Trygghetsskapande åtgärder för lantbrukare

Fru talman! Marléne Lund Kopparklint har frågat mig hur jag ämnar verka för att stärka tryggheten för lantbrukare med djurhållning på landsbygden och hur jag ämnar verka för att uppmuntra nyetablering av lantbruk med djurhållning på landsbygden.

Jag håller med om att det är viktigt med en levande landsbygd och att goda förutsättningar behövs för att starta och bedriva lantbruk med djurhållning i Sverige. Låt mig understryka att regeringen ser allvarligt på att någon för att uppnå politiska syften trakasserar, hotar eller i värsta fall skadar andra människor. Samhället måste arbeta på bred front med dessa frågor.

Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att den här typen av brott ska hanteras effektivt av rättsväsendet. Inom Regeringskansliet pågår till exempel ett prioriterat arbete med att se över bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång. I arbetet ingår att överväga straffbestämmelsernas tillämpningsområde, om kvalifikationsgrunder för grovt brott bör införas och om straffskalorna bör skärpas. Ambitionen är att förslag ska skickas på remiss till berörda myndigheter och organisationer för synpunkter under våren.

Vad gäller rovdjursangrepp anges i propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191) att Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammarna samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. Statistiken visar att rovdjursattackerna på tamboskap har minskat de senaste åren, bland annat därför att djurägare har satt upp rovdjursavvisande stängsel.

Avgörande för att fler ska vilja satsa på jordbruk är att det är attraktivt och lönsamt. Den nationella livsmedelsstrategin med sikte mot 2030 har som övergripande mål en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar samtidigt som relevanta nationella miljömål nås i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.

Handlingsplanerna för livsmedelsstrategin innehåller satsningar på ett stort antal åtgärder som vidtas på både nationell och regional nivå för att säkerställa generellt goda företagsvillkor för livsmedelskedjan. I handlingsplanen del 2 för livsmedelsstrategin finns långsiktiga åtgärder motsvarande 122 miljoner kronor årligen till och med 2025. Dessutom gjordes extra satsningar på totalt 114 miljoner kronor under 2020. Genom budgetpropositionen för 2021 tillfördes ytterligare 74 miljoner kronor för 2021 för att förstärka arbetet med livsmedelsstrategin, och för åren 2022 och 2023 beräknas motsvarande belopp. De föreslagna åtgärderna utgör tillsammans en handlingsplan del 3.

Även i arbetet med den framtida gemensamma jordbrukspolitiken är företagens villkor och regelförenkling en viktig utgångspunkt. Regeringen har gett Statens jordbruksverk i uppdrag att lämna förslag på framtida åtgärder. I uppdraget ingår att föreslå åtgärder för nyetablering och för att underlätta generationsväxlingar. Det kan bland annat handla om startstöd, inkomststöd och investeringsstöd riktat till unga.

Regeringen har också gett Statens jordbruksverk i uppdrag att inrätta en förenklingsgrupp med företrädare för både företagare och myndigheter som ska bistå verket med analyser och förslag för att ytterligare förenkla den framtida jordbrukspolitiken.

Min bedömning är att dessa åtgärder sammantaget kommer att bidra till en bättre trygghet och att underlätta nyetableringar på det sätt som Marléne Lund Kopparklint efterfrågar.

Fru talman! Först och främst vill jag tacka ministern för svaret.

På den svenska landsbygden finns många människor som bedriver lantbruk med djurhållning. Tyvärr finns det i dag flera hinder som försvårar. Det är onödiga regelverk som är krångliga och dokumentation som tar mycket tid som annars skulle kunna läggas på att utveckla verksamheten.

Det har också kommit signaler om att när en lantbrukare råkar ut för upprepade incidenter - extern påverkan som djurrättsaktivism, rovdjursangrepp etcetera - som sätter stopp för verksamheten är det svårt att få snabb hjälp från staten och hjälp med förebyggande åtgärder så att det inte ska upprepas.

Jag skulle vilja stanna kvar vid rovdjursangrepp, givet att jag kommer från Värmland.

