Utsläpp av radioaktivitet från kärnkraftverk

Interpellationsdebatt 27 april 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 14 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Per Bolund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att skärpa kraven på de rutinmässiga utsläppen av radioaktivitet från de svenska kärnkraftverken och vilka åtgärder jag avser att vidta för att gränsvärdena för radioaktiva utsläpp från svenska kärnkraftverk ska sänkas till lägsta tekniskt och praktiskt möjliga nivå i enlighet med IAEA:s säkerhetsnormer. Per Bolund har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att uran som används till bränsle i svenska reaktorer endast kommer från urangruvor som har högt ställda krav på arbetsskydd och miljöskydd. Då frågorna berör samma område väljer jag att besvara dem alla här. För all industriell verksamhet gäller att det är utövaren som ansvarar för att verksamheten bedrivs på ett säkert sätt. Regeringen arbetar med att ge Strålsäkerhetsmyndigheten de resurser den behöver för att bedriva en stark och effektiv tillsyn av den svenska kärnkraften och se till att industrin tar det fulla säkerhetsansvaret. För att öka effektiviteten i tillsynen har regeringen som Per Bolund vet bildat en ny myndighet. För att ytterligare stärka tillsynen av just de svenska kärnkraftverken har vi under mandatperioden förstärkt myndighetens budget med närmare 20 miljoner kronor öronmärkta för just detta ändamål. Svensk lagstiftning ställer hårda krav på kärnkraftverken när det gäller utsläpp av radioaktiva ämnen, i samma nivå som de hårdaste kraven i världen om man ser till stråldos till allmänheten. Detta gör att stråldoserna från svenska kärnkraftverk är mycket låga, men arbetet med att sänka utsläppen från dem pågår ändå hela tiden. Exempel på det är att kärnkraftverken i samband med miljöprövningarna av effekthöjningarna fått krav på sig att sänka utsläppen och att Strålsäkerhetsmyndigheten infört strängare krav beträffande användningen av bästa möjliga teknik, BAT. Sverige har inom Osparkonventionen aktivt arbetat för att skydda den marina miljön i Nordostatlanten. I dessa sammanhang har Sverige fått erkännanden för våra insatser för att minska utsläppen från våra kärnkraftverk. Jag delar inte Per Bolunds uppfattning om den bristfälliga kunskapen om de olika radioaktiva ämnenas inverkan på människa och miljö. Det finns god kunskap om vilka radioaktiva ämnen som finns i Östersjön och varifrån de kommer. I det sammanhanget är de svenska kärnkraftverkens andel försvinnande liten. Likaså finns god kunskap om vilka ämnen som ger den största stråldosen till människan. Däremot delar jag Per Bolunds uppfattning om att det är angeläget att ständigt arbeta för lägre utsläpp från våra kärnkraftverk. Detta arbete bedriver Strålsäkerhetsmyndigheten på ett framgångsrikt sätt, och jag känner mig förvissad om att man även fortsättningsvis kommer att vara framgångsrik i detta viktiga arbete. Vattenfall och Eon har som huvudägare för de svenska kärnkraftverken ansvar för bränsleförsörjningen till de svenska kärnkraftsreaktorerna och därmed för att höga krav ställs på de gruvor som levererar uran till bränsleproduktionen. I de flesta avseenden är miljöaspekterna på uranbrytning desamma som för annan gruvdrift för utvinning av metaller. Radioaktiviteten i en urangruva kräver dock en del extra kontrollverksamhet utöver den miljökontroll som finns vid andra typer av gruvor. Inom FN finns ett nätverk, United Nations Global Compact, som arbetar för att företag ska tillämpa en särskilt hög grad av företagsansvar i all verksamhet som man bedriver. Tre centrala områden rör respekt för mänskliga rättigheter, minimering av verksamhetens miljöpåverkan samt etiska och moraliska affärsregler. Av information jag har inhämtat framgår att både Vattenfall och Eon ingår i detta nätverk och därmed har förbundit sig att verka i enlighet med dess principer. Båda företagen gör även egna granskningar av miljö- och arbetsförhållanden på plats.

