Unga med intellektuell funktionsnedsättning

Fru talman! Christina Örnebjär har frågat utbildningsministern vad han gör för att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska få ökad möjlighet till eftergymnasial utbildning och hur de uppmärksammas inom ramen för arbetet med unga som varken arbetar eller studerar.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Låt mig börja med att betona att jag håller med Christina Örnebjär om att det är viktigt att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska ha möjlighet till jämlik utbildning och arbete för att kunna göra goda val i livet.

I november 2015 beslutade regeringen om en strategi för unga som varken arbetar eller studerar och utsåg samtidigt också en samordnare (dir. 2015:70) för att stärka etableringen i samhället och arbetslivet för unga kvinnor och män som varken arbetar eller studerar eller som löper risk att hamna i en sådan situation. Då mycket arbete för unga med olika former av funktionsnedsättning sker inom ramen för samordningsförbundens verksamhet kan exempelvis just dessa söka statsbidraget, vilket också avser att möjliggöra samverkan mellan bland annat kommuner, lokalt näringsliv och civilsamhälle.

Det finns ett bra system i Sverige i dag för personer med funktionsnedsättning som studerar på yrkeshögskola, högskola eller universitet. Exempelvis kan studerande i yrkeshögskolan få särskilt pedagogiskt stöd om de behöver det för att kunna genomföra utbildningen, och vid alla universitet och högskolor finns särskilda kontaktpersoner och samordnare av pedagogiskt stöd för studenter som möter eller upplever funktionshinder i studiesituationen. När det gäller högre studier för gruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning finns det däremot ingen särskild yrkes- eller högskoleutbildning. Endast några enstaka initiativ har förekommit.

Den fria och frivilliga folkbildningen har varit ett gott exempel genom att arbeta med målgruppens bildning och utbildning. Folkbildningen har gjort och fortsätter att göra viktiga insatser för att ge människor möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning, för personlig utveckling och delaktighet i samhället. Folkbildningsrådet redovisar att personer med olika typer av funktionsnedsättning är en viktig målgrupp och deltar i verksamhet som anordnas av både studieförbund och folkhögskolor. Statsbidrag kan sökas för kostnader för särskilt utbildningsstöd för studerande med funktionsnedsättningar. Inom folkhögskolans allmänna kurs kan deltagare läsa in grundläggande behörighet till högre studier.

Staten stöder folkbildningen bland annat med syfte att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och att utjämna utbildningsklyftor i samhället.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag saknar delvis svar på frågorna vad statsrådet gör för att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska få ökade möjligheter till eftergymnasial utbildning och vad statsrådet gör för att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska uppmärksammas inom ramen för arbetet med unga som varken arbetar eller studerar.

Svaret handlar lite mer om vad som finns, inte hur man tänker framåt. När det gäller arbetet med unga som varken arbetar eller studerar är samordningspengar svaret. Statsrådet återkommer flera gånger till att det finns pengar att söka för exempelvis studieförbund; och det gör det. Det finns ungefär 3 miljoner för hela landet. Dessa pengar ska gå till att samordna och till att kartlägga. Men var finns pengarna för verksamhet? Dessutom är det ganska korta pengar. De tar slut i november. Var finns långsiktigheten? Att starta en verksamhet för den här målgruppen och veta att den inte kan fortsätta efter jul är nämligen ingen bra idé.

Här närmar vi oss också pudelns kärna. Det är projekt på projekt - och det för en grupp som absolut inte ska ha tillfälliga lösningar. Det finns ett antal projekt som är riktade till målgruppen intellektuellt funktionshindrade, men det finns i princip ingenting permanent. I teorin finns det utbildningar inom såväl folkhögskolan som yrkeshögskolan och yrkesvux, men i praktiken är det väldigt få som vänder sig till målgruppen. Eller, rättare sagt: Det finns många folkhögskoleutbildningar för personer med intellektuell funktionsnedsättning men få utpräglade yrkesutbildningar - och få som de facto går att söka.

Det var tidigare en debatt med utbildningsutskottet om vuxenutbildningen där man beskrev just de formella möjligheter till vidare studier som finns, men egentligen inte vad som finns i praktiken. Det är det vi någonstans måste titta på. Det finns inga specifika yrkesutbildningar för dem med intellektuell funktionsnedsättning. Det finns inga anpassade utbildningar, utan var och en måste hålla koll på varje enskild skola. Dessutom behöver du i princip bo på rätt ställe; det finns inte speciellt mycket norr om Gävle, och du förväntas flytta på dig om du vill gå på skola.

