Utgiftstak

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat näringsministern vilka regler som hindrar oppositionen att föreslå egna utgiftstak. Bakgrunden är att Socialdemokraterna i sin budgetmotion föreslår egna, högre, utgiftstak och att näringsministern kritiserat detta och hävdat att Socialdemokraterna inte följer de budgetpolitiska regelverken. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag vill påminna om syftet med att använda utgiftstak. Utgiftstaket medför att helheten är utgångspunkten i budgetprocessen och understryker därmed behovet av prioriteringar mellan olika utgifter. Utgiftstaket förebygger att tillfälligt höga inkomster används för att finansiera varaktiga utgifter. Vidare förhindrar utgiftstaket att skatteuttaget stegvis måste höjas till följd av bristfällig utgiftskontroll. Slutligen är utgiftstaket ett medel för att uppnå överskottsmålet i de offentliga finanserna. Sammantaget är utgiftstaket ett viktigt åtagande som stärker budgetdisciplinen och är därmed en hörnsten i upprätthållandet av en trovärdig ekonomisk politik. Men utgiftstaket är en självpåtagen restriktion och dess värde avgörs av hur det används. Trovärdigheten bygger dels på att utgiftstaket bestäms tre år i förväg, dels på att det inte ändras. Först då binder regeringen sig verkligen vid masten och visar att den värnar om långsiktigheten i de offentliga utgifterna. Socialdemokraterna aviserar nu att de inte vill skriva under dessa fundamentala normer för att skapa trovärdighet för den ekonomiska politiken. Det gör de genom att föreslå att höja de redan beslutade utgiftstaken för 2009 och 2010. Under förra mandatperioden valde den socialdemokratiska regeringen dessutom att minska antalet år med utgiftstak, och vid regeringsskiftet fanns endast utgiftstak för det kommande året men inte för det därpå följande året. Det fanns inte heller ett beräknat tak för tredje året. Ett utgiftstak blir inte den fungerande restriktion det är avsett att vara om det höjs för att anpassas till en högre utgiftsnivå. Det har inte heller hänt tidigare att riksdagen beslutat om högre tak. Den politiska viljan att behålla utgiftstakets strama utformning är viktig för trovärdigheten för taket och för det finanspolitiska ramverket. Det politiska stödet är extra viktigt för det svenska ramverket eftersom det i stort är just ett politiskt åtagande och inte ett lagstadgat ramverk. Det finns inga formella hinder för riksdagen att besluta om ändrade utgiftstak. Det finns inte heller några regler som tvingar regeringen att använda utgiftstak i utgångsläget. Det är frivilligt. Utgiftstaken är ett stöd som står till buds för varje regering som vill föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Dagens budgetprocess, där taken är en central del, infördes i slutet av 1990-talet för att förhindra en okontrollerad ökning av statens utgifter som tidigare varit ett problem. Den centrala politiska frågeställningen handlar inte om regelverket utan om trovärdigheten för den ekonomiska politiken. Att höja ett utgiftstak innebär att restriktionen sätts ur spel, och det är inte tanken med det budgetpolitiska ramverket.

Fru talman! Jag har ställt en interpellation till vice statsminister Maud Olofsson med anledning av att hon vid ett flertal tillfällen har hävdat att oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, bryter mot de budgetregler som än så länge finns i riksdagen. Jag kan inte se statsrådet Olofsson närvarande i kammaren. Jag kan förstå att hon inte vill vara närvarande i kammaren. Det är klart att det är lite pinsamt att vara vice statsminister och bli ihågkommen som en person som inte kan budgetreglerna. Jag hade gärna velat tacka Anders Borg för svaret på interpellationen om Anders Borg på ett enkelt sätt hade svarat på min fråga: Kan statsrådet redovisa vilka regler som förhindrar oppositionen att föreslå egna utgiftstak? Anders Borg kunde ha sagt ungefär så här: Det finns inga regler som förhindrar oppositionen att föreslå egna utgiftstak. Nu