Utredningssystem beträffande brott begångna av poliser

Fru talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag avser att lägga fram ett förslag om att skapa en fristående myndighet som utreder misstänkta brott begångna av poliser och åklagare och i så fall hur tidsplaneringen för ett sådant förslag ser ut. Två utredningar, varav en parlamentarisk, har oberoende av varandra kommit till ställningstagandet att en fristående myndighet inte bör inrättas. Den senaste, Internutredningsutredningen, som tillsattes under Thomas Bodströms tid som justitieminister, hade i uppdrag att presentera ett förslag till hur ett från polisen och åklagarväsendet fristående och oberoende utredningsorgan för handläggning av brottsutredningar om anställda inom polisen och om åklagare skulle kunna vara utformat och organiserat. Utredningen redovisade sina ställningstaganden år 2007. I betänkandet konstateras att internutredningsverksamheten präglas av professionalism och objektivitet. Det främsta skälet för att skapa en fristående myndighet är enligt utredningen att en sådan myndighet skulle framstå som oberoende och därmed ännu mer förtroendeingivande. Eftersom en sådan myndighet skulle vara beroende av att rekrytera personal från polis- och åklagarväsendet och behöva ta hjälp av polisen för bland annat tekniska utredningar och specialistkompetens, skulle den dock i praktiken inte bli så fristående. Utredningen förordar därför inte att en sådan myndighet inrättas utan att internutredningsverksamheten på ett tydligare sätt än i dag skiljs från övrig polisverksamhet och samlas i en organisation inom Rikspolisstyrelsen. Majoriteten av remissinstanserna, bland annat Justitieombudsmannen, delar utredningens bedömning att en fristående myndighet inte bör inrättas. Ett stort antal remissinstanser har i stället instämt i förslaget att verksamheten bör skiljas från polismyndigheterna och i stället samlas i Rikspolisstyrelsen. Även regeringen anser att en väl fungerande och förtroendeingivande organisation kan skapas inom polisorganisationen om verksamheten organiseras på så sätt att den samlas inom Rikspolisstyrelsen och blir tydligt avskild från den övriga operativa verksamheten. På så sätt kommer det, till skillnad från i dag, inte att vara anställda vid samma myndighet som utreder brott begångna av kolleger. Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett och föreslagit hur verksamheten kan flyttas från polismyndigheterna till en fristående enhet inom Rikspolisstyrelsen. Ändringsförslagen bereds nu inom Regeringskansliet, och min ambition är att ändringarna ska beslutas under våren 2010.

Fru talman! I går lades ett oerhört kritiserat förslag fram, nämligen att föräldrar ska bli skadeståndsskyldiga för vad deras barn gör. Jag ska inte diskutera det här och nu utan bara säga att det då inte var några problem alls att lägga fram ett förslag som blivit så massivt kritiserat. Jag tror att alla vi som har följt Beatrice Ask har kunnat konstatera att hon använder utredningar och remissinstanser efter vad som passar bäst. Utredningar och remissinstanser är dock inte ett alibi för att kunna argumentera i olika frågor. Beatrice Ask, om du skulle ha följt samma princip som du gjorde i går vill man naturligtvis veta vad du vill när det gäller de fristående myndigheterna och vad du tycker är bäst i stället för att du gömmer dig bakom vad vissa har sagt i en utredning eller ett remissvar. Detta är nämligen en politisk fråga. Det är en fråga om allmänhetens förtroende, som du själv har sagt är så viktigt när det gäller påföljdsfrågan. Då handlar det bara om allmänhetens förtroende, trots att förslaget enligt utredningen inte leder fram till en minskad brottslighet. Du förstår själv att det inte går att svaja på det sätt du gör, Beatrice Ask, och använda remissinstanser och utredningar när det passar och i andra fall tycka att man kan köra över dem, för de spelar ingen roll. I detta fall handlar det om lite politisk vilja. Jag har under denna mandatperiod gång efter annan sagt att det egentligen inte är de saker du gör jag vill kritisera. Det är ganska få saker, och många saker är vi överens om. Framför allt är det många saker som vi påbörjade. Vi har ingen allvarlig kritik mot de flesta av dessa förslag, utan det vi kritiserar är passiviteten, handlingsförlamningen, den politiska viljan och insikten i de problem som finns i rättsväsendet. Här har vi en fråga som år efter år plågar rättsväsendet och får allmänhetens förtroende gentemot rättsväsendet att minska. Det handlar alltså om när poliser begår brott. Det handlar om fall som Osmo Vallo, Johanfallet i Göteborg och nuvarande polischefen Göran Lindberg, som är häktad. Då kommer dessa frågor upp, frågor som: Finns det verkligen en oberoende utredning när det gäller detta? Jag ska säga att jag inte riktar direkt kritik mot det; jag företräder faktiskt flera poliser just nu som är misstänkta för brott. Jag har inte en saklig kritik, utan jag tycker att det fungerar bra. Men det är oerhört skadligt att just detta inte har en förankring hos allmänheten. Polisen har nämligen ett våldsmonopol gentemot våra egna medborgare, och därför är det viktigt att det inte på något sätt får finnas misstankar om att det inte går rätt till. Just här är det alltså viktigt med allmänhetens förtroende och viktigt att få ett system som inte bara fungerar utan även innebär att vi slipper dessa ständiga diskussioner - och de kommer att fortsätta. De kommer att fortsätta så länge vi har ett system där trots allt poliser utreder poliser. Detta är nämligen ett system som det har visat sig att många andra länder har samma diskussion om, och det är därför man i andra länder har bytt till det system som vi själva vill göra. Det ska vara en fristående myndighet som utreder när det är poliser som är misstänkta för brott. Utredningen kan få arbeta i lugn och ro och slippa den debatt som samtidigt pågår om att det inte går rätt till och att poliser skyddar poliser. Det är den stora poängen, och det jag efterfrågar är just lite politisk vilja och kraft i frågan.

