Torka och tillgången till grundvatten

Fru ålderspresident! Jan R Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förstärka möjligheten för MSB att hantera naturolyckor som beror på vattenbrist och torka samt vilka åtgärder jag är beredd att i närtid vidta för att hjälpa de områden som nu i sommar riskerar att drabbas av torka.

MSB:s uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmåga att förebygga och hantera olyckor och kriser. Under sommaren har MSB en beredskap för att hantera allt från att vid behov lämna stöd vid säsongsberoende naturhändelser, som exempelvis skogsbränder, till olyckor och kriser. När det gäller frågan om vattenbrist och torka följer MSB detta inom ramen för sin omvärldsbevakning. Varje vecka håller MSB samverkanskonferenser med berörda aktörer inom samhällets krisberedskap. Vid behov tas frågan om de låga grundvattennivåerna och även lågt ytvattenflöde upp i detta forum.

En grundläggande princip i krisberedskapsarbetet är ansvarsprincipen, som innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ansvara för den i krissituationer. Ansvarsprincipen innebär också ett ansvar för varje aktör att samverka med andra. Detta gäller även för de aktörer som är ansvariga för samhällets vattenförsörjning. MSB följer ansvariga myndigheters arbete och de konsekvenser som kan uppstå och kan i en akut situation vara en samordnande part för bland annat nätverk som kan nyttjas av ansvariga aktörer. Om regionala resurser är uttömda kan MSB stödja länet med förstärkningsresurser som personal eller utrustning samt genom att mäkla resurser från andra aktörer. Regeringen följer utvecklingen noga och har en nära dialog med ansvariga myndigheter.

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret. De här frågorna är möjligtvis lite komplicerade och kanske inte vanligtvis sådana frågor som vare sig försvarspolitiker eller inrikesministern sysslar med, men trots allt ligger det på bådas vårt bord.

Grunden är, precis som statsrådet säger, ett kommunalt ansvar. Men givetvis finns i frågan en diskussion som kan vara relevant. Var går gränsen för kommunernas ansvar? Givetvis måste en kommun själv stå för det den har åsamkat. Om den själv har åsamkat en torka måste den givetvis kunna stå för den. På samma sätt skulle man kunna säga att om det är någonting som man skulle kunna förutsäga och vet kommer att hända ska man ha en beredskap för det. När det gäller torka går det varken att säga att kommunerna har orsakat torkan eller att man kanske hellre skulle ha en beredskap för den typen av händelser. Exempelvis Mörbylånga, som är en liten kommun på 15 000 personer, drabbades förra året av ganska stor torka och hade en kostnad på 130-140 miljoner. Det är klart att den kostnaden blir exceptionellt stor för en liten kommun. Jag har försökt översätta det till ett Mälardalsperspektiv och landade då på någonstans runt 13 miljarder.

När man kommer upp i sådana proportioner ändrar frågan karaktär lite grann. Det är möjligt att vi får den karaktären på frågan i sommar, eftersom de signaler som har kommit om vattenbrist inte bara rör vissa delar utan stora delar av Sverige och delar av Sverige som har en stor befolkning.

Det berör inte heller bara grundvattennivån, utan det berör också, som statsrådet tar upp, vattendrag och sjöar som kommer att få sänkta nivåer, vilket också gör att det blir svårt att hämta dricksvatten. Det kan också bli svårt för företagare såsom jordbrukare att använda vatten för att driva sina näringar.

Lite grann handlar det väl om, som statsrådet tidigare har konstaterat, att ansvarsprincipen gäller, och därför får man i exempelvis Mörbylånga skylla sig själv. Det är ett mycket högt pris för en liten kommun. Man skulle kunna föra den principiella diskussionen om var ansvarsprincipens gränser går. Det finns ju andra delar av samhället där samhället faktiskt griper in när stora händelser inträffar och därmed bidrar på ett annat sätt.

Det finns en annan viktig principiell fråga, och det är att regeringen ger stöd för åtgärder som karaktäriseras som klimatförändringar, men man gör det bara när det handlar om mer vatten och inte när det handlar om mindre vatten. Det gör också frågan extra känslig i den meningen att man skulle kunna få bidrag eller ersättning för den ena effekten av klimatförändringen men inte för den andra. För en regering som har Sveriges första klimatminister någonsin kanske det skulle kunna kännas lite märkligt att man, nu när effekterna av klimatförändringarna börjar synas i många av våra kommuner, står med mössan tom och inte har någonting att ge. Det upplever nog många som mycket problematiskt.

