Utökat kontaktförbud eller vistelseförbud för dömda pedofiler

Fru talman! Marléne Lund Kopparklint har frågat mig om jag ämnar verka för att skydda barn från att behöva konfronteras med pedofiler som dömts för sexualbrott och som har avtjänat sitt straff. Interpellanten har vidare frågat mig hur jag ser på en lagstiftning om vistelseförbud för dömda pedofiler på platser som frekventeras av barn samt hur jag ser på att utreda om det går att införa ett förbud för arbetsgivare inom de yrken som innefattar barn att anställa en tidigare dömd sexualförbrytare.

Att förebygga och förhindra sexualbrott mot barn är en prioriterad fråga för regeringen. Det är ett område där mycket arbete pågår och där stora förändringar i bland annat den straffrättsliga lagstiftningen har skett i närtid, precis som Marléne Lund Kopparklint skriver i sin interpellation.

Även reglerna för vad som gäller efter villkorlig frigivning har genomgått stora förändringar under senare tid.

Som Marléne Lund Kopparklint konstaterar i sin interpellation trädde den 1 juli 2020 lagändringar i kraft som bland annat innebär att övervakningstiden efter villkorlig frigivning förlängs, att möjligheten att föreskriva villkor om vad som ska gälla efter den villkorliga frigivningen utökas och att möjligheten att förverka villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet under den villkorliga frigivningen utvidgas. Kriminalvården kan också fatta beslut om elektronisk övervakning av den frigivne för att kontrollera att en föreskrift följs. Den 1 maj 2021 trädde lagstiftning i kraft som medför motsvarande kontrollmöjligheter avseende dem som dömts till skyddstillsyn. Samtidigt förtydligades möjligheterna att ge föreskrifter om vistelseförbud för både villkorligt frigivna och skyddstillsynsdömda. Möjligheten att kontrollera dessa föreskrifter elektroniskt utökades också.

Den 1 maj 2021 trädde vidare lagändringar i kraft som innebär att den villkorliga frigivningen ska kunna skjutas upp i större utsträckning än tidigare för den som under anstaltstiden inte deltar i eller missköter återfallsförebyggande åtgärder eller andra åtgärder som kan hjälpa den dömde att anpassa sig i samhället. Vidare infördes utökade möjligheter att skjuta upp den villkorliga frigivningen även vid annan misskötsamhet under verkställighetstiden. Den som inte deltar i sådana åtgärder som Kriminalvården anser är nödvändiga för exempelvis personer dömda för sexualbrott kan därmed få avtjäna en längre tid av sitt straff på anstalt.

Det närmare innehållet i den verkställighetsplan som ska gälla för den dömde samt de föreskrifter som ska gälla efter villkorlig frigivning är en fråga för Kriminalvården, som har att göra en individuell bedömning av risker, behov och mottaglighet i varje enskilt fall. Jag förutsätter att Kriminalvården gör noggranna bedömningar i dessa ärenden och utformar verkställighetsplaner och föreskrifter på ett adekvat sätt. Enligt min uppfattning har Kriminalvården, genom de nyligen införda bestämmelserna, bra verktyg att använda för att minska risken för återfall i brott.

Vad gäller frågan om att utreda om det går att införa ett förbud för arbetsgivare inom de yrken som innefattar kontakt med barn att anställa en tidigare dömd sexualförbrytare gäller redan i dag ett krav på belastningsregisterkontroll vid anställning i flera sådana yrken, bland annat i förskolan och grundskolan. Regeringen har nyligen föreslagit att registerkontroll från och med den 1 juli 2021 även ska omfatta gymnasieskolan och gymnasiesärskolan. Även vid andra anställningar och uppdrag som innefattar direkt eller regelbunden kontakt med barn ska ett utdrag ur belastningsregistret visas upp om arbetsgivaren begär det. Det är dock upp till den enskilda arbetsgivaren att avgöra om en tidigare dömd person ska anställas. Arbetsgivaren har alltid ett ansvar för att personalen är lämplig och att verksamheten bedrivs på ett tryggt och säkert sätt, så att riskerna för missförhållanden minimeras.

