Uppföljning av arbetsmarknadsåtgärder för nyanlända invandrare

Fru talman! Maria Stenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa kvaliteten i etableringslotsarnas uppdrag att nyanlända invandrare ska få arbete. Låt mig börja med en kommentar till Maria Stenbergs inledning där hon menar att utvärderingen av regeringens åtgärd för arbetslösa, jobbcoachning, visar att den åtgärden i mindre omfattning leder till arbete än för de arbetssökande som inte haft jobbcoachning. Detta är felaktigt. Vad Arbetsförmedlingens utvärdering visar, för jag antar att det är denna utvärdering Maria Stenberg refererar till, är att det inte går att dra några säkra slutsatser av resultaten när det gäller jobbcoachningens effekter på de arbetssökandes möjligheter att få ett arbete - detta på grund av metodmässiga svårigheter att hitta jämförbara grupper som tillåter sådana slutsatser. Till detta ska läggas att åtta av tio deltagare har varit nöjda med insatsen och upplevt att deras jobbcoach har haft rätt kompetens. Som Maria Stenberg påpekar finns det likheter mellan coachernas och etableringslotsarnas uppdrag. Men det finns också skillnader. Lotsarnas uppdrag är betydligt mer omfattande, och stödet lämnas under längre tid. Ytterligare en skillnad är att Arbetsförmedlingen vid upphandling av lotsarna ska tillämpa lagen (2008:962) om valfrihetssystem. Denna lag kan tillämpas vid upphandling av coacher. Etableringslotsarna är en viktig komponent i den reform som trädde i kraft den 1 december 2010 och som syftar till att påskynda vissa nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden. Lotsen är en fristående aktör, ett företag eller en organisation, som arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen och som har det samordnade ansvaret för etableringsinsatserna. Lotsen ska genom att stärka den nyanländas nätverk påskynda etableringen i arbetslivet. Det valfrihetssystem som ska användas vid upphandlingen bygger på kvalitetskonkurrens, inte priskonkurrens. Alla företag och organisationer som ansökt om att bli lotsar och som uppfyller de krav som Arbetsförmedlingen fastställt blir godkända varefter kontrakt tecknas. Den nyanlända väljer själv lots och kan när som helst byta lots vid missnöje med dennes arbete. Lagen om valfrihetssystem är central. Det är med en mångfald av aktörer som de arbetssökandes olika behov bäst kan mötas. Jag menar att lagen bör användas i större utsträckning än vid upphandling av coacher. Det system för kvalitetsuppföljning av upphandlade tjänster som Arbetsförmedlingen använder innebär att synpunkter löpande tas emot och utreds. Vid behov görs kvalitetskontroller och inspektioner på plats hos leverantörerna. Detta system tillämpas även när det gäller lotsarna. Lotsen får en prestations- och resultatbaserad ersättning för sina insatser. Det ligger således i lotsens eget intresse att den nyanlända så snabbt som möjligt etablerar sig på arbetsmarknaden. För att uppnå detta måste lotsen erbjuda insatser av god kvalitet. Systemet med lotsar innehåller därmed flera olika delar som innebär kontroll och uppföljning av lotsens resultat. Etableringsreformen har inte varit i kraft särskilt länge. Enligt uppgift från Arbetsförmedlingen hade fram till i slutet av mars 2 650 nyanlända registrerats hos Arbetsförmedlingen. Vidare hade 770 beslut om lots fattats. Kvalitet i lotsarnas arbete är av största vikt, men jag bedömer det inte som nödvändigt med ytterligare åtgärder från regeringens sida för att säkerställa detta. Som arbetsmarknadsminister följer jag noga Arbetsförmedlingens arbete när det gäller etableringsreformen.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström för svaret. Vägen till just denna debatt har varit lite lång och lite krokig. Men jag är ändå glad över att det är just arbetsmarknadsministern som svarar på min interpellation. Hur det än är är det arbetsmarknadsministern som ansvarar för arbetsmarknadsfrågorna och arbetsmarknadspolitiken. Där ingår också ansvaret för Arbetsförmedlingens åtgärder, till exempel jobbcoacherna, men nu också det som kallas för etableringslotsar. Min interpellation handlar om effekterna av den nya lagen om etableringsinsatser för vissa nyanlända, och den har bara gällt i fem månader. Men jag tyckte att det var på sin plats att ha en tidig debatt om detta så att man kan följa utvecklingen av just denna lagstiftning. På en del områden kan man krasst konstatera att åtgärderna som den