Vårdnadsbidragets effekter för språkstöd i förskolan

Fru talman! Tomas Eneroth har frågat skolminister Jan Björklund om han har tagit ställning till om ett införande av vårdnadsbidrag påverkar förutsättningarna för barn med utländsk bakgrund att lära sig svenska språket. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Regeringen vill utveckla och modernisera den svenska familjepolitiken. Införandet av ett frivilligt kommunalt finansierat vårdnadsbidrag är en del i regeringens familjepolitiska reform och en reform som efterfrågas av många föräldrar i Sverige i dag. Vårdnadsbidraget ska ge föräldrarna möjlighet att välja mellan att ta hand om sitt barn i hemmet från det att barnet fyllt ett år till det att det fyller tre år, eller ha annan barnomsorg. Vidare anser jag att vårdnadsbidraget i huvudsak bör ses ur ett barnperspektiv. Utgångspunkten för vårdnadsbidraget är att det är barnets behov och barnets bästa som styr vilka val en familj gör. Familjen är också den gemenskap där vår trygghet och känsla av sammanhang grundläggs. En modern familjepolitik måste utgå från att familjer är olika, har olika önskemål och behov. Det är särskilt viktigt att se att barnen är individer och har olika behov. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och ska, utifrån familjens livssituation och barnets behov, se till barnets bästa. Föräldrarna är också de som känner sina barn bäst, och statens roll i sammanhanget är att stödja föräldrarna i deras val. En av regeringens mest prioriterade frågor är att sätta fokus på jobben och minska utanförskapet. Barnfamiljernas inkomster kommer i huvudsak från förvärvsarbete, och därför är sysselsättning, utbildning och jämställdhet viktiga frågor kopplade till familjepolitiken. När det gäller frågan om föräldrarnas valfrihet och barns integration i det svenska samhället är jag övertygad om att det är föräldrarna som vet vad som är bäst för just deras barn, oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller något annat land. Jag tror också att föräldrar med utländsk bakgrund, precis som svenska föräldrar, kan göra bedömningen att människors möjlighet till god välfärd, frihet och integration i det svenska samhället bygger på förutsättningen att kunna försörja sig själv. Regeringen har även för avsikt att genomföra andra reformer på det familjepolitiska området. Föräldrar som helt eller delvis väljer att inte utnyttja vårdnadsbidraget ska också få ökad valfrihet. Detta ska ske genom att öka mångfalden i barnomsorgen och därmed ge föräldrar möjlighet att ordna den barnomsorg som passar dem och deras barn. Inom ramen för den familjepolitiska reformen har regeringen också för avsikt att införa allmän förskola från tre år och en jämställdhetsbonus. För att skingra orosmoln om att vårdnadsbidraget skulle utgöra ett hot mot kvaliteten i barnomsorgen vill jag betona att även i fortsättningen kvarstår kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet av god kvalitet. Det är också viktigt att ytterligare fördjupa kvaliteten i den verksamheten. Därför vill regeringen särskilt satsa på att öka kvaliteten i den. Slutligen vill jag också framhålla att jag och regeringen ser det som mycket viktigt att alla barn som har behov av en förskoleplats i förskoleverksamheten också får det.

