Uttalanden om ätstörningsvården i Region Stockholm

Fru talman! Markus Kallifatides har frågat finansministern om hon vidhåller att styret i Region Stockholm höjer skatten och lägger ned ätstörningskliniker för att man inte kan förstå att man kan prioritera och ha en skattepolitik som gynnar hårt arbetande människor. Vidare har Markus Kallifatides frågat finansministern om hon, om så inte är fallet, har för avsikt att inom sitt ansvarsområde vidta några åtgärder i förhållande till patienter, anhöriga, personal, tjänstemän och ansvariga politiker i Region Stockholm, och i så fall vilka.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Som jag svarade Markus Kallifatides på interpellation 2025/26:27 och Mathias Tegnér på interpellation 2025/26:57 den 24 oktober 2025 konstaterar Socialstyrelsen att det finns brister i dagens vård vid olika ätstörningar. Dessa rör jämlikhet, tillgänglighet, vårdutbud, kvalitet, kunskap, kompetens och väntetider till behandling. Samtidigt är den högspecialiserade vården underutnyttjad. Det finns ett stort behov av förbättringar.

Att stödja regionerna i utvecklingen av vård för personer med ätstörningsproblematik är ett prioriterat område för denna regering. Regeringen har tagit flera initiativ inriktade på att åtgärda brister som drabbar denna patientgrupp. För att nämna några satsningar har Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen tagit fram nationella riktlinjer för vård och stöd vid ätstörningar. Riktlinjerna ska syfta till att förbättra vården och göra den mer jämlik (S2022/03297). Myndigheten har också fått i uppdrag att stödja implementering av dessa och tillhörande kunskapsstöd (S2025/01181).

Utöver det har Socialstyrelsen beslutat att viss vård vid svårbehandlade ätstörningar ska utgöra nationell högspecialiserad vård, som i dag bedrivs vid fem enheter. Tre av dessa bedriver sådan vård även för barn och unga.

Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta nationella utvecklingsteam som ska ge regionerna handfast och verksamhetsnära stöd i sin utveckling av psykiatrin för ökad kvalitet, tillgänglighet och effektivitet (S2025/00657).

Regeringen har ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, om ökad tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin med kraftig förstärkning av statsbidrag. Dessa uppgick till 1 miljard kronor 2025 (S2025/00394) och lika mycket 2026 (S2026/00198).

En riktad satsning på 50 miljoner kronor genomfördes under 2025 för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin och för att korta köer, med särskilt fokus på vården vid ätstörningar (S2025/01235), genom att bland annat främja övergång till den högspecialiserade vården. Regeringen avsatte också 100 miljoner kronor under 2026 för förstärkning av ätstörningsvården och beräknar avsätta ytterligare 100 miljoner kronor per år fram till 2028 (prop. 2025/26:1, utg.omr. 9).

Utöver det har regeringen haft riktade satsningar på vuxenpsykiatrin. Under 2025 avsattes 250 miljoner kronor till att utöka antalet vårdplatser i vuxenpsykiatrin, 200 miljoner kronor till att öka antalet platser för självvald inläggning inom heldygnsvården (S2025/01235) och 50 miljoner kronor för att utveckla och underlätta övergångar mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin (S2025/01181).

Under 2026 satsade regeringen 1,5 miljarder kronor för att nationella utvecklingsinsatser ska genomföras för att stödja regionerna i arbetet med att stärka den specialiserade psykiatriska vården för vuxna med särskilt fokus på ökad vårdkapacitet. Regeringen avser att avsätta ytterligare 1,5 miljarder kronor 2027 och 1,2 miljarder 2028 (S2025/01528, S2025/02071 och S2026/00095).

Utöver detta fördelade regeringen genom överenskommelse med SKR 1,56 miljarder kronor i statsbidrag under 2025 (S2025/00155) och 1,32 miljarder kronor under 2026 (S2025/02163) för att stödja utvecklingen inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Denna satsning inkluderar utöver vård – inklusive heldygnsvård, tvångsvård och andra komplexa vårdbehov – också förebyggande och främjande arbete.

Vidare har regeringen förtydligat och förstärkt stödet till anhöriga – såväl vuxna som barn – inom socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens områden (prop. 2025/26:60).

Detta är mer än vad någon annan regering har gjort. Regeringen prioriterar psykiatrin och ätstörningsvården. Nu behöver regionerna växla upp och intensifiera sitt arbete.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det innehöll väl inte riktigt svar på mina frågor – jag kommer till det senare.