lindar Anders Borg in sitt svar och trasslar in sig rätt ordentligt i ett försök att se till att kollegan Maud Olofsson inte blir tagen på bar gärning, det vill säga att ha bluffat, talat osanning eller vilket skäl hon nu har haft till att hon har lämnat felaktiga uppgifter. Anders Borg säger visserligen i sitt interpellationssvar att det står riksdagen fritt att ändra utgiftstaket. Men det är inte riktigt det som det handlar om. Det handlar om att jag har frågat om oppositionen har rätt att fastställa egna utgiftstak. Svaret är: Ja, det har oppositionen. Då kunde Anders Borg ha nöjt sig med det och bett om ursäkt för att hans kollega Maud Olofsson, och för övrigt Göran Hägglund, inte kunde budgetreglerna. Det är naturligtvis lite genant att vice statsministern inte kan budgetreglerna, och jag förstår därför att hon inte ville komma till kammaren och ta den diskussionen. Men statsrådet, som ändå som finansminister har ansvaret för budgetreglerna, kunde ha varit tydlig på den här punkten. Jag tycker också att det är lite egenartat att Anders Borg inte vill vara tillräckligt korrekt utan tycker att man ska taktisera, politisera och tro att man med strategin att dölja saker och ting på något vis lyckas komma billigare undan. Så enkelt är det inte. Maud Olofsson och Göran Hägglund är tagna på bar gärning. De har bluffat. Om de har talat osanning medvetet eller omedvetet vet inte jag, men de har lämnat felaktiga uppgifter. Det är ännu pinsammare för landets vice statsminister när riksdagens finansutskott i en promemoria som nyligen publicerades och som handlar just om det budgetpolitiska regelverket för det första ställer frågan: Innebär då det faktum att riksdagen har fastställt ett tak även att riksdagen har bundit sig själv eller att oppositionspartier i sina skuggbudgetar är bundna att hålla sig under det fastställda utgiftstaket? Svaret på detta är nej, skriver finansutskottets kansli. Det är naturligtvis pinsamt att bli tillrättalagd på det sättet. För det andra skriver utskottets kansli: Oppositionen kommer regelmässigt att vilja föreslå en annan ekonomisk politik än den regeringen vill föra. Oppositionen kan följaktligen förväntas vilja formulera andra nivåer för de finanspolitiska målen än regeringen. Vissa tider kommer därför oppositionen att vilja att utgiftstaken sätts lägre än regeringen vill, andra att de sätts högre. Slutligen konstaterar utskottet för det tredje att det faktiskt förekom även under den förra mandatperioden att oppositionen, exempelvis Centerpartiet, föreslog andra, alternativa utgiftsnivåer och andra, alternativa formuleringar på utgiftstaken och målformuleringar än vad dåvarande regering gjorde. Det visar att Maud Olofsson själv alltså har tillämpat det som hon nu kritiserar andra för.

Fru talman! Eftersom jag var närvarande och detta är en aktuell debatt vill jag gärna konstatera, precis som Bosse Ringholm sagt, att utgiftstaken enligt budgetlagen är frivilliga, och om de används får de avse längre tid än ett budgetår men behöver inte göra det. I årets budgetdebatt har regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslagit utgiftstak på olika nivåer medan vi i Vänsterpartiet, fullt i enlighet med budgetlagen, inte har föreslagit något budgettak. Däremot har Vänsterpartiet föreslagit inkomster och utgifter som sammantaget ger ett finansiellt sparande på 1 procent, det vill säga i enlighet med överskottsmålet. Låt mig även påpeka att kraven enligt EU:s stabilitetspakt är att underskotten inte får vara högre än 3 procent av bnp och den ackumulerade offentliga bruttoskulden max 60 procent av bnp. I Sverige har vi en betydligt bättre situation än vad EU kräver, bland annat efter ett åttaårigt s-, v- och mp-samarbete. Och alla partier i Sveriges riksdag lägger fram budgetförslag med finansiellt överskott, även om det är före finanskrisen. Jag vill bara säga att jag tycker att vi ska sluta med övertolkning av budgetlagen och se till helheten i de olika budgetförslagen och deras innehåll.

