Utbetalning av aktivitetsstödet

Fru talman! Patrik Björck har frågat statsrådet Cristina Husmark Pehrsson om hon avser att ta initiativ till att flytta utbetalningarna av aktivitetsstöd till a-kassorna. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag vill påminna Patrik Björck om att den tidigare regeringen under början av 2000-talet låtit tre olika utredningar behandla frågan om att föra över utbetalningen av aktivitetsstödet till arbetslöshetskassorna utan att det resulterade i någon förändring. För närvarande har inte heller denna regering några planer på att flytta utbetalningen av aktivitetsstödet till arbetslöshetskassorna.

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Jag vill bara lite kort kommentera den här interpellationen. Den är alltså inlämnad den 14 november och skulle ha haft den 28 november som sista svarsdag. Sedan har man förhalat den i månader från regeringens sida. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt och skulle vilja få det fört till protokollet. Jag tycker att man kanske inte borde släppa regeringen så fri i de här frågorna. Det finns faktiskt regelverk för hur man ska hantera detta. Det var likadant när jag ställde den här frågan i en interpellation förra gången. Då bollade man den mellan departementen och fördröjde svaret i månader. Det här är en interpellation som regeringen inte gillar. Jag förstår inte riktigt varför, för den är inte alls så ideologisk som den tidigare om ersättningsnivåerna och hur man ska hantera folk som blir arbetslösa. Där har vi olika ideologier och idéer, men här handlar det om en massa arbetslösa som blir utan ersättning, som får vänta på sin ersättning och som drabbas fruktansvärt illa. Det finns inga som helst teorier, inte ens förvirrade vetenskapliga teorier, om att detta skulle vara bra för arbetsmarknadspolitiken, utan detta är bara destruktivt för alla inblandade parter. Det är destruktivt för de människor som drabbas; det är destruktivt för de handläggare på både a-kassorna och Försäkringskassan som har att hantera det här systemet. För mig är det helt obegripligt att man kan hamna i en situation där man inte vill hantera den här frågan. Dessutom undrar jag, utifrån det svar jag får i dag, om arbetsmarknadsministern har glömt bort vad frågan handlar om. Här börjar man prata om att den tidigare regeringen i början av 2000-talet har behandlat frågan. Det är väl möjligt, men nu handlar det om vad som hände när man samordnade utbetalningarna av aktivitetsstödet och ersättningen. Redan på hösten 2006 varnade alla inblandade parter, vid en offentlig hearing som vi hade i Andrakammarsalen i Gamla riksdagshuset, för att göra på det här sättet, för då skulle den enskilde inte få sina pengar. Systemen kommer inte att hantera utbetalningarna. Det sade man hösten 2006. Ändå forcerade regeringen igenom det här. När systemet infördes - hösten 2007, om jag kommer ihåg rätt - gick det omedelbart i stå. Utbetalningarna avstannade. Enskilda människor kom i kläm. Man fick inte sina pengar. Det kom larmrapporter från enskilda som drabbades. Jag kontaktades av folk som jobbade på a-kassorna, och man var väldigt upprörd över det här systemet. Försäkringskassan har inte lyckats kommunicera information till a-kassorna så att de har klarat av att betala ut pengar och vice versa. Hösten 2007 ställde jag också en interpellation om detta, då till arbetsmarknadsministern. Då bollades den tillbaka till Husmark Pehrsson, sedan till arbetsmarknadsministern igen, och sedan diskuterade vi den här för ett år sedan. Då svarade arbetsmarknadsministern att han förstod problemet och tyckte att det var beklagligt men att han hade fått signaler från Försäkringskassan om att det var löst. Okej, det var trist det som hände men nu är det löst, sade arbetsmarknadsministern. Sedan dess har det gått ett år, och det är fortfarande inte löst. Fortfarande får människor vänta på sin ersättning. Då ska vi veta att har man varit arbetslös ett tag och levt på den nivå som arbetsmarknadsministern har pressat ned arbetslöshetsersättningen till har man inga marginaler. Om man sedan får vänta i månader på sin ersättning hamnar man fullständigt på bar backe och i orimliga situationer. I svaret för ett år sedan sade arbetsmarknadsministern att det möjligen var några som fick vänta, och det kunde man väl leva med, men de fick åtminstone sin ersättning. Nu är det dessutom så - och det är viktigt att konstatera - att folk går miste om sin ersättning på grund av det här systemet. Det är en katastrof för den enskilde. Jag är förvånad över att inte arbetsmarknadsministern vill hjälpa till att lösa den här situationen.