Regeringen följer noggrant resultatet av de lagändringar som har genomförts och kommer att fortsätta prioritera arbetet mot sexualbrott mot barn och återfall i brott.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.

Innan jag förra gången stod här i talarstolen och pratade om sexualbrott mot barn måste jag faktiskt säga att jag vacklade lite. Jag hade ett reservpapper under min bunt ifall jag inte skulle orka. Det handlade inte om att debattera om själva saken, utan det var för att det faktiskt lämnade ut mig själv på ett personligt plan och tog orden ur munnen som under så många år hade stängts inne. Jag har bearbetat detta genom terapi, och mot alla odds står jag faktiskt här i kammaren som riksdagsledamot.

Vad som var avgörande och vad som gav mig styrka inför den debatten var tanken på alla barn som blir utsatta årligen och på alla vuxna som bär detta med sig i den tunga ryggsäcken och som aldrig får hjälp eller upprättelse. Konsekvenserna av att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp kan bli så starka att livet inte mäktas med utan kantas av psykisk ohälsa, depressioner, missbruk, självskadebeteenden, långtidssjukskrivningar - på grund av sjukdomar som kan relateras till traumatiska upplevelser i barndomen - och suicid.

Fru talman! Vet ni att personer som har blivit utsatta för flera traumatiska upplevelser som barn löper tolv gånger större risk att begå självmord än alla andra? Det finns flera andra allvarliga sjukdomar som man enligt vetenskapliga studier direkt kan koppla till dessa traumatiska upplevelser som barn och som man löper större risk att drabbas av än andra som inte varit med om liknande händelser. Vi vet att det är så, men ändå pratar vi inte om detta hot mot folkhälsan. Varför är det så?

Om 20 procent av alla barn blir utsatta för övergrepp motsvarar det ungefär 425 000 barn. Då kan vi räkna iskallt med att det finns lika många vuxna som har blivit det. I riksdagen skulle det motsvara 70 riksdagsledamöter som blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. Jag lovar dock att om jag ställde frågan här och bad dem som blivit utsatta räcka upp handen skulle inte många göra det. Jag vet varför. Jag bär själv på den förklaringen. Man vill inte, man orkar inte och det gör för ont att ens tänka på det.

Men vi måste börja prata om det. Vi måste börja sätta brottsoffren i första rummet och ge dem ansikten. Vi måste stå upp för alla barn och vuxna som blir och har blivit utsatta för de mest vidriga brott som finns. Alla dessa människor ska ha röster. Alla vuxna kanske inte kan få upprättelse, men de ska känna trygghet i att barn inte ska behöva uppleva det de gjorde.

Inget barn ska behöva uppleva det jag gjorde som barn eller behöva gå samma väg som tonåring med missbruk, kriminalitet, självskadebeteende och fortsatta sexuella övergrepp för att jag blev ett öppet mål för flera andra förövare eftersom mina skyddsmekanismer försvann i barndomen.

Detta blir nämligen konsekvenserna när ett barn blir utsatt och inte får hjälp i tid, och det är detta vi måste prata om. Vi måste skydda barnen och stärka upp lagarna så att sexualbrottslingar inte kommer i närheten av dem och rummet runt dem i vare sig verkligheten eller på nätet.

Fru talman! Jenny växte upp i tron att alla små barn leker med pappas genitalier. När hon blev äldre blev hon varse att barn har en oinskränkt rätt att skyddas från sexuella övergrepp, och det blev upptakten till en lång och segdragen rättsprocess. Fadern anlitade en vittnespsykolog som utan att tidigare ha träffat Jenny byggde sitt case på att pappan var trovärdig men inte Jenny. Den så kallade experten hade doktorerat i arbetsrätt och saknade psykologlegitimation. I detta fall blev fadern frikänd.

Flera av dem som jobbar med brottsoffren känner frustration över att det krävs väldigt mycket för att döma en förövare. Ofta har det gått flera år sedan brotten gjordes. DNA-spår saknas, och det finns inga vittnen till övergreppen.

