utlandsstyrkan

Herr talman! I avsaknad av försvarsministern ber jag att få ställa min fråga till statsrådet Pär Nuder. Vi fick en ny lag vid årsskiftet, lagen om skydd mot olyckor, som ska förstärka och komplettera räddningstjänstlagen. Det är bra, men det finns en stor svaghet med den. Det finns ingen straffsanktion kopplad till den. Det är alltså ganska riskfritt att bryta mot lagen, något som Räddningsverket påtalade redan under remissrundan, och man begärde en utredning om det. Som det är i dag kan man inte straffas om man blockerar eller rentav låser nödutgångar på hotell och restauranger. Ingen människa kan fällas för diskotekbranden i Göteborg, då man tog in på tok för många ungdomar. Ingen människa kan fällas för det bristande brandskyddet och de låsta dörrarna på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Jag menar att efterhand som fakta kring den här lagen blir kända hos allmänheten så tenderar den att bli alltmer tandlös. Man kan ju helt riskfritt bryta mot den. Min enkla fråga är: Kommer vi att få till stånd en utredning för att se hur vi kan koppla en straffsanktion till den här lagen?

Herr talman! Det är en mycket målande beskrivning som frågeställaren ger uttryck för. Jag lovar att transportera den och frågan till det ansvariga statsrådet för besvarande.

Herr talman! Jag har en fråga till Statsrådet Lena Hallengren. Kommunerna ska kunna bereda plats för förskolebarn inom tre-fyra månader, antingen i förskolan eller i barnomsorgen. Om man går in och tittar på hur man lyckas är det glädjande så att 94 % av de svenska kommunerna klarar detta. Men enligt de senaste siffrorna är det faktiskt 14 kommuner som inte lyckas ge en plats inom tre-fyra månader. Fyra månader är en väldigt lång tid för föräldrar och barn. Det kan leda till att en förälder till exempel måste tacka nej till ett arbete. Min fråga är: Vilka åtgärder vidtar regeringen när kommuner på detta uppenbara sätt bryter mot lagen?

Herr talman! Jag tycker att det är ett väldigt allvarligt problem som Ulf Nilsson beskriver, nämligen kommuner som faktiskt ibland struntar i de lagar som riksdagen har beslutat om när det gäller att föräldrar ska ha rätt till förskoleplats för sina barn inom tre-fyra månader. Det är naturligtvis glädjande att så många kommuner följer lagarna och ser till att föräldrarna kan kombinera arbete och familj. De 14 kommuner som Ulf Nilsson nämner är kommuner som tillfälligtvis inte lyckas med detta. De kontaktas av Skolverket och får en påtryckning. De får presentera en plan för hur de ska kunna erbjuda plats inom tre-fyra månader. Jag hoppas också att de allra flesta kommunerna inte använder sig av principen att anmäla sig i sista sekunden utan att de har en viss framförhållning så att kommunen hinner med både att bygga ut och att placera barnen i de förskolor som föräldrarna önskar. Men det är inte regeringen som agerar i varje enskilt fall, vilket Ulf Nilsson också vet, utan det är Skolverket som tillsynsmyndighet, och den utökade utbildningsinspektionen omfattar också förskolorna.

Herr talman! Regeringen har ändå rätt att agera för att säkerställa barnens rättigheter om en kommun uppenbart bryter mot lagen. Göteborgs kommun är ett exempel på en kommun som har brutit mot lagen sedan 1995 i det här avseendet och haft längre kötider än fyra månader. Min naturliga följdfråga är: Ska det verkligen vara möjligt för en kommun att bryta mot lagen i så många år utan att någon ingriper? När människor bryter mot lagen ska staten reagera. Det tycker vi är rätt. Men ibland borde staten också reagera med mer än bara påpekanden när kommuner bryter mot lagen.

Herr talman! Jag delar Ulf Nilssons uppfattning. Jag är mycket bekymrad över inte minst Göteborgs kommun som vid upprepade tillfällen inte följer lagen. Det finns i dag ingen möjlighet för regeringen att utfärda någon form av vite eller tvångsförvaltning av enskilda kommuner eller förskolor. Men detta är någonting som Skollagskommittén, som har lämnat ifrån sig sitt betänkande, har tittat på. Och ett av förslagen är just att man ska kunna utdöma vite. Tvångsförvaltning är något som jag tror att vi alla är relativt tveksamma till. Men det är något som man överväger i fråga om den kommande skollagen. Men jag delar absolut uppfattningen att detta är mycket bekymmersamt.

