Uttalande om utomrättsliga avrättningar

Svar på interpellationer

Herr talman och ärade ledamöter! Jan Björklund har frågat mig vilka utomrättsliga avrättningar jag har åsyftat i riksdagsdebatten den 4 december 2015.

Den debatten ägde rum mot bakgrund av händelseutvecklingen de två föregående månaderna, som präglades av våldsamheter som inte skådats på ett decennium i Israel och på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. För att upprepa vad jag sa i mitt interpellationssvar då: Under dessa två månader dödades 21 israeler och 100 palestinier i samband med knivattacker, våldsdåd, demonstrationer och sammandrabbningar. Bara i oktober uppgick antalet skadade till 115 israeler och 7 392 palestinier, varav ca 5 000 i tårgasattacker.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter gjorde redan den 28 oktober ett uttalande där han hänvisade till att den israeliska responsen har angivits vara oproportionerlig så till den grad att utomrättsligt dödande starkt kunde misstänkas. Även MR-organisationer och folkrättsexperter har uttryckt liknande farhågor. Det är centralt att det görs grundliga och trovärdiga undersökningar kring dessa dödsfall i syfte att bringa klarhet och få till stånd möjligt ansvarsutkrävande.

Jag har på samma sätt varnat för vad oproportionerlig våldsanvändning skulle kunna innebära. Som jag tidigare har klargjort i ett flertal sammanhang, bland annat i ett gemensamt uttalande med statsministern från den 6 december, förde jag i den aktuella riksdagsdebatten ett principiellt folkrättsligt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen. I det sammanhanget, liksom vid många andra tillfällen i höstas, var jag mycket tydlig i mitt fördömande av de våldsdåd som utförts av palestinier gentemot israeler.

Användning av våld, även under ockupation, är strikt reglerat i folkrätten. Alla inblandade bör göra sitt yttersta för att undvika oproportionerligt våld. Den nuvarande situationen är ohållbar. Våldet måste få ett slut.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Under Margot Wallströms tid som utrikesminister har Sveriges relationer till Israel och Palestina förändrats ganska kraftigt. Under lång tid hade Sverige en balanserad hållning i konflikten mellan israeler och palestinier. Både under Göran Perssons regering med Anna Lindh som utrikesminister och under alliansregeringen upprätthöll Sverige en balanserad hållning på det sättet att vi kritiserade båda sidor, och vi erkände också att båda sidor har poänger i sitt sätt att resonera men att båda sidor också har fel.

Men under Margot Wallströms tid har retoriken och handlingen från den svenska regeringen förskjutits så att Sverige nu mycket mer ensidigt uppfattas ta ställning för den palestinska parten mot Israel.

Det är olyckligt ur flera aspekter. För det första är det, menar jag, felaktigt i sak att ha den inställningen här, därför att båda sidor delvis har rätt och båda sidor gör fel. För det andra försvårar det också Sveriges möjlighet att spela någon som helst roll i regionen om vi har aldrig så goda relationer med regimen i Ramallah men helt river broarna till regeringen i Israel. Då blir våra möjligheter att påverka och medverka i en positiv utveckling i regionen obefintliga.

Det är fyra olika uttalanden eller beslut från Margot Wallström som påverkar detta, skulle jag säga. Det första är erkännandet av Palestina. Det andra är de uttalanden som Margot Wallström gjorde i samband med terrorattentaten i Paris. Det tredje är uttalandena här i riksdagen den 4 december. Uttalandena vid båda dessa tillfällen har israeliska företrädare, även premiärminister Netanyahu, reagerat mycket starkt emot. För det fjärde är det den tämligen inkonsekventa hållningen när det gäller synen på Israels ockupation av Västbanken jämfört med till exempel hållningen rörande Marockos ockupation av Västsahara och hur vi ska se på handel med de här ockuperade områdena.

Dessa fyra beslut eller uttalanden har på olika sätt påverkat och sammantaget helt förändrat hur Sverige uppfattas ta ställning i den här konflikten, och det är olyckligt.

Vi kan börja med själva erkännandet. Sverige har inte tidigare erkänt stater som vi önskar ska komma att skapas, utan vi erkänner stater som faktiskt finns. Den här staten finns ännu inte. Jag vill ha en tvåstatslösning, och det vill Margot Wallström också. Det vill de flesta vettiga aktörer, men Palestina finns ännu inte som stat.