Barn beskriver inte på ett vuxet sätt utan på sitt sätt. Vittnespsykolog är i dagsläget inte en skyddad titel.

Jag läser ur Rädda Barnens rapport: Enligt FN:s barnkonvention har barn rätt att skyddas mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Barn som har utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp har rätt till stöd och hjälp. Stater ska vidta åtgärder för att skydda barn mot handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.

Enligt Rädda Barnen har 20 procent av alla barn utnyttjats sexuellt. Precis som kollegan Kopparklint sa innebär det att 70 av oss riksdagsledamöter kan ha utnyttjats sexuellt som barn.

Fru talman! Barnen skyddas inte tillräckligt. Brottsofferperspektivet behöver stärkas.

Därför frågar jag minister Morgan Johansson: Kommer ministern att jobba för att säkerställa att vittnespsykologer har erforderlig kunskap för att bedöma parternas trovärdighet i rättsprocesser? Kommer ministern att se över hur brottsofferperspektivet kan stärkas?

Fru talman! Jag delar förstås Marléne Lund Kopparklints och Sofia Westergrens engagemang när det gäller att förebygga, stävja och bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Det är precis därför vi har vidtagit så många åtgärder som vi har gjort under senare år.

Låt mig nämna en. Förra året tog vi bort preskriptionstiden för våldtäkt mot barn. Det var ett socialdemokratiskt vallöfte som vi genomförde. Själva grunden är att gärningsmannen ska kunna lagföras oavsett hur lång tid som förflutit mellan övergreppet och att det uppdagas.

Det är en enormt viktig reform. En förebyggande effekt är att gärningsmannen vet att hur lång tid det än har gått kan denne lagföras. Minnena kan också komma upp senare i livet, och då måste man kunna lagföra även om det har gått lång tid. Man kan också fortfarande stå i beroendeställning till gärningsmannen, och därför är det viktigt att kunna lagföra senare.

Vi har också skärpt straffen för grov våldtäkt mot barn och straffen för gromning. Vi har även skärpt straffen för köp av sex av barn. Vi har genom en lagändring gjort det svårare för en gärningsman att skylla på att han inte visste om barnets ålder. Man kan döma någon för sexualbrott på distans över internet, till exempel om en gärningsman begär att ett barn ska utföra sexuella handlingar på sig själv eller på någon annan medan gärningsmannen ser på.

Vi har dessutom rekryterat 350 nya utredare på polisen med särskilt fokus på brott i nära relationer och brott mot barn. Det är en ny, stor satsning, och resurserna kom på plats förra året.

Det kommer mer. Om ett par veckor kommer jag att ta emot ett betänkande av den utredare som vi tillsatte för att ytterligare se över sexualbrotten. Han har bland annat sett över lagstiftningen om utnyttjande av barn för sexuell posering, och där kommer ytterligare förslag.

Reformtakten är alltså hög, också när det gäller att förhindra återfall i brott. Man ska dock veta hur det ser ut med återfallen. Många tror att var och varannan av sexualbrottsförövare återfaller i brott, men så är det inte. Bland sexualbrottsdömda är återfallsfrekvensen 3,6 procent. Det mäts utifrån om personen återfaller i brott och lagförs för liknande brott inom tre år från det att personen har avtjänat sitt straff. Det är alltså en väsentligt mycket lägre återfallsfrekvens för dem som döms för sexualbrott än för dömda i andra brottskategorier.

Detta säger i alla fall mig att kriminalvården många gånger gör ett ganska bra jobb för att rehabilitera dessa personer så att de inte återfaller i brott. Den vägen vill jag fortsätta att gå och utveckla kriminalvårdens insatser för att minska återfall i brott.

Detta har vi också gjort de senaste åren genom att ge kriminalvården nya möjligheter. Det går att sätta fotboja på dem som är villkorligt frigivna den sista tredjedelen av sin avtjäningsperiod, och det finns ökade möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning om man missköter sig och till exempel inte deltar i vård och behandling. Därtill kommer mycket annat. Kriminalvården har därmed fått nya och förstärkta metoder för att ytterligare minska återfall i brott.