Anf. 15 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Jag får tacka miljöministern för svaret, även om jag är lite häpen. Jag tycker det är märkligt från ministerns sida att klumpa ihop två helt skilda interpellationer med helt skilda fokusområden i ett enda svar, vilket gör att vi bara kan ha en enda debatt om dessa, som jag anser, två helt skilda frågor gällande helt olika regelverk och helt olika problembilder. Jag skulle gärna vilja höra om miljöministern anser att problemen med produktionen av kärnbränsle och kärnbränslehantering är desamma som problemen med strålning från kärnkraftverken. Som jag ser det är det två helt skilda delar. Det enda som binder dem samman är att bägge har med kärnkraft att göra. Som vi hörde tidigare hade infrastrukturministern två olika debatter om trafikfrågor, trots att båda två handlade om trafik. Jag tycker att det vore mer respektfullt att ge ett heltäckande svar på bägge interpellationerna med möjlighet till två olika debatter. Eftersom tiden nu är så begränsad kommer jag i min debatt att fokusera på frågan om försörjning av uran till svenska kärnkraftverk. Jag kan inte se att vi hinner ta upp problemen med strålning från svenska kärnkraftverk som förorenar miljön och skapar ohälsa. Därför tänker jag lämna in en ny interpellation i den frågan för att kunna få till stånd en verklig debatt i den frågan senare. När det gäller försörjningen av kärnbränsle till svenska kärnkraftsreaktorer vet vi att det är stora problem. Det finns dokumenterat i många olika studier. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från många olika länder, bland annat från Australien, Kanada, Namibia, Ryssland och Kazakstan. Vi vet att i många av de här länderna är det bristfälliga regelverk för kontroll av säkerhet och miljö. Vi vet att det finns dokumenterade problem. Till exempel från Namibia finns det rapporter som talar om häpnadsväckande hälsoeffekter från urangruvorna där. En som jag har studerat är Uranium mining in Namibia , som jag kan rekommendera miljöministern att sätta sig in i. Man pratar där om att grundvattnet är svårt förorenat. Man pratar om att det är en ökad mängd cancerfall i närheten av de här gruvorna. Framför allt är lagstiftningen mycket bristfällig, och kontrollsystemen är så gott som obefintliga. Därifrån kommer en del av det uran som vi använder i våra svenska kärnkraftverk. Även från Kanada finns det rapporter om att det är stora problem som orsakas genom uranbrytningen där. Jag kan bland annat rekommendera en artikelserie från Nyheterna, som är lokaltidningen i Oskarshamn som har tittat på varifrån i Kanada uranbränslet till Oskarshamns kärnkraftverk kommer. Man har följt hela processen, tittat på gruvbrytningen, tittat på upparbetningen och de problem som orsakas i varje steg av kärnkraftscykeln. När jag läser miljöministerns svar slås jag av bristen på vilja att engagera sig i den här frågan. Man har från Miljödepartementets sida uppenbarligen viljan att bara skjuta över frågan till någon annan, nämligen till dem som köper in kärnbränslet. Det är ett lätt sätt att slippa ta ansvar i en viktig fråga. Jag kan notera att det är en slående skillnad jämfört med hanteringen av biobränslen, som också är ett bränsle som produceras i andra länder och som ger energi i Sverige. Där kom regeringen med en proposition ganska nyligen som handlar om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen. Där har man varit beredd att gå in och titta på produktionsmetoder, titta på vilka effekter produktionen får i andra länder och hur mycket koldioxidutsläpp det blir. Om odlingen görs på skyddad naturmark anser man inte att det är ett hållbart bränsle. Jag vill gärna fråga miljöministern varför det är en så stor skillnad i miljöministerns värld mellan biobränslen där man ska gå in, ha en kontroll och kräva redovisning och kärnbränslen där det inte finns något sådant behov.