När man erkänner staten Palestina som stat innebär det att man gör det utan en motprestation. Hela tanken har ju tidigare varit att staten Palestina skulle erkännas som stat när Palestina självt erkänner Israel som statsbildning, vilket de ju inte gör.

Jag utgår från att utrikesministern kommer att förneka det här, men det är svårt att frigöra sig från tanken, herr talman, att agerandet också påverkas av möjligheten att ragga så många röster som möjligt när det handlar om Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

När det gäller synen på Marockos ockupation av Västsahara blir det här ännu konstigare, för den svenska regeringen har agerat stenhårt för att varor som har producerats på Västbanken ska ursprungsmärkas, men när EU säger att samma princip bör tillämpas på varor från Västsahara kovänder Margot Wallström från den tidigare svenska hållningen och säger nej. Vi har alltså två helt olika förhållningssätt när det gäller ockupationerna av Västbanken och Västsahara. Det är svårt att förstå det om det inte handlar om att bli populär både inom Afrikanska unionen och arabvärlden, vilket inte kan uteslutas med hänsyn till den kandidatur som Sverige har till FN:s säkerhetsråd.

Mina frågor till Margot Wallström är: Varför agerar regeringen efter helt olika principer när det gäller Västbanken och Västsahara? Och vad tänker regeringen göra för att förbättra våra relationer med Israel?

Herr talman! Den här debatten skulle handla om uttalandet om utomrättsliga avrättningar, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera det som har sagts allmänt om Palestinakonflikten. Om det nu är så att Palestina inte finns efter alla dessa år, efter decennium efter decennium av ockupation, är det väl dags att göra någonting annorlunda för att Palestina faktiskt ska få lov att existera. Det finns FN-resolutioner som är mycket tydliga när det gäller att det ska vara en tvåstatslösning. Det är Sveriges linje, det är regeringens linje och det är Margot Wallströms linje. Vi har alla varit tydliga med detta. Det är en tvåstatslösning som är målet enligt FN:s resolutioner.

Om Palestina inte existerar ännu tycker jag att det är självklart att vi ska erkänna Palestina, för ska man behandla Israel och Palestina som jämbördiga parter borde man åtminstone erkänna den part som är under ockupation i strid med FN:s resolutioner.

Det finns anledning att rikta kritik mot våldsanvändning på båda sidor. Men vi måste återföra frågan till huvudproblemet. Och det är att Israel ockuperar Palestina i strid med FN:s resolutioner. Det har pågått under lång tid, och ockupationen utökas i form av bosättningar. Kartan krymper hela tiden. Det är därför hög tid att erkänna Palestina, medan det finns något land kvar över huvud taget.

När det gäller utomrättsliga avrättningar kan man läsa i protokollet från och även titta på den debatt som Margot Wallström deltog i. Jag tycker att hon uttryckte sig väldigt balanserat. Hon tog avstånd från knivattackerna. Men det är samtidigt viktigt att responsen blir proportionerlig. Internationell rätt ska följas, och de ansvariga ska ställas inför rätta. Det gäller inte bara dem som står för knivattackerna, utan om det finns misstankar om oproportionerligt våld ska de ansvariga ställas inför rätta. Det är högst berättigade krav.

Det är inte bara FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som har lyft fram detta. Även Amnesty har gjort det, i flera rapporter. De har lyft fram enskilda fall som är anmärkningsvärda och där det finns misstanke om utomrättsliga avrättningar. Det minsta man kan begära är att de fallen utreds. Om det inte rör sig om utomrättsliga avrättningar borde det i alla fall klarläggas.

Ett av fallen som Amnesty lyfter fram handlar om en 17-årig flicka vid gränsövergången vid Hebron. Hon fick gå igenom en metalldetektor med alla sina tillhörigheter. Hennes väskor genomsöktes. Efter det sköts varningsskott. Hon hade händerna uppe i luften och var obeväpnad. Men hon blev ändå ihjälskjuten. Det är möjligt att Amnesty har fel. Men i så fall borde detta och andra fall som har lyfts fram utredas.