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulrica Messing. I höstas frågade jag skriftligen vad statsrådet ämnade vidta för åtgärder för att förbättra infrastrukturen i Dalsland, delvis mot bakgrund av att tågoperatören Linx planerar att nu till sommaren upphöra med tågstoppen i Dals Ed på sträckan Göteborg-Oslo. Det är för övrigt det enda tågstopp som finns där. I sitt svar hävdade statsrådet dels att detta handlar om interregional persontrafik på stomnätet, dels att trafiken ska bedrivas på kommersiella grunder. Men statsrådet betonade också följande: Staten har självfallet ett ansvar för en tillfredsställande interregional persontransportförsörjning. Detta sker bland annat genom Rikstrafiken som har till uppgift att samordna och utveckla den interregionala persontrafiken. I Rikstrafikens uppgifter ingår också att upphandla interregional persontrafik som är företagsekonomiskt olönsam men transportpolitiskt motiverad. Min fråga är: Till sommaren upphör tågstoppen i Dals Ed. Tydligen fungerar inte Rikstrafiken fullt ut i fråga om dess uppgifter. Hur ämnar statsrådet åtgärda det? Då menar jag inte detta beskrivna fall utan rent generellt.

Fru talman! Erling Wälivaara har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra situationen för personalen i utlandsstyrkan. Erling Wälivaara har som bakgrund till frågan åberopat en TEMO-undersökning som visat att officerare som tjänstgjort utomlands bland annat visat stort missnöje med villkoren under tjänstgöringen. Erling Wälivaara har också anfört att riksdagen beslutat att tjänstgöringen i utlandsstyrkan ska vara obligatorisk för yrkesofficerare och att riksdagen därigenom indirekt tagit på sig ett arbetsgivaransvar för dem som ställer upp och verkställer Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska åtaganden utomlands. Med anledning av detta vill jag anföra följande. I regeringens proposition (prop. 2002/03:26) - som godtagits av riksdagen - anfördes i denna del att Försvarsmakten genom de föreslagna lagändringarna skulle ges möjlighet att utvidga arbetsskyldigheten för anställda i Försvarsmakten till att omfatta internationell verksamhet. Detta skulle ske genom att kravet på särskild anställning för tjänstgöring i utlandsstyrkan togs bort. Regeringen anförde vidare i propositionen att vad som ska ingå i en anställning i Försvarsmakten även i fortsättningen borde hanteras i ett förhållande av civilrättslig karaktär. En arbetsskyldighet vad gäller tjänstgöring i internationell verksamhet som bedrivs av Försvarsmakten borde därför inte regleras i lag. Utformningen av arbetsskyldigheten borde enligt propositionen i stället grundas på anställningsavtalen. Enligt propositionen skulle Försvarsmakten efter de föreslagna ändringarna i lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten få en grund för att som arbetsgivare kunna införa ett system där yrkesofficerare ges en skyldighet att tjänstgöra i internationell verksamhet. Enligt min mening har således varken riksdagen eller regeringen infört en skyldighet för officerare att tjänstgöra utomlands. Genom författningsändringarna har Försvarsmakten däremot fått ett tydligare redskap för att kunna utöva sitt arbetsgivaransvar i alla frågor som rör anställningen. I fråga om statens arbetsgivarpolitik har det sedan 1985 skett en omfattande delegering från regeringen till myndigheterna av befogenheterna på detta område. Effekterna av denna delegering har varit föremål för en översyn av Arbetsgivarpolitikutredningen som lämnade ett betänkande i mars 2002 (SOU 2002:32) Den arbetsgivarpolitiska delegeringen i staten - en samlad utvärdering . Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 2003/04:1, Utgiftsområde 2, avsnitt 6) - som godtagits av riksdagen - redovisat sin bedömning med anledning av utredningens slutsatser och förslag. Regeringen anförde i nämnda proposition att den delade utredningens uppfattning att den arbetsgivarpolitiska delegeringen i grunden var riktig och borde ligga fast. Löner och andra förmåner för statens personal är liksom hittills en fråga för arbetsmarknadens parter. På initiativ från Officersförbundet inleddes för några år sedan överläggningar mellan Försvarsmakten och arbetstagarorganisationerna om ett kollektivavtal om förmånerna till personalen i utlandsstyrkan. Under hösten 2003 avbröts förhandlingarna då parterna inte kunde komma överens. Försvarsmakten avser dock att ensidigt göra en del förbättringar i villkoren för de anställda i utlandsstyrkan. Jag kommer genom mina löpande dialoger med Försvarsmakten att hålla mig informerad om läget i stort vad gäller utlandstjänstgöringar och hur eventuella fortsatta överläggningar mellan parterna fortskrider.