Fru talman! Jag undrar om landsbygdsministern verkligen har stannat upp och funderat över varför alla dessa frågor om vargen väcks hela tiden. Det är ju för att det är ett stort antal människor, tillika väljare, som upplever en enorm otrygghet och kontaktar oss förtroendevalda för att få gehör. Man känner rädsla, frustration och hopplöshet.

Fru talman! Vi måste någon gång komma vidare i rovdjursdebatten, denna evighetslånga debatt, inte minst för att människor på landsbygden ska få förtroende för riksdagen och för att vi sätter deras trygghet i första rummet.

Det tragiska i det hela är att regeringen inte tar denna fråga på allvar. Det är konstigt, för en levande landsbygd är viktig för Sverige. För att den ska bli det är det viktigt att såväl nya som gamla lantbruk både inspireras och uppmuntras att driva företag och att man känner sig trygg i att driva dessa företag. Detta är fundamentalt för att ge andra människor inspiration att ta steget att starta nya företag eller ta över och driva familjeföretag som går i arv.

Nu är det så att vargen skapar stor oro och skada på landsbygden, i synnerhet i mitt län. Vi får ofta höra om fårfarmare vars djur blir angripna, om tackor som kastar sina foster och inte blir dräktiga och om jägarkåren - som reglerar viltstammen - som får sina jakthundar dödade eller lemlästade. Förskolor håller barnen inne om dagarna av rädsla för att det stryker varg i skogen precis utanför.

Fru talman! Hur långt ska det egentligen gå innan regeringen börjar sätta landsbygdens människor och tamdjur före vargen? Och vad blir konsekvenserna när trygghetsfrågor inte tas på allvar? Det är en viktig fråga att ställa. Men jag tror inte riktigt att regeringen vill höra svaren, och därför ställs aldrig frågan.

Sedan finns diskussionen om att vargattackerna minskar. Men det är inte så konstigt att attackerna på lantbruksdjur minskar när människor lägger ned sina företag i till exempel Värmland och andra vargtäta län i Sverige för att de inte orkar med rädslan och de påfrestningar som uppstår under en vargattack och efteråt. Finns det inga djur att attackera blir det ju heller inga attacker. I stället ger vargen sig på vilda djur på ett helt annat sätt.

Använder man den argumentationen är man alltså dåligt påläst. Vargattackerna minskar i takt med att lantbruken lägger ned sina verksamheter. Attackerna ökar i stället på de vilda djur som finns i skogen, och det syns inte i statistiken.

Fru talman! Tack, statsrådet, för debatten och svaret till Marléne!

Sverige står inför ett vägval. Det handlar om att vi vill skaffa fler jobb på landsbygden, hålla igång en matproduktion och ha en levande landsbygd där människor har möjlighet att leva och att utveckla sina företag.

Ett stort problem i bilden där ute är vargen. Den här regeringen har handgripligen släppt iväg vargen. Vi tog ett beslut 2013 om att vi skulle ha 170-270 vargar i Sverige. I dag finns det någonstans mellan 400 och 450 vargar. Det är betydligt fler än Finland har, och det är också på en betydligt mindre yta än den där Finland har sina vargar.

Dessutom har regeringen genom sitt arbete med Naturvårdsverket tillåtit även den myndigheten att släppa iväg till över 300 vargar. Och nu är man uppe i ett betydligt större antal vargar än de 170-270 som var meningen.

Då måste man börja välja. Vad vill vi ha i Sverige? Vill vi ha en matproduktion och en levande landsbygd, eller vill vi ha en växande vargstam? Den här regeringen har tydligen, fru talman, valt att låta vargstammen gå före.

Jag hoppas att ministern har besökt flera av våra vargdrabbade gårdar och tagit lärdom av detta - där djuren är rivna, skadade, dödade och skrämda till att kasta sina foster, eller har svårt att bli dräktiga igen efter en vargattack. Med låg lönsamhet håller människor våra marker öppna. Betade ängar och skogar skapar biologisk mångfald, och samtidigt produceras mat. Dessa människor blir uppgivna efter vargangrepp och överväger att sluta med sin produktion.

Fru talman! Dessa människor tvingas leva med vargen. De tvingas åka hem från sin resa med oron i halsen för att djuren kan vara skadade eller dödade.