Amnesty talar om utomrättsliga avrättningar. Även B'Tselem, en israelisk fredsorganisation, använder uttrycket utomrättsliga avrättningar. De säger precis samma sak: Man måste sluta med oproportionerligt våld, och man måste utreda de misstänkta fallen.

Det finns också experter, bland andra Anders Persson som är Mellanösternexpert vid Lunds universitet, som säger: Det som Margot Wallström har sagt är på inget sätt anmärkningsvärt. Det går helt i linje med Amnestys rapporter och andra rapporter som har lyfts fram.

Jag förstår inte varför frågan har blåsts upp till så gigantiska proportioner.

Herr talman! Jag vill hänga på det som Hillevi Larsson var inne på och diskutera det Liberalerna sagt om utomrättsliga avrättningar. Hillevi tog på ett ganska föredömligt sätt upp hur utomrättsliga avrättningar har diskuterats, inte minst utifrån Amnestys perspektiv, B'Tselems perspektiv och flera andra organisationer som har kritiserat Israels agerande.

Jag vill också lyfta in en ganska färsk och aktuell fråga i diskussionen. Det gäller händelser i de sydöstra delarna av Turkiet. Jag tar dem som ett exempel för att kunna jämföra det som händer i Israel och det som händer i sydöstra Turkiet. Liberalerna har varit väldigt tydliga i sin kritik mot Turkiet, mot Ankara, när det gäller det som händer i de sydöstra delarna av landet men också synen på den kurdiska frågan. Liberalerna har varit föredömliga där. Men jag finner inte samma mod hos Liberalerna när det gäller Palestinafrågan.

Enligt min uppfattning finns det ganska många paralleller mellan det som sker i Palestina och det som sker i Turkiet eller Kurdistan. Nyligen avrättades tolv kurdiska ungdomar i åldrarna 18-25 i staden Van. De blev nedskjutna av turkiska säkerhetsstyrkor för två dagar sedan. Elva av ungdomarna avrättades med ett skott i huvudet, på ganska nära håll, och en blev skjuten i magen. Sex av dem var studenter vid universitetet i Van. Turkiet säger att det var en skottväxling i jakten på terrorister.

Jag vill gärna ställa en fråga till Jan Björklund. Anser Jan Björklund att det är en utomrättslig avrättning, eller har den turkiska militären rätt att försvara sig och skjuta ned studenter som de anser vara terrorister på något sätt?

Jag drar den parallellen eftersom jag ser samma tendens, samma utveckling i Palestina. Israelisk polis använder sig av samma metod. De skjuter ned unga människor som påstås ha kniv. Det är helt oacceptabelt.

Jag tror att vi är överens om att fördöma knivattackerna. Men i diskussionen måste vi ställa det i proportion till vad som sker i Palestina, i de palestinska områdena, inte minst i Jerusalem. Jag vill gärna få en kommentar på hur man ser på de olika fallen. Går det att jämföra dem eller likställa dem? Eller har man helt olika syn på dem?

Herr talman! Ärade ledamöter! Låt mig först understryka den vikt regeringen fäster vid fred och säkerhet i Israel och Palestina. Målet är att de båda länderna ska kunna leva sida vid sida, inom ömsesidigt erkända gränser, med gränserna från 1967 som utgångspunkt och med Jerusalem som huvudstad för två stater. Eventuella markbyten ska endast accepteras om parterna framförhandlar det.

Som vi vet har fredsförhandlingarna gått i stå. Läget på marken är så allvarligt att möjligheten att nå en tvåstatslösning håller på att förgås. Alla bör vid det här laget veta att det inte finns någon militär lösning på konflikten.

Mot den bakgrunden valde Sverige förra året att erkänna Palestina. Och vi är i gott sällskap. Om jag kommer ihåg siffran rätt är det 135 länder som har erkänt staten Palestina. Det är nödvändigt med lite mindre ojämlika parter för att man ska kunna nå resultat. Erkännandet av Palestina bidrar till att minska den obalansen.

Erkännandet inger också hopp. 20-åriga palestinier har upplevt att det mesta har blivit sämre. Samtidigt har israeliska ungdomars liv präglats av rädsla, oro och skräck för terroristattentat. I båda länderna ökar uppgivenheten och radikaliseringen. Ungdomarna måste ges en strimma hopp.