Fru talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret. Men jag kan inte påstå att jag är helt nöjd med det. Varje år inställer sig 300 officerare för utlandstjänstgöring. Att tjänstgöra utomlands har för många officerare varit en självklarhet och ett utmärkt sätt att vidareutvecklas i yrket. "Officeren får genom den internationella tjänstgöringen en bra möjlighet att utveckla sitt ledarskap och ovärderliga erfarenheter som yrkesperson och människa." Så skriver Officersförbundets ordförande Lars Fresker i en debattartikel i DN den 25 december 2003. Enligt min mening är det allvarligt när vi får signaler om att kvinnor och män som vi skickar ut i fredsbevarande och fredsframtvingande missioner inte mår bra när de återvänder från sin utlandstjänst. Det är allvarligt när drygt en fjärdedel - 28 % - av officerarna efter tiden i utlandsstyrkan har fått reaktioner som mardrömmar, huvudvärk och koncentrationssvårigheter som inte går över så fort, utan de bär med sig dessa besvär under en längre tid. Vi kan inte bara vifta bort dessa signaler och förbli passiva. Varje utlandsmission är ändå ytterst beslutad av oss politiker i regering och riksdag. Och självklart har vi om inte annat så ett moraliskt ansvar för hur dessa människor mår efter utfört uppdrag. Den svenska officerskåren är känd för sin lojalitet. Den ställer villigt upp när så behövs. Det är också väl känt att våra insatsstyrkor är väl ansedda ute på fältet. De gör ett utomordentligt bra jobb. En TEMO-undersökning som gjordes i december 2003 visar att 64 % av officerarna som ingick i undersökningen under sin utlandstjänst har upplevt så svåra situationer att de har fruktat för sin egen eller för sina kollegers säkerhet och för sitt eget liv. Samma undersökning visar dessutom, vilket försvarsministern också nämnde, att officerarna är missnöjda med arbetsvillkoren, de ekonomiska villkoren, stödet till hemmavarande familj, försäkringsskyddet och så vidare. Jag frågar varför våra officerare i utlandsstyrkan ska ha sämre betalt än deras nordiska kamrater ute på fältet. Självklart vilar huvudansvaret för att dessa frågor får en positiv behandling och lösning på Försvarsmakten. Men jag vill nog påstå att även regering och riksdag måste ta sitt ansvar. Vi kanske inte är direkt skyldiga, men vi är i alla fall lite medskyldiga. Jag blir lite förvånad när jag hör försvarsministern gång på gång upprepa ordet "borde" i svaret. Hon säger att "Försvarsmakten även i fortsättningen borde hanteras i ett förhållande av civilrättslig karaktär." Hon säger vidare att "internationell verksamhet som bedrivs av Försvarsmakten borde därför inte regleras i lag." Hon säger också: "Utformningen av arbetsskyldigheten borde enligt propositionen i stället grundas på anställningsavtalen." Borde inte vi som beslutar om att skicka ut våra medborgare, officerare och övrig personal, ta vårt ansvar och med kraft se till att situationen förbättras för dem?

Fru talman! Erling Wälivaara, vi är överens om att det är betydelsefullt att vi kan ha internationell tjänstgöring och att vi kan fullfölja våra internationella missioner. Det är en vital del av det svenska försvaret. Då är det naturligtvis viktigt att Försvarsmakten, som är arbetsgivare och ansvarig för all personal vare sig den är hemma eller utomlands, ser till att tjänstgöringen kan genomföras på ett sätt som står i överensstämmelse med de krav som vi som svenskar ställer på arbetsmarknaden. Men det är också en betydelsefull princip att när man har parter på arbetsmarknaden är det oftast de som tillsammans bäst kan finna en lösning. De kan identifiera problemen bäst, och de kan också gemensamt finna lösningar på dem. Det är helt enkelt det som riksdagen har beslutat ska gälla även för Försvarsmakten. När riksdagen och regeringen uttalar sig i samband med propositionstexter blir det naturligtvis i form av att det även borde regleras i offentligrättsliga avtal. Det är inte bara vad regeringen anser, utan i det här fallet är det faktiskt också vad riksdagen har uttalat. Skälet är att man uttrycker en intention men överlämnar till parterna att finna den konkreta lösningen. Det är väldigt noga uttalat att vi ska ha ett deltagande i internationella operationer. Det är ett uppdrag som jag har fått att fullfölja genom riksdagens ställningstagande. Det är också min uppgift att i dialogerna med Försvarsmakten följa genomförandet av det övergripande beslutet. Men de konkreta lösningarna överlåter vi till parterna att själva finna.