Anf. 16 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Låt mig fokusera som Per Bolund på frågan om uranet och uranbrytningen och de problem som därvid kan uppstå. Jag är en av de få kanske som har varit i en urangruva och är tillbaka här välbehållen. Jag tror att Per Bolund har rätt i att det finns problem med säkerhet och miljö i länder som Ryssland, Kazakstan och Namibia framför allt. Men de problemen är, som det står i interpellationssvaret, gemensamma för de flesta typer av gruvbrytning vare sig man bryter uran eller annat. Sedan tillkommer det några problem beträffande uran, det ska jag villigt erkänna. Men i huvudsak är miljöproblemen desamma. Frågan är egentligen: Vad ska man dra för slutsats av detta? Vi kan säga att vi bara ska köpa från välfärdsstater som Australien och Kanada som har ungefär samma folkhälsostandard, normer och krav som Sverige. Det är inte någon större skillnad. Ska vi göra det? Ja, men det löser inte problemet med att det är dålig miljö. Då kommer efterfrågan på uran från dessa två länder att stiga. Priserna på uran från dessa två länder går upp, och då kommer en del länder att avstå från att köpa från Australien och Kanada och i stället vända sig till Kazakstan, Ryssland och Namibia. Om Sverige slutar köpa uran från Ryssland, Kazakstan och Namibia kommer det inte att förbättra situationen där, utan tvärtom. Våra företag som Vattenfall, Eon och Fortum har säkert högre standard och större krav på Global Compact-beteende än många andra. Den slutsats som Per Bolund inte riktigt vill uttala men som ändå hela tiden finns i hans argumentation är att vi ska ta våra händer ifrån att importera uran från de här länderna. Jag menar att det inte minskar efterfrågan på uran från de länderna. Det blir genom handelsomfördelning lite andra köpare. Det andra är att miljön i de länderna inte skulle vinna på det utan förlora. Jag kan hålla med om att vare sig det gäller barnarbete eller säkerhet i gruvor eller andra problem i utvecklingsländer och Ryssland är det inte handelspolitik som är instrumentet, utan det är att arbeta via ILO, WHO och andra organisationer. Det är där man ska sätta in stöten. Det är de organisationerna man ska använda sig av. Global Compact är ett instrument.

Anf. 17 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Jag välkomnar självklart varje debatt med Per Bolund. Jag tycker att det var helt naturligt att slå ihop svaren därför att de båda berör problem som hänger ihop med kärnkraften. Det finns inte på något sätt en ovilja att diskutera varje enskilt problem för sig. Nu blir det ändå inte en bred diskussion i dag därför att Per Bolund väljer att göra den smalare. Flera av de påståenden som görs i interpellationen om utsläppsdoserna i kärnkraftverken tycker jag inte har täckning. Det är ett skäl till att föra en ordentlig debatt om det. Om det nu var en fråga eller ett påstående vet jag inte, men Per Bolund menade att jag skulle vilja väja för debatten av det skälet att vi vill hålla ansvaret så långt ifrån som möjligt. Det är precis tvärtom. Jag tycker att ansvaret ska läggas där det hör hemma. Jag tänker inte gå in och ta över ett ansvar som kärnkraftsbolagen har. Det skulle vara att minska trycket i tummen på ögat på kärnkraftsbolagen när det gäller ansvaret för kärnbränsleförsörjningen. Där är det ett faktum, som jag säger i interpellationssvaret, att Vattenfall och Eon är de som har det fulla ansvaret. Mitt agerande som miljöminister kommer inte på något sätt att minska eller frånta dem det ansvaret. Det riktiga sättet att arbeta är att, i stället för att gå in och ta över en del av ansvaret eller en del av aktiviteterna, lägga ansvaret på dem och se till att det följs upp av de tillsynsmöjligheter som är berörda. Sedan kan jag också bara konstatera att mycket högre säkerhetskrav gäller när det handlar om biobränslet och kärnbränslet som helhet, både för kärnkraften som helhet och för bränslet. Det är alltså inte fråga om det. Däremot är det ett faktum att de höga krav som ska gälla för uranbrytning som bolagen nu regelbundet följer upp också följs. Det sker genom att Vattenfall och OKG:s kraftgrupp, som du nämnde, reser till de gruvor det är fråga om och inspekterar på plats. Man gör också uppföljningar med berörda myndigheter, och man går igenom läget i de samhällen som finns runt omkring. Det finns det FN-arbete jag redovisar, och det finns det arbete som görs i andra internationella forum. Till sist går frågan tillbaka till Per Bolund. Det är ett faktum att alla problem ändå inte kan bli lösta på en gång vare sig i uranbrytning eller, precis som Carl B Hamilton riktigt påpekade, i annan mineralutvinning. Är det en bredare princip att vi ska avstå ifrån att importera till exempel mineral från länder som Namibia, som vi vet fortfarande befinner sig i en ekonomisk situation där man arbetar hårt med att lösa problem? Ska vi medverka till att skapa ännu sämre ekonomiska förutsättningar att göra någonting, för att trygga vårt samvete? Ska vi för att veta att vi inte är en del i problemet avstå från import? Om det gäller uranbrytning, ska det gälla också i andra sammanhang? Frågan går alltså tillbaka till Per Bolund: Vad är egentligen lösningen på miljöproblem som vi vet finns internationellt och som gäller annan verksamhet? Är det att begära utträde ur världen, eller är det att delta i ett arbete för att faktiskt skapa bättre förutsättningar för att lösa problemen?

