Utvidgade möjligheter till tillfällig föräldrapenning

Herr talman! Christina Örnebjär har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att underlätta för föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning att delta i att lära upp personal i förskola och skola hur de ska hantera barnets behov. Christina Örnebjär har även frågat mig om jag tar några initiativ för att underlätta för föräldrar att avstå från förvärvsarbete för att stödja sina barn i skola och förskola när den personal som kan barnets behov är frånvarande.

Som nämndes i svaret på Christina Örnebjärs interpellation 2015/16:710 delar jag Christina Örnebjärs syn att barn med diabetes ska ha en säker skoldag och precis som alla barn ha rätt till en likvärdig utbildning i en trygg miljö. Sedan Christina Örnebjärs föregående interpellation i frågan har rättsläget förtydligats genom dom i Högsta förvaltningsdomstolen, som fastställer förvaltningsrättens dom, och därmed Försäkringskassans avslag i det aktuella ärendet.

Kommunerna är ansvariga för att alla barn ska kunna gå i skola och ska erbjuda barn över ett år förskola i den omfattningen som behövs med hänsyn till förälderns förvärvsarbete, oavsett om barnet är i behov av stöd, och vad gäller egenvård är det hälso- och sjukvården som avgör vilken åtgärd som kan utföras som egenvård i varje enskilt fall.

Barns rätt till stöd i förskola och skola är en förutsättning för att barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga samt för att föräldrar ska kunna förena familj och arbete. Föräldraförsäkringen och den tillfälliga föräldrapenningen ger föräldrar möjlighet till kompensation för förlorad arbetsinkomst när föräldern tillfälligt måste avstå från arbete i ett antal olika situationer när barnet är sjukt eller behöver besöka läkare.

För att ge alla barn en säker vistelse i förskolan och skolan är det viktigt att personalen inom hälso- och sjukvården, förskola och skola samt föräldrarna samarbetar så att egenvården fungerar så tryggt och bra som möjligt.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att kartlägga hur hälso- och sjukvården arbetar när det gäller egenvårdsinsatser, och myndigheten drar slutsatsen att den behöver ta fram tydligare information om hälso- och sjukvårdens ansvar för bedömning, information och samråd med andra aktörer vid egenvårdsinsatser.

Regeringen ser behov av att belysa möjligheten att kombinera arbete och föräldraskap. Att kombinera arbete och föräldraskap kan vara särskilt utmanande för föräldrar till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Regeringen har i februari 2016 tillsatt en utredning som ska göra en översyn av föräldraförsäkringen, och i detta ingår även den tillfälliga föräldrapenningen. Regeringen genomför därtill flera satsningar för att förstärka elevhälsan, öka personaltätheten i skolan och minska barngruppernas storlek i förskolan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Först tänkte jag: Vad bra! Detta kommer ju att lösa sig alldeles finemang! Sedan funderade jag litegrann på hur i hela friden jag skulle ha någonting vettigt att säga under mina talarminuter. Men sedan funderade jag lite till och kom på att jag nog ändå har en hel del att säga.

Det är bra att man, som statsrådet säger, ska se över föräldraförsäkringen och den tillfälliga föräldrapenningen. Men som statsrådet också sa sist vi debatterade den här frågan är hon inte säker på att det är just den tillfälliga föräldrapenningen som ska lösa det här, utan man tänker att man ska tillföra mer resurser till skolan och skolhälsovården. Det är här jag fastnar och har en del att tillägga.

Mer och fler resurser till skolan och skolhälsovården är i princip alltid bra. Vi är helt överens om att skolhälsovården behöver byggas ut. Problemet är att elevhälsans personal inte har ansvar att utföra egenvård i skolan. Elevhälsan ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande men inte arbeta med egenvård. Det gör att hela den här biten som jag frågar om - vem som egentligen ska lära upp personalen i skola och förskola och hur man ska få förutsättningar för det - faller.

Clara skrev på Facebook efter att jag skrivit att jag ställt de här frågorna: "Vår son i förskoleåldern insjuknade i diabetes i somras. Jag tog mina sista 3 veckors semester till upplärning och var med på förskolan. Nu har vår resurs slutat och vi måste lära upp en till, och i augusti byter vi till skolan inför förskoleklass och måste då lära upp ett team där också. Jag vet inte hur jag ska få tiden att gå ihop. Jag är väldigt nedstämd och uppgiven över detta - på tippen då av att vår son blivit så allvarligt sjuk och av att vi faktiskt inte sover en enda natt i sträck längre."

Problemet är vem som ska lära upp personalen om inte föräldrarna gör det. Hälso- och sjukvården har inte resurser till det. Det finns inte möjlighet, och det ligger långt utanför skolhälsovårdens uppdrag och för den delen också möjlighet, för varje barn är unikt och har en unik problematik. Då måste någon i stället lära upp skolhälsovården, och då blir det samma sak ändå.