Fru talman! Jag är helt överens med försvarsministern om den här internationella tjänstgöringen. Försvarsministern talar om principen att parterna själva ska lösa, och bäst kan lösa, dessa frågor. Självklart är det så. Men åtskilliga gånger har försök gjorts under en lång tid utan att man har kommit till något resultat. Arbetsgivarparten, Försvarsmakten, har helt enkelt dragit sig ur förhandlingarna. Då tycker jag att det är viktigt att vi politiker, som ändå är de som beordrar ut de här styrkorna, säger till och hjälper till - naturligtvis utan att det blir ministerstyre - med att få till stånd en positiv lösning. Dock tror jag inte att det är riktigt självklart att vi inte har ett ansvar för att samtliga officerare har en skyldighet att ingå i utlandstjänsten. Jag tycker inte att det är riktigt ärligt att vi försöker krypa undan där, för om vi inte skulle ha ändrat den här lagen skulle Försvarsmakten inte ha kunnat tvinga ut alla officerare. Kristdemokraterna protesterade mot detta och sade att de officerare som var anställda före lagens ikraftträdande inte ska bli påtvingade detta. Men riksdagens beslut blev att samtliga officerare måste ut i utlandstjänst. Från Försvarsmakten har man förvisso valt att inte skicka ut tidigare, äldre, officerare. Men jag tycker inte att vi kan krypa undan vårt ansvar. Vi har faktiskt ändrat lagen så att det blivit möjligt för Försvarsmakten att tvinga ut våra officerare.

Fru talman! Nej, Erling Wälivaara, i den moderna Försvarsmakten kommer det att vara en naturlig del att också delta i internationell tjänstgöring därför att Sverige deltar i bredare internationella sammanhang. Detta är en del av vår gemensamma utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Det är sedan en uppgift som det åligger oss på försvarsområdet och Försvarsmakten att fullfölja. Riksdagen har fattat sådana beslut att det ska bli möjligt att deltagande i det internationella arbetet ska vara en naturlig del. Det är ingen som med lag har fattat beslut om att tvinga enskilda officerare att delta. Däremot har man tagit bort de regleringar som hindrar arbetsmarknadens parter att finna en lösning som gör att detta är ett naturligt uttryck för att vi har en internationell del också i vårt svenska försvar. Således är det inte fråga om ministerstyre om jag skulle börja uttala mig, utan då är det helt enkelt ett otroligt klumpigt inhopp i ett avtalsförhållande mellan två parter. Där måste både Erling Wälivaara och jag vara väldigt försiktiga så att vi inte tar ställning, utan vi ska låta parterna själva hitta lösningarna.

Fru talman! Försvarsministern säger att det är en naturlig del att delta - ja. Jag är helt överens med försvarsministern om det. Det råder stor politisk enighet om att Sverige ska ställa upp i arbetet för världsfreden. Sverige har genom åren ställt upp och gjort mycket värdefulla insatser. Ofta har vi fått höra att insatserna är och har varit uppskattade. Det är bra att Sverige ställer upp. Sverige har en lojal officerskår. De ställer upp och gör grovjobbet ute på fältet när regering och riksdag så beslutar. Ofta får vi höra berömmande ord om officerarnas insatser - ord som gör oss stolta. Vi ger dem en klapp på axeln men inte mycket mer. Det är bra att Sverige har en officerskår som ställer upp. Men ställer vi politiker upp för officerarna och deras familjer? Det borde vara en självklarhet att vi gör det men frågan är alltså om vi gör det. När vi hör att de mår dåligt både fysiskt och psykiskt - när de har stressymtom, ont i huvudet, koncentrationssvårigheter och mardrömmar - ställer vi då upp för dem? Det är en rannsakande fråga till oss alla. Det vore utmärkt om vi kunde säga: Vi ställer upp för våra lojala officerare. Vi ska inte bara noga följa utvecklingen utan också med kraft se till att vår personal i utlandstjänst får bästa tänkbara förhållanden. Vi kristdemokrater vill göra det. Vill försvarsministern göra det?

Fru talman! Erling Wälivaara, vi är båda helt överens om att man när man deltar i internationella operationer gör en viktig insats för vårt land. Den insatsen ska ha all respekt, och den ska också kunna utföras på ett sådant sätt att man själv efteråt känner att det har varit en betydelsefull och viktig del på ett positivt sätt i den personliga utvecklingen. Detta är målet. För att åstadkomma det är det en lång rad uppgifter som Försvarsmakten som arbetsgivare ska fullfölja. Försvarsmakten utvecklar hela tiden sin uppgift som arbetsgivare. Överbefälhavaren har gett ut ett tiopunktsprogram, och det finns en lång rad saker som ska bidra till att de uppgifter som vi från riksdag och regering ålägger Försvarsmakten också kan genomföras på ett anständigt sätt. Där är vi överens. Jag följer noga att så sker. Att däremot i det känsliga förhållande som finns mellan arbetsmarknadens parter - särskilt i en fråga där man avbrutit förhandlingarna - göra inhopp och börja tala om var sympatierna ligger är precis den typ av insatser som man måste värja sig för därför att då förstör man förutsättningarna för arbetsmarknadens parter att uppnå det som både Erling Wälivaara och jag vill, nämligen att deltagandet i de internationella uppgifterna ska ses som en naturlig del av arbetsuppgiften.