Anf. 18 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Till att börja med måste jag bemöta det påstående som har kommit både från miljöministern och Carl B Hamilton om att det inte skulle vara någon större skillnad mellan uranbrytning och vanlig mineralbrytning. Jag tror att det för de flesta är ganska självklart att det är stor skillnad mellan hantering av radioaktiva ämnen som sprider strålning omkring sig och mineraler som är mer stabila och inte har de problemen. Det är bland annat skälet till att vi har en speciell strålskyddslagstiftning i Sverige, att det finns speciella villkor som gäller för strålande material och att man inte behöver ha samma försiktighetsprinciper när det gäller andra material. Det trodde jag var en självklarhet vi alla kunde vara eniga om. Det är faktiskt speciella villkor som gäller när det handlar om utvinning och hantering av radioaktiva material. Sedan får jag från bägge håll frågan om vårt förslag är att man ska sluta importera. Självklart är det detta i förlängningen. Vi vill inte ha någon kärnkraft i Sverige, och det skulle göra att vi också blir oberoende av uranimport från andra länder. På det sättet skulle man alltså kunna lösa detta problem. Man skulle inte behöva vara beroende av smutsig verksamhet i andra länder. Men det är inte det som är poängen i min interpellation, utan det är just om man från regeringens sida är beredd att vidta några åtgärder för att säkerställa att det blir större säkerhet, mindre miljöpåverkan och mindre hälsoeffekter på de ställen som svenskt kärnbränsle kommer ifrån. Jag gjorde en jämförelse med hanteringen av biodrivmedel, där man har varit beredd att faktiskt ställa krav och säga att biodrivmedel bara är hållbara om de uppfyller dessa kriterier. Jag kan inte se någon världsvid, principiell skillnad mellan att ställa krav på biodrivmedel och att ställa krav också på kärnbränslen och att vissa kriterier måste uppfyllas för att det ska godkännas i svensk energiproduktion. Jag tycker också att det är en konstig hållning att man genom att ställa krav på att vissa kriterier ska uppfyllas på något sätt skulle förstöra för de länder som detta bränsle kommer ifrån. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. På samma sätt skulle vi kunna säga att krav på biodrivmedel riskerar att driva bort vissa marknader, och det skulle med miljöministerns egen terminologi skapa fattigdom. Jag tycker att det är ett horribelt sätt att tänka. Självklart måste vi ställa krav på de produkter vi köper. Vi ställer väl alla krav på oss själva att vara medvetna konsumenter när vi handlar, och det måste gälla även när det handlar om storskalig upphandling. Man måste också ställa krav på att man har en godtagbar säkerhet och en godtagbar miljöhänsyn på de marknader man handlar ifrån. Jag tycker att det är väldigt rimligt att man också från den svenska regeringens sida säkerställer att det finns godtagbara kriterier för vad som är miljömässigt acceptabelt kärnbränsle så länge vi nu är beroende av kärnkraften. Jag vänder mig också emot att det skulle vara någon världsvid skillnad mellan utvecklingsländer och industrialiserade länder. Som jag hänvisade till finns det många rapporter även från industrialiserade länder som Kanada och Australien som visar på vilka hälsoeffekter och miljöeffekter uranbrytning får i dessa länder. I Kanada finns det många exempel på hur ursprungsbefolkningen har flyttats från sina marker för att man ska sätta i gång uranbrytning. Det finns exempel på svår förorening av miljön i närheten av dessa urangruvor. Det finns exempel där urangruvor har blivit översvämmade och vattnet har fört med sig stora mängder radioaktivitet ut i den omliggande miljön. Man kan också visa att det finns höga sjuklighetstal i närheten av kärnanläggningar. När vi ser dessa problem har vi också ett ansvar att agera. När man nu som regeringen vill både fortsätta att vara beroende av kärnkraft i Sverige och till och med ge möjlighet att utöka den svenska kärnkraften har man faktiskt också ett ansvar att ge någon form av svar på frågan hur man ska hantera problemen. Det är ur denna synvinkel jag tycker att det är märkligt att miljöministern försöker ducka för ansvaret och inte är beredd att ställa några särskilda krav eller ens göra några undersökningar om hur situationen ser ut i de länder vi får kärnbränsle ifrån. Han hänvisar i stället ansvaret helt och hållet till de bolag som köper in kärnbränslet, och det tycker jag är en ansvarslös hållning.