Det här är ett moment 22. Vi kan tillföra i princip hur mycket resurser som helst till skolhälsovården utan att lösa det.

Anledningen till att jag ställde de här frågorna till statsrådet är att det, precis som har sagts, har kommit ett avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen. Sist vi stod här och pratade om samma sak hänvisade statsrådet till att vi borde invänta avgörandet, för ministern ville inte föregå beslutet. Det har jag full respekt för, för jag tycker att vi ska undvika ministerstyre så mycket vi bara kan och allra helst helt. Men nu har vi ett svar. Man har dömt till Försäkringskassans favör. Det går inte att ta ut vab, alltså tillfällig föräldrapenning vid vård av barn, för att lära upp skolpersonal eller barnomsorgspersonal.

Frågan är då hur vi ska göra med exempelvis barn med diabetes typ 1 eller autoimmuna sjukdomar - eller funktionsnedsättningar, som det också gäller - så att alla barn får det som de har rätt till, nämligen en säker skoldag.

Herr talman! Tack, Christina Örnebjär, för en mycket viktig interpellation! Föräldrar till barn med diabetes hör av sig även till mig och pekar på problematiken i detta.

Precis som Christina Örnebjär säger är vi i ett läge nu där också Högsta förvaltningsdomstolen har sagt att som lagen är utformad i dag är den tolkning som Försäkringskassan har gjort för hur lagen kan nyttjas ganska klar, det vill säga det är inte möjligt att använda den tillfälliga föräldrapenningen för detta inom lagens ramar som det ser ut i dag.

Sedan vi talade om detta sist, eller åtminstone vet jag inte om jag lyfte upp det som ett argument förra gången, har Socialstyrelsen under den här tidsperioden haft regeringens uppdrag att kartlägga hur hälso- och sjukvården arbetar när det gäller egenvårdsinsatser. Den här kartläggningen visar bland annat precis det som Christina Örnebjär beskriver, att patient och föräldrar ofta får rollen som bärare av information om egenvård till andra eller måste hjälpa till på det sätt som vi har sett att man gjort inom ramen för den tillfälliga föräldrapenningen under ganska lång tid.

Socialstyrelsen drar därför slutsatsen att myndigheten behöver ta fram tydligare information om hälso- och sjukvårdens ansvar för bedömning, information och samråd med andra aktörer vid egenvårdsinsatser. Oavsett om man tycker att den tillfälliga föräldrapenningen borde kunna nyttjas för det här eller inte tror jag att det är otroligt viktigt att även fortsatt mycket tydligt peka på skolans ansvar för att säkerställa en säker miljö för de barn som har funktionshinder eller kroniska sjukdomar och det ansvar som också ligger på skolan att ha personal som klarar av att hantera barn med olika kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Att hälso- och sjukvården och skolan tillsammans med föräldrarna kan säkerställa en trygg miljö runt barnet tror jag är otroligt viktigt. Det är ingenting som vi ska tumma på utan tvärtom vara mycket tydliga med och förstärka även framöver.

Däremot, precis som jag också sa i mitt svar på den här interpellationen, har vi också just nu en pågående översyn av hela föräldraförsäkringen. Där finns också den tillfälliga föräldrapenningen med. Inte minst mot bakgrund av det arbete som Christina Örnebjär med flera har lagt ned på att lyfta fram hur verkligheten ser ut är det en fråga som självklart finns med i översynen av den tillfälliga föräldraförsäkringen. Om det nu inte ryms inom lagens ramar i dag är det någonting som vi behöver ta hänsyn till kopplat till hur det ser ut. Den frågan finns som sagt med i det fortsatta arbetet.

Herr talman! Jag tänkte att jag ska ge en bakgrund till den här frågan. Jag vet att statsrådet kan mycket om det här. Vi har debatterat detta tidigare, men jag tror att alla kanske inte riktigt har koll, och jag vet att det är flera som tittar på debatten.

År 1922 började man använda insulin och ändrade drastiskt utgången för barn som diagnosticerats med diabetes. Tidigare var det en ren dödsdom. Ett år senare fick forskarna Nobelpriset. Nu, nästan hundra år senare, har vi egentligen inte kommit speciellt mycket längre. Vi vet fortfarande inte orsaken till diabetes. Vi vet fortfarande inte hur man ska bota diabetes. Vi kan inte förebygga diabetes. Och fortfarande dör barn, unga och vuxna i diabetes.