borgerliga regeringen har vidtagit på arbetsmarknadens områden kanske inte har varit alltför lyckade. Jag tänkte också kommentera det som arbetsmarknadsministern säger om jobbcoacherna. Det är ingenting som jag har tagit ur luften när jag säger att det finns en utvärdering som visar att arbetssökande som har haft jobbcoachning i större utsträckning har fått praktikplatser men i mindre omfattning har fått ett arbete än arbetssökande som inte har haft någon jobbcoachning. Den stora poängen med arbetsmarknadspolitik är väl att man ska gå från arbetslöshet till ett arbete och inte i någon större utsträckning till just praktikplatser? Hur det än är finns det faktiskt en hel del vittnesmål när det gäller coachernas effektivitet. När man inför en ny lagstiftning som regeringen ändå kallar för århundradets integrationsåtgärd tycker jag att det är viktigt att man följer utvecklingen. Man har faktiskt valt att så att säga införa en ny form av jobbcoachning och kalla dessa personer etableringslotsar. Men det handlar om två olika målgrupper. Men själva poängen med båda är densamma, att man så att säga antingen ska coachas till någon form av praktik eller arbetsmarknadsåtgärd eller att man, om man är nyanländ till Sverige, ska lotsas till någon form av praktik eller i bästa fall utbildning. Därför känner jag att den fråga som bör ställas till den borgerliga regeringen är vilka likheter och eventuella skillnader som man kan se mellan dessa två åtgärder när de har ungefär samma målsättning, nämligen att människor ska gå från att vara arbetslösa till att ha ett arbete. Just när det gäller denna åtgärd tycker jag att det finns en extra poäng med att den borgerliga regeringen följer utvecklingen när det gäller etableringslotsarna därför att detta handlar om en grupp människor som har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte så att vi socialdemokrater inte tycker att det är bra att det nu är Arbetsförmedlingen som har fått ansvaret för de nyanländas etablering, utan det tycker vi också är bra. Men det finns tvivel om effekterna av hur detta ska bli. Arbetsförmedlingen har ansvar till exempel för praktikplatser och så vidare medan kommunerna nu på något vis har dragit sig tillbaka och i dagsläget har ansvar för sfi-undervisningen. Min följdfråga blir om det finns någon liknande erfarenhet någon annanstans i världen av denna privatisering av matchning, coachning och lotsning av människor som ska in på arbetsmarknaden. Har man studerat några effekter i några andra länder där man har sett att detta är det som ger jobb? Arbetsförmedlingen själv säger att jobbcoachningen i större utsträckning har gett praktik och inte jobb.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Maria Stenberg i slutet av sitt anförande gav beskedet att man också delar uppfattningen att Arbetsförmedlingen ska ha ansvaret för etableringen av nyanlända. Det är någonting som vi från regeringen och Folkpartiet tycker är väldigt viktigt. Anledningen till att jag anmälde mig till debatten var Maria Stenbergs inledande text i interpellationen. Där dras tydligt och klart slutsatsen att regeringens arbetsmarknadspolitik är både dyr och verkningslös. Då är det intressant att fråga hur man kan komma till en sådan slutsats när man välkomnar etableringsreformen och tycker att det är bra att Arbetsförmedlingen nu har ansvaret för de nyanlända. Jag kan i alla fall inte dra den slutsatsen efter att lagstiftningen har varit i kraft i tre fyra månader, alltså att Arbetsförmedlingens insatser när det gäller specifikt lotsningsdelen varit verkningslösa. Däremot pågår det en diskussion som jag välkomnar om att kvaliteten ska vara bra. Det var precis det som Maria Stenberg efterfrågade. Jag har också tagit del av information som gör att jag blir lite orolig för att lotsarna träffar den enskilda nyanlända alldeles för få timmar. Men precis som arbetsmarknadsministern har sagt i sitt svar finns det incitament i modellen när det gäller ersättning, och det ligger tvärtom i lotsens intresse att faktiskt träffa den enskilda så mycket som möjligt så att man får dessa 40 000 kronor i slutet av kedjan då pengarna ska falla ut. Frågan till Socialdemokraterna är egentligen: Var det bättre förr när socialtjänsten i kommunerna hade ansvar för detta? Vi har varit kritiska till att det har gått alldeles för lång tid från det att man kommer till Sverige, tills man klarar sfi-undervisningen, går in i vuxenutbildningen och så