Anf. 19 Carl B Hamilton (Fp)

Herr talman! Jag tycker att Per Bolund gick lite väl långt nu. Jag tror ändå att man får utgå ifrån att det i välskötta länder som Australien och Kanada, med en folkhälsopolitik som är ungefär densamma som i Sverige, inte är riktigt samma villkor som i Namibia eller Kazakstan. Kan man inte se dessa skillnader tycker jag att man är illa ute. Sedan är frågan: Vad är åtgärden? Ska man stanna kvar? Ja, det menar jag att man ska, om det så gäller att stanna kvar i länder som producerar kaffe. Man ska inte avstå från att köpa kaffe eller avstå från att köpa andra produkter som kommer från länder som är mindre utvecklade än Sverige, utan man ska stanna kvar och ställa krav - via bolag, via internationella organisationer och också kanske via biståndsgivningen. Där vacklar dock Per Bolund; vi vet inte riktigt vilken som egentligen är hans position. Han kryper nämligen ur frågan genom att säga att de vill avskaffa kärnkraften i Sverige, och därför ska vi inte behöva importera och inte heller producera i Sverige. Frågan är dock alltså: Vad gör man? Vill Per Bolund att vi ska sluta köpa ifrån u-länder? Om Australien och Kanada och de andra länderna beslutar sig för att de tycker att deras länder ska producera vissa varor, eller i detta fall bryta uran, ska vi i Sverige då överpröva det och säga: Nej, ni vet inte ert eget bästa, ni som är demokrater i Australien eller Kanada. Ni har inte fattat vad som är bäst för era länder. Visserligen är ni demokratier som har varit demokratier längre än Sverige, men ni har inte förstått saker och ting lika bra som vi i Sverige har förstått dem. Därför bör ni sluta med uranbrytning i Australien och Kanada. Jag tror att det är en fullständigt omöjlig linje att hävda, och jag tycker att det är nästan lite pinsamt att behöva höra den i Sveriges riksdag.