Fru talman! Jag vill tacka Jacob Johnson för hans inlägg. Han belyser väldigt tydligt vad som är kärnan i den här diskussionen när han säger att det inte finns någonting i budgetlagen som hindrar Vänsterpartiet från att väcka en budgetmotion som inte innehåller något utgiftstak. Det finns ingenting som hindrar en regering från att ändra utgiftstaket, höja det eller sänka det, eller inte lägga fram utgiftstak. Vi har inte detta inskrivet i grundlagen. Vi har detta i allt väsentligt som ett politiskt åtagande och som handlar om att vårda den långsiktiga uthålligheten i de offentliga finanserna. Varför har vi utgiftstaken? Jo, det är därför att vi tvingar fram ett övervägande kring helheten. Vi vet alla hur en budgetförhandling fungerar. Det handlar om att varje fackminister ska se till sina intressen. Hade vi i Sverige en arbetsmarknadsminister som inte var intresserad av mer resurser till arbetsmarknadspolitik, en kulturminister som inte ville göra reformer, en skolminister som inte ville lägga mer pengar på studiemedel eller en forskningsminister som inte ville satsa på universitet och högre utbildning var det ju inget problem. Varje fackminister vill naturligtvis göra det bästa för sitt område - det är därför de är ministrar för de områdena, och det är en självklarhet att de ska brinna för dem. Men vi måste ha någonting som också gör att vi klarar helheten, någon som gör att vi tar ansvar för att plus och minus ska gå ihop. Där har vi utgiftstaken. De är en nyckel för att vi ska klara överskottsmålen. Det här är ingen liten politisk fråga. Jag är övertygad om att det viktigaste försvaret en liten öppen nation kan ha i tider av oro och finansiella härdsmältor är god ordning på sina offentliga finanser. Överskott i de offentliga finanserna är den viktigaste trygghetsinstitutionen för ett litet, exportberoende land i en mycket brutal finansiell värld. Jag tycker på många sätt att Lars Ohly och Vänsterpartiet har beskrivit den socialdemokratiska förskjutningen väldigt väl. När Lars Ohly i tv får frågan om han kan acceptera att hålla sig under utgiftstaket säger han: Ja, det gör ju inte Socialdemokraterna själva. De lägger en budgetmotion där de höjer utgiftstaken. Han fortsätter: Det är alltså inte en del av budgetlagen, utan vi använde utgiftstaken när vi samarbetade och höjde dem för att få utrymme för de reformer vi tyckte var nödvändiga, så utgiftstaken ser jag inte som ett hinder. Han fortsätter i en annan intervju, där han understryker att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har samma syn i den här frågan därför att Socialdemokraterna nu har lagt ett tak som är 35 miljarder högre än de som regeringen har. Det handlar alltså inte om utgiftstakens höjd och inte om något fastlagt tre år tidigare som man ska följa slaviskt. Lars Ohly visar här att det Socialdemokraterna har kritiserat Vänsterpartiet för, att de inte vill hålla sig till utgiftstaken, är det som är kärnan i den här diskussionen. Det här är inte en politisk diskussion mellan två jurister. Bosse Ringholm är politiker, och jag är politiker. Vi ska stå för det som är våra politiska utgångspunkter. Det är därför den svenska ordningen ska vara grundad i politiska uppfattningar, inte i grundlagar och inte i regler. Vi vill strama upp budgetordningen. Vi vill ha en god ordning på offentliga finanser. Vi har lagt treåriga budgetramar. Vi har hållit stora marginaler. Vi har fört undan det som har varit skatteutgifter. Vi har sett till att lånefinansieringen har minskat. Det är för att vi ska ha god ordning i offentliga finanser, därför att det är den lilla mur av sandsäckar vi kan bygga när de globala tsunamivågorna från de finansiella kriserna kommer och slår in mot det svenska samhället. Jag tror att det är grundläggande att vi har denna goda ordning. Den som i det här läget lånar pengar är beroende av dessa marknader, och det tror jag att man ska vara utomordentligt försiktig med. Det är därför jag tror att den politiska uppbackningen för utgiftstaken, för hela den här ordningen, inte för en juridisk diskussion utan den politiska uppbackningen för de goda offentliga finanserna, är kärnan i detta. Då blir jag orolig när Lars Ohly är så uppenbart nöjd med Socialdemokraternas partimotion.