Jag skulle vilja rikta en fråga till statsrådet, och den handlar om hur många länsstyrelser som hittills har rapporterat att de kan komma att få problem med torka och vattenbrist. Jag undrar också vilka befolkningsmängder det handlar om, för det tror jag är intressant i den vidare i debatten.

Jag har ytterligare en fråga. Har regeringen över huvud taget tittat på detta att det går att få ersättning för att förebygga klimatförändringar som handlar om ökat regn men inte när det handlar om minskat regn och torka?

Fru ålderspresident! Låt mig bara till en början slå fast, även om det är en dålig analogi i det här fallet, att ansvarsprincipen inte gäller bara soliga dagar utan även de regniga dagarna. När du är ansvarig för en verksamhet är du skyldig att planera även för de svåra situationerna. Torka är, i motsats till exempelvis brand eller jordskred, någonting som uppträder med naturliga variationer och som vi i förväg vet kommer att inträffa. Därför är det angeläget att de som är ansvariga för dricksvattenförsörjningen också planerar för torka och den möjligheten att kunna ge medborgarna i kommunen vatten även under de förhållandena.

När det gäller klimatpåverkan är det väl osäkert hur stark kopplingen är mellan förra årets torka och klimateffekterna. Det får forskningen ge svar på. Däremot presenterar Klimat- och sårbarhetsutredningen väl i dag sitt betänkande, och då kan jag och Jan R Andersson ta del av det och se vilka ytterligare slutsatser som kan dras.

Den viktigaste politiska, nationella slutsatsen är naturligtvis att vatten är en grundläggande samhällelig resurs och att det krävs en långsiktig vattenförvaltning för att vi ska kunna ha en säker tillgång till vatten. Huvudansvaret för det ligger på våra kommuner, och då måste de också ta sitt ansvar. Det går inte att komma undan det ansvaret med att man är en liten kommun, en medelstor kommun eller en stor kommun och att man därför inte skulle klara de ansvarsområden som åligger en kommun. Vad man då ytterst säger är att en kommun av den storleken inte klarar av det kommunala åtagandet. Man skulle kunna tänka sig att en kommun gjorde samma sak med skolåtagandet eller något annat åtagande: Vi är en för liten kommun för att klara skolåtagandet. Då blir svaret att man faktiskt inte klarar att vara en kommun, för det här är ett grundläggande åtagande.

Jag kan inte den exakta siffran på hur många länsstyrelser som har rapporterat in i dag, utan den får jag återkomma till Jan R Andersson med. Det är ett antal länsstyrelser, och det är fler än vad det var förra året. Jag vet att min kollega Karolina Skog har träffat länsstyrelserna och gått igenom läget med dem när det gäller den mer långsiktiga förvaltningen. Jag är ansvarig för krisberedskapsverksamheten i Sverige.

Fru ålderspresident! Det var inte min intention att säga att små kommuner inte klarar det här, men det är klart att det kan få mycket stora implikationer för en liten kommun i ett speciellt klimat. Men den fråga som är intressant och som statsrådet inte valde att gå in på är hur långt man kan dra ansvarsprincipen. När blir ett problem en olycka, och när ska en stat gå in med resurser för att faktiskt kunna hjälpa? Det är kanske en för komplicerad fråga för att ta i en talarstol, men det är ändå ett viktigt medskick, tycker jag, att man får se till att fundera på det. En olycka karaktäriseras av snabba händelser, och en torka är kanske tvärtom en långsam händelse, men fortfarande blir det samma effekter för en kommun som blir drabbad.

Nu ser vi situationer där en stor del av landet, inklusive storstadsregionerna, södra Norrland, hela östra Sverige och även delar som har mycket stora vattentillgångar, kan komma att drabbas av torka. Då är det klart att det är intressant att höra om regeringen har vidtagit några åtgärder, om man har någon policy eller om man har uppdaterat sig i frågan. Svaret är nej, och det tycker jag är problematiskt.

Jag tycker exempelvis att man skulle kunna titta på vad MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skulle kunna göra. Det finns också andra myndigheter som jobbar med de här frågorna, men jag tycker att regeringen har agerat passivt. Som ansvarsprincipen säger har en kommun, speciellt i den här frågan, ett ansvar att förutsäga vad som kommer att hända, och det är inte så himla lätt att förutsäga en torka. Regeringen och dess myndigheter som har större resurser kan göra den typen av prognoser och förekomma i större utsträckning än vad en kommun faktiskt kan göra.

