emot att lyssna på den fortsatta debatten mellan två vargkunniga personer.

Herr talman! Jag tänker använda mina fyra minuter i det här inlägget till ett par olika saker. Allra först tänkte jag läsa upp en mening från s. 38 i Socialdemokraternas proposition som lyder så här: "Målet för vargstammens utbredning skall vara att stammen på naturlig väg sprider sig över landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada." Detta om detta. Jag vill, herr talman, säga att jag har den allra största respekt för hur svårt det är att bedriva renskötsel och för hur utsatt den näringen är i Sverige i dag. Jag försöker också skydda och hjälpa de människor som finns i det här området. Man ska ha respekt för det arbete som Vilhelmina södra sameby gjorde för att försöka hjälpa till att skydda en genetiskt värdefull varg. De låg ute dygn efter dygn och bevakade sina djur. De gjorde en ofantlig insats i biodiversitetens och mångfaldens tjänst som de ska ha all respekt för, dessutom under mycket svåra väderförhållanden. Det var ett väldigt bra studiebesök som vi gjorde hos dem. De tog mycket vänligt emot mig och representanter för våra myndigheter för att berätta hur det faktiskt ser ut i verkligheten och hur svårt det är. Det är också därför vi har försökt att se till att i den proposition som vi har lagt fram och som vi också har voterat för med stor majoritet i riksdagen få ett antal saker på plats som ska göra det möjligt att hantera balansen mellan gynnsam bevarandestatus för våra stora rovdjur i Sverige och respekten för människor och näringar i lokala bygder. Jag tänker till exempel på att vi i framtiden ska arbeta med det totala rovdjurstrycket. Det är ju inte bara varg utan också björn, lodjur och järv som försvårar för dem som har kor och får men naturligtvis även ren. Vi säger tydligt att det ska vara begränsningar i renskötselområdet och att det är i enstaka undantagsfall som vi behöver få hjälp så att genetiskt värdefulla djur kan ta sig genom området. Vi säger också att det ibland behövs föryngringar. Jag vill också säga att den regionala förvaltningen innebär just det: att Naturvårdsverket lägger fram förslag men att man sedan diskuterar förslagen med länsstyrelser och med lokala viltförvaltningsdelegationer. Det handlar ju inte bara om de olika områdena, utan det kan lokalt vara väldigt stora variationer i fråga om djur, koncentration och svårigheter att hantera det. Det är för att göra det mer flexibelt som vi sätter den regionala förvaltningsmodellen på plats. Den ska nu testas. Det första förslaget har kommit. Diskussionerna har börjat, och vi får se var de slutar. Jag hoppas och tror att det kommer att bli som vi har tänkt oss när vi har satt reglerna på plats. Vad gäller Värmland har vi klart uttalat i propositionen att koncentrationen i vissa områden ska och måste minska. Där är trycket väldigt hårt på dem som har djur, särskilt i kombination med att en del av djuren enligt lagstiftning måste vistas ute delar av året. Där krockar olika principer - principer för djurskydd och principer för biologisk mångfald - på ett sätt som sätter enskilda människor i en klämma som inte är försvarbar. Vi måste försöka lösa de situationerna.

Herr talman! Jag ska börja med något väldigt ovanligt, nämligen att tacka Staffan Danielsson för de fina orden. Något sådant har jag aldrig sagt i talarstolen tidigare. Staffan Danielsson oroar sig för att det ska komma en ny regering som vill ha fler vargar. Staffan, det är svårt att få en snabbare tillväxt än vi har just nu, för den är fri. Det händer ingenting med den här regeringen när det gäller vargfrågan. Vill du att antalet vargar ska minska får du nog rösta fram en ny regering. Miljöministern talar om regional förvaltning. Jag håller med. Det är jätteviktigt. Det är viktigt att viltvårdsdelegationerna får möjlighet att vara med och besluta. Men om Naturvårdsverket går ut och säger att man får skjuta av max 5 procent av stammen i varje län, vad har då delegationen för roll? Det spelar ju då ingen roll vad den beslutar, för man kan ändå aldrig ha en beståndsreglerande jakt. Vad innebär detta för det mellersta förvaltningsområdet? Vissa har tolkat det som att ingen jakt över huvud taget kan ske där förrän man har 30 vargar i norr och 30 i söder. Är signalen från regeringen att vi ska ha fri tillväxt i fem år? Det är inte hållbart. Det är verkligen inte vad regeringen säger när man är ute och diskuterar. Då försöker man framstå som handlingskraftig och säger att man står på landsbygdsbefolkningens sida. Nu vet vi bättre. Det är fult att säga att någon ljuger. Men i den här frågan skulle jag vilja säga att regeringen använder en mycket kvalificerad form av flexibel sanning när man talar om rovdjursförvaltning. Faktum kvarstår: Ingenting har hänt i vargfrågan under den tid ni har suttit vid makten.