Sverige har världens näst högsta frekvens av diabetes hos barn. Bara Finland har det värre än vad vi har det. 8 000 barn lever med diabetes varje dag. I dag insjuknar två barn. I morgon två till. I går var det också två. Varje dag insjuknar två barn. Själv är jag förskonad. Jag har inga barn med diabetes men självklart vänner och bekanta som har det, precis som jag också har vänner och bekanta med barn som har riktigt grava allergier, hjärtfel eller andra former av funktionsnedsättningar. Att jag använder just diabetes som exempel är för att det är så väldigt vanligt, att det inte finns någon bot och för att det är dödligt.

Har du ett barn som är sjukt på grund av sin diabetes kan du för övrigt inte heller inte ta ut vab i alla lägen och vara hemma med barnet. Man passar inte in i Försäkringskassans mall.

Det är vanligt att personal på förskolor och skolor ger barn receptbelagd medicin. Förskollärare gör det mer än andra yrkesgrupper. Det handlar om astma, allergier, diabetes, epilepsi och diverse bokstavsdiagnoser, som har tillkommit nu. Ibland handlar det om ren akutmedicinering, vid till exempel en allergichock.

När man frågade 1 000 lärare svarade 44 procent att de inte tyckte att det var okej att de skulle ge barnen medicin. Nästan en av fem av dem som ger medicin kände att de inte fått tillräcklig information eller utbildning om barnets hälsotillstånd och medicin. Framför allt är det i skolan man tycker att det är så. Det ser något bättre ut i förskolan.

En kartläggning som heter Diabetes i skolan 2008 visade att 58 procent av barnen inte har någon vuxen i skolan som är huvudansvarig för att hjälpa till med egenvården. Mindre än hälften av alla barnen har tillgång till en egen resurs. Och här kommer någonting som jag studsade till ordentligt på - jag blev faktiskt riktigt orolig: 20 procent av föräldrarna uppger att de underdoserar insulin minst en gång i veckan, eftersom de är rädda att barnen ska få lågt blodsocker under skoldagen.

I Sverige ska lärare ge medicin om inte facket begär en förhandling och lägger ett så kallat tolkningsföreträde. Finns det inget tolkningsföreträde kan lärare helt enkelt inte vägra. Annars kan man ha en diskussion kring det.

I Finland resonerar man egentligen på det motsatta sättet. Lärare får ge medicin om de själva har gett samtycke till det och har fått tillräcklig information och utbildning av läkare och sjuksköterska. Det ställer också krav på att det finns någon som utbildar lärarna, så att de kan säga ja, om de känner sig bekväma med det.

Det skulle kunna vara en väg för Sverige att gå, att vända på det. I stället för att ställa krav på lärarna att ge medicin vänder man på det. Men då måste vi ha resurser till det. Det är ju inte meningen att skolan ska ha sjukvårdspersonal som springer runt i korridorerna.

Det är just skarven mellan föräldraansvaret och skolans ansvar för egenvård som är problemet. Hur ska kunskaperna överföras? Om skolan inte kan någonting och om föräldrarna inte får möjlighet, vem ska lära upp och vem ska betala för det?

Statsrådet nämner den här lagen. Om det nu är lagen som är problemet bör vi nog förändra den.

Herr talman! Den nivå vi har när det gäller diabetes bland barn och unga är verkligen slående. Det gäller också den ökningstakt som vi har sett över tid.

Jag har den största respekt för den oro som föräldrar uttrycker, och för den svårighet som många målar upp när det gäller att lösa den ledighet man känner att man behöver för att säkert kunna lämna sitt barn i skolan eller förskolan. Därför finns den frågan med i översynen av den tillfälliga föräldrapenningen. Som tidsplanen ser ut just nu kommer utredningen att lägga fram förslag i höst, för att det ska vara möjligt för regeringen att lägga fram förslag under mandatperioden.

Christina Örnebjär beskriver också det som Socialstyrelsen delvis har kommit fram till i sin kartläggning, nämligen att samspelet mellan föräldrar, hälso- och sjukvård och skola brister i någon mån. Det är å ena sidan hälso- och sjukvårdens ansvar att bedöma i vad mån man kan lägga över ansvaret för egenvården på skolan eller förskolan - om det är säkert att göra det. Det är å andra sidan skolans och rektorns ansvar att allokera tillräckliga resurser för de barn som har de behoven i skolorna eller förskolorna.

Det handlar dock inte bara om det. En annan viktig sak som Christina Örnebjär lyfter upp är den oro som en hel del personal känner när de arbetar med att vara behjälpliga med egenvårdsinsatser. Det är inte minst viktigt. Som regelverket är utformat i dag har arbetsgivarna ansvar för att se till att personalen har den kompetens som krävs men också att man känner sig trygg med att utföra arbetsuppgifterna.