Fru talman! Tack statsrådet för svaret. Jag ställde frågan till Björklund och nu blev det Hägglund. Men lund som lund. Det duger väl bra. I inledningen talades det om att regeringen vill modernisera familjepolitiken. Nu är det så att hela världen går i motsatt riktning och avskaffar vårdnadsbidrag och inför föräldraförsäkring och förskola därför att man ser att det leder till både bättre uppväxtvillkor för barnen men dessutom att kvinnor får egna självständiga liv och möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är ingen modernisering av familjepolitiken utan det är att gå tillbaka till 60-talet. Det beklagar jag. Jag noterar att det är ett försenat vårdnadsbidrag. Det träder inte i kraft den 1 januari, som statsrådet hade tänkt sig, utan det blir senare. Med tanke på att det var en regering som gick till val på arbetslinjen, blir det lite underligt när man nu inför ett bidrag för att människor inte ska arbeta. Signalen är tydlig från regeringen: Alla övriga ska ut och arbeta. Svårt sjuka eller handikappade hotas med sänkta ersättningar eller tidsgränser i sjukförsäkringen. Unga kvinnor ska uppmanas att stanna hemma från arbetsmarknaden för 3 000 kronor i månaden. Man skulle kunna kalla det en selektiv arbetslinje. Nu finns det naturligtvis många olika argument mot ett vårdnadsbidrag, men jag tänker koncentrera mig på en sak, nämligen rätten till ett språk. Den norska erfarenheten av kontantstøtte , där 96 procent av dem som tog vårdnadsbidraget var kvinnor, knappast några ensamstående, visar att det framför allt var kvinnor i miljonprogramsområden med utländsk bakgrund som tog kontantstøtte . Det som hände var att de fick betalt för att ta sina barn ur förskolan. För de barn i Sverige där vi har satsat extra pengar för att de ska komma in i förskolan tidigt och få rätten till svenska språket blir effekten av ett vårdnadsbidrag, kontantstøtte , att de tas ur förskolan och att de hamnar i miljöer med sitt eget hemspråk och inte får rätten till svenska språket. I ett läge när vi har haft en valrörelse som har talat om utanförskap och dålig integrationspolitik, att svenska språket är avgörande för uppväxtvillkor och livschanser, blir det underligt att vi nu har en regering som driver fram en reform som i detta avseende förnekar och minskar barnens rätt till svenska språket. Finns det inte en uppenbar risk att barns rätt till svenska språket sätts på undantag? Om man kombinerar ett införande av vårdnadsbidraget med den lagstiftning som också den majoritet vi nu har i riksdagen har drivit fram, det vill säga rätten för enskilda förskolor att bedriva sin verksamhet utan att följa läroplanen, har vi i Sverige i dag ett läge där barn inte förrän vid sex års ålder, i förskoleklass, kan få rätten till det svenska språket. Det finns inget som reglerar eller utgör en skyldighet för de privata förskolorna att bedriva sin verksamhet på svenska. Med ett vårdnadsbidrag och med privata förskolor kan vi ha en utveckling där barn i segregerade områden inte möter svenska språket förrän vid sex års ålder. Nästan alla förstår - uppenbarligen inte regeringen - att det knappast kan vara bra för barns rätt till det svenska språket. Det kan knappast vara bra för möjligheterna till integration och till förståelse mellan olika kulturer och möjligheten att smälta in i det svenska samhället. Hur ska barn få rätt till svenska språket när regeringen i valfrihetens och marknadens namn låter vårdnadsbidrag och privata förskolor erbjuda barnen en uppväxt helt utan rätten till det svenska språket? Ser inte statsrådet den uppenbara risken? Har inte regeringen och vi som politiker ett ansvar att se till att barn får rätten till svenska språket?

Fru talman! Låt oss börja lite allmänt, som interpellanten gör, när det gäller synen på familjepolitiken. Vi har uppenbarligen lite olika utgångspunkter som tycks, för mig, bottna i en uppfattning om vem som begriper bäst och vem som bör ha beslutanderätten. Jag tilltror enskilda människor och familjer en möjlighet att fatta rationella beslut utifrån sina egna förutsättningar och själva avgöra vad som är bäst. Mot det står föreställningen att någon annan vet bättre och bör styra och ställa med människors liv. Det är ett synsätt som jag har lite svårare för än interpellanten. En annan fråga som tas upp är arbetslinjen. Det är alldeles riktigt att det är kanske den mest centrala uppgiften för den här regeringen att återupprätta möjligheten till att försörja sig själv. Vi har haft en lång tid när alltför många människor har stått vid sidan om arbetsmarknaden, och vi har nu en glädjande utveckling som gör att fler människor kommer i arbete. Vi gör vårt yttersta för att den utvecklingen ska accelerera och hålla i sig. Detta innebär inte att varje person ska arbeta mer vid varje tidpunkt. Om man vill ägna mer tid åt barnen ser vi gärna den möjligheten, genom att vara hemma ytterligare någon månad efter det att föräldraförsäkringen har gått ut eller genom att till exempel gå ned lite grann i arbetstid för att tillbringa mer tid tillsammans med barnen. När det gäller de norska erfarenheterna är det alldeles korrekt som Tomas Eneroth nämner att det går att konstatera att invandrarfamiljer i högre utsträckning än norska familjer valda att utnyttja vårdnadsbidraget, kontantstøtte . Det säger faktiskt ingenting. Man får skilja på barnens språkutveckling och förskolans kvalitet. I