Därför funderade jag: Hade regeringen förekommit? Svaret på den frågan var nej. Jag ställde också frågan om det finns några planer på att ändra instruktionerna till MSB, och även där var svaret nej. Jag är givetvis tacksam om statsrådet återkommer med tydliga siffror på hur många av landets kommuner och invånare som kan komma att drabbas av denna torka.

En annan fråga som är intressant är att det här inte bara handlar om att det är en torka och att man kanske behöver ransonera vatten, utan det finns andra effekter som detta kan få som mer behandlar de områden som vi vanligtvis behandlar. Hur kan exempelvis brandkåren drabbas om brunnarna blir torra? Kan annan typ av samhällskritisk verksamhet sluta fungera, till exempel om sjukhusen har för lågt tryck i sina ledningar eller om andra funktioner påverkas? Där finns det väl också en del tankar att tänka som fortfarande inte har blivit presenterade, i alla fall inte i denna kammare.

Slutligen, fru ålderspresident, konstaterar jag att trots att det här har gått från att vara ett lokalt till ett nationellt problem har ingen policyförändring kommit från regeringen, och det är jag ledsen över.

Fru ålderspresident! Nej, svaret är inte nej. Jan R Andersson missförstod mig å det kraftfullaste om han tror det. Vi håller en kontinuerlig dialog med MSB. MSB bedömer att de har de resurser och det uppdrag som krävs för att klara situationen. SGU, Sveriges geologiska undersökning, är ansvarig för och gör den typ av prognoser som Jan R Andersson efterfrågar. Där finns ett nationellt ansvar.

Vi vidtar långsiktiga åtgärder när det gäller klimatförändringar, och Jan R Anderssons parti motsätter sig många av dem som skulle kunna hantera klimatsituationen långsiktigt. Vi följer noga situationen i kommuner, men grunden, Jan R Andersson, är att det är kommunerna som har ansvaret för att trygga den egna vattenförsörjningen.

Det är inte så att staten tar över ansvaret när någonting blir jobbigt. Däremot kan staten bistå med resurser, med mäkling av olika material, med personella resurser eller med de expertresurser som behövs för att man ska kunna klara en speciell situation.

Grunden för den långsiktiga vattenförsörjningen åligger dock kommunen. Jag kommer fortlöpande att följa utvecklingen för att se hur kommunerna klarar att leva upp till detta ansvar. Men vi kan inte ta bort ansvaret från kommunerna.

Fru ålderspresident! Det som jag konstaterade i debatten med statsrådet Ygeman var att om man ser på kommunernas möjlighet att förebygga och klara av dessa förhållanden har regeringen på inget sätt sagt att man kommer att ändra inställning eller på något annat sätt ge stöd. Man följer frågan, och det är väl gott så.

En kvarstående fråga är ju hur långt man kan dra ansvarsprincipen. Om Mälaren skulle torka ut, skulle regeringen inte göra någonting då? Det är klart att den här frågan kommer att få konsekvenser på olika sätt, om det går tillräckligt långt.

Det finns anledning att diskutera dessa frågor. Jag ser fram emot att fortsätta att diskutera dem ur ett krisberedskapsperspektiv. Under den här sommaren kommer vi nog att få se händelser som vi inte har sett tidigare då brunnar sinar och verksamheter inte fungerar i den utsträckning som vi tidigare har kunnat förvänta oss.

Vid ett sådant tillfälle kommer jag givetvis att återkomma i frågan. Då kan jag i alla fall säga till mig själv att jag har lyft frågan och gjort regeringen uppmärksam på den. Men vad regeringen gjorde, det får den själv tala för.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka Jan R Andersson för den här interpellationsdebatten. Regeringen är ju på intet sätt omedveten om problemet med torka. Det har vi diskuterat i flera år, och vi har också varit mycket angelägna om att föra en dialog med både myndigheter och kommuner om deras ansvar för att förebygga den här situationen.

Det vore nog farligt om man - som Jan R Andersson antyder - lämnar över ansvaret för vattenförsörjningen till någon annan. Om man antyder det betyder det att de som faktiskt är ansvariga inte vidtar de åtgärder som krävs för att klara situationen.

Jag vill påminna om att vi i riksdagen har en enighet om ansvarsfördelningen. Jag och Jan R Andersson är överens om att det är kommunerna som bär ansvaret.

Ska man diskutera någon annan ansvarsfördelning längre fram är det en annan fråga. Men hittills finns det inget parti i denna kammare som menar att vi ska ha en annan ansvarsfördelning för dricksvattenförsörjningen i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.