Utvärderingen av statens idrottspolitiska mål

Herr talman! Saila Quicklund har frågat mig hur jag avser att agera för att regeringens rapportering till riksdagen om statens stöd till idrotten ska kunna förbättras samt hur jag avser att agera för att barnrättsperspektivet ska kunna följas upp bättre inom idrotten.

Låt mig börja med att tacka för den idrottspolitiska rapport som kulturutskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp har lämnat. Det är bra att idrottspolitik debatteras och diskuteras, och i den dialog jag för med idrotten om en förbättrad användning av det statliga idrottsstödet är rapporten ett värdefullt underlag. Som regeringen ger uttryck för i budgetpropositionen behöver även idrottsrörelsen beakta och ta till sig av kritiken.

När det gäller rapportens bedömning att regeringens rapportering till riksdagen behöver förbättras vill jag dock framhålla att regeringen följer den av riksdagen beslutade ordningen för uppföljning och återrapportering av statens stöd till idrotten.

Denna ordning innebär att Centrum för idrottsforskning, CIF, ansvarar för att genomföra en regelbunden och långsiktig uppföljning av statens idrottsstöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Uppföljningen består av en fortlöpande bevakning av det statliga idrottsstödets betydelse utifrån ett antal indikatorer, fördjupade analyser och kompletterande forskning samt bevakning av forskningsresultat med relevans för statens stöd till idrotten.

Med detta sagt tar jag till mig rapportens bedömning och strävar efter att ytterligare förbättra rapporteringen till riksdagen.

Samtidigt tror jag att vi måste vara ödmjuka inför att resultatredovisning för verksamheter inom idrotten, trossamfunden och det övriga föreningslivet inte rakt av kan jämföras med annan statlig resultatredovisning.

För regeringen är det självklart att barnrättsperspektivet ska genomsyra alla politikområden och att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande.

Barnrättsperspektivet har varit föremål för flera uppföljningsuppdrag till CIF. I 2012 års uppdrag skulle CIF specifikt bedöma om någon del av statsbidraget går till idrottsverksamhet som inte ser till barnets bästa och inte är tillgänglig för alla i enlighet med barnkonventionen.

Jag kan konstatera att kulturutskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp i sin rapport inte har uppmärksammat detta specifika uppdrag.

CIF:s slutsats var att det råder en konflikt mellan idrottsrörelsens decentraliserade styrmodell och Riksidrottsförbundets möjlighet att upprätthålla ett barnrättsperspektiv i barn- och ungdomsidrotten.

Riksidrottsförbundet är enligt min bedömning väl införstått med denna konflikt, och jag förutsätter att förbundet tar detta i beaktande i den pågående översynen av stödformer, i framtagandet av en etisk kod och i inrättandet av en idrottens ombudsman.

För mig som ansvarig minister är detta en självklar fråga att bevaka.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag ställde alltså frågan hur regeringen avser att agera för att regeringens rapportering till riksdagen om statens stöd till idrotten ska kunna förbättras samt hur ministern avser att agera för att barnrättsperspektivet ska kunna följas upp bättre inom idrotten.

Jag finner en del positivt i svaret från ministern, men det finns också otydligheter. Det är positivt att ministern uttrycker att det är bra att vi debatterar idrottspolitik, att ministern anser att rapporten är ett värdefullt underlag och att regeringen i budgetpropositionen ger uttryck för att även idrottsrörelsen behöver beakta och ta till sig av kritiken.

Beslutet om en utvärdering av statens stöd till idrotten togs i kulturutskottet den 27 januari 2015. Arbetet kom dock igång först 2016. Det är en av de mest omfattande utvärderingar som riksdagen har gjort.

För dem som inte är insatta i detta arbete kan jag berätta att vi fokuserade på längdåkning, hockey, fotboll och gymnastik. Det gjordes hundratals intervjuer via föreningar, specialidrottsförbund, tränare, ledning på förbundsnivå och länsidrottsförbund. Det som framkom väckte ganska mycket känslor.