Norge har de främst tittat på vem som brukar kontantstøtte och effekten på arbetstid. Det andra vet vi ganska lite om utifrån de norska erfarenheterna. I Sverige avser vi att föreslå ett vårdnadsbidrag, och den möjligheten finns upp tills barnet är i treårsåldern. Vi har också, som Tomas Eneroth vet, planer på förstärkningar av förskolan och förbättringar där när det gäller att skapa möjligheter för en förskola för barn från tre års ålder, med större kvaliteter när det gäller inte minst det pedagogiska innehållet. Jag delar Tomas Eneroths uppfattning att språket är nyckeln till att komma in i det svenska samhället, till att få tillgång till det utbud som finns av arbetstillfällen senare i livet. De tidiga åren är av stor betydelse. Men språket är inte allting, utan det handlar också om att få en trygg uppväxt där man får en möjlighet att utvecklas på bästa möjliga sätt. Om man ska hårdra Tomas Eneroths resonemang kunde man naturligtvis tänka sig en ordning där staten bestämmer att det bästa är att föräldrar över huvud taget inte har särskilt mycket kontakt med barnen, om de råkar komma från en annan kultur med en annan språkbakgrund. Nu tror jag inte att Tomas Eneroth efterfrågar ett sådant samhälle. Det handlar om en avvägning mellan olika intressen. Det handlar om att ge barnen största möjliga trygghet i starten, bästa möjliga förutsättningar att möta livet senare. Jag tilltror föräldrar en möjlighet att fatta valen när det gäller barnomsorg, och jag anser att frågan om språket är en väldigt viktig fråga, som vi kommer att följa noggrant.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret. Det är glädjande att statsrådet delar min uppfattning om språkets betydelse. Då blir en naturlig följdfråga: Är det rimligt att vi har en ordning numera i Sverige, där vårdnadsbidraget också införs, där det kan ta sex år innan barnen får rätt till det svenska språket? Är det rimligt att vi har en sådan ordning där man faktiskt kan leva och växa upp i det här landet och inte få det som är barns rättigheter? Det är det vi talar om. Vi talar ofta om att vi ska ha barnperspektiv, men i denna fråga är det så att regeringen låter andras intressen gå före. Jag tycker att vi har ett gemensamt ansvar för att se till att barn får rätten till språket. Därför tycker jag inte att det är rimligt att det ska ta sex år innan de får rätten till det svenska språket. Enligt de norska erfarenheterna är det uppenbarligen så att det inte bara är fler som använder sig av ett vårdnadsbidrag och att föräldrarna får betalt för att ta sina barn från förskolan. Det är också så att de invandrarkvinnor som bor i Norge i princip blir uppmanade att hellre ta ett vårdnadsbidrag eftersom det är brist på förskolor. Man bygger inte ut förskolorna. När den norska regeringen nu ska avskaffa vårdnadsbidraget, vilket man är överens om i parlamentet, tar det tid därför att man har demonterat förskolan under en lång tid. Statsrådet nämner i sitt svar att införandet av vårdnadsbidraget inte påverkar kvaliteten i förskolan. Återigen är erfarenheterna från Norge väldigt tydliga - försämrad kvalitet och försämrad tillgänglighet men också det faktum att regeringen inte lägger hela finansieringsansvaret på kommunerna. Våra beräkningar visar tydligt vilka kostnader som uppstår i kommunerna redan innan några barn tagits ur förskolan. Ta Botkyrka: 3 400 barn i ett-tre års ålder, över 1 000 är inte inskrivna i barnomsorgen. Därmed kan man säga att de eller deras föräldrar har rätt till vårdnadsbidrag. Det är 30 miljoner kronor bara i Botkyrka utan att något barn har lämnat förskolan. Därtill kommer minskade skatteintäkter när människor lämnar arbetsmarknaden för att till exempel ta ett vårdnadsbidrag. Jag tycker att Göran Hägglunds partikamrat Chatrine Pålsson Ahlgren var väldigt tydlig i DN. Hon sade att den här reformen kommer att finansieras genom att man minskar på resurserna till förskolan. Exakt så sade hon inte, men andemeningen var väldigt tydlig. Den kommer att finansiera sig själv. Att finansiera sig själv innebär att pengarna ska tas någonstans ifrån. Det är minskade resurser till förskolan. Kommunförbundet bekräftade också detta när det kommenterade förslaget. Med tanke på att Jan Björklund, skolministern, inte fick gehör för sina önskemål om att man ska skjuta till mer resurser till förskolan kommer det att ta lång tid innan de pengarna kommer enligt den presskonferens jag bevittnade. Då är det uppenbart att vårdnadsbidraget kommer att införas på bekostnad av förskolan. Därmed kommer också språkstödet till de barn som går i förskolan, de barn som kanske bäst behöver språkstödet, att minska. Återigen: Kan statsrådet garantera att det inte blir försämrad kvalitet eller minskade resurser till förskolan? Framför allt: Är inte statsrådet ändå oroad över att vi kan få en utveckling i Sverige, med den integrationsdebatt vi haft under senare år, som innebär att barn inte får tillgång till svenska språket förrän vid sex års ålder? Är det inte så att vi som politiker, Göran Hägglund och jag, har ett gemensamt ansvar att se till att det blir möjligt för dessa barn? Annars är jag orolig för att vi får en bedrövlig utveckling framöver. Vårdnadsbidraget är inte bara ett slag mot jämställdheten och kvinnors självständighet och mot arbetslinjen utan kan också bli någonting som innebär att barn inte får rätten till det svenska språket.