Fru talman! Anders Borg tillhör en regering som har två partiledare, Maud Olofsson, centerpartist, tillika vice statsminister, och Göran Hägglund, som båda två offentligt flera gånger har hävdat att oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, bryter mot det ekonomiska regelverket, mot budgetlagen, genom att föreslå egna utgiftstak. Jag har ställt den enkla frågan till Maud Olofsson, som naturligtvis inte vill svara eftersom hon vet att hon har fel: Kan statsrådet redovisa vilka regler som förhindrar oppositionen att föreslå egna utgiftstak? I stället för att Anders Borg säger att det inte finns några sådana regler, punkt slut, talar han om helt andra saker. "Bättre fly än illa fäkta." I det här fallet kan man säga att Anders Borg både flyr och illa fäktar, vilket är en prestation. Det är en realitet att det hade varit ganska enkelt att hantera den här interpellationsdebatten om Anders Borg bara hade konstaterat att två av hans kolleger i regeringen har farit med osanning. Det är väl inte de första, varken i nuvarande regering eller i politiken, som kanske har tagit fel. De kan ha misstagit sig, kunde de ha sagt. De kunde ha bett om ursäkt och sagt att de inte visste att budgetlagen skulle tolkas på det sättet. Men det hade varit ännu märkligare om Maud Olofsson hade sagt att hon inte kände till att budgetlagen var sådan. Av finansutskottets kanslis promemoria framgår ju att Centerpartiet liksom övriga oppositionspartier förra mandatperioden gjorde precis det som oppositionen nu gör, nämligen att föreslå egna utgiftstak. Jag ber att få citera, för att det ska vara exakt och korrekt: "Oppositionen förordade, då liksom nu, även andra tak för den offentliga sektorns utgifter än vad regeringen gör." Det hade varit mycket enkelt om du hade velat hålla dig till sanningen, Anders Borg, att säga att din kollega tyvärr hade fel, att hon hade glömt av det hon visste förra mandatperioden eller att hon försökte vara taktisk och hade inget annat att angripa Socialdemokraterna för och därför försökte hitta på det här om att man inte får föreslå egna utgiftstak från oppositionen. Du hade kunnat hitta vilken förklaring som helst. Någon förklaring finns det väl hos Maud Olofsson? Jag vill inte tro att hon rakt ut skulle ha ljugit och vetat att det hon sade var fel. Någon förklaring hade hon väl ändå kunnat skicka med Anders Borg till interpellationsdebatten, och så kunde Anders Borg ha nöjt sig med att säga: Det finns inga hinder för oppositionen att föreslå egna utgiftstak. Nu väljer Anders Borg att tala om helt andra saker, för han vet om att det är pinsamt. Det är pinsamt inte bara för Maud Olofsson och för Hägglund utan det är naturligtvis pinsamt också för regeringen och inte minst för finansministern att ha sådana statsråd som kolleger, som inte ens kan budgetlagen. De försöker ge intryck av att de kan budgetlagen, men de har alldeles fel. Anders Borg kanske läser Svenska Dagbladet. Där hade man för ett par veckor sedan med anledning av det här ärendet rubriken: "Minister hade fel om budgetlag. Finansutskottet bannar Hägglund och Olofsson för kritik mot socialdemokraternas utgiftstak." Man skriver: "Statsråden Maud Olofsson och Göran Hägglund var fel ute när de hudflängde socialdemokraternas Mona Sahlin för att slarva med budgettaken. Det framgår av en rapport från finansutskottet." Det är märkligt att vi i politiken tyvärr har en sådan situation att man gör så fel att det blir fel flera gånger om, som Maud Olofsson har gjort här, och inte kan be om ursäkt. Hon hade kunnat skicka med en ursäkt med finansministern och bett honom säga att hon tog fel, tala om vad skälet var och att hon inte ska göra om den här dumheten en gång till. Anders Borg kan fortsätta prata om något annat. Det kommer han att göra i det kommande inlägget också, efter vad jag förstår.

Fru talman! Jag har inte för vana att fly. Jag har uppfattat att jag har stått kvar här under hela diskussionen. Jag ska gärna försöka komplicera det här lite till. Socialdemokraterna har en historia av att ta stort ansvar för svenska offentliga finanser. Det har jag många gånger påpekat. Allra tydligast var det under åren 1994-1998 eller 1999, då man gjorde denna mycket omfattande budgetsanering. Det var nödvändigt för Sverige. Det har vi haft mycket stor nytta av därefter, för det är en av grunderna till att vi i dag står lite bättre rustade än andra länder. Vad var kärnan i den här budgetordningen? Vi har inte höjt utgiftstaken. Vi har inte överstigit utgiftstaken. Erik Åsbrink sänkte dem en gång. Vi har sänkt dem en gång. Varje år har vi hållit utgiftstaken. Det är en mycket central del i den ordningen. Det var en av de saker som Socialdemokraterna under förra regeringsperioden ansträngde sig mycket för att försöka klara av. Fanns det en enda paragraf i budgetlagen som förhindrade att man överskred utgiftstaken, att man helt övergav idén med budgeteringsmarginaler och att man tog bort utgiftsområdena? Nej. Dels kan riksdagen naturligtvis skriva om budgetlagen, dels är lagen skriven så att den ger regeringen en möjlighet att göra detta åtagande. Detta åtagande har regeringen gjort, och vi har varit mycket tydliga med att det är vår hållning. Därför är det precis som Lars Ohly understryker i Svenska Dagbladet - jag får väl erkänna att jag då och då läser även den tidningen: "Socialdemokraternas syn på att utgiftstaken kan förändras utifrån vilken politik som ska bedrivas, den stämmer med vår." Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i dag alltså samma syn på utgiftstaken. Så var det inte tidigare. Då ville Vänsterpartiet avskaffa utgiftstaken och Socialdemokraterna ville upprätthålla dem. Här har vi politiska skiljelinjer. De handlar inte om paragrafer utan om att vi vill få ordning på budgetordningen. Vi har sett till att vi har fått tillbaka de treåriga utgiftstaken, för det ska vara bindande i förhandlingarna att man har en restriktion och att man prövar offentliga utgifter noggrant. Vi har minskat skatteutgifterna. De var 13 miljarder när vi tillträdde. Vi räknar med att de nu är på väg ned till 100 miljoner. Vi har plockat ned en mycket omfattande lånefinansiering, inte minst på infrastruktursidan. Vi har varje år sett till att vi har marginaler på över 10 miljarder när budgetåret är slut. Det är för att det är viktigt med en god ordning på de offentliga finanserna. Kärnan i vår budgetordning är utgiftstaken, och jag tycker att det är bekymmersamt när Socialdemokraterna försöker bortse från att det är problematiskt att höja dem - inte för att det strider mot någon specifik paragraf utan för att vi under de gångna åren har slitit för att hålla ordning på just detta. Det har gällt att se till att vi har hållit oss under utgiftstaken och att utgiftstaken upprätthålls. Det tycker jag är en viktig utgångspunkt för en ansvarsfull ekonomisk politik.