Fru talman! Jag tänker inte ägna mig åt att recensera min motdebattör. Det är inte så att man svajar eller inte vill någonting om man inte tycker likadant som Thomas Bodström. Det är viktigt att vi har kvalitet, oberoende och professionalitet i brottsutredningar. Särskilt viktigt är det naturligtvis när det finns anställda inom polisen som misstänks. Just därför tycker jag att man ska vara saklig. Två utredningar har gått igenom frågan och kommit fram till att en särskild myndighet endast skulle ge intryck av att vara bättre. Thomas Bodström säger att så länge poliser utreder poliser blir det ifrågasatt. Ja, vem ska annars utreda? Den som sätter sig in i frågan kan konstatera att även om du hittar på en ny myndighet kommer det att vara poliser och åklagare som man får ta in för att genomföra utredningarna. Det är något slags lurendrejeri som du pysslar med när du vill bygga en myndighet som inte alls är central. Däremot, och det tar jag på stort allvar, har man i utredningarna och remissvaren pekat på att det är viktigt att ytterligare skapa distans mellan den polis som arbetar operativt och utredningarna. Man har också föreslagit hur det ska gå till, och vi har bett Rikspolisstyrelsen att arbeta med förslag för att på central nivå få en mer oberoende och självständig enhet som ägnar sig åt den här typen av brottsutredningar. Sedan kan jag inte, och det vet Thomas Bodström mycket väl, kommentera enskilda ärenden, framför allt inte när de pågår. Jag vill ändå säga att när det gäller den pensionerade förre länspolismästaren är det tack vare polisens enträgna arbete som missförhållandena har kommit i dagern. Jag tycker att man ska ge polisen det erkännandet att utan ett spaningsarbete och gediget gjorda utredningar hade vi inte haft annat att gå på än de utnämningar och annat som har skett. Jag tycker att man ska erkänna att polisen i det här fallet gjort ett seriöst arbete. Även om vi från riksdagens sida många gånger, även jag då jag suttit i riksdagen, har ansett att det vore bra med en särskild myndighet kommer man efter att ha tittat på frågan i sak fram till att vill vi ha hög kvalitet, oberoende och professionalitet är inte lösningen en särskild myndighet. Däremot mer distans, mer självständighet i organisationen, och det är vi på väg att sätta på plats. Det är viktigt att hålla kvalitet i det här, men man ska inte inbilla sig att man i sak åstadkommer något med en särskild myndighet. De utredningar som har gjorts i två omgångar och som diskuterats mycket visar att det inte är en enstaka ny myndighet som efterfrågas utan kvalitet i utredningarna. Vare sig man vill det eller inte är det poliser och åklagare som måste arbeta med dessa ärenden, även om de antagligen inte ska kallas för utredare. Vi arbetar med de förslag som vi har fått från utredningar och remissarbete och med det underlag som Rikspolisstyrelsen har tagit fram för hur detta ska åstadkommas, och jag avser att genomföra det någorlunda snart.