Fru talman! Ibland tänker jag på hövdingen i Asterix som går omkring och känner en oerhörd rädsla för att himlen ska ramla ned i huvudet på honom. Det här är en fråga som har ungefär samma kvalitet. Sannolikt kommer allt det värsta att inträffa om man genomför en reform som leder till att människor får ett större inflytande över valet av barnomsorg. Det är lite grann av det vi kan höra från Tomas Eneroth här och nu. Är det rimligt, frågar Tomas Eneroth, att det ska gå sex år innan man får tillgång till svenska språket? Ja, den frågan får han nog formulera om och ställa till skolminister Björklund. När det gäller frågan om vårdnadsbidrag får man formulera om frågan: Är det rimligt att föräldrar får en möjlighet att själva styra över sin barnomsorg även om de kommer från andra länder eller kulturer? Mitt svar är: Ja, det är rimligt. Är det rimligt, säger Tomas Eneroth, att människor får betalt för att ta sina barn ur förskolan? Det är visserligen ett skickligt pedagogiskt grepp. Men man kan fråga om väldigt mycket egentligen. Är det rimligt att vi betalar människor för att inte ha sina barn i barnomsorgen när det gäller föräldrapenningen? Ja, säger sannolikt Tomas Eneroth, det är rimligt. Det är rimligt fram till en viss magisk tidpunkt, och just vid den dag då föräldraförsäkringen har löpt ut inträffar det att himlen ramlar över huvudet på en, om man får stanna hemma ytterligare någon tid. Det är ett resonemang som jag har lite svårt att förstå. Om människor, föräldrar, tror att det är det bästa för deras barn - och jag tror att föräldrarna känner sina barn bättre än jag som socialminister gör eller kommunalrådet i Ljungby, Jönköping eller Lycksele gör - kan de också fatta de bästa besluten. Tomas Eneroth är orolig för förskolans utveckling. Regeringen avser att komma med förslag till förbättringar när det gäller förskolans verksamhet, bland annat genom att införa en allmän och avgiftsfri förskola från tre års ålder och stärka det pedagogiska inslaget i förskolan. De här åtgärderna kommer att införas år 2009 och förstärkas successivt. Jag tror att det är någonting som naturligtvis kommer att spela en stor roll för dem som väljer den kommunala förskolan. Vi vet att de allra flesta anser att det är det bästa för deras barn. En del vill stanna hemma något längre efter det att föräldraförsäkringen har löpt ut. Jag tycker att de ska kunna ha den möjligheten. Vi vill förstärka och förbättra förskolan. När det gäller kostnaderna för kommunerna har vi sett en del beräkningar som leder tankarna till att det skulle vara skyhöga kostnader. Vi delar inte den uppfattningen. De beräkningar som vi har gjort landar på helt andra och mycket låga nivåer. Tomas Eneroth vet också att det kommer att vara frivilligt för kommunerna att införa vårdnadsbidrag. Jag vill att många gör det, för att kunna tillmötesgå önskemål från småbarnsfamiljernas sida. Tomas Eneroth ställer frågan om jag kan garantera att det inte blir en försämrad kvalitet i förskolan. Mitt svar är att vi, vad gäller den politik som vi härifrån svarar för, kan garantera det. Sedan är det kommunerna som utför arbetet, och där finns ganska starka riktlinjer. Problemen på integrationens område ligger nog på ett annat plan, och vi bör möta dem genom att fler människor får möjlighet att försörja sig själva, Tomas Eneroth.