Anf. 20 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Det ligger på något sätt i Per Bolunds affärsidé att han måste visa att det är oerhörda skillnader mellan honom och regeringen när det gäller inställningen till säkerhetsfrågor, men min poäng är att det inte är det som är skillnaden mellan oss. Det är inte ambitionen i att se till att säkerhetskraven följs. Det blir så tydligt när man lyssnar på dig, Per Bolund, att du slår in - med våldsam kraft ibland - fullständigt vidöppna dörrar. Du säger lite upprört: Skulle det inte vara annorlunda för just radioaktivt material? Ursäkta, men det framgår redan av mitt interpellationssvar att det är precis så vi tycker. Det är därför vi har starkare krav när det gäller strålsäkerheten, precis som du själv nämner, och det är därför radioaktiviteten i en urangruva kräver att det är större krav på kontrollverksamhet än i andra mineralgruvor. Det är också precis vad som sker. Nästa fråga är: Smiter jag ifrån mitt ansvar när jag klart och tydligt säger att ansvaret ligger hos bolagen och att jag inte ska ta över det, men jag ska se till att de tar det? Inte heller där håller jag med om att du tar ett större säkerhetsansvar eller har högre säkerhetsambition. Det är bara det att du är lite mån om att regeringen går in och tar över en del av den aktivitet som bolagen ska stå för. Du vill naturligtvis det för att kunna fladdra lite med säkerhetsfjädrar och säga: Jag är lite bättre på säkerheten än den regering som nu sitter. Med förlov sagt tror jag att det är lite struntprat. Det är bara en skillnad dels mellan tydligheten i var ansvaret ligger och att följa upp att det ansvaret tas, dels att låtsas att vi ska ta över det ansvaret. När det sedan gäller frågan om kärnkraftsavvecklingen är, om jag förstått dig rätt, den ståndpunkt som du, Per Bolund, nu företräder en ståndpunkt med ett något passerat bästföredatum. Som jag numera förstår er säger ni ju inte att kärnkraften ska avvecklas nu, utan också ni drar ut på tiden - oklart ännu hur länge. Därför blir väl också detta en fråga att hantera för den regering som du och några till hoppas på i höst. Hur ska alltså uranbrytningen hanteras? Skulle det verkligen vara så att ni i stil med det Carl B Hamilton frågar om nu ställer upp och säger till exempel till namibierna att nu gäller helt andra krav och att vi om kraven inte uppfylls avslutar importen skulle det, tycker jag, vara ett felaktigt sätt att arbeta. Det är ett mycket riktigare sätt att säga: De här kraven gäller. Vi följer upp att de genomförs. Vi samarbetar också till exempel med ett land som Namibia för att se till att göra det möjligt. Vi använder FN-systemet för att se till att kraven ställs, att kontrollen finns, att företagen deltar i arbetet och att också berörda länder deltar i arbetet. Jag tror att det är en mycket mer konstruktiv och framgångsrik väg och är övertygad om att det, om Per Bolund mot förmodan fick möjlighet att visa vad han i verkligheten skulle göra, inte heller på den punkten skulle skilja sig särskilt mycket från det vi gör. Allt annat skulle nämligen framstå som rätt orimligt också i internationella ögon så att säga.

Anf. 21 Per Bolund (Mp)

Herr talman! I det senaste svaret säger miljöministern: Vi ställer upp krav och ser till att de genomförs. Men vad är det för krav som regeringen har ställt upp när det gäller uranutvinning och kärnbränsleframställning i andra länder? Hur har regeringen sett till att de kraven genomförs? Det jag kritiserar är just att regeringen inte har ställt upp några krav och således inte sett till att de genomförts. Man säger att det här helt och hållet är upp till de bolag som köper kärnbränslet. Fortfarande är det en häpnadsväckande skillnad. När det gäller biodrivmedel som svenska bolag köper upp i andra länder och som ska användas i det svenska energisystemet är man från regeringens sida beredd att gå in och säga: De här villkoren ska uppfyllas för att det ska gå att tala om hållbara drivmedel. När det gäller kärnbränslet har man en helt annan hållning. Jag tycker inte att det är rimligt. I stället visar det på en stor kluvenhet och på en ovilja att faktiskt ta ansvar på alla områden där det handlar om energiförsörjning. Det finns en stor skillnad, något som miljöministern inte verkar vilja kännas vid. När privata aktörer hanterar säkerhetsfrågor och miljöfrågor och regeringen och det offentliga inte är inblandade är det väldigt svårt att få en genomlysning, att få fram alla fakta på bordet och att se till exempel hur säkerhetskontroller går till och vilka regelverk som ska följas. Om man däremot från det offentliga går in och ställer krav finns det så mycket större möjligheter att få en bred genomlysning av de hälsoeffekter vi pratar om när det gäller alla de länder som Sverige är beroende av att importera uran från. Vad är det för miljöproblem som orsakas på de platserna? Här skulle staten och det offentliga kunna gå in och se till att fakta kommer på bordet och att vi får en genomlysning så att vi vet vad som är problembilden och kan komma med förslag till åtgärder för att underlätta. Jag måste säga att jag är besviken på att miljöministern är beredd att gå in och ställa krav på vissa områden medan han när det gäller kärnbränslet är helt ovillig att ta något som helst steg i den riktningen. Det tycker jag är en oansvarig politik.