Så här uttalade sig finansminister Elisabeth Svantesson här i kammaren den 22 september 2025: Här i Stockholm höjer man skatten och lägger ned ätstörningskliniker eftersom man inte kan förstå att man kan prioritera och ha en skattepolitik som gynnar hårt arbetande människor.

Statsministern har för övrigt varit inne på samma spår, fru talman.

Jakob Forssmed och jag har redan i en tidigare interpellationsdebatt konstaterat att det saknades faktabakgrund för dessa påståenden. Den verkliga bakgrunden var att det under föregående och nuvarande mandatperiod har pågått en omorganisering av ätstörningsvården i Region Stockholm med sikte på att leva upp till färska nationella riktlinjer för vården om att bedriva mycket i öppenvård och även ha högspecialiserad vård på området.

Fru talman! Nu har också det enda företag som inte längre bedriver ätstörningsvård i Region Stockholm dömts att betala tillbaka pengar som man på ett felaktigt sätt fått i ersättning från Region Stockholm.

Detta är bakgrunden till min upprepade fråga till finansminister Elisabeth Svantesson, alltså om hon nu ser anledning att ändra sina tidigare uttalanden och om hon ser någon anledning till åtgärder från sin sida, inom ramen för sin tjänsteutövning, i förhållande till patienter, anhöriga och ansvariga politiker i Region Stockholm. Min fråga gäller alltså Elisabeth Svantessons uttalande om detta.

Jakob Forssmed gav mig ett långt svar om vad regeringen gör och inte gör på viktiga områden inom svensk hälso- och sjukvård. Det är inte min fråga.

Givet att jag inte har fått svar från vare sig Elisabeth Svantesson eller Jakob Forssmed om Elisabeth Svantessons uttalanden formulerar jag den här gången om frågorna. Ska vi förstå det, fru talman, som att dessa uttalanden om ätstörningsvården i Region Stockholm så att säga är så pinsamma att Elisabeth Svantesson själv inte vill svara på mina och andras frågor om dem? Eller är det möjligen så som vi har konstaterat tidigare, fru talman, det vill säga att struntprat om hälso- och sjukvårdsverksamhet i Region Stockholm är en så viktig del av Tidölagets valstrategi det här valåret att man på något sätt vill fortsätta?

Fru talman! Man ska tolka svaret som att det är jag som är ansvarigt statsråd för frågor som rör ätstörningsvården och vård och stöd för personer med ätstörningsproblematik.

Det är så regelverket ser ut: Det är det statsråd som har ansvar för frågorna som kommer till kammaren för att diskutera dem. Den slutsatsen skulle ledamoten möjligen ha dragit förra gången han interpellerade ett statsråd om olika uttalanden som hade gjorts något år och det sedan var jag som kom hit och svarade på frågorna. Det är så det ser ut – det är så det regelverk som Regeringskansliet lyder under är formulerat – och det är därför det är jag som är här.

Nu är det andra gången jag är här för att diskutera specifika uttalanden om ätstörningsvården snarare än ätstörningsvården i sig. Ätstörningsvården i Sverige fungerar inte tillräckligt väl. Det är därför vi behöver de nationella riktlinjerna, och det är därför de behöver följas upp. Det är därför vi behöver insatser från Socialstyrelsen för att se till att barn och unga i behov av ätstörningsvård ska få det. Det är därför regeringen gör en unik satsning på ätstörningsvården.

Vet ledamoten att vi i dag har högspecialiserad ätstörningsvård där platser står tomma för att regioner inte remitterar patienter till dem? Trots att det finns personer i behov av vård står platser tomma. Det är extremt upprörande, tycker jag, och det är därför vi nu gör dessa riktade satsningar. Jag tror att den typen av frågor är mer intressant att diskutera än exakt vem som sa vad under något enskilt år – i alla fall här i riksdagens kammare.

Jag är väldigt angelägen om att de omfattande nationella satsningar som nu görs och som jag redogjorde för i mitt svar kommer patienterna till del. Det gäller både den satsning som vi gör på ätstörningsvården i Sverige, den omfattande satsning som vi gör på tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och våra stora satsningar på vuxenpsykiatrin.