Fru talman! I århundraden har vi jagat och hållit efter vargstammen i Sverige för att landsbygden ska kunna ha drägliga villkor, men den här regeringen sätter vargen framför landsbygdens djur, den biologiska mångfalden, matproduktionen, betade hagmarker och människor på landsbygden. Kort och gott: Den här regeringen är beredd att köra över landsbygden och värna vargen.

Fru talman! Jag vill också ta upp ett annat problem när det gäller vargen. I samband med trafikolyckor då man tvingas göra ett eftersök med hund måste man ofta släppa hunden för att den ska ställa det skadade djuret så att det kan avlivas. Nu finns det eftersökspatruller som vägrar att släppa sina hundar i områden där det finns varg. Detta innebär onödigt lidande för de djur som blivit påkörda av bilar och andra fordon. Det blir alltså omöjligt att genomföra eftersök.

Vargstammen måste ned i Sverige, och regeringen måste tydligt tala om ifall vi ska följa det beslut vi har tagit i riksdagen om 170-270 vargar eller släppa iväg det och låta vargstammen växa i hela Sverige.

Fru talman! Tack till Marléne Lund Kopparklint för en väldigt viktig fråga! Ledamotens fråga spände över flera områden, och jag tycker att det är ytterst relevant att tala om en helhet när det gäller att man som näringsidkare inom de gröna näringarna ska kunna känna att man har goda villkor för att bedriva verksamheten. Det handlar exempelvis om att politiken och staten tydligt tar ansvar när man utsätts för brott eller trakasserier på grund av att man håller djur.

Som jag sa i mitt anförande har regeringen gjort ett antal olika saker på detta område. Det handlar till exempel om att underlätta för kameraövervakning och ta bort tillståndsplikten för den och att hantera minimistraffet för olaga hot. Straffskalan för grov skadegörelse skärptes 2017. Man har gett i uppdrag till Polismyndigheten att jobba tillsammans med Säpo när det gäller dessa frågeställningar för att ta fram adekvata och relevanta hotbilder på området och modeller för hur man på bästa sätt förebygger och hanterar denna typ av hot, som inte ska förekomma och inte kan accepteras.

Inom Regeringskansliet pågår just nu en gemensam beredning gällande en översyn av bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång. Här är ambitionen att vi ska kunna remittera förslag under våren. Detta är viktigt och bra, och det är en del i att skapa goda förutsättningar.

Sedan lyfter Marléne Lund Kopparklint också upp behovet av att jobba med regelförenkling. Det gör vi på ett väldigt tydligt sätt inom ramen för livsmedelsstrategin, som i sin handlingsplan del 2 hade detta som ett av sina fokusområden. Vi har gett myndigheter en rad olika uppdrag som handlar om att jobba med detta. Jag tror, som jag sa i den tidigare interpellationen, att det är jätteviktigt att man tittar på att man har både ändamålsenliga och bra regler och verktyg för att göra det lättare att göra rätt.

Detta handlar om produktion av livsmedel. Jag tror att det alltid kommer att vara en ganska regeltyngd bransch. Det finns krav från konsumenter, man hanterar djur, det ska vara säkert och man fungerar på en global marknad.

System som innebär att man bara behöver lämna uppgifter en gång och att det automatiseras och skapas digitala plattformar - alltså verktyg som gör det lättare - är prioriterade och viktiga, och ett sådant arbete är på gång. Det senaste exemplet är att fem myndigheter nu tittar på att göra det enklare med miljötillstånd, kopplat specifikt till denna bransch.

Sedan lyfter Marléne, tillsammans med Sten Bergheden, också upp problematiken med rovdjur. Jag har stor respekt för att den som är näringsidkare på landsbygd där det finns rovdjur upplever att detta är jätteproblematiskt. Jag delar däremot inte bilden att regeringen inte gör något. Vi har tvärtom gjort väldigt mycket på detta område.

Nu är min tid strax slut. Jag förutsätter att resten av inläggen också kommer att handla om varg, så jag återkommer i mitt nästa inlägg till vad vi har gjort på detta område.

Fru talman! Det är bra att regeringen har gjort de insatser som landsbygdsministern räknar upp. Men det finns en lucka: rovdjurspolitiken.