Anf. 22 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Jag bara konstaterar att det finns ett antal krav för uranbrytningen. Vår skyldighet, vår uppgift, är att se till att de kraven uppfylls. Det ansvaret ligger på bolagen. Vi följer upp att bolagen tar det ansvaret. Eftersom det inte fungerar helt perfekt kommer det att krävas ett fortsatt arbete inom ramen inte minst för FN-systemet för att se till att det blir en bättre kontroll och efterlevnad. Men lösningen på problemet är inte att Sverige börjar mäla sig ur det internationella systemet och på egen hand eller inom EU-systemet börjar ställa helt andra och egna krav som till sist skulle riskera att leda till handelshinder. Lösningen ligger i stället i att fortsätta samarbetet inte minst med berörda länder. Jag uppfattar att det från de ländernas regeringar finns en mycket stor vilja till samarbete inom ramen för FN-systemet och inom ramen för den kontroll som ska göras. Det är så vi arbetar och fortsatt kommer att arbeta.

den 24 mars

Interpellation

2009/10:313 Utsläpp av radioaktivitet från kärnkraftverk

av Per Bolund (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

I slutet av år 2007 visade en mycket omfattande och gedigen undersökning i Tyskland att frekvensen av leukemi var större hos barn som bodde i närheten av kärnreaktorer än hos andra barn.

Forskarna kunde inte förklara resultatet, man hittade inget känt och vetenskapligt hållbart skäl till fenomenet. Däremot överensstämmer resultatet med tidigare studier. Redan 1987 och 1989 presenterades liknande resultat i brittiska undersökningar och även i Tyskland hade tidigare forskning visat på ett samband.

Resultaten orsakade debatt i Tyskland och i samma veva presenterades två amerikanska undersökningar med liknande slutsats. Där såg man även att sjukdomsfallen var högst runt gamla reaktorer och lägre kring nyare. I närheten av nedlagda reaktorer minskade sjukdomsfallen ytterligare.

Även i Sverige har forskare iakttagit liknande fenomen. År 1997 visade en undersökning att förekomsten av leukemi var större runt Barsebäcks kärnkraftverk än i områden längre bort. Rapporten var emellertid alltför begränsad för att några slutsatser skulle kunna dras och det fanns motstridiga observationer. Någon vidare undersökning gjordes aldrig.

Miljöpartiet har tidigare begärt att en studie ska göras även i Sverige om kopplingen mellan kärnkraft och cancer, men miljöministern har då vägrat att gå med på det.

Orsaken till sambandet är fortfarande osäkert. Det ligger dock i farans riktning att misstänka att det kan bero på de rutinmässiga utsläppen av radioaktiva ämnen till luft och vatten som sker från kärnreaktorerna.

I den dagliga driften släpper alla reaktorer ut stora mängder gaser och spillvatten som innehåller låga nivåer av radioaktiva ämnen. Emellanåt sker också läckage och spill vid reaktorerna då radioaktiva ämnen läcker ut.

Det dominerande ämnet i utsläppen är tritium – ett ämne som hittills har ansetts vara mer eller mindre ofarligt, men som nu ifrågasätts alltmer, främst i Kanada och USA där debatten är intensiv. I en omfattande studie från den brittiska hälsomyndigheten HPA föreslås att ämnets farlighet ska uppvärderas.

Tritium förekommer i viss mån naturligt, men nivåerna i miljön har ökat kraftigt, främst till följd av provsprängningar av kärnvapen under 1950- och 1960-talen. Numera kommer utsläppen huvudsakligen från tillverkning av kärnvapen och från kärnkraftverk, upparbetningsanläggningar med mera.

Tritium sprids mycket lätt i vatten och förekommer nu i förhöjda nivåer på många ställen eftersom utsläppen är stora, sker oavbrutet och halveringstiden för ämnet är över tolv år. Ett annat ämne som ofta förekommer i utsläppen är kol-14, vilket har en halveringstid på 6 000 år.

Andra radioaktiva ämnen som släpps ut till luft och hav är cesium-134, cesium-137, kobolt-58, kobolt-60, mangan-54 och europium-152 med flera.

