Utredning av utredningsbara brott

Fru talman! Krister Hammarbergh har frågat mig om jag delar uppfattningen att utredningsbara brott ska utredas av polisen och vilka åtgärder jag i så fall tänker vidta gentemot Polismyndigheten för att detta ska ske. Han har också frågat hur jag tänker agera för att återkopplingen till brottsoffer ska förbättras och för att polisen alltid ska redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits i ett ärende och ge information om motiven till att ett ärende läggs ned.

I rättegångsbalkens 23 kapitel föreskrivs att förundersökning ska inledas om det finns skäl att anta att ett brott som lyder under allmänt åtal har begåtts. Det anges också att förundersökning inte behöver inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Lagen säger alltså att utredningsbara brott ska utredas. Regeringen har inga planer på några ändringar i detta avseende.

Utvecklingen i omvärlden, med en alltmer komplex och it-relaterad brottslighet, ökad migration och internationalisering samt ökad aktivitet hos den organiserade brottsligheten, ställer dock polisen inför stora resursmässiga och kompetensmässiga utmaningar. Det främsta syftet med ombildningen av polisen till en myndighet den 1 januari 2015 var att stärka polisens förmåga att bekämpa brott. Polismyndigheten har nu fattat ett stort antal nationella beslut som syftar till ett mer enhetligt och effektivt förundersökningsarbete och ökad lagföring. I samband med detta görs också en översyn av polisens rutiner för återkoppling till målsägande. Jag kommer att noga följa myndighetens arbete med att genomföra dessa beslut.

Det är också viktigt att Polismyndigheten får möjlighet att öka sina personella resurser. Regeringen har därför i budgetpropositionen föreslagit ett tillskott till myndigheten på sammanlagt drygt 2 miljarder kronor under perioden 2017-2020.

Fru talman! Jag ska pliktskyldigast tacka för svaret. Om inte kvaliteten på svaren på skriftliga frågor ökar kommer statsrådet att få ägna mycket tid här i kammaren åt uppföljande interpellationer.

"Du ska dö!" En ganska ung kille drar fram en pistol och pressar pipan mot en äldre man. Han känner sig förnedrad. Detta hände i somras i Malmö.

Mannen lyckas ta sig till sin bil med sin hustru. Han ringer 112, och polisen är snabbt på plats. Man hittar inte killarna, men så småningom får man ett spår och ska göra en fotokonfrontation före midsommar. Dagen därpå ringer utredaren tillbaka. Man hinner inte med före midsommar. Det är semester.

Trots att brottsoffret försöker få tag på utredaren många gånger dröjer det två månader innan polisen hör av sig igen. Till slut ringer utredaren upp och förklarar att han varit på semester. Dagen efter kommer brevet från polisen: Ärendet är nedlagt. Vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet. Ytterligare utredning kan inte antas ändra på det.

Det här är ett brev som brottsoffer väldigt ofta möts av. Kanske har det varit så under alltför lång tid. Det har ofta rört mängdbrott, som bostadsinbrott, men även förmögenhetsbrott. Många bensinstationsägare har frustrerat kunnat konstatera att fast man har bildupptagningar på dem som har smitit och regelmässigt smiter utreder polisen inte brotten. I stället får man brevet: Ärendet är nedlagt. Vidtagna åtgärder har inte lett till att någon kan misstänkas för brottet.

Det som är slående med de här brotten är just att de är utredningsbara och borde utredas. Det går att gå vidare. Men i dag möts vi alltför ofta av bilden att man faktiskt inte vidtar alla de åtgärder som man skulle kunna vidta. Man vidtar inte ens de enklaste åtgärderna. Det här är ett problem, naturligtvis också för brottsoffrets del. Vi borde se till att de som systematiskt ägnar sig åt brottslighet lagförs. Men gör polisen inte sitt jobb kommer de aldrig att lagföras.

Det som verkar ha hänt under den senaste tiden, och som gör det hela än mer skrämmande, är att även våldsbrott - allvarliga brott som dödshotet jag nämnde eller en våldtäkt - inte lett till vidare åtgärd från polisen, även om man haft bevis och haft DNA. Det är en ohållbar situation, och den måste förändras. Det är anledningen till att jag har ställt den här interpellationen till statsrådet om huruvida utredningsbara brott ska utredas.

Jag är fullt medveten om att polisen har haft en besvärlig situation under migrationskrisen. Men det är inte en förklaring till varför den utredande delen av polisen inte har vidtagit de här åtgärderna. Huvudsakligen är det ju ingripandesidan inom polisen som har fått sätta till resurser.