Fru talman! Detta är den första interpellationsdebatt som jag har sedan jag fick den här interpellationen i min hand. Jag förstår Patrik Björcks invändning: Det ska svaras snabbare än så. Det är det första. Det andra är att det väl vore ett alldeles lysande tillfälle att låta den kommande socialförsäkringsutredningen titta på den här frågan. Om det blir ett obligatorium, om vi bara har en utbetalare, löser ju det hela problematiken - bara som ett exempel. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt, som var delad i två: Det är naturligtvis inte rimligt att behöva vänta av olika skäl. Det ska inte behöva ske. Samtidigt konstaterar jag att läget nu om möjligt är ännu bättre än när vi diskuterade denna fråga för ett år sedan. Det kommer inga stora larmrapporter om att det klickar i systemen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern säger att obligatoriet skulle lösa även den här frågan. Nu tror jag inte det, av två skäl. Det första är att det troligen inte kommer att bli något obligatorium. Jag tror inte att arbetsmarknadsministern och Staffan Danielsson, som är de enda som förespråkar detta, räcker för att genomföra det. Det andra är att den här frågan ju kan lösas väldigt snabbt och smidigt om man gör som jag föreslår, det vill säga överlämnar utbetalningen av aktivitetsersättningen till a-kassorna. Då är ju frågan löst. Med en relativt enkel byråkratisk åtgärd har man löst problemet och förhindrat att en massa enskilda människor hamnar i en fruktansvärd situation. Vad som gör det obegripligt för mig - det ska jag villigt erkänna - är att jag inte kan se den ideologiska låsningen. I den fråga vi diskuterade i samband med den förra interpellationen kan jag se att det finns en tydlig vänster-höger-skala. Vi anser att generösa och bra system i arbetslöshetsförsäkringen är bra för den enskilde, bra för landet och bra för arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern vill inte ha ett sådant system, för han vill ha ett system där den arbetslöse ska tvingas ut i en låglönekonkurrens. Han vill ha en helt annan samhällsmodell med stora klasskillnader, stora löneskillnader och en helt annan arbetsmarknad. Där finns det en klassisk vänster-höger-konflikt. På något sätt får man respektera att arbetsmarknadsministern har en helt annan människosyn och en helt annan samhällssyn. Det har jag respekt för demokratiskt, även om jag inte delar den människosynen eller den samhällssynen. I denna fråga handlar det egentligen bara om vem som har samhällets uppdrag att sköta den här utbetalningen. Jag kan inte förstå vad man vinner med att obstruera en lösning på problemet. Vilken IFAU-rapport stöder arbetsmarknadsministern sig på när han vill utsätta enskilda människor för en sådan här fruktansvärd behandling? Vilka rapporter kommer från Finanspolitiska rådet, eller från vem som helst, som säger att detta är bra arbetsmarknadspolitik? Vad finns det för orsak till att göra som man gör? Man flaggade för det här problemet för två år sedan. När systemet genomfördes ett år senare uppstod det omedelbart, precis som man hade sagt. Nu har den varit i drift i ett och ett halvt år, och problemet kvarstår. Lösningen finns. Vad väntar arbetsmarknadsministern på? Får man vara så konspiratorisk att tro att arbetsmarknadsministern tycker att alla former av slag som drabbar de arbetslösa är bra, oavsett hur de arbetslösas elände uppstår är det eländet i sig som är målet med politiken? Om det är på det sättet kan jag förstå svaret, men säg då att det är elände för den enskilde som arbetsmarknadsministerns politik syftar till. Då kan vi diskutera det, och då är vi tillbaka igen i en riktig politisk diskussion. Men om det inte är så, om arbetsmarknadsministern ser att enskilda människor drabbas av ett byråkratiskt felgrepp som man kan rätta till, som inte är ideologiskt betingat, där det inte finns några forskningsrapporter som stöder att det skulle ha någon påverkan på arbetsmarknadspolitiken vem som betalar ut aktivitetsersättningen, varför vill arbetsmarknadsministern inte vara med och medverka till en lösning av problemet? Det är för mig helt obegripligt. Det skulle vara spännande om jag fick reda på varför man inte kan ta bort den snubbeltråd som fäller så många enskilda människor i olycka?

Fru talman! Jag vill bara sammanfatta: Det är inte aktuellt att lyfta över fler myndighetsuppgifter på a-kassorna som helt uppenbarligen inte vill ha fler myndighetsuppgifter. Det var en av bakgrunderna till obligatorieutredningen. Det kommer alltså inte att ske. Dessutom är min bedömning när jag pratat med a-kassa och Arbetsförmedlingen att det som det varnades för som ett stort problem inte har resulterat i det stora problem som Patrik Björck försöker få det till.

Fru talman! Det var dubbelfel, fel på alla punkter. Jag kan rekommendera arbetsmarknadsministern att prata med sina kamrater i den borgerliga majoriteten. Arbetsmarknadsutskottet besökte samorganisationen för a-kassorna i höstas, och där framförde man det här bekymret. De var beredda att ta på sig den här uppgiften, de ville ha den uppgiften. Det är bara att ta kontakt med de borgerliga ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet som var med på det mötet, om man inte vill kontakta a-kassorna själv eller diskutera med samorganisationen, vilket jag naturligtvis hoppas och tror att arbetsmarknadsministern vid något tillfälle gör. Det borde vara rimligt med tanke på den position som arbetsmarknadsministern har. Då kan man omedelbart belägga det felaktiga påståendet. Man vill ha den uppgiften. Man tycker att det är orimligt att människor ska drabbas av någonting som bara är ett byråkratiskt felgrepp. A-kassorna vill ha den här uppgiften, så det kan inte vara det som är bekymret. Som sagt: Varför? Det är för mig en gåta, och det har jag inte fått något svar på. Att a-kassorna inte vill ha det stämmer inte och räcker inte som svar på varför arbetsmarknadsministern inte vill lösa problemet. Något annat svar har jag inte fått i den här debatten, men nu har arbetsmarknadsministern i sitt avslutande anförande möjlighet att förklara för mig varför man inte vill lösa problemet.

Fru talman! Det hade varit naturligt om vi hade infört ett obligatorium att sammanföra utbetalningarna till ett system. Men eftersom a-kassorna var väldigt tydliga när det gäller obligatoriet med att man inte var beredda att ta på sig den typen av breda myndighetsuppdrag som bygger på ett obligatorium, tycker jag inte heller att det finns någon anledning att lyfta över andra myndighetsuppgifter på a-kassorna. Man kan inte bara välja och vraka vilka myndighetsuppgifter man vill ta på sig.