Fortfarande ser vi på dessa personer med intellektuell funktionsnedsättning som några vi kan flytta och sätta i en grupp, och där ska de bo och studera, i stället för att se dem som individer med samma rätt till utbildning som alla andra. Vi skrev 2009 under FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och att alla ska ha rätt till högre studier på lika villkor och till ett livslångt lärande - utan diskriminering. Inget av programmen i gymnasiesärskolan leder till grundläggande högskolebehörighet. Vill man studera vidare är det folkbildningen, yrkeshögskolan eller någonting åt det hållet. Gymnasiesärskolan låser in.

En annan del av problemet är att utbildningarna inte är anpassade efter studenternas förutsättningar. De är utformade efter studenter som har gått i den vanliga gymnasieskolan. Det finns ett intressant projekt - eller rättare sagt, det fanns ett intressant projekt - på Högskolan i Gävle, där man hade en utbildning till hälsoinspiratör. Där erbjöds elever som hade gått just särgymnasiet att söka en ordinarie, vanlig högskoleutbildning. Det man gjorde var att anpassa och låta utbildningen löpa på fyra år i stället för tre. Vissa moment anpassades också, men i övrigt var kraven desamma.

I svaret från statsrådet hänvisas det just till folkbildningen och till folkhögskolorna. Jag undrar varför just den här gruppen ska hänvisas dit och varför staten inte tar samma ansvar där för vidareutbildning som den gör när det gäller andra och högre utbildning. Min fråga är fortfarande vad statsrådet gör för att säkerställa att Sverige uppfyller FN:s konvention om tillgång till högre allmän utbildning och ett livslångt lärande på samma villkor som andra. Vad gör statsrådet för att goda exempel som har drivits i projektform inte ska avslutas när projektet är slut utan i stället permanentas?

Fru talman! Först och främst vill jag säga att jag och mina kollegor när vi började jobba på Utbildningsdepartementet inledde hela arbetet med att se över vilka strategier som fanns, vilka projekt som var igång och vilka reformer som var igång. Vi kunde konstatera att det saknades en kartläggning av hur unga som varken jobbar eller studerar har det. Vad är det som gör att de hamnar i den situationen? Vad är det som gör att vissa unga har mindre framtidstro än andra?

Det saknades framför allt både en strategi och reformer för att komma fram i det arbetet. Detta föranledde att vi fick börja om från början, och det är därför vi nu har tillsatt en samordnare som ska ta fram en strategi för hur unga som varken jobbar eller studerar ska få bättre livschanser. Vi har också börjat med en kartläggning för att se hur situationen egentligen är där ute, för en sådan kartläggning har inte funnits tidigare.

Jag vill hävda att Kunskapslyftet och utbyggnaden av såväl vuxenutbildningen och yrkeshögskolan som, naturligtvis, folkbildningen är helt centralt för att vi ska bygga en jämlik utbildning och för att alla elever och unga människor ska få en framtidstro. De senaste åren har vi ju sett att en borgerlig politik har förts där man har skurit ned på vuxenutbildningen. Folkbildningen har inte fått de resurser den har behövt för att kunna erbjuda alla unga människor, och egentligen alla individer livet igenom, en chans till utbildning.

Det vill den här regeringen ändra på. Vi tror nämligen att utbildning är vägen framåt för att lyfta den enskilde, men det är också enormt viktigt för vårt samhälle och den svenska modellen. Det är därför vi bygger ut vuxenutbildningen. Vi bygger ut folkbildningen och yrkeshögskolan, där den elev som vill yrkesutbildas kan gå för att bli anställbar. Vi gör det också för att alla individer oavsett deras förutsättningar ska få möjlighet till både bildning och utbildning och kunna ha en meningsfull ansats i livet. Jag tror att detta är väldigt viktigt även för individer och unga med intellektuell funktionsnedsättning.

Fru talman! Kartläggning och samordning är jättebra. Det är superbra att man tittar på den biten. Risken är dock att man tappar bort den här gruppen i alla fall, för många av dem går de facto i gymnasiesärskolan, och det är framför allt steget efter det vi efterlyser.