Jag hoppas också, precis som riksdagsledamoten Bergheden, att landsbygdsministern har varit i kontakt med människor som lever med vargen runt husknuten eller som har fått sina lantbruksdjur sönderslitna. Jag undrar om ministern har lyssnat på familjen i Skåne som kom ut med sina barn för att köra dem till skolan och fann barnens älskade får dödade och plågade av varg. Den ilska, frustration och sorg som de kände är svår att beskriva med ord om man inte själv har upplevt detta.

Frågan är vad alla dessa människor känner när regeringen i stället för att skapa trygghet vrider på kranen lite till och släpper ut ännu mer av den otrygghet som följer med en ännu större vargstam, dessutom i strid mot tidigare riksdagsbeslut.

Jag vill påstå att proppen har gått ur helt sedan Socialdemokraterna satte sig med Miljöpartiet i knät och lät dem hålla i rodret. De har påverkat hur rovdjurspolitiken ska formas. Ni har gjort det tillsammans, men Socialdemokraterna gör ingenting åt det - trots att man vet om problematiken.

Ett tydligt bevis på att politiken inte är hållbar får man när man tittar på mitt hemlän Värmland. Ser man på kartan över hur många vargrevir som finns där förstår man hur skadlig den rovdjurspolitik som förs av regeringen verkligen är. Det är inte mycket yta på kartan som inte upptas av vargrevir. Det förstår man när fårfarm efter fårfarm lägger ned på grund av vargangrepp. Föräldrar vill inte låta sina barn vara ute på gården och leka. Förskolor måste välja innelek för att vargen stryker intill gården. Då vet man att något är allvarligt fel, och det är därför vi står här i dag - igen.

Fru talman! Läget är kritiskt. Förra vinterns inventeringar visade på cirka 365 vargar i Sverige. Till det har det också fötts ett stort antal valpar, varför stammen just nu borde ha passerat 400 vargar. Det kommer med den synnerligen begränsade jakten att innebära en ökning till nästan 450 vargar nästa år. Det är lite skillnad mot hur det har varit tidigare.

Riksdagen beslutade 2013 att Sverige skulle ha 170-270 vargar för att uppfylla EU-direktivets krav på en gynnsam bevarandestatus, även kallad GYBS. Intervallet byggde på den vetenskapliga analysen om minsta livskraftiga population, MVP, som forskarna räknade ut skulle ligga på ungefär 100 vargindivider. Vi pratar alltså om 100 vargar som den minsta livskraftiga populationen. För att upprätthålla den volymen beslutade regeringen att den gynnsamma bevarandestatusen skulle ligga i ett spann mellan 170 och 270 individer. Med hänvisning till detta riksdagsbeslut kan man fråga sig varför regeringen har hamnat på siffran 300.

Trots att regeringen beslutade att koncentrationen av varg skulle minska finns det fler vargrevir i dag än när beslutet fattades - i synnerhet i mitt hemlän Värmland, som är Sveriges revirtätaste län. Detta är en utveckling som visar att regeringen inte tar någon hänsyn till vare sig riksdagsbeslutet eller de människor som bor och verkar med vargens närvaro runt husknuten. Såväl varg som övriga stora rovdjur behöver anpassas till landsbygden, inte tvärtom.

Fru talman! Självklart ser jag fram emot alla bra förslag som snart kommer att komma från ministern om vad man har tänkt göra åt problemet. Jag vet att ministern kommer att säga att man kommer att ge ersättningar, inhägna stora delar av landet och lite andra saker, men jag vill direkt skicka med ministern att det inte är det som är lösningen. Problemet är att vi har för mycket varg på för liten yta i Sverige. Framför allt har vi för mycket varg i Sverige.

Vi kan inte, fru talman, inhägna landet för att skydda de djur vi behöver ha för att hålla igång produktionen, klara den biologiska mångfalden och se till att vi har en matproduktion i landet som går att leva på och som gör att vi kan exportera mat. Vi vet också att vargen är oerhört skicklig på att ta sig igenom stängslen. Även om du har satt upp stängsel känner du oro när du kommer hem till din djurfarm. Du vet inte vad som har hänt när du vet att det finns varg i området.