Läget är nu oerhört svårt. USA:s utrikesminister John Kerry sa i december: "The status quo is simply not sustainable and the fact of the matter is that current trends, including violence, settlement activity, demolitions, are imperiling the viability of a two-state solution. And that trend has to be reversed to prevent this untenable one-state reality from taking hold. - - - I can't stress enough that the terror attacks are devastating the hopes of Israelis who want to believe that peace is possible and the violence must stop."

Det är tydligt vad det betyder. Det är ett ohållbart läge. Det försämras. Våldet måste sluta.

Herr talman! Ärade ledamöter! Interpellationsdebatten den 4 december ägde rum mot bakgrund av händelseutvecklingen under de två föregående månaderna. De präglades av våldsamheter i Israel och på Västbanken som vi inte hade sett på ett decennium. I slutet av oktober gjorde FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter uttalandet där han hänvisade till att den israeliska responsen har angivits vara så oproportionerlig till den grad att utomrättsligt dödande starkt kunde misstänkas.

Att en avrättning är utomrättslig innebär att den verkställs utan rättslig prövning och dödsdom. Eftersom sådana avrättningar sker utanför lagens ramar har offret berövats alla sina rättigheter. Därför är också utomrättsliga avrättningar svåra att fastställa.

MR-organisationer, till exempel Amnesty International, och folkrättsexperter har som vi har hört uttryckt liknande farhågor. Jag har på samma sätt varnat för vad oproportionerlig våldsanvändning skulle kunna innebära. Som jag har klargjort tidigare förde jag i debatten den 4 december ett folkrättsligt principiellt resonemang om rätten att försvara sig och om vikten av proportionalitets- och distinktionsprincipen.

Herr talman! Ärade ledamöter! Vi kommer att fortsätta agera för att rikta Sveriges, EU:s och FN:s uppmärksamhet mot situationen i Israel och Palestina - båda länderna har en självklar rätt att existera - så att invånarna kan leva, utvecklas och må bra inom säkra och erkända gränser.

Herr talman! Som jag sa förtjänar såväl den palestinska som den israeliska sidan kritik. Talarna här riktar nu kritik mot Israel. Ja, det bör man göra, och framför allt bör man rikta kritiken mot Israels bosättningspolitik. Det är den allvarligaste kritiken eftersom den helt uppenbart försvårar en framtida fredsuppgörelse.

På samma sätt måste en allvarlig kritik riktas mot den palestinska sidan, inte i första hand mot Abbas, även om han är en svag ledare. Abbas grundinställning är klok, men han har ju inte kontroll över Palestina. Det är det som är problemet. Det är väl inte uteslutet att grunden för att demokratiska val inte hålls i Palestina - trots att det borde ha hållits för flera år sedan - är att regeringen skulle förlora valet. Det är i varje fall en fullt tänkbar förklaring. Det är en helt oacceptabel inställning, men det beror ju på att det inte finns något starkt stöd hos det palestinska folket för den fredspolitik som Abbas för. Det är naturligtvis det som israelerna vet och är rädda för. Sedan triggar båda sidor varandra.

Min poäng är inte att Israel inte förtjänar kritik - det förtjänar både Israel och den palestinska sidan. Min poäng är att den nya svenska regeringens politik är totalt ensidig. Det riktas ju mycket lindrig kritik mot Palestina. När krävde Margot Wallström att Palestina ska ha demokratiska val? När krävde hon det på ett sätt som märktes och hördes? Det är möjligt att det står någonstans, men kritiken mot Israel hörs över hela världen gång på gång. Den nya regeringens inställning i dessa frågor är ensidig.

Talarna här säger att de erkänner Palestina eftersom de vill ha en tvåstatslösning. Men ursäkta, det ville väl Göran Persson och Anna Lindh också ha. Ville inte de ha en tvåstatslösning? Det är klart att de ville ha det. Men de erkände inte Palestina, och det gjorde inte heller alliansregeringen. Men vi ville också ha en tvåstatslösning.

Det handlar om att man behöver sätta press på palestinierna. De blir erkända som en stat den dag som de är beredda att erkänna Israel. Men Palestina erkänner ju inte Israel. Det är det som är poängen.