Herr talman! I den här frågan och många andra är det tydligt och klart att blockpolitiken har varit skadlig för Sverige, för landsbygden och för en hållbar rovdjurspolitik. Känner vargen att det är okej att etablera sig? Vargen kommer ju att etablera sig där det finns mat och den känner sig trygg. Om då Sveriges myndigheter signalerar att vargen borde känna sig trygg i ett visst område innebär det att det finns mat och trygghet där och att vi kommer att få föryngringar. Det kommer att ge konsekvenser. I det här fallet är frågan om det ska vara föryngringar inom renbetesområdet eller inte. Vi tycker inte det. Miljöministern borde, i stället för att fundera på två partier som inte är närvarande här och i vilken mån de ska få något inflytande, fundera på vad hon här och nu kan göra. Lena Ek är miljöminister och ansvarig för de här frågorna här och nu, och det är här och nu som man behöver vidta åtgärder. En ny regering kommer säkert också att behöva vidta åtgärder - det är jag helt övertygad om - speciellt om man har låtit det bli en etablerad sanning att det är bra med föryngringar av varg i renbetesområdet. Centerpartiet kommer att ha en del att svara för när det gäller landsbygdsutvecklingen om man inte vidtar några åtgärder. I Värmland är det, precis som miljöministern själv uttalade, bråttom. Där måste det vidtas åtgärder. Vi vill inte hamna i en situation där vi ska ha omfattande skyddsjakt på varg i renbetesområdet för att vi har tillåtit tillväxt av varg där.

Herr talman! Riksdagen har lagt fram bestämda mål för rovdjursförvaltningen. Där har Lena Ek lyckats samla en riksdagsmajoritet kring ett väldigt bra beslut. Sedan finns det för mycket vargar i Sverige nu. Det är vi alla medvetna om. Avskjutningen måste komma i gång. Men det finns hinder i dessa frågor. Det är komplicerade frågor. Det finns naturskyddsföreningar med klagorätt, det finns ett EU med domstolar, och det finns myndigheter som man måste få att jobba som de ska. Detta går inte över en natt. Detta jobbar miljöministern med, och jag är väldigt trygg i att riksdagens mål ska bli uppfyllda. Det är bra att Socialdemokraterna och Helén Pettersson har den inriktningen också. Helén Pettersson sade något intressant: En ny regering - det ska du kunna lita på, Staffan Danielsson - kommer att minska vargstammen rejält. Det var ungefär så jag uppfattade det hon sade. Det är mycket stora ord. Det är alldeles utmärkt om Socialdemokraterna står för detta, och det hoppas jag. Men om en eventuell regering kommer till där Socialdemokraterna förlitar sig på stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet är det ett faktum att de partierna vill ha många fler vargar än i dag. Om Helén Pettersson har rätt och dessa partier kommer att bli helt överkörda är ingen gladare än jag. Jag hoppas det, men jag tror inte att jag kan lita på det.

Herr talman! Minnet är kort, särskilt när det närmar sig val. Jag vill påminna om hur skyddsjaktsreglerna såg ut under den socialdemokratiska regeringen. Då hade man inte rätt till skyddsjakt efter första anfallet, utan det var strängare regler än för nödvärn i brottsbalken. Man skulle kunna bevisa att ett rovdjur hade anfallit två gånger innan man fick använda skyddsjakt. I dag har vi skyddsjaktsregler på plats. Vi hart också ett institut och möjlighet för förebyggande skyddsjakt när man ser ett kritiskt beteende. Det är väldigt viktigt för enskilda människor, och jag tycker att det är en rättssäkerhetsgaranti. Vi har också en annan hantering när en varg har skjutits än vad som var fallet innan. Det betraktas inte som ett grovt brott utan som ett anmälningsbrott i likhet med skattelagstiftningen, vilket gör att vi har samma slags regler för händelser av samma grad. Vi har förbättrat genetiken. Vi har satt in en regional förvaltning. Vi har konstaterat att vi har uppfyllt alla de kriterier som EU-kommissionen uppställer för gynnsam bevarandestatus, och därmed ska vi kunna sköta förvaltningen av vår samlade svenska rovdjursstam i Sverige själva. Vi har höjt ersättningen, också för förebyggande åtgärder, och vi har nu satt i gång den regionala förvaltningen. Den här diskussionen handlar egentligen om något som ännu inte har hänt. I några områden har man ju föreslagit vissa nivåer och ska precis börja den regionala diskussionen, och i några områden har man ännu inte ens fått förslag om hur det ska se ut. Vi har dessutom sett till att SLU har ett uppdrag att titta på den socioekonomiska situationen för företag på landsbygden och samvariationen med rovdjursstammarna. Allt detta har hänt under de senaste tre åren. Jag tycker att det visar att det finns en ambition att se till att man ska kunna både leva och bo på landsbygden och samtidigt ha gynnsam bevarandestatus för våra fem stora rovdjur. Det är dit vi har syftat hela tiden. Nu börjar så sakta systemet att rulla ut, och det ska bevisa sig självt under de närmaste två åren.