utjämningsmandat i kommunfullmäktige

Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet för sva- ret. Statsrådet säger att proportionaliteten vid valen till kommunfullmäktige "inte fått en helt tillfreds- ställande lösning". Det är väl ett understatement. Ministern avslutar dock med att säga att han inte vill ta några initiativ till en förändring inom detta område. När valen till riksdagen och landstingen summe- ras i mandat undanröjs de värsta orättvisorna i ett utjämningssystem. Så är det inte i kommunalvalen. Där kan flera röster vara värda färre mandat. Vid författningsreformen 1969 införde vi i Sveri- ge utjämningsmandat i riksdagsvalen. Vid 1975 års kommunala valreform infördes så utjämningsmanda- ten i landstingsvalen. Men utjämningsmandaten har inte införts i kommunvalen. Som resultat av detta har vi fått ett antal felaktiga majoriteter i kommunvalen genom åren. I dag kan röster vara olika mycket värda beroende på vilken sida av en gata man bor på. Allt beror på var gränsen går inom kommunen. Min fråga till stats- rådet är: Är detta acceptabelt? Jag har bett riksdagens utredningstjänst utreda hur valresultatet hade sett ut i ett antal kommuner om vi hade haft utjämningsmandat i kommunfullmäktige- valen eller tillåtit kommunerna att ha en valkrets. I Stockholms stad fick Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i 2002 års kommunfullmäktigeval 52 av 101 mandat. Hade Stockholms stad haft en val- krets eller haft utjämningsmandat hade Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Stock- holmspartiet fått 51 mandat och därmed majoriteten. Stockholmspartiet hade nämligen fått två mandat och Centern ett mandat. Tillsammans fick dessa partier 3 802 röster mer. I Uppsala fick Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet i 2002 års kommunfullmäktigeval 52 254 röster. Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern fick 52 507 röster, det vill säga det var 253 rösters segermarginal för det borgerliga blocket. Döm om Uppsalabornas förvåning när s, v och mp ändå fick 42 mandat och de borgerliga fick 39! S, v och mp förlorade alltså med 253 röster men fick tre mandats övervikt. Enligt RUT skulle mandatfördel- ningen egentligen vara 40 för s, v och mp och 41 för de borgerliga om det fanns en valkrets i stället för dagens fem eller om det fanns utjämningsmandat. Men, fru talman, uppsalaborna är luttrade. Valet 1998 fick s, v och mp 52 009 röster. De borgerliga fick 53 022. Alltså vann de borgerliga med 1 013 röster. Ändå fick s, v och mp 41 mandat och majori- tet. Kan statsrådet förklara detta för mig och alla andra uppsalabor? Hur kan statsrådet försvara ett system som gör att folkets mening inte får någon betydelse när politiken ska formas i Uppsala?

Fru talman! Det här är ju en klassisk diskussion som har förekommit så länge demokratin har före- kommit. Var ska man finna balanspunkten mellan å ena sidan kravet på proportionalitet, att alla röster ska vara lika mycket värda, och å andra sidan kravet på att valresultat ska leda till handlingskraftiga majori- teter? Det här är ju en kompromiss mellan två delvis motstridiga intressen, en kompromiss som också finns i den här riksdagen. Vi har en absolut propor- tionalitet ovanför en småpartispärr, i den svenska riksdagens fall på 4 %. Det innebär att de drygt 150 000 svenskar som röstade på ett parti under 4- procentsspärren inte var någonting värda i det här sammanhanget. Varför har lagstiftaren valt en sådan lösning? Jo, just för att det är en avvägning mellan proportionalitet och handlingskraftiga majoriteter. Precis på samma sätt har lagstiftaren kommit fram till en lösning på den kommunala sidan, att man måste hitta en balans- punkt. Där finns ingen småpartispärr. Där finns heller inga utjämningsmandat. Det innebär precis på samma sätt som på riksplanet en avvägning. Beträffande den undersökning som Mikael Os- carsson hänvisade till, som riksdagens utrednings- tjänst har gjort, vore det intressant att veta om man har applicerat den 3-procentiga småpartispärr som Oscarsson pläderar för i sin interpellation i den un- derökningen. Jag är ganska säker på att resultatet, om så inte är fallet, hade blivit ett helt annat utfall. Det är precis det som illustrerar problemet. Å ena sidan vill vi att alla röster ska vara lika mycket värda. Å andra sidan inser vi fuller väl att skulle vi ha en absolut proportionalitet från den första rösten skulle vi inte kunna forma handlingskraftiga majoriteter. Det här kämpar man med, de här två storheterna, i alla länder, i alla författningspolitiska debatter i alla tider. Det är till och med så att man i en av de allra äldsta demokratierna, Storbritannien, har valt ett system med enmansvalkretsar. Där kan det vara så att hundratusentals - miljoner! - röster inte spelar någon roll eftersom man har valt ett system där bara den som vinner flest röster i en viss valkrets blir repre- senterande i parlamentet. Det är ingalunda några enkla frågor, det här. Nu har den här frågan, som jag sade i mitt inter- pellationssvar, varit föremål för utredning vid ett flertal olika tillfällen. Det har dock visat sig att det inte har varit möjligt att hitta den nödvändiga politis- ka kompromissen. Därmed kommer vi in på nästa restriktion som rör de författningspolitiska frågorna, nämligen att vi lägger på oss ett större krav när det gäller författ- ningsförändringar än när det gäller andra förändring- ar. Vi ska nå väldigt breda kompromisser - stora överenskommelser mellan partierna. Det var inte möjligt i 1993 års utredning. Vi socialdemokrater hade ett öppet förhållningssätt i den här frågan. Vi kunde tänka oss det som Mikael Oscarsson pläderar för, men det fanns andra partier som inte hade den öppenheten. Därför valde socialdemokratin att inte ta strid i författningsfrågorna. Det är ett stort egenvärde att vi har en konsensushållning när det gäller de grundläggande spelreglerna för demokratin.