Palestinska sidan säger att man vill upprätta en palestinsk stat på ockuperade områden. Då menar Abbas 1967 års gränser, men ganska många palestinier menar 1948 års gränser, det vill säga att Israel ska upphöra att existera. Det är det som är problemet, att det är ganska många på den palestinska sidan som vill utplåna Israel totalt. Hamas vill ju det.

När Israel efter krav från omvärlden drog sig tillbaka från den folkrättsvidriga ockupationen av södra Libanon, vad hände då? Jo, palestinierna sköt raketer in i Israel från det området. När man drog sig tillbaka från Gaza sköts det raketer därifrån. Det är klart att man kan ha en viss förståelse för att Israel drar sig för att dra sig tillbaka från områdena runt Jerusalem därför att man är livrädd för att det ska skjutas raketer därifrån. I så fall skjuts de mot själva hjärtlandet Israel.

Israel har legitima säkerhetskrav som palestinierna visar att de inte på något sätt skulle kunna leva upp till samtidigt som israelerna för en bosättningspolitik som är folkrättsligt vidrig.

Detta gör att den nödvändiga balansen numera saknas i det svenska agerandet. Vi önskar att regeringen återställde den. Jag skulle vilja att utrikesministern svarade på de två frågor som jag ställer.

För det första: Vad är det för principiell skillnad som motiverar regeringens olika hållning när det gäller Israels ockupation av Västbanken och Marockos ockupation av Västsahara?

För det andra: Vad kommer regeringen att göra för att återupprätta balansen i inställningen till Israel och Palestina?

Herr talman! Det är helt riktigt att Hamas är ett stort problem. En anledning till att demokratiska val inte har kunnat hållas är att Hamas har motsatt sig det. Samtidigt är det helt avgörande att det finns ett samarbete mellan Fatah och Hamas. Även om man skulle önska att det inte behövdes krävs det ett samarbete för att över huvud taget hålla ihop den palestinska sidan.

Därför kan man lugnt konstatera att Hamas är det största problemet. Regeringen samarbetar ju med Fatah och Abbas, och det är ett sätt att försöka att stärka den sidan. Men det finns också en desperation och en uppgivenhet efter alla år av ockupation, av bosättningar som breder ut sig samt av våld och förtryck. Det bidrar till en radikalisering som riskerar att krafter som Hamas stärks. Därför är det helt rätt av regeringen att försöka att stärka de moderata krafterna. Det är den väg som finns.

Regeringen anklagas för att man försöker stödja med bistånd, för att man erkänner Palestina och för att man stöder Abbas. Den kritiken utmynnar i frågan: Vad ska vi göra i stället? Det här är ändå en väg för att försöka att styra in utvecklingen i en fredlig riktning samtidigt som det blir mer jämbördigt mellan parterna, mellan Israel och Palestina. Trots att kritik kan riktas även mot den palestinska sidan är det ett faktum att det är palestinierna som sedan många decennier är under ockupation.

Det är israeler som dödas. Varje liv är lika mycket värt oavsett om människor dödas på den palestinska eller på den israeliska sidan. Varje fall är ett för mycket, men det handlar om så många fler på den palestinska sidan.

Egentligen tycker jag att vi borde ha erkänt Palestina tidigare. Men det är ändå ett första steg att visa att vi ser Israel och Palestina som jämbördiga parter.

Herr talman! Jag fick inte riktigt svar på min fråga, men den kanske vi kan återkomma till vid ett annat tillfälle.

När det gäller utomrättsliga avrättningar kräver den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem, som har nämnts här tidigare, i ett öppet brev till Netanyahu ett stopp av sommarens horrific string of summary street executions, alltså stopp för sommarens fasansfulla summariska gatuavrättningar. Det här brevet har rubriken "Your silence permits street executions", det vill säga att din tystnad godkänner gatuavrättningar.

Som har nämnts tidigare har flera organisationer, bland annat Al Mezan, B´Tselem och Amnesty, kritiserat Israels nya order om att använda skarp ammunition vid oroligheter. Därför är det viktigt - så som människorättsorganisationerna kräver - att man utreder det som har hänt.