småningom tar en anställning eller startar ett eget företag. En annan del som Maria Stenberg som tar upp och som jag också vänder mig lite grann emot är just oron för konsekvenserna och effekterna av etableringsreformen och att kommunerna har dragit sig tillbaka. Även jag möter det när jag är ute i min valkrets, i Västmanland, och nästan varje vecka diskuterar detta. Ja, det finns embryon till kommunernas engagemang. Jag tycker att det tvärtom har blivit allt tydligare att kommunerna har ett viktigt ansvar, och många kommuner tar fortsatt ansvar. Man har ansvar för barnomsorg och skola, för samhällsinformation och för sfi och vuxenutbildning. Den största skillnaden när det gäller regeringens reform angående nyanlända tycker jag är att man nu på ett mer systematiskt sätt lovar aktiva insatser under de två första åren. Jag hoppas att vartenda kommunalråd lyssnar in det, för tidigare har det inte varit så. Vi har haft ett minimiantal av insatser när det gäller rätten till studier inom sfi. Men det har varit väldigt olika i de olika kommunerna - om man över huvud taget på lokal nivå har satsat på arbetsmarknadsåtgärder, vuxenutbildning eller andra typer av stödinsatser. Det är faktiskt många partikolleger till Maria Stenberg som inte har tagit sitt ansvar.

Fru talman! Jag vill tacka Maria Stenberg för interpellationen. Det är ingen enkel sak att se till att människor som kommer till Sverige, och som vi välkomnar till Sverige, också får en chans att komma in på arbetsmarknaden. Det vi kan veta är att tidigare modeller fungerade väldigt dåligt. Man fick vara i Sverige i genomsnitt sju till nio år innan man etablerade sig på arbetsmarknaden, vilket var till men förstås framför allt för den enskilde, familjen och barnen men också för samhället. Nu kommer vi att behöva mer arbetskraft. Alla händer och fötter kommer att behövas på arbetsmarknaden. Därför tror jag att det här är rätt reform, att den är rätt i tiden. Det är också viktigt att reformen noga följs upp. Det har gjorts av både Statskontoret och Stockholms universitet redan från början, i december förra året. I grunden tror jag att skillnaden mellan oppositionen och alliansregeringen ligger i om det ska finnas många olika aktörer i samhället som hjälper människor att komma i jobb eller om det ska finnas en aktör, Arbetsförmedlingen. Jag tror att det är där den stora skiljelinjen finns. Vi har tittat på det arbete som görs i partssystemet, inte minst det mellan Svenskt Näringsliv och LO - TSL-systemet för omställning. Där använder man sig av en mängd olika privata utförare som hjälper människor att komma i jobb. En stor del av de aktörer som Svenskt Näringsliv och LO upphandlat i sitt system är de som i dag levererar tjänster från Arbetsförmedlingen. Man har ganska goda uppföljningar som visar att de håller en hög kvalitet. Jag tror att ungefär 60 procent överensstämmer. I stort sett är vi alltså nöjda med jobbcoacherna. Ändå är det förstås viktigt med kontroll, uppföljning och god kvalitet. Men vi tror att det behövs ytterligare många fler aktörer. Därför vill vi gärna utöka lagen om valfrihetssystem så att man kan välja den aktör som bäst hjälper en med att snabbast komma in på arbetsmarknaden. Vi kan också se resultat av vår jobbpolitik. Den är effektiv, även om den inte är tillräckligt bra. Vi har sett att i mars 2011 var 115 000 fler sysselsatta i Sverige än som var fallet i mars för ett år sedan. 46 000 av dessa är ungdomar. Det går alltså åt rätt håll. När det gäller nyanlända som kommer till Sverige är ambitionen att vi väsentligt ska korta etableringstiderna. Men av den statistik som inkommit kan vi också se att ungefär hälften har en utbildning som är kortare än nio år och att en större andel av dessa personer är kvinnor. Det är klart att det är en stor utmaning för hela samhället - för utbildningen, och för arbetsmarknadspolitiken. Men det finns också en stor potential här nu när fler företag vill anställa. I grunden tycker jag att reformen är bra. Vi har nu under mindre än ett halvår hållit på med detta, och vi har sett att väldigt många har påbörjat sitt samtal och sitt arbete med en etableringslots. Låt oss följa det här och se åt vilket håll det går, att det går åt rätt håll. Ambitionen är att vi väsentligt ska korta etableringstiderna och framför allt att fler aktörer än bara Arbetsförmedlingen kan göra mer. De gör ett bra jobb men räcker inte fullt ut till för att hjälpa alla här i Sverige.