Detta arbete kommer givetvis att fortsätta, för det här är en väldigt viktig fråga som vi måste arbeta mycket aktivt med.

Fru talman! Det är skydd för barn mot att exponeras för sexualbrottslingar som vi pratar om. Då är berättelser och vittnesmål som mitt eget, Patrik Sjöbergs, Mia Skäringers och Elaine Eksvärds så viktiga.

De har berättat hur de blev utsatta som barn och skyddsnäten brast. Men de som gör det är inte tillräckligt många, och här har vi en viktig uppgift: att se till att fler vågar träda fram och berätta så att detta verkligen blir en folkhälsofråga och en folkrörelse.

Vi måste se till att utrymmet för dömda pedofiler minimeras så att de inte kan få kontakt med barn. Jag anser att regeringens åtgärder inte är tillräckliga, fru talman. Jag skulle vilja se en juridisk prövning av fler åtgärder som skulle skydda barn mer. Dessa åtgärder ska inte vara godtyckliga - från fall till fall - så som ministern säger i sitt svar.

Jag kan börja med att prata om varningsflaggan. Om man har blivit dömd för sexuella övergrepp på barn har man, anser jag, förbrukat sin rätt att jobba på arbetsplatser där man möter barn. Man ska inte sätta sin fot i idrottsrörelser.

Jag vet att arbetsgivare ska kontrollera belastningsregistret vid anställningstillfället och pröva lämpligheten, exempelvis inom skolan, men detta är inte tillräckligt. För det kan vara så att arbetsgivare, trots vetskapen om att man har att göra med en dömd sexualförbrytare som har förgripit sig på barn, ändå tycker att personen verkar så bra att den nog ska få en chans.

Eller också har det gått fem till tio år och brottsmarkeringen är borttagen från belastningsregistret. Detta borde inte vara möjligt. Gallring i belastningsregistret för grova sexualbrott mot barn anser jag inte ska försvinna så snabbt.

Detsamma gäller vistelseförbudet. Bara för att personen stängt dörren till kriminalvården bakom sig tror jag inte att sexualdriften försvinner. Vistelseförbud på platser som barn frekventerar ofta ska inte bedömas från fall till fall. Vi vet alla att det under den trevligaste yta kan lätt gömma sig ett mörkt inre. Vistelseförbud borde vara regel på dessa platser, både i verkligheten och på nätet och de digitala plattformarna.

Vi får inte ha lite halvt osäkra åtgärder som vi tror kan användas. Det får inte bli som med den frivilliga farmakologiska behandlingen, eller kemisk kastrering som det också ofta kallas - att vi tror att den har effekt och att de dömda pedofilerna fullföljer sin behandling.

Enligt riksdagens utredningstjänst har endast 40-50 personer gått i sådan behandling sedan 2018. Utredningstjänsten kunde inte få fram om det finns vetenskapliga studier som visar att behandlingen har god effekt. Man kunde heller inte följa upp hur många som har fullföljt behandlingen, för detta följer kriminalvården inte upp.

Av uppgifterna framgår inte hur många klienter som deltar i behandlingen som har dömts för sexualbrott mot barn. Så här kan vi inte hålla på. Vi måste ha ordning och reda i de metoder som vi lutar oss mot och som vi tror har effekt. Detta måste regeringen ha koll på.

Samhällets skyddsnät har brustit under alltför många år. De höga siffrorna över utsatta barn måste bort. Det är dags att ändra på detta. Det ska vara viktigare att skydda våra barn än att undvika att trampa en potentiell förövare på tårna. Barns rätt att inte utsättas för risker ska sättas i främsta rummet.

Fru talman! Kan vi lära oss något av djurskyddet? Om en person anses olämplig att hantera och äga djur kan personen få djurförbud. Djurförbud kan man få om man inte lyckas banta sin tax. Man får då en tid på sig, och lyckas man inte kan det bli så att taxen avlivas och personen får djurförbud resten av sitt liv.