Vad vi hittills har kunnat se är att premiärministern inte har godkänt eller tillsatt några utredningar, utan man har varit tyst. Jag tycker att Israel som rättssamhälle har skyldighet att utreda de skjutningar som har gjorts av israelisk militär och polis. I väntan på detta blir det ganska mycket spekulationer om vad som egentligen har hänt.

Om Israel ska fortsätta att kalla sig för en fungerande rättsstat anser jag att dessa skjutningar bör utredas. Det vore intressant att få höra Jan Björklund resonera kring detta.

Herr talman! De socialdemokratiska debattörerna skjuter långsamt över hela skulden på den israeliska sidan. De säger att man borde utreda detta och att den kritik som finns ska tas på allvar. Absolut, men ni nämner inte vad som är orsaken till våldet och hur situationen är i dag och har varit under flera månader i Israel.

Vi ser dagliga knivattacker mot israeliska civila. Det finns ett antal hemska filmer att se från olika övervakningskameror i Israel där civilklädda personer går fram till israelisk militär, polis eller vakt och låtsas fråga till exempel om vägen. Helt plötsligt kommer det fram en kniv som det huggs vansinnigt med. Då skjuter naturligtvis polis eller militär, det gör all polis och militär i sådana lägen.

Så ser den situation ut som vi ser utspelar sig. Det har inte hänt en eller två eller tre gånger, utan det händer varje dag och har så gjort under flera månader. Om man skulle översätta situationen till något annat land i världen, Europa eller Norden skulle vi lägga ett mycket större fokus på den grundsituationen.

I sammanhanget ska man också komma ihåg att Israel är en fungerande rättsstat. Man har en högsta domstol och ett domstolsväsen. Personer som misstänks ha begått brott ställs inför rätta enligt gängse rättsregler och enligt samma principer som gäller även i Sverige. Den israeliska högsta domstolen har också begränsat den militära underrättelsetjänstens möjligheter på ett mycket bra sätt, tycker jag personligen. Men Israel är en fungerande rättsstat. Rättsstaten är naturligtvis inte perfekt. Det är inte så att man kommer åt precis all brottslighet, men man har en fungerande rättsordning.

Det finns en viktig faktor till, tycker jag, och det är ledarskapet. Några gånger har det skett att israeliska civila angripit palestinska civila. Det är betydligt mindre vanligt förekommande än det motsatta, men vi har sett sådana fall, även nyligen. Då markerar den israeliska ledningen mycket kraftfullt. Premiärminister Netanyahu och andra politiska ledare markerar oerhört kraftfullt mot detta. Man dundrar allt man orkar, man tar kontakt med offren och så vidare. Den typen av ledarskap skulle jag vilja se från den palestinska sidan också. I stället för att ibland säga sådant som att israeler och judar inte ska beträda vissa områden med sina smutsiga fötter borde man tydligt och alltid ta avstånd från den här terrorismen.

Herr talman! Ärade ledamöter! Tack för era inlägg! För det första tänker jag försöka hålla mig till interpellationens ämne. För det andra finns det mycket som vi är överens om, som Jan Björklund också har sagt.

Det har hänt väldigt mycket under de senaste tio åren. I ett läge där nu våldet och hopplösheten ökar och retoriken skärps är det än viktigare att värna dialogen och diplomatin som våra främsta redskap.

Jag har uttryckligen tagit avstånd från våld mot civila. Jag har tydliggjort att alla terrorhandlingar är förkastliga och måste fördömas. I samband med de senaste våldsdåden i Israel och Palestina i höstas gjorde jag detta i ett anförande i FN:s säkerhetsråd, i en debattartikel i israeliska medier samt vid ett flertal andra tillfällen. Jag har inga problem att instämma i det Mathias Sundin säger om skräcken för den här sortens fruktansvärda dåd. Mina fördömanden har gällt dåd som utförts av såväl palestinier som israeler. Jag har också betonat vikten av att skyldiga ställs inför rätta.

Regeringens stöd för en tvåstatslösning i fredsprocessen i Mellanöstern grundar sig på målet att Israel och Palestina - jag upprepar det - ska kunna leva sida vid sida i fred och säkerhet. Israels säkerhet är en fundamental beståndsdel i vårt engagemang i fredsprocessen. Vi strävar från svenskt håll efter att fortsatt vara en vän till både Israel och Palestina, samtidigt som vi är tydliga i frågor där oenighet finns.