Fru talman! Som jag tidigare sagt är det viktigt att debattera just den här reformen. Den är viktig. Eftersom den kallas för århundrades integrationsåtgärd måste det finnas ett väldigt stort intresse för att se till att den fungerar. Man kan konstatera att det kanske inte går att dra så omfattande slutsatser efter fem månader. Men siffrorna säger att av ungefär 2 650 nyanlända har 770 personer fått en lots som så att säga ska vara ingången till arbetsmarknaden och som ska se till att man får ett jobb och får ta del av arbetslivet. Roger Haddad talade om lotssystemet. Men jag funderar på hur kvaliteten i lotsföretaget blir när hela månadsersättningen bygger på tre timmar. Från lotsföretaget ska man träffa sina nyanlända tre timmar på en månad. Av de tre timmarna är två garanterade individuellt. Om man räknar på det kan man säga att den nyanlände garanteras 72 timmar från sitt lotsföretag. Men det är inte ens två 40-timmarsarbetsveckor. Ändå är detta århundradets stora integrationsåtgärd. Det här är vad dessa människor garanteras. Då kan man bli bekymrad över att så mycket krut läggs på just den delen. Sveriges Kommuner och Landsting gjorde en studie 2008. Det är alltså inte så att Arbetsförmedlingen under tiden inte haft något ansvar för nyanlända och flyktingar - man har faktiskt haft ett ansvar. I SKL-studien 2008 konstateras att en av tre nyanlända i åldern 16-64 år var inskriven hos Arbetsförmedlingen - okej. Men åtta av tio fick över huvud taget ingen insats. En annan orättvisa i systemet var att män dubbelt så ofta som kvinnor fick insatser. Ytterligare en orättvisa var att de nyanlända som har svårast att komma in på svensk arbetsmarknad fick insatser hälften så ofta som alla andra. Två år senare sjösätts århundradets integrationsåtgärd. Ansvaret läggs på Arbetsförmedlingen, vilket är bra. Men vis av erfarenhet och vid en titt bakåt måste man kunna dra vissa slutsatser framåt. Kan arbetsmarknadsministern säga att det är så att de nyanlända med den här reformen har fått tillgång till flera praktikplatser, får träffa flera arbetsgivare och flera företagare och så att säga får ta en större del än tidigare av det svenska samhället? Kan man när undersökningen från 2008 visar att Arbetsförmedlingen inte var så himla duktig säga att Arbetsförmedlingen nu - två ett halvt år senare - liksom är ready to go och verkligen kan ta sitt uppdrag på fullaste allvar, fylla kostymen och se till att det här, som den borgerliga regeringen hävdar, blir århundradets integrationsinsats? I vissa studier som gjorts uttrycks farhågor för att detta inte så blir så bra och för att man inte har så lång tid på sig. Två år är ändå inte så lång tid. Att man garanteras 72 timmar hos sitt lotsföretag kan jag inte säga är århundradets reform.