Det gäller den inlåsning gymnasiesärskolan innebär. De facto ser det ju ut så i dag: Går du i gymnasiesärskolan kommer du inte vidare sedan, om du inte går genom folkbildningen. Då är det som sagt deras ansvar. Vi tar inte samma ansvar för alla ungdomar. Vi säger att vissa inte behöver ha en statlig eller kommunal utbildning. Sedan kommunerna på 1990-talet tog över ansvaret för särskolan har elevantalet i princip fördubblats. Vad orsakerna till den ökningen är kan vi säkert dividera om någon annan gång, men det ser ut så. Vi har aldrig haft så många barn inom gymnasiesärskolan eller grundsärskolan.

Vad vi ibland tenderar att glömma bort är att detta inte är en homogen grupp. Det är individer med en intellektuell funktionsnedsättning, och allihop är olika och har olika behov. I svaret nämner statsrådet folkbildningens viktiga roll, vilken jag fullständigt håller med om, och att det går att söka bidrag - "statsbidrag kan sökas för kostnader för särskilt utbildningsstöd för studerande med funktionsnedsättningar". Men återigen: Var finns pengar för verksamheten?

Jag tar ett exempel som jag också har med i interpellationen, nämligen SV Kulturcollege i Örebro som har haft en verksamhet där unga har fått förberedas för studier och för arbete. Det har fungerat väldigt bra. Alla tycker att projektet är väldigt bra, men nu finns det ingen finansiering och man måste lägga ned. Varför inte i stället permanenta och utöka när vi ser att någonting fungerar? Samma sak gäller det projekt som fanns på Högskolan i Gävle. Varför inte permanenta i stället för att låta dessa goda exempel försvinna?

Folkhögskolor med arbetsmarknadsfokus för den här målgruppen är mer eller mindre obefintliga. Det finns några enstaka som har en praktik någon vecka här och där. Dessutom är de geografiskt sett ganska olyckligt placerade; de flesta ligger i den södra delen, och norr om Gävle är det som sagt ganska svårt. De har också svårt att få plats på allmän utbildning som kan erbjuda stöd, för de slåss med alla andra som också ska in på de platserna. Det här med allmän ingång innebär inte per automatik att de får behörighet med den bakgrund de har. Dessutom är det alltså inte anpassad pedagogik.

Jag skulle kunna rabbla upp allting Alliansen gjorde under de åtta år vi satt i regering. Det hände väldigt mycket för den här gruppen. Vi reformerade hela gymnasiesärskolan - jag tycker för övrigt att vi kan byta namn på den - och det är lite för tidigt att utvärdera den, för det drog igång 2013. Det ska alltså bli väldigt spännande att följa. Vi satte upp tydligare mål för gymnasiesärskolan - den ska förbereda för vidare studier och inte bara som tidigare för fortsatt lärande. Det blev större flexibilitet - om man ville läsa vissa gymnasiekurser kunde man göra det.

Vi uppdrog också till Myndigheten för yrkeshögskolan att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, inklusive intellektuell. Där har det diffat någonstans, för det stämmer inte - det finns inte riktigt. Det infördes en kvot till yrkeshögskolan som gör att man kan validera kunskaper i stället för att bara gå in på formell behörighet från gymnasiet, det vill säga även ta in dem från gymnasiesärskolan. Vi införde en möjlighet till ökat statsbidrag för särskilt pedagogiskt stöd, vilket statsrådet tar upp. Yrkesvux öppnade upp för gymnasiesärskolan.

Kontentan som jag ser den är att vi under vår tid i alliansregeringen såg till att öppna för en hel del formella möjligheter. Nu när de har funnits i några år ser vi att det inte räcker med formella möjligheter. Det räcker inte att ge yrkeshögskolan rätt att öppna sina utbildningar, utan det behövs konkreta beställningar. Detsamma gäller då kanske folkhögskolan, och varför inte studieförbunden.

Min fråga kvarstår alltså. Vad kommer statsrådet och den här regeringen att göra för att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och livschanser som alla andra?

Fru talman! Jag håller för det första med Christina Örnebjär om att namnet kanske bör ändras, och tro mig att jag tittar på det just nu. Jag har fått den synpunkten många gånger och har reflekterat över det själv ganska ofta.