Det är konstigt att vi verkar skydda våra djur mer än vad vi skyddar våra barn.

Djurförbud är inget straff, utan det är en åtgärd för att skydda djuren. Kanske kan vi ha en liknande åtgärd för dem som någon gång har förgripit sig på barn? Vi behöver en skyddsåtgärd för att skydda barnen eftersom de är värnlösa.

Här får kända pedofiler mata barnen vid lekplatsen med godis. Polisen kan inte göra något åt det hela eftersom personen har avtjänat sitt straff. Tyvärr är återfallsrisken hög bland pedofiler.

Fru talman! Vill minister Morgan Johansson tillsätta en utredning för att se vad som kan göras för att bättre skydda våra barn och sätta upp en nollvision för att inga fler barn ska utsättas för sexuella övergrepp?

Fru talman! Först av allt kanske man i denna debatt ändå ska peka på att Sverige är och förblir ett av världens bästa länder för barn att växa upp i. Generellt sett är det så. Det är ingen tillfällighet att det är på det sättet, utan det är en följd av den välfärdspolitik som vi har bedrivit under många år. Jag påstår att just denna välfärdspolitik också har betydelse för den här typen av frågor.

Barnomsorgen är utbyggd på ett sådant sätt att vi i det närmaste har full behovstäckning, vilket gör att man exempelvis kan upptäcka den här typen av kriminalitet mycket tidigare än i många andra länder. Vi ska vara väldigt tacksamma för att vi har en sådan välfärdspolitik i grunden. Det är viktigt som en förebyggande åtgärd.

Utöver detta behövs naturligtvis kraftfulla och brottsbekämpande kriminalvårdsinsatser för att komma åt den här typen av brott. Där vill jag peka på allt som vi har gjort de senaste åren.

Vi tog bort preskriptionstiden. Det var ett socialdemokratiskt vallöfte som vi infriade förra året. Vi har skärpt straffen både för grov våldtäkt mot barn, för gromning och för att köpa sex av barn. Vi har gjort det mycket svårare för en gärningsman att skylla på att han inte visste om barnets ålder vid ett övergrepp. Den delen har vi också rättat till. Vi har förstärkt polisen, så nu har vi fler poliser än vi någonsin har haft i Sverige. Och inte bara det - vi har dessutom, via den styrning av Polismyndigheten som vi har, sett till att vi har 350 nya utredare som är speciellt fokuserade på bland annat brott mot barn.

Jag vill påstå att det inte finns någon regering som har gjort mer på detta område än vår regering har gjort. Sedan tillkommer övervakningsmöjligheterna. Jag nämnde tidigare att det från och med förra året är möjligt att ha elektronisk övervakning av dem som blir villkorligt frigivna efter två tredjedelar av tiden. Det fanns inte tidigare.

Från och med den 1 maj har vi också ny lagstiftning som säger att om man inte deltar i vård och behandling eller om man missköter sig i fängelset kommer avtjänandetiden att skjutas upp. Då får man i värsta fall finna sig i att sitta av hela tiden. Det är också en viktig reform för att markera hur viktigt det är att man sköter sig och deltar i vård och behandling.

Sedan är det naturligtvis alltid en avvägning. Sverige är en rättsstat i den meningen att om man har avtjänat sitt straff är det detta som gäller. Då ska man ha en chans att komma tillbaka till ett normalt liv i samhället.

Det finns exempel på länder som har dragit i väg väldigt långt i andra riktningen. USA är ett sådant exempel. Där finns delstater där sexualförbrytare inte får lov att bosätta sig var som helst, utan de samlas ofta ihop i ungefär samma kolonier där de får bo. På det sättet isoleras de. Det gör att dessa individer nästan inte har någon möjlighet att ta sig vidare i livet. Jag påstår att detta snarare ökar risken för återfall i brott.