Fru talman! Ja, det här är en viktig reform, och det är viktigt att debattera den. Men jag saknar grund för att efter tre fyra månader dra samma slutsatser som Maria Stenberg. Jag har inget faktaunderlag för att kunna göra det. Det är lite orättvist med tanke på de ambitioner som finns i etableringsreformen för nyanlända att så hastigt dra slutsatser. Jag vet att man på vissa arbetsförmedlingar runt om i landet kanske inte har kommit tillräckligt långt. Men det här ansvaret har i princip legat hos kommunerna i väldigt många år - tyvärr hos socialnämnden. Det tycker vi är helt fel. Integrationspolitik är inte en socialtjänstfråga. Det är en arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk fråga. Det är en viktig signal som vi från regeringen och Folkpartiet ger genom denna etableringsreform. Det står ingenstans att man bara ska ha tre timmar i veckan när man träffar sin lots. Det är golvet. Vi ska i stället jämföra den nuvarande regeringens integrations- och arbetsmarknadspolitik med den förra socialdemokratiska regeringens. Här krävs att man upprättar en etableringsplan och träffar Arbetsförmedlingen i stället för kommunens socialsekreterare. Det är fråga om en heldagsverksamhet, glöm inte det. Vissa kommuner har fattat beslutet att om du inte kommer på vuxenutbildningen eller på sfi drar de ned på ersättningen. Men man har inte systematiskt kunnat matcha heldagsverksamheten med kraftfulla insatser. Verksamheten sker på heldagsbasis, naturligtvis utifrån den nyanländes förutsättningar. Är man nyanländ och kommer från krig är det sociala insatser som krävs, därefter utbildningsinsatser och så småningom jobb. Frågan kvarstår: Hur kan Maria Stenberg i sitt inlägg utgå ifrån att denna reform är dyr och verkningslös?

Fru talman! Jag tackar Maria Stenberg för en viktig interpellation och statsrådet för svaret. Före årsskiftet ställde jag en enkel fråga till statsrådet om tillgängligheten till etableringslots i framför allt mindre kommuner, detta med anledning av att regeringen då sjösatte världens största integreringsreform, eller i alla fall Sveriges största, på årtionden. Av svaret jag fick framgick med all önskvärd tydlighet att det är Arbetsförmedlingen som har ansvaret för fördelningen. Interpellationen i dag handlar om att säkerställa kvaliteten. Dit hör även tillgängligheten till en del. Nu är det Arbetsförmedlingen som har huvudansvaret för integrationen av nyanlända. Tanken och retoriken från regeringen är att man på detta sätt snabbare ska komma ut på arbetsmarknaden och därmed in i samhället. Nyanlända flyktingar ska få hjälp av företag och organisationer och av etableringslotsar, som de kallas, för att få jobb och komma in i det svenska samhället. En utblick till mina hemtrakter visar att det i Östersund den 20 april i år fanns sex företag och ett tiotal lotsar men endast en nyanländ flykting som var berättigad till den hjälpen. Arbetsförmedlingen har prognostiserat att det ska komma 300 flyktingar till länet. Av dessa tror man att mellan 150 och 200 ska vara berättigade till lots. I Åre är förhållandet det omvända. Både i Jämtland och i Västerbotten - det gäller de flesta kommuner i det område jag kommer från - är det oftast de mindre kommunerna som tar emot fler från början, och sedan sprids det ut. Därmed har man många nyanlända men ingen lots, vilket blir lite konstigt eftersom man då inte riktigt har tillgängligheten. Nu arbetar Arbetsförmedlingen med att få fram etableringslotsar i Åre, Krokom och andra kommuner i Jämtland där det inte finns några. Läget i mitt hemlän Västerbotten är att det i Umeå handlar om 14 företag och drygt 20 lotsar. Flera av dessa företag är registrerade även i kranskommunerna. Det är dock väldigt få i dessa kommuner som har behov av etableringsinsatser. I två andra kommuner, Norsjö och Storuman, finns inga lotsar men väl nyanlända på väg in i samhället. Där hänvisar Arbetsförmedlingen till de lotsar som finns i länet, alltså i de större städerna. Orsaken till att många småkommuner tar emot nyanlända är att man ser det som en tillgång. Därför är man djupt oroad efter den omordning som skett. Risken finns nämligen att de nyanlända relativt omedelbart hamnar i någon av de större kuststäderna, och inte heller det var kanske regeringens avsikt. Därför vill jag gärna höra hur arbetsmarknadsministern ser på det. För att småkommuner fortfarande ska vara intresserade av att ta emot nyanlända är det rätt viktigt att de har alla samhällsfunktioner till sin hjälp. Nu när den gigantiska reformen har genomförts visar det sig att intresset att etablera sig i alla kommuner inte är riktigt så stort. Däremot finns ett stort intresse av att etablera sig i större kommuner där det för närvarande finns väldigt få.