Syftet var att se vad som kan göras bättre. Meningen var alltså inte att på något vis kritisera idrotten, som ju är en fantastisk rörelse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Idrotten får 2 miljarder kronor. Redan 2004 kritiserade Riksrevisionen hanteringen av redovisningen av de statliga medlen. Man uttrycker att regeringen borde förtydliga sin återrapportering till riksdagen så att det blir möjligt att kontinuerligt följa användningen av samtliga statliga medel och bedöma i vilken mån syftet med bidragen har uppnåtts. Det gjordes också ett tillkännagivande av kulturutskottet 2005.

I vår utvärdering finner vi att mycket av detta kvarstår trots att det redan 2004 fanns kritik från Riksrevisionen. Det är i dag svårt att följa om mål och syfte har uppnåtts och så vidare. Det är allvarligt. Det är ändå 2 miljarder kronor, och regeringen måste ta det på allvar.

Har Riksrevisionen, utskottet och den parlamentariska utvärderingen fel när vi säger att återrapporteringen från regeringen till riksdagen måste bli bättre?

Herr talman! Regeringen följer den beslutade ordningen för återrapportering till riksdagen. Nu uttrycks, vilket jag svarar på i mitt svar här i dag, att det finns önskemål om ytterligare uppföljning. Jag tar självfallet till mig av detta.

Dock är detta, som Saila Quicklund själv påpekade alldeles nyss, ingen enkel sak. Saila Quicklund känner ju väl till att det faktum att det inte finns särskilda anslagsposter för till exempel LOK-stödet är en följd av Riksidrottsförbundets uttalade vilja att självt bestämma över det statliga stödets användning.

Det är samma sak med de knapphändiga anslagsvillkoren, och detta är i grunden en följd av någonting som det inte har rått någon särskilt partiskiljande uppfattning om, nämligen att idrottsrörelsen ska vara fri och självständig och själv slå fast målen för sin verksamhet och att statens roll bara är att ange mål och syften med det statliga stödet. Det är den här retoriken som egentligen utgör hela grunden för den statliga idrottspolitik som riksdagen har beslutat om.

Självfallet hör jag när jag säger detta den uppenbara konflikten mellan vårt intresse av statlig styrning och kontroll och idrottens självständighet, som också är någonting som vi som stat värnar.

Vi har försökt lösa denna konflikt genom det implicita kontrakt som bygger på att vi ska ha en nära och förtroendefull dialog. Vi har också uppföljning som handlar om det arbete som CIF gör, där vi pekar ut områden. Nu senast har vi pekat ut att jämställdhet är ett sådant område som ska följas upp.

Jag upplever att det i den dialog som förs med RF - jag vet ju att ni bland annat hade ett seminarium i riksdagen med ett spännande upplägg - också finns en insikt hos Riksidrottsförbundet och i idrottsrörelsen om att det finns områden där man inte har lyckats tillräckligt väl, vilket ni också pekar på i er rapport, och att det finns tydliga ambitioner att förbättra sig inom de områdena.

Till exempel ser man nu över hela fördelningssystemet när det gäller bidraget. Det tycker jag är en viktig del i detta. Man har antagit nya jämställdhetspolitiska mål. Man kommer troligtvis att börja arbeta med kvotering. Man kommer att göra jämställdhetsanalyser. Man tar steg i rätt riktning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste självklart se till att vi i den dialog vi för med idrottsrörelsen får resultat som går i den riktningen. Men vad jag vill höja ett varningens finger för är att vi blir kamerala och börjar hantera den svenska idrottsrörelsen som vi gör med våra egna myndigheter eller bolag när det gäller redovisning.

Herr talman! Jag kan inte tro att det finns något intresse av att behandla idrottsrörelsen som en myndighet. Men det finns ändå vissa saker som vi undrar över. Jag ska ta upp här vad utvärderingen visade.

Idrotten erhåller som jag sa tidigare 2 miljarder kronor. Det är staten som anger mål och syfte. Det finns vissa svårigheter - till exempel finns barn och ungdomspengarna på ett konto där också övrig verksamhet ingår. Jag tror att man med ganska enkla medel kan få bättre tydlighet i detta.

Det vi kom fram till och slutsatserna av utvärderingen var att det behövs en översyn av statens stöd till idrottsrörelsen. Det är i dag mycket oklart i vilken utsträckning som bidragen ges till verksamheter som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv, vilket faktiskt är ett av kraven från riksdagen. Det saknas uppföljning. Det betalas ändå ut medel till föreningar där verksamheten inte bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Det är fel, och det går rakt emot riksdagens beslut i frågan. Medel ska bara betalas ut till föreningar som har verksamhet som sköts ur den aspekten.