Fru talman! Varför behöver vi så många vargar? I världen finns det över 200 000 vargar. Vargen är inte utrotningshotad. Sverige har ett av Europas vargtätaste områden, för vi jagar normalt inte vargen som man gör i övriga Europa så att vargarna där också är mer skrämda. Här ser vi hur vargen tyr sig mer och mer till bebyggelse. Man flyttar också runt vargar med helikoptrar och annat.

Fru talman! Lappa och laga inte med de här ersättningarna! Tvinga inte fårägare och andra att sätta upp en massa stängsel och grejer överallt! Minska vargstammen i stället! Det är det absolut enklaste och mest logiska.

En sak till: Lammproduktionen har minskat här i landet sedan 2015. Detta beror säkert på att vargen ökar och fårfarmarna lägger av.

Fru talman! Jag tycker att det är både ett styrkebesked och ett fattigdomsbevis att i en debatt om en interpellation om trygghetsskapande åtgärder för företagarna, med en ansats till ett helhetsgrepp som var väldigt positiv - jag blev väldigt glad när jag läste interpellationen - är det för två moderater vargen som finns kvar att diskutera.

Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att Sten Bergheden är dåligt påläst när han går upp i talarstolen och hänvisar till hur det ser ut på olika håll i Europa och drar hela Europa över en kam. Det är varken en sann eller en rättvisande bild. Det är också anmärkningsvärt att man låtsas som att detta är en fråga där vi i Sverige själva har nationell kompetens att besluta.

Man hänvisar till ett riksdagsbeslut som säger att vi ska ha gynnsam bevarandestatus hos de vargar vi har. Det betyder enkelt översatt att stammen inte ska vara inavlad. Att det är ett rimligt krav tycker jag att man borde kunna ställa upp på.

Vid det tillfället konstaterade man att detta borde kunna uppnås med mellan 170 och 270 individer. Det har sedan ifrågasatts, både av nationell kompetens och av EU, vad som krävs för att Sverige ska leva upp till art- och habitatdirektivet, som säger att vi som alla andra länder i EU ska säkerställa att vi har en vargpopulation som har gynnsam bevarandestatus - och så landar man på en siffra.

Vi kan diskutera siffran fram och tillbaka hur länge som helst. Rent konkret handlar det om att för att komma till rätta med den problematiken, vilket jag tycker är prioriterat att göra framgent, måste man säkerställa att man utvecklar inventeringen så att man kan inventera via dna - alltså mer och bättre teknik så att man kan räkna vargarna utifrån vilken dna-sammansättning de har.

Genom att skjuta rätt vargar kan man givetvis ha en lägre nivå. Man skulle också kunna få en lägre nivå genom att importera jättemycket varg från ett annat land och därmed få en bättre genetisk sammansättning. Att göra det är dock inte aktuellt i Sverige. Det finns ingen acceptans eller legitimitet för en sådan åtgärd.

Jag vänder mig också väldigt mycket mot att man säger att vi inte har gjort någonting. Vi har gjort väldigt mycket. Jag har i flera interpellationsdebatter, bland annat med Marléne Lund Kopparklint, redogjort för vad regeringen gör, saker som inte gjordes när alliansregeringen senast satt vid makten.

Vi har infört ett skyndsamhetskrav när det gäller skyddsjakten. Vi har stärkt rättssäkerheten genom att se till att alla överklaganden går genom en länsstyrelse, den i Luleå. Vi fattade strax innan jul beslut om att ta bort miniminivåerna på länsnivå och i stället lägga dem på rovdjursförvaltningsområden, detta för att med licensjakten som verktyg kunna glesa ut på ett bättre sätt och därmed få en bättre förvaltning. Vi har tagit bort stödtaket på 80 procent och i stället sagt att man får 100 procent när man vidtar förebyggande åtgärder eller ska ha kompensation för skador som rovdjur har orsakat. Allt detta är både viktigt och bra.

Samtidigt räknar Marléne Lund Kopparklint jättemärkligt på hur många vargar vi har. Senaste räkningen sa 365, sedan har det valpats och därmed har vi över 400 i dag - det var den slutsats som drogs. Jag kan konstatera att senast vi hade över 400 vargar var när Alliansen senast regerade. Jag kommer inte ihåg året i huvudet, men det bör ha varit 2011 eller 2012.