Jag skulle återigen vilja ställa frågan till statsrådet: Ska utredningsbara brott utredas? Om han delar den bild som jag har, nämligen att detta i alltför stor utsträckning inte görs, vad vill då statsrådet göra åt saken?

Fru talman! Först till huvudfrågan: Utredningsbara brott ska utredas. Det är lagstiftningen som riksdagen antagit kristallklar med. Krister Hammarbergh är lika klar, och jag är lika kristallklar. Det är inte acceptabelt att utredningar där det finns bevis som skulle kunna knyta en gärningsman till ett speciellt brott läggs ned.

Jag vill inte kommentera enskilda fall, men det är väl tveksamt om det verkligen var så i det fall som Krister Hammarbergh tar upp, eller om det var så att man faktiskt inte hade hittat någon att göra fotokonfrontationen med, vilket är polisens version av det som hänt. Krister Hammarbergh ger uttryck för en annan version av det som hänt.

Oavsett vad som har hänt i det här eller andra enskilda fall ska utredningsbara brott utredas. Det är upp till mig, Krister Hammarbergh och alla andra att se till att polisen har resurser att göra det, har kompetensen att göra det och har ett arbetssätt som gör att det sker. Sedan kan det alltid någon gång på marginalen ske misstag. Men grunden måste vara att utredningsbara brott ska utredas, så att de skyldiga kan sättas bakom lås och bom eller så att en misstänkt eventuellt kan frias från misstankar.

Fru talman! Jag hade nästan förväntat mig att statsrådet skulle ta upp den pågående omorganisationen. Det hade varit ganska naturligt, för den har onekligen satt sina spår i polisens verksamhet, inte minst beroende på att de lokala ledningsresurserna under alldeles för lång tid inte varit tillsatta. Uppenbarligen måste signalerna från regeringen till rikspolischefen om att se till att få det här klart ha varit otydliga.

Jag delar statsrådets bedömning - det krävs mer resurser till polisen, både ekonomiskt och personellt. Det kommer att krävas en hel del personella resurser. Det är därför vi föreslår ungefär 1 miljard mer än vad regeringen gör. Jag är lite oroad över polisens förmåga att rent ekonomiskt klara av de förpliktelser som man nu har åtagit sig. I regeringens budgetunderlag räknas det ju med ett prognostiserat överskott på 700 miljoner kronor. Redan nu vet vi att det saknas ett par hundra miljoner för att täcka upp i den delen. Jag är alltså oroad när det gäller resurserna, och jag delar uppfattningen att det borde vara mer.

Tillbaka till frågan om utredningsbara brott. Vi har från utskottet ganska noga försökt följa de olika polisregionerna under omorganisationen. Det kom ett tydligt budskap från en av regionerna när den tidigare justitieministern Beatrice Ask deltog. Det var: Ska du inte fråga om utredningsbara brott och hur det går med brottsuppklaringen nu, som du alltid gjorde tidigare? Det var bra. Nu verkar ingen intressera sig längre.

Jag tror att vi måste börja få tillbaka ett fokus på att ha tydliga mål för vad polisen ska klara av och försöka få till stånd uppföljning av huruvida man klarar av det. Vi har i Sverige haft en debatt och en diskussion där mål för polisen ganska nedlåtande många gånger har kallats för pinnjakt. Jag tror att det är viktigt för varje verksamhet att det finns klara mål och att det går att utvärdera om man har klarat av dem. Återkoppling till brottsoffer och utredning av utredningsbara brott är en tydlig del av detta.

Min fråga till statsrådet är återigen: Vad vill statsrådet konkret göra för att se till att alla dessa utredningsbara brott utreds, vilket vi ju ändå är överens om ska ske?

Fru talman! Politik är en spännande konst, och det har varit en spännande dag för mig. Precis innan jag gick till riksdagen för att debattera med Krister Hammarbergh blev jag intervjuad i Sydsvenskan. Polisfacket i Region Syd anklagar mig för att omorganisationen och chefstillsättningarna har gått för snabbt. Man har inte hunnit med. Så kommer jag hit till riksdagen och blir anklagad av Krister Hammarbergh för att omorganisationen och chefstillsättningarna har gått för långsamt. Framtiden får väl utvisa om det är Krister Hammarbergh eller polisfacket som har rätt i det här avseendet, eller om det möjligtvis är så att chefstillsättningarna och omorganisationen har gjorts enligt den tidtabell som jag, Krister Hammarbergh och polisfacket har varit överens om. Det överlåter jag åt betraktaren och framtiden att avgöra.