Vi måste ha en politik som innebär att man, även om man har begått vedervärdiga brott mot barn, ändå måste ha en möjlighet att ta sig vidare, rehabiliteras och komma tillbaka till ett normalt liv. Om det inte finns sådana insatser ökar risken att återfalla i brott, och detta kommer att gå ut över brottsoffren.

I slutändan är det en avvägning som alltid måste göras, men vi kommer att fortsätta att satsa på både vård och behandling, övervakningsmöjligheter och brottsbekämpningsinsatser för att kunna vara effektiva i kampen mot den här typen av aktiviteter.

Fru talman! Rehabilitering, säger ministern. Det är rehabiliteringen av barn och vuxna som ska sättas i främsta rummet. Vi pratar om förövarna större delen av tiden.

Jag tänker på kolonierna i USA, som ministern nämnde. Det är ungefär som i svenska fängelser där dömda pedofiler får sitta tillsammans på samma avdelning, eftersom de inte kan vara på vanliga avdelningar då de riskerar att utsättas för brott. Det behöver man kanske också se över. Jag tror att det finns mycket som man behöver se över i de regler och reglementen som finns.

Samhällets skyddsnät ska fokusera på barnen. Det ska vara viktigare att skydda våra barn än att akta sig för att eventuellt trampa en förövare på tårna. Som jag sa tidigare ska barns rättigheter att inte utsättas för risker genom att konfronteras med personer som dömts för grova sexualbrott mot barn alltid väga tyngst, i alla lägen. Då hamnar förövarperspektivet långt bak. Jag tycker att vi ska fokusera på det. Jag säger inget annat än det. Men vi måste ha ett starkare fokus på att skydda våra barn och på att stärka lagarna än mer.

Jag välkomnar utredningen som ministern pratar om. Men jag tycker att man också ska fundera på Lanzarotekonventionen, Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp, som Sverige har undertecknat. Här finns det mycket att se över, och Sverige kan kanske göra lite mer för att skydda våra barn.

Det här är en oerhört viktig fråga. Jag kommer att återkomma till ministern med fler interpellationer i frågan. Jag anser nämligen inte att vi är klara här och nu.

Slutligen vill jag säga att barn har rätt till vuxna; vuxna har inte rätt till barn. Hur kan det vara så svårt att förstå när vi ska stifta lagar?

Fru talman! Det är nog inte svårt för någon att förstå, snarare tvärtom. Det är utgångspunkten i all den politik som vi har bedrivit. Barn är egna individer. De har egna rättigheter. De är inte något bihang till familjen. De ska skyddas i alla de avseenden som vi pratar om här.

Det är precis därför vi har vidtagit alla åtgärder som jag pratar om. Vi har tagit bort preskriptionstiden för våldtäkt mot barn. Vi har skärpt straffen på en lång rad områden. Vi har tillsatt 350 nya utredare inom polisen för att kunna fokusera på just de här brotten. Vi har ökat möjligheten till elektronisk övervakning av dem som är villkorligt frigivna. Och vi gör en lång rad andra saker. Om ett par veckor tar jag som sagt emot ännu ett betänkande från en utredning om bland annat barn som utnyttjas för sexuell posering men också andra typer av brott. Det här är alltså bara en del av alla de reformer som vi genomför.

Jag kan försäkra Marléne Lund Kopparklint att vi kommer att fortsätta med precis detta. Det är såklart ingen som blir klar med det här. Det är ett ständigt pågående arbete för att se till att motverka den typen av kriminalitet.

Men jag påstår samtidigt att vi måste klara av att göra båda delarna. Vi måste både skydda brottsoffren genom ökad lagföring, hårdare straff och ökad möjlighet till övervakning och bedriva en kriminalvårdspolitik som innebär att man kan rehabilitera dem som begår de här brotten. Om vi inte jobbar med det kommer det i slutänden att gå ut över brottsoffren eftersom återfallen i brott kommer att öka. Man måste ha båda de perspektiven klara för sig.

Vi fortsätter som sagt med de reformer, de resursförstärkningar och de straffskärpningar som vi är på väg fram med. Jag ser fram emot ett bra samarbete med riksdagen om de reformer som behöver göras här.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.