Fru talman! Det är en jätteintressant fråga som Maria Stenberg lyfter upp, nämligen på vilket sätt man kan säkerställa att de som är nyanlända faktiskt får den hjälp som de behöver för att så fort som möjligt komma in i samhället. Jag tänkte på hur det skulle ha varit, med tanke på den hjälp jag fick, om jag, när jag kom till Sverige 1993, blivit ställd inför att jag hade fem sex företag att välja mellan och måste avgöra vem som kunde hjälpa mig mest, lotsa mig in i samhällets kärna och få ett jobb. Jag tycker att det är jättebra att man ändrat sättet i reformen, att det är Arbetsförmedlingen som ska sköta det. Jag har jobbat på Arbetsförmedlingen och har alltid tyckt att det är bra att Arbetsförmedlingen tar större ansvar i frågan. Om jag då hade ställts inför det faktum att jag måste välja mellan ett antal företag tror jag att jag skulle ha blivit en aning förvirrad. Jag hade inte haft hela bilden klar för mig. Om jag redan dagen efter att jag anlänt hade behövt välja om det var Kristina eller Hillevi som skulle föra mig fram tror jag inte att jag hade varit kapabel att fatta rätt beslut. Jag tycker fortfarande att Arbetsförmedlingen skulle ha gjort det. Det jag tyckte var bra var att jag fick sfi, svenska för invandrare, en gedigen och bra sfi-utbildning med både komvux och folkhögskola involverade, alltså en åttatimmarsutbildning per dag. Det gjorde att etableringen i samhället gick mycket fortare, och redan efter fyra år fick jag jobb på Arbetsförmedlingen. Jag var heller inte ensam. Ingen i den grupp som hade utbildningen uppbyggd på det sättet är i dag arbetslös. Efter fem år har ingen varit arbetslös. Det beror på att vi fick en bra sfi-utbildning. Arbetsförmedlingen var involverad. Arbetsförmedlingen var på plats och berättade vilka möjligheter och skyldigheter vi har. Det är viktigt att inte bygga upp en marknad där den nyanlände blir en vara. Tänk er att åka på semester till Spanien och inte veta vilket hotell man ska bo på, att man landar där och det står sex sju hotellentreprenörer som erbjuder det bästa boendet. Man vet inte vilket man ska välja eftersom man inte sett dem. Nu kan man gå in på Internet och titta på hotellen i förväg. Och då handlar det om att man är på semester, inte om att man byter land och kommer som flykting undan krig. De flesta flyr från krig och ska då välja mellan ett antal entreprenörer. Det tycker jag är lite problematiskt. Därför är det bra om Arbetsförmedlingen får större ansvar.

Fru talman! När jag lyssnar på debattörerna från oppositionen är det intressant, men jag hör väldigt olika saker. Å ena sidan är Isak From bekymrad över att det inte finns kompletterande aktörer i alla kommuner. Å andra sidan anser Jasenko Omanovic och kanske också Maria Stenberg att det är Arbetsförmedlingen som är det bästa och enda. Man undrar vilken politik Socialdemokraterna står för. Vad är det ni vill uppnå för att fler ska kunna komma in på arbetsmarknaden snabbare? Där det inte finns kompletterande aktörer och utförare - det kan vara ideella organisationer eller företag - har Arbetsförmedlingen ett ansvar. Är inte det bra i så fall? Jag ställer frågan till oppositionen. Socialdemokraterna är mot alla reformer som innebär att det finns fler aktörer. Vi hörde här att det kan vara problem att välja hotell när man kommer till Spanien. Då är min fråga: Ska det finnas statliga hotell och statliga bilar? Det kan vara jobbigt att välja bilmärke också, för det är så många att välja på, i olika färger också. Man kan ha en statlig bil och en statlig färg, kanske röd, vad vet jag. Men jag tror att människor, även om de kommer från andra delar av världen, är fullt kapabla att göra val om de får rätt information. Självklart är det så. Varför ska vi tro att människor från andra delar av världen har svårare att göra val än vi har här i Sverige? Det begriper inte jag. I en del andra länder har man många olika aktörer för arbetsförmedlingstjänster. I Australien var de till och med så attraktiva att de konkurrerade bort den statliga arbetsförmedlingen. Det finns ingen statlig arbetsförmedling kvar i Australien. Men det finns en mängd olika aktörer. Det finns föreningar, ideella organisationer och privata företag som hjälper människor att få jobb. Nu tycker jag att den svenska Arbetsförmedlingen fungerar väl. De är bra och duktiga, de som jobbar där. Men jag tror att det också behövs flera aktörer. Denna reform har varit i kraft väldigt kort tid. Det är för tidigt att dra några slutsatser om hur det lyckats. Det är flera olika delar. Jag är glad för alla dem som fått en bra sfi-undervisning, men långt ifrån alla har fått den chansen. Det behövs en bra introduktion i det svenska samhället med regler och förutsättningar, för i Sverige finns det vissa regler som vi måste förhålla oss till. Vi har till exempel ett förbud mot barnaga. Vi har vissa förpliktelser och vissa rättigheter och möjligheter. Ingen reform är perfekt från början, men jag tycker att ambitionen med etableringsreformen är väldigt god. Den har som enda syfte att människor ska få mer hjälp och mer individuella insatser för att snabbare komma in i det svenska samhället. Sedan kan det alltid göras mer och bättre, men jag tror att vi ska ge det chansen och se vad den utvärdering som följs upp nu hela tiden, både av Statskontoret och Stockholms universitet, leder till. Men i grunden är skillnaden mellan Alliansen och oppositionen att vi tror att en mångfald av aktörer är bättre. Vi tror på många bilmärken snarare än ett. Det tror jag är något som människor vill ha. Man vill välja.