Fru talman! Min enkla fråga i interpellationen till Maud Olofsson var: Finns det någonting i regelverket i budgetlagen som hindrar oppositionen från att föreslå egna utgiftstak? Nej, säger riksdagens finansutskotts kansli. Det hade varit enkelt för finansministern att säga att det inte finns några sådana hinder. Då hade vi inte behövt ha debatten. Men i stället säger finansministern att han ska komplicera diskussionen. Det är han duktig på av det enkla skälet att han inte vill erkänna att hans kollega, vice statsminister Maud Olofsson, hade fel. Jag begär inte att Anders Borg ska spekulera om varför Maud Olofsson hade fel, om det var medvetet, omedvetet, om det var av okunnighet eller av något annat skäl. Den diskussionen hade det möjligtvis varit intressant att ha direkt med Maud Olofsson. Om hon hade fel på den här punkten - och det är ganska graverande att en vice statsminister är så okunnig - måste man ställa frågan om hon är lika okunnig på en massa andra områden. Måste man granska vad hon säger på alla andra områden med utgångspunkten att hon kanske bluffar där också? Det är klart att jag inte kan anklaga Anders Borg för Maud Olofssons okunnighet eller om hon bluffar och ljuger på andra områden, men det hade varit klädsamt om Maud Olofsson hade sagt till Anders Borg: Hälsa Bosse Ringholm att jag hade fel och att jag ber om ursäkt! Det kan man faktiskt kosta på sig även i politiken. Man kan ha fel, som Maud Olofsson. Vi behöver inte spekulera om orsaken till att hon hade fel, men hon kunde kosta på sig en enkel ursäkt. I stället skickar hon hit Anders Borg för att han ska försöka komplicera det hela och tala om något annat, så att hon ska slippa bli påmind om att hon hade fel. Sådant är Anders Borg skicklig på, men jag tror att det är ganska meningslöst att tro att han kan snacka bort det faktum att Maud Olofsson helt enkelt lämnade felaktiga uppgifter gång på gång. Det är rätt pinsamt för en borgerlig regering.

Fru talman! Vi har goda offentliga finanser för att det har funnits ett politiskt ansvarstagande från tidigare regeringar och denna regering och för att vi har en budgetordning med överskottsmål, utgiftstak och budgeteringsmarginaler. De ger en stadga åt processen. Vi hade tidigare kanske Europas sämsta budgetordning, och det bidrog till brister i vår hushållning med offentliga medel. Finns det något i budgetlagen som hindrar Socialdemokraterna från att överge överskottsmål, flytta utgiftstak, inte sätta utgiftstak eller att inte ha budgeteringsmarginaler? Nej, för det är inte paragraferna som styr budgetordningen, det är den politiska inriktningen. Det är därför vi år efter år kämpar med överskottsmålen, utgiftstaken och budgeteringsmarginalerna. Det är den principiella innebörden av den här diskussionen. Vi har inte en juridisk diskussion mellan advokat Ringholm och advokat Borg om vilka paragrafer i budgetlagen som är tillämpliga när Socialdemokraterna väcker motioner, utan diskussionen gäller vilken vikt vi vill tillmäta budgetordningen och hur stort ansvar vi vill ta för offentliga finanser. Jag kan bara beklaga att Socialdemokraterna ansluter sig till Vänsterpartiets hållning när det gäller utgiftstaken, om man nu får tro Lars Ohly. Jag kan hoppas att det är Lars Ohlys tolkning snarare än Socialdemokraternas tolkning.