Det är osäkert vilken effekt dessa ämnen har på hälsa och miljö – kunskapsläget medger inte en säker riskbedömning – men samtliga återfinns regelmässigt i onaturligt höga nivåer i prover som tas runt de svenska kärnkraftverken, såväl i växter som i vatten och djur. Många av dem hittas också vanligen i förhöjda nivåer i komjölk från gårdar kring reaktorerna.

Utsläppen från kärnkraftverken har även bidragit till att göra Östersjön till världens mest radioaktiva hav och den fortsatta driften förvärrar den situationen varje dag. Radioaktiviteten består huvudsakligen av cesium-137, vilket främst anses komma från olyckan i Tjernobyl 1986, men rutinutsläppen spär på denna förorening.

Sediment i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken innehåller i dag regelmässigt lika mycket radioaktivitet per kvadratmeter som marken kring Tjernobyl gjorde efter reaktorolyckan 1986. På vissa platser, särskilt i de norra delarna av innanhavet, är nivåerna mellan fem och sju gånger högre.

Anledningen till att utsläppen från reaktorerna tillåts fortsätta är att det helt enkelt inte finns något sätt att hindra dem. Det är ofrånkomligt att luft och kylvatten blir lätt radioaktiva och en del av isotoperna är långlivade, som tritium och kol-14. Man kan inte lagra så stora mängder luft och vatten tills aktiviteten har klingat av.

Men det är inte hela sanningen. Utsläppen går att begränsa mer än vad som sker i dag med hjälp av reningsutrustning. De svenska myndigheternas förhållningssätt till utsläppen är emellertid anmärkningsvärt slappt. Statens strålskyddsinstitut (SSI) konstaterar i sin rapportering av utsläpp från svenska kärnkraftverk följande:

Utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar ger upphov till mycket låga stråldoser till människa och ligger långt under de gränsvärden SSI anger. Trots detta är utsläppen av radioaktiva ämnen i becquerel räknat relativt höga vid en internationell jämförelse av utsläpp från motsvarande anläggningar i andra länder. Anledningen är att de svenska kärnkraftverken är belägna på platser relativt långt bort från tätbebyggda området samt att de vätskeformiga utsläppen sker till en mycket stor recipient, havet. Detta innebär att de radioaktiva ämnena späds ut och att dosen till människa på så sätt blir lägre än den annars skulle ha blivit. (SSI 2005:19)

I klartext betyder detta att de svenska reaktorerna släpper ut mer radioaktivitet till vatten och luft än vad som är nödvändigt och mer än motsvarande reaktorer i andra länder. Myndigheten anser att det är acceptabelt eftersom utsläppen ligger långt under aktuella gränsvärden, att anläggningarna ligger i glesbebyggda områden och att utsläppen ändå späds ut.

Men det finns helt enkelt ingen säker nivå av radioaktivitet. International Commission on Radiological Protection (ICRP) – Internationella strålskyddskommissionen – skriver så här i frågan:

In fact, conceptually, there is no level below which radiation is safe or safe enough. The responsible radiation principle is to minimize unnecessary exposures. Thus for those anthropogenic radioactive materials (generated as a result of human nuclear industries especially nuclear power and weapons) the goal should be to capture and isolate all of the wastes, not deliberately disperse them into the public space.

Strålskyddsmyndighetens uttalande är anmärkningsvärt även på ett annat sätt. Enligt det internationella atomenergiorganet IAEA:s säkerhetsnormer ska nationella gränsvärden för radioaktiva utsläpp sättas så lågt som tekniskt och praktiskt möjligt.

Om utsläppen från svenska reaktorer är betydligt högre än från reaktorer i andra länder, och de ändå är långt under gränsvärdena, kan IAEA:s norm knappast anses vara uppfylld. Det förefaller både möjligt och eftersträvansvärt att sänka de svenska gränsvärdena avsevärt.

Med anledning av detta vill jag fråga miljöministern:

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att skärpa kraven på de rutinmässiga utsläppen av radioaktivitet från de svenska kärnkraftverken?

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att gränsvärdena för radioaktiva utsläpp från svenska kärnkraftverk ska sänkas till lägsta tekniskt och praktiskt möjliga nivå i enlighet med IAEA:s säkerhetsnormer?