Regeringens rapportering till riksdagen måste förbättras. Det har vi varit inne på, liksom på Riksrevisionen, tillkännagivandet och att den här problematiken kvarstår.

Det saknas också systematisk uppföljning av barnrättsperspektivet. Det förekommer kränkningar och övergrepp - i största delen absolut inte, men det finns där. Det som är intressant är i vilken omfattning dessa kränkningar förekommer. Det är en relevant fråga att ställa och försöka få svar på. Statsbidragets funktion som styrmedel behöver också utvecklas.

Vi hade också en skrivning om att det tidigare fanns en preskriptionstid på två månader för anmälningar som kan leda till bestraffning. Här visade det sig att när det till exempel gällde ett övergrepp var 25 procent av ärendena nedlagda på grund av att det fanns en tvåmånaders preskriptionstid. Det är ju fruktansvärt att höra. Men nu tittar man på det här, och det tycker jag är bra. Jag tror att den här utvärderingen har lett till resultatet att man tar upp det här tillsammans med några specialidrottsförbund som har varit på hugget och drivit samma fråga.

I budgetlagen (2011:203) står det att regeringen i budgetpropositionen ska lämna en redovisning av de resultat som nåtts i verksamheten i förhållande till de mål och syften som riksdagen har beslutat om. Det är det som inte fungerar i dag, och det är det vi vill se en förbättring av.

Ministern säger i sitt svar att det är självklart att barnrättsperspektivet ska genomsyra alla politikområden. Men det fungerar tyvärr inte så. Därför är min fråga: Vad avser regeringen att göra kring det, nu när vi vet att det inte fungerar? Vad menar ministern konkret med svaret att "för mig som ansvarig minister är detta en självklar fråga att bevaka"? Vad menar ministern där?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Du lyfte upp flera viktiga frågor i ditt inlägg, Saila Quicklund, men det är samtidigt några frågor som inte heller du svarar på.

Risken i debatten som vi nu har här - där vi naturligtvis också ska resonera om det som inte fungerar - är att vi har en idrottsrörelse som är en folkrörelse, som är en del i ett frivilligarbete med ungefär 600 000 engagerade människor runt om i hela Sverige och 20 000 föreningar och som bygger på dessa ideella krafters engagemang och vilja att engagera sig i det de brinner för och det de tror på.

Det utgår från barnens intresse att delta i idrott och förkovra sig. Låt oss inte glömma hur viktigt detta är och hur mycket bra som sker varje dag inom ramarna för den fantastiska, aktiva idrottsrörelse som vi har i Sverige. Det är den ena delen, som man måste understryka i det här. Det är lätt att fastna i det som man inte tycker har fungerat tillräckligt bra. Men det finns mycket inom svensk idrottsrörelse som fungerar fantastiskt bra varje dag, och det vill jag verkligen understryka.

Du lyfter upp några viktiga perspektiv här. Jag har sagt att jag och regeringen tar kulturutskottets rapport på största allvar i stora delar. Jag har ingen annan synpunkt än att vi följer dagens regelverk när det gäller återrapportering. Jag tar gärna med mig tankar om konkreta förslag på hur vi kan förbättra rapporteringen och uppföljningen av det statliga idrottsstödet med utgångspunkt i att det här inte är någon enkel historia.

En tydlig del i det här handlar om att den dåvarande regeringen sedan barnrättsperspektivet införlivades i idrottspolitiken 2009 vid två tillfällen har gett CIF i uppdrag att utvärdera detta. I 2012 års uppdrag till CIF var det ett tämligen explicit uppdrag att man slutligen skulle bedöma om någon del av statsbidraget går till idrottsverksamhet som inte ser till barnets bästa eller inte är tillgänglig för alla i enlighet med barnkonventionen.

Jag tror att vi alla förstår den goda ambitionen bakom detta. Men med 600 000 engagerade människor och 20 000 föreningar i en verksamhet som pågår varje dag - stundligen, höll jag på att säga - nästan dygnet runt i hela vårt avlånga land är det inte heller för CIF en lätt uppgift att bedöma. Det var ganska uppenbart. Det var ett svårt uppdrag. Det var känsligt, och CIF hade också svårt att hantera frågan.