Fru talman! Först kan jag konstatera att statsrådet inte ger något bra svar på varför det är acceptabelt att fler röster kan vara mindre värda. I mitt förra inlägg redogjorde jag för hur avsakna- den av utjämningsmandat har förfelat folkets röst i kommunfullmäktigevalet i Stockholm och Uppsala. I Uppsala vann de borgerliga partierna 1998 med 253 röster. 2002 var segern ännu större. Då fick de bor- gerliga partierna över 1 000 röster fler. Var anser statsrådet att gränsen för det acceptabla ska gå? Är gränsen 1 000 röster - som vi hade 1998 - ska det vara 1 500 rösters marginal, eller ska gränsen gå ännu högre? Hur absurda valresultat krävs för att statsrådet ska ta initiativ till utjämningsmandat eller tillåta en valkrets? Låt mig nämna ett exempel till från förra valet, från Dalarna. I Falun fick s, v och mp 15 969 röster mot de borgerliga partierna som fick 16 053. Alltså vann det borgerliga blocket med 84 röster - ingen förkrossande seger, men ändå. Men, statsrådet, i sko- lan har jag fått lära mig att det ändå är en majoritet. Trots det fick s, v och mp ett mandat mer än det bor- gerliga blocket. Den fråga som jag vill ha svar på i nästa inlägg är: Hur många exempel krävs innan statsrådet ska ta initiativ till att införa utjämningsmandat eller tillåta en valkrets? I förra omgången nämnde ministern att det hade funnits en sådan tanke tidigare. Hur många exempel krävs för att den ska uppkomma igen?

Fru talman! Den här frågan är komplicerad. Det går inte att förenkla den som Mikael Oscarsson gör. Dessutom talar han mot sig själv. Han pläderar näm- ligen för en småpartispärr, och därmed får rösterna på partier som hamnar under småpartispärren inget värde alls. Det var 150 000 svenskar som valde att rösta på andra partier än de som representeras och kom över 4-procentsspärren. Deras röst finns inte i denna riks- dag. Varför? Jo, därför att vi har valt att betona beho- vet av att kunna bilda handlingskraftiga majoriteter. Detta är ingalunda unikt för Sverige. Det finns mot- svarande spärrar, ingrepp i den absoluta proportiona- liteten, i nästan varenda lands valsystem. Det är två principer som står mot varandra. Åter- igen vill jag fråga: Har Mikael Oscarsson applicerat sin 3-procentiga kommunala spärr på den undersök- ning som är gjord? Jag tror inte att så är fallet, fram- för allt därför att det är väldigt komplicerat att göra det. Om han hade gjort det hade han förmodligen kommit till helt andra resultat. Då vill han exkludera de röster som är under 3 % på det kommunala planet. Som jag sade har vi socialdemokrater haft ett öp- pet förhållningssätt i den här frågan tidigare. Det har vi även i dag. Samtidigt är man, när man represente- rar ett parti som under lång tid har innehaft reger- ingsmakten, särskilt angelägen om att finna breda lösningar i författningspolitiska frågor. Därför har vi valt att inte driva denna fråga. Vi har tyckt att det har varit ett överordnat intresse att nå en bred konsensus i författningspolitiska frågor. Det är ingen liten sak, Mikael Oscarsson, att infö- ra en kommunal småpartispärr på 3 %, som förordas i interpellationen. Det skulle utestänga väldigt många lokala röster från kommunfullmäktige. Det finns många småpartier ute i kommunerna. Innan vi be- stämmer oss för en spärr - det kan finnas goda skäl just därför att vi tycker att proportionaliteten ovanför spärren är viktig - ska vi vara väldigt överens. Det är ett kraftigt ingrepp just på grund av det som Mikael Oscarsson själv talar om, nämligen att alla röster inte blir lika mycket värda. Eftersom Mikael Oscarsson representerar ett parti som tidigare har tråcklat sig förbi olika spärrar kan jag inte låta bli att erinra om att även om man inför småpartispärrar är risken alltid att det finns sådana som försöker manipulera sig förbi småpartispärren genom valtekniska konstruktioner. Jag tror att Mikael Oscarsson är väl medveten om vad jag syftar på. Detta är inte en stor prestigefråga för socialdemo- kratin. Vi har haft ett öppet sinnelag i den här frågan. Det enda jag begär av Mikael Oscarsson är att han ska inse och förstå att detta är en fråga om att kom- promissa mellan två motstridiga principer som jag tror att vi bägge värnar om. Å ena sidan ska alla rös- ter vara lika mycket värda, å andra sidan finns det ett behov av att forma handlingskraftiga majoriteter. Den tredje, alldeles övergripande principen är att det ska råda bred enighet mellan de politiska partierna om vi ska göra förändringar i vårt valsystem. Detta handlar om demokratins spelregler.