Det finns uppenbarligen flera saker att jobba vidare med. Vi jobbar vidare med spåret att se över den tillfälliga föräldrapenningen, hur den kan nyttjas och hur den bör kunna nyttjas. Men vi jobbar också vidare med det andra spåret som har blivit tydligt, inte minst i de här fallen, nämligen att samspelet behöver bli bättre - oavsett. Det handlar också om att skapa en trygghet för föräldrarna.

Jag tänkte på precis det exempel som Christina Örnebjär lyfte upp och som jag också möts av ofta: oförutsägbarheten, den plötsliga förändringen, som man många gånger möter när det handlar om barn med diabetes. Jag förstår att man kan känna sig väldigt orolig inför den, både som förälder och som personal i skola eller förskola.

Jag tackar för en bra interpellation. Jag är övertygad om att Christina Örnebjär kommer att ligga på i den här frågan framöver. Det är bra och viktigt; det är många som är berörda.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag kommer definitivt att återkomma och tjata, tills det har förändrats. Om jag kan göra någonting för att det ska hända tänker jag verkligen göra det.

Vi har av naturliga skäl talat mycket om skolan, eftersom jag har formulerat frågan på det sättet. Men föräldrar till barn som har en kronisk sjukdom, en funktionsnedsättning eller för den delen sociala problem behöver ofta avstå från arbete av andra skäl. Man kan behöva följa med på läkarbesök eller ha möte med skolan eller förskolan eller med socialtjänsten. Om det är läkarbesök har man rätt att vabba. Men om det gäller socialtjänsten eller kontakt med skolan har man inte möjlighet att göra det, utan man får ta ledigt utan ersättning eller ta ut en semesterdag. Då får man hoppas att man har en arbetsgivare som tycker att det är okej. Man har ingen formell rätt att ta ledigt. Det hänger på arbetsgivarens goda vilja. Här behöver vi också göra mer. Jag skickar med det, när vi ändå är inne på att det utreds.

Om vi samtidigt såg över samordningsbestämmelserna för vårdbidrag skulle det kunna lösas genom att rätten till tillfällig föräldrapenning skulle kunna omfatta även de som behöver utökade kontakter med förskola, skola eller socialtjänst, på grund av varaktig sjukdom eller liknande. Man skulle alltså inte kunna få tillfällig föräldrapenning och vårdbidrag för samma behov. I dag är det tvärtom. Det är ett förslag från oss liberaler som jag gärna skickar med.

Just otryggheten är otroligt stor. I en mindre undersökning, där nära 400 föräldrar svarade, var det 41 procent som kände lite så där kring trygghet. 8 procent kände ingen trygghet alls. Hälften av alla som svarade kände sig alltså inte trygga med att skicka sina barn till skolan.

Vi måste ge föräldrar och hela familjer möjlighet att leva med barnets diabetes, epilepsi eller allergi och inte mot den.

Stärk gärna skolhälsovården! Det hurrar jag för. Men det räcker inte.

Vi jobbar vidare. Och jag kommer att fortsätta tjata. Med det vill jag tacka statsrådet för en konstruktiv debatt.

Herr talman! När jag läste Christina Örnebjärs interpellation noterade jag detta.

Några av orsakerna till att vi ser över hela föräldraförsäkringen är att samhället har förändrats, att arbetslivet har förändrats. I dag arbetar ofta båda vårdnadshavarna heltid, deltar på heltid på arbetsmarknaden. Det förutsätts också. I dag är ganska många föräldrar ensamstående. Vi vet att det är en grupp som är ekonomiskt utsatt, till exempel.

Regeringens ingång i översynen av föräldraförsäkringen har handlat om hur vi ska åstadkomma en mer modern föräldraförsäkring som svarar upp emot de behov vi ser i dag. Det gäller mer jämställdhet, att vart femte barn växer upp i en stjärnfamilj - som inte ser ut som en kärnfamilj - och att arbetsmarknaden har förändrats; det ställs andra krav.

Jag noterade att Christina Örnebjär lyfte upp det här med kontaktdagar och nämnde det i samband med LSS, till exempel. En spännande tanke som jag vet att Föräldraförsäkringsutredningen tittar på är att klustra föräldraförsäkringen på ett annat sätt. Det skulle kunna finnas möjlighet till kontaktdagar eller barndagar som kan nyttjas på ett annat sätt än i dag, kanske också högre upp i åldrarna. Många tonårsföräldrar pekar på vikten av att kunna vara närvarande i barnens liv på ett annat sätt.

Det är spännande att vi tillåter oss att ha en lite mer kreativ debatt och inte bara behöver fokusera på att allt måste vara som det alltid har varit utan att vi kan justera våra socialförsäkringar efter verkligheten och de behov som människor faktiskt har.

Tack för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.