Jag tänker också att det är bra för ledamoten att vara lite ödmjuk inför detta. Det är väl inte så att allting i ätstörningsvården i Stockholm fungerar perfekt? Företrädare för ledamotens eget parti har ju exempelvis sagt att matsituationen inte duger utan måste förbättras, och det vet jag att även mina partikamrater anser. Det behövs ett nytt kök, som ser till att ätstörningspatienter får bra mat så att vi slipper diskutera de olika måltider som inte ser aptitliga ut. Sedan vet jag att det kan finnas skäl till att maten ser ut på ett visst sätt vid ett visst tillfälle, men att maten inte är tillräckligt bra har ju även ledamotens eget parti sagt.

Det är samma sak när man lägger om en vårdverksamhet. Jag vill inte diskutera det i särskilt stor utsträckning, men det är klart att patienter kan komma i kläm. Det är klart att det finns skäl att ha viss ödmjukhet inför detta – och även inför att patienter i det här sammanhanget har fått hjälp av privata företag som har bedrivit ätstörningsvård på ett visst sätt. En del patienter har uppfattat det sättet som väldigt positivt och som att det har hjälpt dem till ett tillfrisknande.

Det är väl bara ett medskick i den här debatten, det vill säga att inte rikta fokus enbart mot enskilda uttalanden från olika personer och statsråd utan att också rikta blicken mot det man själv kan göra – nämligen att göra ätstörningsvården bättre.

Fru talman! Jag kan försäkra Jakob Forssmed om att jag har ett djupt engagemang för att svensk hälso- och sjukvård ska fungera väl.

Jag är dock inte ledamot av socialutskottet, och jag deltar i inte ärendedebatter om hälso- och sjukvård, social omsorg med mera. Jag är riksdagsledamot från Stockholms stad, och jag har ställt konkreta frågor till finansminister Elisabeth Svantesson om hennes uttalanden. Jag har upprepat de frågorna till Jakob Forssmed, som jag vet är här för att svara på mina frågor – men som inte gör det.

Frågan gäller om Elisabeth Svantesson är beredd att ta ansvar för sina tidigare uppenbart vilseledande och grundlösa påståenden om det här viktiga området. Jag är inte här för att diskutera hälso- och sjukvården i Region Stockholm. Jag är inte här för att diskutera och fördjupa mig kring ätstörningsvård; jag saknar kunskap på det området.

Ätstörningsvården är ett viktigt och svårt vårdområde. Eftersom det ofta handlar om samsjuklighetssituationer för dessa ofta sköra patienter krävs det en bred palett av kompetens för att bedriva vårdverksamheten på ett riktigt bra sätt. Jag vill påpeka att tillgängligheten till den typen av vård har ökat mycket kraftigt i Region Stockholm under den här mandatperioden. Det gäller dock att vara väldigt ödmjuk gällande detta, och det tänker jag fortsätta vara.

Jakob Forssmed tog upp en specifik fråga som också har varit uppe i den allmänna debatten, nämligen den som har handlat om mat. Det har meddelats att just den frågan har adresserats av Region Stockholm och att man har fattat beslut om att bygga ett helt nytt tillagningskök vid Danderyds sjukhus. Vården i Region Stockholm bedrivs mycket seriöst, inklusive från det socialdemokratiska styret.

Ätstörningsvården i Region Stockholm har blivit något av ett tema, fru talman. Det finns alltså uttalanden inte bara från finansministern och socialtjänstministern utan även från utbildningsministern, arbetsmarknadsministern, EU-ministern, utrikesministern och vice statsministern. Här framträder ett mönster – en politisk strategi: Man försöker förmedla en bild av tillståndet i en specifikt känslig och viktig vårdverksamhet.

Min interpellation kanske är lite tjatig eftersom detta är andra gången jag ställer frågor kring samma uttalanden, men det är det min interpellation handlar om. Vad är det här för politisk strategi? Jag noterar att Jakob Forssmed – vad jag kan se – inte deltar i spridandet av uppenbart grundlösa och vilseledande uppgifter om specifik vårdverksamhet i Region Stockholm, och det uppskattas av många. Men vem är det som liksom har beslutat att det är så här det ska gå till detta valår?

Fru talman! Återigen: Jag kan inte kommentera själva formfrågan mer än vad jag har gjort. Det är så regelverket ser ut gällande vem som svarar på interpellationer här i kammaren.

Vill man så att säga ha en mer allmänpolitisk debatt om olika personers uttalanden under 2025 kanske en annan plats än riksdagens kammare är lämpligare. Här tycker jag nämligen att vi ska diskutera sakfrågan. Ledamoten säger att han inte har någon djupare kunskap om sakfrågan, men det kan vara bra att skaffa sig den kunskapen innan man säger att alla dessa uttalanden är grundlösa, vilseledande och så vidare.