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vänder mig mot varje försök att utmåla Sverige, vår regering eller mig själv som Israels fiender. Det är vi inte, tvärtom. Att utveckla och fördjupa relationerna till ett land innebär inte att vi distanserar oss från det andra. Jag upprepar det gärna: Sverige är en vän av Israel, precis som vi är en vän av Palestina. Båda länder har en självklar rätt att existera, leva, utvecklas och må bra inom säkra och erkända gränser, och det enda sättet att nå detta mål om en tvåstatslösning är en fredsprocess. I längden gynnar det både Israel och Palestina, och det är något som vi som vänner av båda länderna är ytterst måna om.

Herr talman! När man ska bedöma huruvida regeringens agerande gentemot Palestina är relevant eller inte måste man ställa det i paritet med vad som är fallet med andra liknande områden i världen. Margot Wallström säger att regeringen är tydlig. Min poäng är att den tydligheten är enormt selektiv. Man försöker vara väldigt tydlig gentemot Israel, men är enormt otydlig i många andra sammanhang. Det är ett val som regeringen gör.

Man erkänner Palestina som stat fast staten ännu inte finns. Det finns mängder av stater jag skulle önska uppstod. Jag skulle önska att Västsahara blev en stat, men jag kräver inte att regeringen ska erkänna Västsahara, för det finns ännu inte som stat. Tibet skulle jag också önska fick vara en egen stat, men ingen regering i västvärlden törs erkänna Tibet, för det skulle reta Kina. Jag skulle även önska att Kurdistan fick vara en egen stat. Men inte kan man börja erkänna stater bara för att man önskar att de ska uppstå! Det är ju när de är stater man gör det. Problemet med Palestina är att detta inte är fallet.

Man säger att Palestina inte har kontroll över sitt territorium. Ja, men det är ju israelernas fel, kan en del säga. Nja, men även om man räknar bort det har Palestina inte kontroll över sitt territorium. Hamas kontrollerar en stor del av territoriet och är inte berett att erkänna Israel. Hamas vill använda en palestinsk stat till att förinta Israel. Det måste man förstå. Hamas har kontroll över Gaza, och det kan hända att de till och med skulle vinna allmänna val i dag. Det är förmodligen därför allmänna val inte utlyses i Palestina.

Regeringen är inkonsekvent. Just när det gäller Israel är man beredd att gå mycket långt. Alla de uttalanden som den israeliska regeringen har gjort gentemot Margot Wallström och den svenska regeringen är oerhört skarpa. Men på något sätt struntar den svenska regeringen i det. Man blir populär i arabvärlden och i Arabförbundet genom sitt agerande i Västsahara, men det är obegripligt inkonsekvent. Hur är det nu, Margot Wallström - varför ska varor från Västbanken ursprungsmärkas, medan man inte ska göra samma sak med varor från Västsahara?

Herr talman! Jag tackar Jan Björklund för inläggen. Det är nog bara han som kallar mig otydlig. Jag brukar få kritik för motsatsen.

Som vi har sett den senaste tiden är frånvaron av hopp en av de absolut största utmaningar vi har när vi försöker nå målen om fred och säkerhet för både Israel och Palestina. Jag hoppas att det inte är för sent för deeskalering och fred i den här regionen.

Det är dags att skapa förutsättningar för en mer resultatorienterad fredsprocess, och detta måste inbegripa förtroendeskapande åtgärder, som en frysning av bosättningsbyggandet.

Det är dags att genomföra de överenskommelser som nåtts mellan Palestina och Israel, och det är dags att bryta Gazas isolering och samarbeta för alla delar av Palestina. Det är vi helt överens om.

Det är dags att avlägsna hindren för ekonomisk utveckling i hela Palestina, inklusive område C och Gaza. Det är också dags för internationella åtaganden med tydliga parametrar och en tidsram för förhandlingar och för ett slut på ockupationen.

Det är dags för ett slut på våldet. Vi får inte tappa det huvudsakliga målet ur sikte - ett slut på ockupationen och en framförhandlad tvåstatslösning där Palestina och Israel lever sida vid sida i fred och säkerhet. Jag upprepar det.

Överläggningen var härmed avslutad.