Fru talman! Det kanske är så att arbetsmarknadsministern och den borgerliga regeringen tror endast på privatisering, valfrihet och nya coacher och lotsar. Socialdemokraterna är mer intresserade av att se resultat. Arbetsmarknadsministern försöker måla upp bilden att vi socialdemokratiska debattörer inte skulle vara överens. Men det är den borgerliga regeringen som har lagstiftat om etableringsreformen. Det är inte någon socialdemokrat. De nyanlända som kommer till små kommuner ute på landsbygden och glesbygden kanske i bästa fall också ska få ha sin valfrihet. Om de omfattas av det i ett borgerligt samhällsbygge vet jag inte. Jag vill med min interpellation säga att det är viktigt att följa utvecklingen, så att det inte blir katastrofalt och verkningslöst. Det är bara att titta på utvecklingen för de långtidsarbetslösa, människor som rasslar in i fas 3. Det kallar jag för verkningslös arbetsmarknadspolitik. Det finns en del personer som inte omfattas av rätten till etablering. Det är i många fall kvinnor som kommer till Sverige som anhöriginvandrare och har en anknytningsperson. I många fall blir de kanske helt försörjda av anknytningspersonerna. Med andra ord kan man säga att en del av dessa kvinnor hamnar helt i händerna på de männen när de kommer till ett helt främmande land. De försörjs av och bor tillsammans med en anknytningsperson, ofta en man, och omfattas inte av rätten till etableringsplan. De omfattas kanske inte av möjligheten att gå till egen försörjning. Där tycker jag att man har brustit i jämställdhetsperspektivet när man genomförde denna reform. Man har inte analyserat vad det innebär för ett antal människor som kommer till Sverige att de inte omfattas av det här. I många fall är det kvinnor.

Fru talman! Jag försöker förmedla min verklighet. Det statliga engagemanget för Norrlands inland har försvunnit. Arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor läggs ned och verksamheten flyttar ut till de stora orterna. Det skulle skapas samverkanskontor med Försäkringskassan, Skattemyndigheten och Pensionsmyndigheten. I Västerbotten ville alla kommuner ha ett sådant kontor, för det skulle kunna bli jättebra. Där skulle man kunna samordna all service, som bland annat skulle kunna komma denna grupp till godo. Löftet var att det skulle bli fyra sådana kontor spridda i länet. Det vart ett, och nu ska det läggas ned. Men det är bara på det här kontoret man kan göra id-kort för de nyanlända, vilket har gjort att man måste åka drygt 70 mil från Sorsele tur och retur för att göra detta. Till sin hjälp har man bland annat etableringslotsen. Det är den man har som verktyg. Det är viktigt att vi ser verkligheten. Det har varit det verktyg vi haft. Har vi någon som kan hjälpa oss med det? Nej, det var väl lite si och så med det. Allt var inte bra förut heller. Men man har inte tagit tag i de problem som fanns. I vissa kommuner delade socialtjänsten ut stöd som socialbidrag, och det var inte bra. I min hemkommun låg denna verksamhet på näringslivsenheten. Det innebar att man skulle ha en sysselsättning i någon form för att få ut sitt etableringsstöd. Jag tycker att regeringen kunde ha drivit på i den riktningen i större utsträckning. Det jag ser nu är snarare att man har sjösatt en bonusreform. Säga vad man vill om bonusar - det är väldigt mycket diskussioner om dem - men huvuddelen av ersättningarna till lotsarna i denna reform sker i form av ett bonussystem. Då är frågeställningen: Är detta den verkliga orsaken till den nya etableringsreformen?