Jag tror att man ska vara varsam med att blanda ihop pinnjakt och målsättningar för polisen. Vi ska ha utvärderbara mål. Vi ska kunna jämföra hur en viss form av polisverksamhet bedrivs i olika delar av landet. Där är vi överens. Däremot tror jag inte att de kvantitativa mål som fanns under pinnjakten var produktiva. De ledde till det som på organisationsspråk kallas för suboptimeringar. Annorlunda uttryckt: Man gjorde fel saker. I stället för att utreda brott stod man och gjorde alkoblås där folk i väldigt liten omfattning var alkoholpåverkade, för att ta ett tydligt exempel.

Målen för polisen ska på ett allmänt plan naturligtvis vara att brottsligheten ska minska och att medborgarna ska bli tryggare. Det är de viktigaste målen för polisen. Sedan kommer målen om att utreda brotten. Där tror jag att vi måste kunna jämföra ned på lokalpolisområdesnivå. Blir människor tryggare? Minskar eller ökar brottsligheten? Hur utreder man olika typer av brott? Hur väl lyckas man med det? Då kan vi också, förutom att skälla på dem som misslyckas på det sätt som Krister Hammarbergh redogör för, premiera det som fungerar och dem som ligger väsentligt över snittet.

Hur kommer det sig att Uppsala har fyra fem gånger bättre uppklaringsprocent än vissa delar av Skåne? Hur kommer det sig att vissa delar av landet är väldigt bra på att utreda brott mot barn? Hur kommer det sig att vissa delar av Region Nord upplever att de har fått fler poliser, medan andra upplever att de har fått färre poliser, trots att de har samma resurstilldelning? Det är frågor som jag tror att en bra mål- och resultatuppföljning kan ge svar på. Jag kommer att bidra till detta i det kommande arbetet med polisens mål- och resultatuppföljning.

Fru talman! Nu vill jag reda ut det hela. Det är inte jag som hävdar att det har tagit lite för lång tid att se till att den lokala dagliga ledningen längst ned finns på plats, utan det är Statskontoret som har hävdat det. När vi senast pratades vid om detta i justitieutskottet delade ministern Statskontorets uppfattning, såvitt jag minns. Det är alltså inte min uppfattning; det är Statskontorets och statsrådets, om han inte har bytt.

Det är naturligtvis konstigt och dåligt att vi har olika resultat i olika delar av landet, oberoende av resurser. Det var en anledning till att vi tog initiativ till att omorganisera polisen. Varför har Norrbotten, Västerbotten och Halland alltid haft höga resultat med ganska små resurser per capita, och varför har Stockholm alltid haft så dåliga resultat, trots den i särklass högsta polistätheten i landet? Man kunde konstatera att oavsett vilken polismyndighet man jämförde med stod inte resurserna i relation till resultaten.

Jag är glad att statsrådet vill ha utvärderbara mål. Låt oss sluta med pinnjakt. Vi är helt överens om att dåliga mål är dåliga; dem ska vi inte ha. Vi ska ha bra mål. Men det måste gå att följa upp polisens resultat. Vi måste få en bättre återkoppling till brottsoffren, och vi måste få färre skrivelser där det står att ärendet är nedlagt, trots att det inte skulle behöva vara det.

Det som kan göra mig orolig i dag, fru talman, är möjligen att statsrådet verkar vara ganska nöjd med situationen och gärna vill fokusera på det som fungerar bra. Men politik fungerar ofta så att vi vill förbättra det som är dåligt; det som fungerar, det fungerar.

Fru talman! Nej, jag är inte nöjd med hur situationen ser ut. Omorganisationen har inte i tillräcklig grad lett till de resultat som vi har rätt att förvänta oss. Vi måste ha fler poliser närmare medborgarna, där de behövs som mest: i de socialt utsatta områdena.

Vi kommer sannolikt att se fortsatt fallande resultat, men sedan måste resultaten börja stiga. Precis som Krister Hammarbergh ger uttryck för finns det nämligen ingen rak relation mellan resurser och resultat, vilket tyder på att det finns stort utrymme för förbättringar även inom ramen för den budget man tidigare har haft.

Jag och Krister Hammarbergh är överens om att brottsoffren förtjänar bättre återkoppling och att målet med omorganisationen, förutom fler poliser närmare medborgarna, är bättre resultat. Vi är också överens om att det, trots att man kan göra mycket inom ramen för nuvarande resurser, också måste tillföras mer resurser för polisen. Denna regering har tillskjutit över 2 miljarder kronor de närmaste åren. Det är dock inte så mycket värt om vi inte samtidigt bevakar måluppfyllelsen på det sätt som Krister Hammarbergh ger uttryck för.

Jag är övertygad om att detta varken är den första eller den sista debatt vi har om polisens måluppfyllelse. Jag hoppas kunna vara nöjdare vid framtida tillfällen, för nu är jag inte nöjd.

Överläggningen var härmed avslutad.