Jag tänker att det är bra att ha en ödmjuk ton i den här debatten, för det här är svåra frågor. Det är lätt att personer hamnar i kläm. Vi vet att ätstörningsvården inte fungerar tillräckligt bra. Den fungerar inte tillräckligt bra i Stockholm, och så är det även på många andra håll i landet. Det är en svår problematik. Detta rör inte minst väldigt sköra och utsatta personer som behöver få bra stöd och hjälp. Det finns ofta samsjuklighet, och detta är en sjukdom som man ofta, åtminstone till en början, förnekar att man ens har. Det kräver särskilda insatser.

På det sättet är det inte så konstigt att frågan diskuteras. Det är många som är utsatta, och vi vet att ätstörningsdiagnoserna har ökat mycket kraftigt under de senaste åren. Vi vet att barn och unga matas med ätstört innehåll på sociala medier, vilket kan påskynda – och driva fram – den här typen av beteenden.

Jag tycker att det är utmärkt att Markus Kallifatides parti i Stockholm nu har dragit slutsatser om brister i ätstörningsvården vad gäller matsituationen. Det är någonting som många har efterlyst under lång tid, och nu drar man – till slut – slutsatser och vidtar åtgärder för att få en bättre måltidssituation på Stockholms centrum för ätstörningar.

Jag tycker som sagt att detta är utmärkt. Det visar väl också att det finns skäl att belysa den här vården, som under lång tid inte riktigt har haft det här ljuset på sig. Den vetenskapliga grunden har kanske inte alltid varit den bästa, men det är någonting som vi försöker ändra på nu. Vi ger medel till regionerna så att de ska remittera fler patienter. Fler nationella riktlinjer tas fram, och dessa följs upp och utvärderas. Alldeles snart kommer en utvärdering av hur det ser ut i den svenska ätstörningsvården. På så sätt kan vi göra den bättre.

Detta är långt fruktbarare än att återkommande diskutera enskilda personers uttalanden i en debatt om detta; det är i alla fall min uppfattning.

Fru talman! Min uppfattning är att det är riksdagsledamöters uppgift att granska regeringen. Detta inkluderar uttalanden som görs och som riskerar att bidra till osäkerhet, olust och i värsta fall ovilja att söka och sätta sin tilltro till den hjälp och det stöd som finns. Det är allvarligt när det sprids grundlösa och vilseledande påståenden om viktig – ibland livsviktig – hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Jag konstaterar, för andra gången, att Elisabeth Svantesson varken själv eller genom Jakob Forssmed vill svara på de frågor som jag har ställt om hennes uttalanden. Det kommer inga svar på frågorna. Inte heller kommer det något svar på om finansministern genom ombud, socialminister Jakob Forssmed, avser att vidta några åtgärder med anledning av uttalandena.

Däremot presenteras en rad tankar från socialministern om viktig vårdverksamhet. Här finns det nog stora mått av samsyn mellan våra två partier. Det är dock inte vad den här debatten handlar om.

Fru talman! För mig framträder ett mönster: Nu när skolkoncernernas vinster och system med privata sjukförsäkringar ska skyddas, när enorma subventioner ska betalas ut till ny kärnkraft, när höginkomsttagares skattesänkningar ska försvaras och när opinionssiffrorna är dåliga kommer vilseledande påståenden och till och med rena lögner om Region Stockholm som politisk strategi. Det är bedrövligt.

Fru talman! Vi vidtar alltså en lång rad åtgärder för att förbättra den svenska ätstörningsvården. Det är vårt fokus. Ingen tidigare regering har gjort mer när det gäller satsningar på psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri, på att öka tillgängligheten och höja kvaliteten och på att se till att vi får en kapacitetsförstärkning i hela den psykiatriska vården. Det är ju otroligt angeläget, med tanke på hur eftersatt den har varit under lång tid.

Detta handlar om några av samhällets sköraste och mest utsatta personer, och det gäller att ha fokus på att ge dem bästa möjliga vård och omsorg. Det kan säkert finnas skillnader i syn på metoder och annat, men det är där mitt fokus ligger. Jag tänker fortsätta att ha det fokuset, och jag tror att medborgarna tycker att det är mer angeläget än att här i kammaren diskutera enskilda uttalanden från olika personer.

Regeringen är fast besluten att fortsätta på den inslagna kursen och stärka ätstörningsvården och psykiatrin samt se till att de nationella riktlinjerna får större genomslag. Det är angeläget, såväl i Stockholm som i övriga landet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.