Fru talman! Det blir en lite konstig debatt när man börjar blanda in bilmärken och sådant. Men när nu ministern har gjort det kan jag bara tillägga att Stockholmsbörsen ägs av ett statligt bolag, men inte ett svenskt. Jag tror att det är från arabvärlden. Volvo ägs av ett kinesiskt bolag, där det i grunden är det kinesiska kommunistpartiet som står som garant. Saab har också nu i dag fått en delvis kinesisk ägare. Förmodligen finns det en annan regering, den kinesiska, som ville garantera jobben i Trollhättan när inte den svenska regeringen ville göra det. Men det är inte det vi diskuterar, fru talman. Vi diskuterar egentligen etablering. Det jag ville säga i mitt första anförande var hur viktigt det är att man får en bra sfi-undervisning. Grunden till etableringen är att lära sig svenska språket så bra som möjligt och få de förutsättningarna. Men innan man lärt sig någonting om Sverige och det svenska samhället, innan man ens vet att Sverige är ett avlångt land med 449 750 kvadratkilometers yta, ska man välja rätt lots. Det är det jag tycker är förhastat. Det kommer för tidigt i processen. Man måste kunna lära sig någonting om landet först. Man måste få rådgivning om hur arbetsmarknaden ser ut och vad den kräver innan man får en lots som ska hjälpa en att hitta rätt plats.

Fru talman! En sak tror jag att vi kan vara helt överens om: En bra undervisning i svenska språket är grunden för bra chanser på arbetsmarknaden. Den här reformen syftar till att hjälpa människor att snabbare komma in på arbetsmarknaden för att kunna etablera sig och få en egen försörjning. Det tror jag är oerhört väsentligt. Det har gjorts för lite för personer som kommer till Sverige, och vi kommer att behöva varenda människa på arbetsmarknaden inom en väldigt snar framtid. En fråga som blev hängande i luften och som jag ändå vill kommentera är detta med jämställdhetsperspektivet. Lotssystemet har en viktig jämställdhetsdimension på så sätt att det är en individuell ersättning som inte räknas in i familjens samlade inkomster. På så sätt ska den också vara ett incitament för att kvinnor kommer in i systemet och kommer in i svenskundervisningen och så vidare. Det är otroligt viktigt ur jämställdhetssynpunkt. Jag instämmer inte i den raljerande tonen om att kvinnorna blir helt i händerna på dessa män. Ofta är "dessa män" deras egna män, som har kommit tidigare till Sverige. Sedan kommer kvinnorna som anknytningsfall. Det är lite konstigt att säga att de är i händerna på dessa män när det många gånger är deras egna män det handlar om. Förhoppningsvis är de en familj som kan hjälpas åt. Jag vill vara tydlig med att vi gärna vill se både en bra arbetsförmedling - som jag tycker att vi har, och den utvecklas ännu mer - och privata aktörer inom en mängd förmedlingstjänster. Jag tror att det gynnar framför allt dem som är arbetslösa och vill komma in på arbetsmarknaden. Det finns inget annat syfte än att de som kommer till Sverige, liksom arbetslösa svenskar, ska kunna få det bästa stöd de någonsin kan. Där välkomnar jag till exempel fackföreningar, som skulle kunna ha förmedlingsverksamhet. De är duktiga på sina medlemmar. Till exempel skulle IF Metall kunna förmedla jobb på ett bra sätt, kanske ännu bättre än en generalistförmedlare på arbetsförmedlingen. Jag tror att det i grunden gynnar att arbetslösa kan komma in på arbetsmarknaden. Jag vill tacka för en interpellationsdebatt som är viktig. Vi följer utvecklingen, och det är också viktigt att vi ser till att vi trimmar detta så att vi hela tiden hjälper människor att komma vidare.