För det andra håller jag med om att vårt utbildningssystem är fullt av återvändsgränder. Under en tidigare interpellationsdebatt här pratade vi om att yrkesprogrammen dessvärre har blivit en återvändsgränd. Vi vet att den bristfälliga kapacitet som råder inom vuxenutbildningen, yrkeshögskolan och folkbildningen gör att också dessa blir återvändsgränder, vilket gör att många unga som vill ta sig an sådana utbildningar inte har möjlighet därför att verksamheterna har varit underfinansierade. Här tror jag mycket på generella satsningar - välfärdsutbyggnad. Det är så vi har byggt det här landet starkt. Det är så vi bygger vidare på den svenska modellen: genom generella satsningar som är till för alla.

När vuxenutbildningen, yrkeshögskolan och folkbildningen har kapacitet att ta emot alla elever vet vi att det kommer att gynna även den elevkategori som vi pratar om. Och vi vet att framför allt folkbildningen är en viktig chans för dem att få vidareutbilda sig, få ny kamratskap och nya kunskaper som är enormt värdefulla för såväl dem själva som för samhället i stort.

Jag vill verkligen betona att det är Kunskapslyftet som är den viktiga delen i detta. Det handlar om att verksamheterna kan expandera och ta emot fler elever, och folkbildningen specifikt har givits utökade resurser, både studieförbunden och folkhögskolorna.

Jag tror att det här kommer att göra att fler elever kan studera vidare och att det kommer att väcka framtidstro hos alla elever som vill ta del av detta generellt sett men också för den specifika gruppen elever med intellektuell funktionsnedsättning.

Herr talman! Alla, oavsett bostadsort och ålder, ska ha rätt att läsa på komvux, föreslog regeringen i budgeten för 2016. Jag ska citera statsrådet, för jag tycker att det hon sa var bra: Det här är en reform av historisk karaktär. Det betyder att oavsett var man bor eller vilken ålder man har ska man kunna fullfölja gymnasiet eller läsa upp sin behörighet till universitetet. Jag blev glad över de orden. Jag önskar bara att det som sagt verkligen gällde alla, för vi vet ju att det inte gör det i dag.

Problemet är att eftersom det ska vara lika för alla passar det inte alla. Det måste finnas anpassade utbildningar eller möjlighet att anpassa utbildningar.

Jag hade en elev en gång när jag vikarierade - jag är vanlig lärare i grunden, men jag var på en grundsärskola - som sa: Alla frågar vad min lillebror vill bli, men det är aldrig någon som frågar vad jag vill bli. Är det för att jag redan är någonting? Är det för att jag är utvecklingsstörd? Och jag vill inte vara det, för det är inte jag. Jag vill också bli någonting.

Det där tog mig ganska hårt. Alla är vi ju någonting redan, men alla ska också ha möjlighet att få bli det som de själva vill bli.

Jag skulle vilja skicka med statsrådet några saker på vägen framåt och som vi kanske kan komma överens om, nämligen att lämna över ett uppdrag till exempelvis Folkbildningsrådet att genom olika satsningar stärka civilsamhället ännu mer. Folkbildningsrådet pekar ju på det stora behovet av att utveckla nya pedagogiska metoder inom folkhögskolan, och det kan säkert breddas till andra folkbildare.

Jag skulle också vilja att man tittar på de projekt som har funnits. De går säkert att återuppliva, även om de redan är nedlagda, och se till att ha en långsiktighet i dem. Det fiffiga med exempelvis Studieförbundet Vuxenskolans SV Kulturcollege är att det är en modell som går att använda för andra, till exempel nyanlända och skoltrötta.

Jag tror verkligen att det här är något som vi behöver ta på allvar, för det handlar om fördomar, om förväntningar och om att personer med intellektuella funktionshinder ska ha möjlighet att göra aktiva val och ha makt över sin egen vardag.

Herr talman! Tack, återigen, Christina Örnebjär! Jag märker att du brinner för den här frågan, och jag blir glad när jag ser att det verkligen lyser till i dina ögon när du pratar om det här. Tack för inspelen! Jag lovar att ta till mig dem och fortsätter gärna den här dialogen.

Jag tror att vi kan hitta något klokt i regeringens generella ansatser att inom ramen för Kunskapslyftet öppna upp de återvändsgränder som finns inom utbildningssystemet. Men jag tittar också gärna på de särskilda insatser som du pratar om för att alla elever verkligen ska ha möjlighet till ett livslångt lärande, framför allt för den elevkategori som i många fall är särskilt utsatt. För mig är det viktigt att alla elever ska ha lika möjligheter, för det är den grundläggande idén om en mer jämlik utbildning och en mer jämlik skola.

Överläggningen var härmed avslutad.