Fru talman! Nej, det jag sade var att man inte kunde använda remissinstanser lite som det passar. Antingen tar man det på stort allvar eller inte, och det gjorde man inte igår från regeringens och Beatrice Asks sida. Den 11 februari 2010 behöver man inte bry sig om remissinstanser, men den 12 februari 2010 är det utredningar och remissinstanser som avgör allting. Det inger inte förtroende, Beatrice Ask, att argumentera på ett sätt på en torsdag och på ett annat sätt en fredag. Då tappar man förtroendet för ditt sätt att argumentera. Men det här handlar inte om det. Det är väldigt enkelt: Antingen ska vi ha ett system där brott som poliser är misstänkta för utreds inom polisorganisationen, eller så ska vi ha ett system där brott som poliser är misstänkta för utreds utanför polisorganisationen. Då tror jag att alla förstår att det finns många fördelar med att det inte utreds inom samma polisorganisation som poliserna arbetar i eller samma polismyndighet. Då är det mycket bättre att flytta det utanför. Jag råder dig, Beatrice Ask - nu är det inte så många månader kvar till valet, och vi inte vet vad som händer - att titta hur det ser ut i Norge och Danmark. Där har man det här systemet. Ministrar i Norge och Danmark är väldigt nöjda med det systemet. Det är någonting som vi kan dra lärdom av. Det är länder som har ungefär samma samhällsstruktur och samma problem som vi. Där finns det alltså klara fördelar. Nu vill man från regeringens sida lägga det här inom den högsta delen av polisen, RPS. Det tror jag är mycket sämre än det vi har i dag, ett system där det ändå finns fristående utredningsenheter. Men att lägga det under den högsta ledningen inom polisen tror jag verkligen kommer att skapa en förtroendeklyfta. De om några är bäst och är de som kanske mest är beroende av att allmänhetens förtroende är starkt och som har ett egenintresse. Det kommer att bli en diskussion om att det är RPS som har det. Då är det bättre att låta det vara som det är. Det finns ändå många som gör ett bra arbete. Jag har inte bett om några kommentarer, jag har sagt att det blir diskussioner om det. Det var ganska intressant att det ändå kom kommentarer om just det här fallet. Jag ska däremot inte kommentera dem. Jag kan bara säga att efter Osmo Vallo- och Johanfallen och det som skett i Pernillafallet, där det är polisen som eventuellt har raderat ut uppgifter och som kommer att utredas av andra poliser, kommer det också att bli diskussioner. Det är därför så viktigt att vi har det utanför polisorganisationen och inte innanför som vi har i dag.

Fru talman! Jag vill börja med att rätta Thomas Bodström på en punkt som han tog upp i sitt förra inlägg, nämligen påståendet att förtroendet för rättsväsendet sjunker. Det är precis tvärtom. Den nationella trygghetsundersökningen visar mycket tydligt att under de senaste åren har tilltron både till rättsväsendet som helhet och till polisen ökat. Tilltron till polisen är väldigt stor redan i utgångsläget. Den här typen av falska budskap om att förtroendet sjunker kan vi kanske ta med en viss nypa salt. Det är inte heller så att nu vill justitieministern lägga det här inom polisen. Vi har organisationer redan i dag inom polisen för det här. Det kanske finns anledning att informera Thomas Bodström om hur det går till. När poliser misstänks för brott eller felaktigt agerande finns det redan i dag särskilda regler. Sådana ärenden ska omedelbart överlämnas till en åklagare vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål. Polisen ska omedelbart vidta åtgärder som brådskande avspärrning av en brottsplats och allt vad man nu kan tänka sig, och en förundersökning ska bedrivas särskilt skyndsamt. De här brottsutredningarna sker vid särskilda utredningsenheter som finns på sex polismyndigheter runt om i landet. Förhör ska hållas av undersökningsledaren eller av en polis som tjänstgör vid en sådan enhet. Förhöret får aldrig hållas av en polis som tjänstgör vid samma myndighet som den som berörs. Genom de ändringar som jag tidigare nämnde, som innebär att man ytterligare tar avstånd från de lokala och regionala polismyndigheterna, får vi en definitiv åtskillnad där det inte finns någon möjlighet att en utredningsledare är kopplad eller har någon beröring med den som är misstänkt för ett brott. Samtidigt försäkrar man sig om att ta vara på den kompetens och professionalitet som finns inom polisen när det gäller brottsutredningar. Det är alldeles uppenbart att Thomas Bodström struntar i två utredningar, varav han har tillsatt en själv, som såvitt jag kan bedöma har arbetat väldigt seriöst. En utredning var dessutom parlamentarisk. Vidare struntar Thomas Bodström i de synpunkter som kom fram i de här utredningarna och diskussionen, nämligen att det inte är någon annan poäng med en särskild myndighet än att det verkar som att det skulle vara bättre. Man lägger resurser på att bygga upp en kuliss, men i sak åstadkommer man inte högre kvalitet, mer objektivitet, mer professionalism. Det kanske är det som är skillnaden mellan socialdemokratisk politik och den politik vi för i alliansregeringen. Jag är mer intresserad av resultat, av att försäkra mig om att när personal, exempelvis inom polisen, misstänks för brott ska man använda all den kompetens man har för att verkligen ta reda på sanningen och få fram fakta. Det är det viktiga för mig, inte huruvida det verkar som att det kunde vara lite mer oberoende. Jag tycker att man ska ta intryck av synpunkter i alla typer av frågor, och nu är ju världen sådan att det finns mer än en synpunkt. Det finns också de som tycker att det vore bra med en sådan här symbolreform. Men jag delar inte den uppfattningen, därför att jag är intresserad av kvalitet i sak när det gäller utredningar av brott.