En av frågorna jag ställde mig när jag satte mig in i det här var: Vad kom CIF egentligen fram till? Förstår du vad jag menar?

Jag tror inte att vi är oeniga i sak, men hur ska vi då göra detta med respekt för den unika del av Sverige som idrottsrörelsen är? Inte heller när jag diskuterar de här frågorna med företrädare för idrottsrörelsen möter jag något motstånd. Däremot problematiserar de, vilket jag har respekt för.

Sedan vill jag bara säga: Självklart ska vi inte prata om några preskriptionstider som idrottsrörelsen har uppfunnit när det handlar om kränkningar eller liknande. De ska polisanmälas och anmälas till de sociala myndigheterna. Detta vill jag vara väldigt tydlig med.

Herr talman! Tack, ministern! Jag tror att utvärderingen bidrog till att tvåmånadersregeln lyftes fram, för man hade nog inte riktigt koll på den själv. Det var väldigt bra. Det finns alltså något gott med detta i alla fall. Jag hyllar de specialidrottsförbund som också har drivit detta med tvåmånadersregeln, visselblåsarfunktion, barnombudsman och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utvärderingen, som jag håller här i min hand, är till stora delar en hyllning till idrotten och de 650 000 ideella krafter som finns i 20 000 föreningar med 3,2 miljoner medlemmar. Det är helt fantastiskt.

Många gånger uttrycker jag att idrotten kanske är den bästa integrationsmotor vi har i landet. Med de folkhälsoutmaningar som finns är den ovärderlig.

Nu är det konkreta åtgärder som kommer fram. Då är det inte alltid det positiva vi lyfter fram i diskussionen, men det finns här i skrivningen. Jag skulle verkligen rekommendera människor att gå in och läsa Statens idrottspolitiska mål - en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar. Det är ett fantastiskt bra material med många intervjuer och så vidare.

Jag förstår att detta inte är lätt. Men nu har vi haft en utvärdering, och jag är talesperson för hela gruppen. Vi hade också en representant för Socialdemokraterna med, och vi är helt eniga i detta. Vi tar det på allvar. Redan 2004 framhöll Riksrevisionen detta, och vi gjorde ett tillkännagivande i utskottet. Vi ser att problematiken är kvar. Om CIF nu inte får fram ett tillräckligt underlag måste vi kanske titta på om vi kan ändra regeringens direktiv till Centrum för idrottsforskning.

Detta är en fråga som jag kommer att följa upp som representant för utvärderingsgruppen. Jag tycker att ministern verkar ta detta på allvar, även om det till vissa delar finns en förbättringspotential. Stort tack för debatten!

Herr talman! Tack, Saila Quicklund, för en bra debatt och för det stora engagemanget! Jag känner mig också efter den här debatten mer trygg med att vi har en gemensam grundsyn när det gäller att värna det som är unikt med svensk idrottsrörelse. Samtidigt konstaterar vi, ni och idrottsrörelsen själv att det finns brister, och vi önskar ibland att vi skulle kunna gå fortare fram.

Som idrottsminister kan jag naturligtvis också se potentialen om man lyckas integrera tjejer på ett bättre sätt. Vi vet att bara två av tio tjejer rör på sig tillräckligt.

Vi har integrationsfrågorna. För någon vecka sedan var jag i Bergsjön och besökte Bergsjö IF, min gamla fotbollsförening där. Jag var egentligen djupt oroad över att allt fler idrottsföreningar läggs ned i de segregerade områdena, för de får inte tillräckligt många ideella krafter som engagerar sig. Föreningarna betyder oerhört mycket för vägarna in i samhället och för integration på olika plan.

Det finns ett gemensamt engagemang här, och vi måste ta ett steg framåt. Vi måste se resultat. Vi tycker också att det har gått för långsamt - det tycker man många gånger själv inom idrottsrörelsen också. Riksdagen och utskottet ska kunna känna sig trygga med den återrapportering de får och den eventuella utveckling som vi måste se till att få på plats för att kunna göra detta ännu bättre.

Tack för en bra debatt!

Överläggningen var härmed avslutad.