Sedan dess har det varit nere på under 300, vilket är skälet till att man inte har haft licensjakt. Vid den senaste räkningen var det 365. Vi hade licensjakt på 27 och skyddsjakt på ytterligare 20. Det är den officiella statistik som finns.

Fru talman! Jag tycker att ministern borde se det som en liten komplimang att det är ett område som vi diskuterar. Jag sa tidigare också att ni har gjort bra åtgärder, men det här problemet kvarstår och det är det vi måste ta tag i. Människor på landsbygden är fortfarande rädda och känner sig inte trygga. Fårfarmare lägger fortfarande ned sina verksamheter på grund av vargattacker. Det sker här och nu i mitt hemlän Värmland och i andra län. Det är det vi ska diskutera. Det är en stor fråga för människor i deras vardag att det är på det här sättet.

Fru talman! Regeringen har under mandatperioden vidtagit flera åtgärder inom detta område, precis som ministern har berättat, men långt ifrån alla är trygghetsskapande på riktigt. Dessa åtgärder hjälper inte de lantbrukare som kommer ut på morgonen med familjen och får se sina djur sönderslitna, blodiga, lidande och, vilket inte är alltför ovanligt, döda. Det hjälper inte heller förskolorna i Värmland som inte törs släppa ut barnen för att vargen stryker runt husknuten. En nivå för gynnsam bevarandestatus på 170 vargar hade legat en bra bit över intervallet för att bevara vargpopulationen.

Jag tycker att den här debatten är oerhört viktig, och vi kommer säkert att ha fler. Jag måste få säga att jag tycker att det är oerhört tråkigt med en politik som flagrant bortser från dem som tvingas leva med effekterna av densamma, och jag vill säga till landsbygdsministern det som jag har sagt till miljöministern tidigare, nämligen att det står helt klart att regeringens politik är landsbygdsfientlig. Den är till för Södermalmsstockholm och inte för Grums i Värmland. Jag hoppas innerligt att det sker en förändring.

Tack till ministern, tjänstemän och åhörare!

Fru talman! Först vill jag vara tydlig med att det är oerhört viktigt att ta människors oro på allvar. Det är skälet till att vi jobbar intensivt med att säkerställa att vi har en god förvaltning av allt vilt i Sverige, också rovdjur. Utmaningen med rovdjur är dock givetvis mycket större.

Jag tycker att Moderaterna är svaret skyldiga efter den här debatten. Hur ska jag tolka de påståenden som görs? Det sägs här att man helt enkelt bara skulle bestämma sig för en annan och mindre siffra och därmed, antar jag, säga: Ja, men då får det vara inavlat, och vi bryr oss inte om att leva upp till de åtaganden som vi har enligt art- och habitatdirektivet. Det är det som blir resultatet av att resonera som man gör, att det enda sättet är att man ska ha ett mindre antal.

Som en förlängning av det vill jag säga att jag alltid har uppfattat Moderaterna som stora vänner av Europeiska unionen och att man har sett stora vinster med att vi är en del av den. Ska man tolka det Moderaterna säger som att Sverige kan ta sig friheten att bryta mot ett direktiv som vi inte gillar? Betyder det att andra länder kan bryta mot direktiv som de inte gillar? Vad är det egentligen man säger?

Jag tycker att de som är svaret skyldiga i den här frågan inte är regeringen som, givet att det här är en svår terräng att hantera, har vidtagit ett antal olika åtgärder för att just öka tryggheten och skapa förutsättningar för att vi ska kunna ha en gynnsam bevarandestatus för en art som vi ska ha det för. Samtidigt jobbar vi med förebyggande åtgärder, ersättningsnivåer, faktiska åtgärder för att säkerställa att skyddsjakt fungerar bättre samt med att licensjakten bidrar till att glesa ut. Därtill fortsätter vi att jobba med frågor som skulle kunna göra att vi på sikt har ett mindre antal.

Vi har svaren. Jag saknar svaren från Moderaterna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.