Fru talman! Det är möjligt att man kan åberopa Majestix, hövdingen i Asterix, men det är nästan frestande att i stället dra paralleller till Trubadix, den kände trubaduren som sjunger likt Göran Hägglund men som kanske inte uppskattas av alla som får lyssna till sångerna. Nåväl, när väl detta är sagt måste jag konstatera att vi har erfarenheter från Norge av vårdnadsbidrag, kontantstøtte . Det är mycket likt den modell som nu etableras i Sverige, och erfarenheterna förskräcker, inte minst när det gäller miljonprogramsområden och hur barn tas från förskolan. Det är möjligt att det är retoriskt skickligt att säga att man betalar föräldrarna för att de ska ta sina barn ur förskolan, men det är faktiskt så verkligheten är. Ett villkor för att man ska få vårdnadsbidrag är just att barnet tas ur offentligfinansierad förskola. För mig som under lång tid har arbetat politiskt med läroplaner för förskolan, med att införa allmän förskola och med att stärka förskolan känns det underligt att vi plötsligt har en regering som minskar betydelsen av förskolan och säger att det finns andra alternativ som är betydligt bättre. När det gäller de barn som kanske bäst behöver förskolan och som vi i Sverige har gjort extrainsatser för med gott resultat, inte minst i storstadsområdena, går man i motsatt riktning och inför ett vårdnadsbidrag som innebär att man faktiskt betalar för att barn ska tas ur förskolan. När det gäller att rätten till svenska språket inte finns före sex års ålder hänvisar statsrådet Hägglund till det andra statsrådet med efternamn på -lund. Jag får väl ta den interpellationsdebatten med Björklund när han har blivit ledare i Folkpartiet. Det blir väl lite arbetsamt för det partiet att försvara att man å ena sidan kräver ett språktest och å andra sidan nekar barn rätt till svenska språket. Avslutningsvis: Det här är inte arbetslinjen. Det är långt från arbetslinjen. Det är ett bidrag för att man ska hålla sig borta från arbetsmarknaden. Det drabbar unga kvinnor som annars självständigt skulle kunna gå ut i arbetslivet. Det är en felaktig åtgärd, och det är en omodern politik. Tack för debatten!

Fru talman! Tomas Eneroth talar om arbetslinjen. Vi hamnar ofta i målkonflikter i politiken. En del är saker för oss att avgöra, en del är saker som människor själva kan avgöra. När det gäller barnens första år har vi valt att ha en generös och väl utbyggd föräldraförsäkring, som jag tror att både jag och Tomas Eneroth står bakom. Vi gör detta trots att det i någon mening är ett brott mot arbetslinjen. Vi gör det för att vi tror att barn mår väl av att kunna vara i kontakt med sina föräldrar och att föräldrar mår väl av att vara i kontakt med sina nykomna telningar. Det är klart att man kan föra ett motsvarande resonemang om vårdnadsbidraget. För den som tror sig veta bäst och säger att det är okej att vara tillsammans med barnen fram till en viss tidpunkt men att det sedan är något annat som ska gälla blir det jag säger svårsmält. Jag säger att jag tycker att det är viktigt att man kan välja också efter att föräldraförsäkringen har gått ut. Det handlar inte om ett bidrag för att hålla människor borta från arbetsmarknaden. Det handlar om ett stöd för att kunna ge föräldrar möjlighet att ge sina barn största möjliga trygghet under de första åren. Barn är olika och föräldrarna känner sina barn bäst. Den fråga som är grunden för den här interpellationen tycker jag är värd att resonera ytterligare om. Det gäller hur vi får människor med andra språk i vårt land att lära sig svenska. Jag tror som sagt att arbete, det vill säga att man får fotfäste på arbetsmarknaden, är nyckeln till svenska språket, som spelar en stor roll på andra områden. Det är bara att konstatera att vi sedan regeringsskiftet har sett en väldigt god utveckling. Jag ser framför mig att den kommer att fortsätta ytterligare ett tag. Jag är glad att regeringen bedriver en politik som förstärker den utvecklingen. Överläggningen var därmed avslutad.