Fru talman! Nu finns det några åhörare här, och jag kan försäkra att ingen hörde mig säga att förtroendet sjunker, för jag sade aldrig det. Man kan inte påstå att motdebattören säger något och sedan argumentera emot det som man själv har hittat på. Då inger det ännu mindre förtroende, Beatrice Ask. Det jag sade och det jag menar är att det påverkar förtroendet för hur polisen arbetar med det här, vilket är något helt annat, och att det naturligtvis riskerar att sjunka. Jag sade att regeringen och Beatrice Ask argumenterar på ett sätt torsdagen den 11 februari när det gäller remissinstanser och på ett annat sätt fredagen den 12 februari. Det är samma sak när det gäller, som du säger, kvalitet i sak. Förra veckan sade du: Visserligen leder den här propositionen inte till färre brott, men vi vill lägga fram den ändå. Den här veckan säger du att förtroende och så vidare inte har någon betydelse utan bara kvalitet i sak. Det som sades förra veckan gäller inte den här veckan. Det som sades i går gäller inte i dag. Du förstår själv, Beatrice Ask, hur svajigt det här låter. Sedan är det väldigt intressant att du berättar för mig hur de här polisutredningarna går till. Jag företräder alltså poliser just i sådana utredningar. Jag har nu i dagarna varit på polisförhör och kunnat följa de poliser som är misstänkta för brott. Det finns nämligen ytterligare en problematik här, förutom allmänhetens förtroende, och det är att de poliser som misstänks för brott, om det inte leder till åtal eller om de blir frikända, får höra att det bara är för att det är poliser som utreder poliser. De blir inte friade på samma sätt som andra. Det märker man när man pratar med dessa poliser, när man företräder dem som advokat, när man ser hur de lider under brottsutredningarna. De liksom alla andra har rätt att bli friade för alltid om det inte finns tillräckliga bevis eller grund för åtal. Detta är alltså för att stärka allmänhetens förtroende men också av omtanke om de poliser som är misstänkta för brott.

Fru talman! Äntligen fick jag ett enda exempel på någon fördel som Thomas Bodström kan se med en särskild myndighet, utöver att det skulle verka som att det var lite bättre. Det var faktiskt lite substans i detta att det kunde kännas lite bättre för den som varit misstänkt för brott men blivit friad att kunna säga att det inte var polisens organisation som utredde brottet. Det var i alla fall ett bra exempel. Det som är så uppenbart i den här diskussionen är att Thomas Bodström när det gäller kvalitet i utredningar av poliser som är misstänkta för brott inte har några sakargument för att inrätta en särskild myndighet. Det ligger precis i linje med vad utredningarna visat. Utredningarna konstaterar, och det kan vara sorgligt att det är så, att det inte är någon fördel med att bilda en särskild myndighet. Det som är viktigt är att se till att utredningarna bedrivs snabbt, skyndsamt och med objektivitet. Oavsett vilken organisation man väljer är man tvingad att använda professionell kompetens, och då får man rekrytera folk från polis och åklagare. Vad regeringen nu gör är att vi utifrån två gedigna utredningar och de synpunkter som har inkommit arbetar fram förslag till förändringar av den ordning som i dag gäller, att poliser utreds vid sex olika utredningsenheter runt om i landet, till en mer oberoende och självständig enhet vid Rikspolisstyrelsen. Det är detta förslag vi kommer att arbeta med. Det ger möjligen ytterligare lite bättre utredningar än hittills, och det är viktigt. Det är i vart fall något som substantiellt leder framåt och inte bara handlar om att måla upp en bild.