Fru talman! Vi har som bekant en spärr på 4 % i riksdagsvalet och 3 % i landstingsvalet. Kanske ska vi ha 3 % i kommunvalet, eller kanske 2 % eller 1 %. Det är något man får diskutera. Det viktigaste är ju att detta är en fråga som vi bör tala om. Jag tror att detta är något som engagerar många svenskar. Många svenskar, inte minst en rad ministrar i s- regeringen, var upprörda över valsystemet i USA år 2000, som gjorde att presidentkandidaten Gore, som fick flest röster, förlorade mot George W Bush på grund av valsystemet. Jag vill påstå att avsaknaden av utjämningsmandat i kommunfullmäktigevalen i Sve- rige öppnar för minst lika galna resultat. Låt oss sopa rent framför egen dörr innan vi angriper andra länders valsystem! Många uppsalabor är i dag mycket besvikna. Det finns till och med de som säger att de inte kommer att rösta i nästa val, därför att de tycker att deras röster inte har räknats i två val. Vad är statsrådets hälsning till dessa människor? Skulle det öppna sinnelag som statsrådet talade kunna ta sig uttryck i någon form av utredning eller förutsättningslös diskussion kring den här frågan för att få ett bättre system? Det system som råder nu är inte bra. Jag tror att det för uppsalaborna skulle bli tredje gången gillt om det nästa gång blir Socialdemokra- terna som förlorar majoriteten på samma sätt. Det tror jag inte skulle vara bra, varken för Sverige eller för uppsalaborna. Det är dags att se över systemet i kommunfullmäktigevalen.

Fru talman! Som jag sade tidigare har den här frå- gan varit föremål för översyn vid ett flertal tillfällen. Vi socialdemokrater har haft ett öppet sinnelag i den här frågan, men det har visat sig att vi inte har kunnat nå politisk enighet. Men jag är öppen för att diskutera denna fråga på nytt om de politiska linjerna har för- ändrats. Frågan gäller om man ska införa småpartispärr eller ej. Det är vad det i grunden handlar om - inte om utjämningsmandat i kommunerna, för det är inte det komplicerade i sammanhanget. Det är frågan om man på samma sätt som på riksplanet ska ha en små- partispärr på det kommunala planet. Mikael Oscars- son förordar en 3-procentig nivå. Den kan appliceras på förhållandena i Uppsala och i andra kommuner, och så kan man se vilka röster som inte skulle ha något värde i kommunfullmäktigevalen där. Det ko- kar ned till en fråga om hur stora partierna är. Det avgör deras inställning i frågan. Partier som balanse- rar på 4-procentsspärren brukar vara emot att införa nya spärregler eller att förändra dem, men det kanske har ändrats. Jag är öppen för att diskutera det. Över huvud taget är jag öppen för en mycket fri- modigare författningspolitisk debatt i Sverige. Den är alldeles för begränsad. Det är alldeles för få som deltar i det offentliga samtalet. De politiska partierna borde artikulera sig tydligare här. Vi borde ha en bredare debatt. Det parti jag representerar kommer att ta initiativ till ett författningspolitiskt rådslag. Jag uppmanar fler att göra motsvarande därför att vi be- höver bredda denna diskussion. Den måste gå utanför denna kammare och utanför de rum där experterna befinner sig därför att det här handlar om demokratins infrastruktur. Jag överväger för närvarande om hela vallagen ska ses över eller ej. Det finns skäl att överväga det. Först ska vi be valmyndigheten inkomma med en utvärdering av 2002 års val. Därefter ska jag övervä- ga om vallagen ska ses över. Det är möjligt att vi i det sammanhanget ska ta upp denna fråga på nytt. Men dessvärre har jag inte särskilt stora illusioner om att nå stor konsensus. Men låt debatten flöda.

Jag börjar med att ge en bild av de regler som vi ska arbeta med i dag. En fråga till statsministern ska vara av över- gripande allmänpolitiskt slag. Frågor och svar ska vara korta och i princip inte överstiga en minut. Partiföreträdarna har anmälts genom partikansli- erna. Övriga ledamöter som önskar få ordet kan under debatten gå fram till kammarsekreteraren och anteck- na sig. Vi har fyra ledamöter som redan har antecknat sig. En partiledare eller partiföreträdare kan normalt räkna med att få ordet för en följdfråga eller en kom- mentar. Normalt får statsministern det sista inlägget i ett replikskifte, men jag kan, när jag finner det befo- gat, ge frågeställaren ordet för ett avslutande inlägg om en halv minut. Övriga frågeställare kan normalt räkna med att få ordet endast en gång. Specialskolor för handikappade barn