Tonåringar i lågstadiet

Fru talman! Maria Stockhaus har angående en intervju i Aftonbladet frågat mig hur tanken att elever utan skolbakgrund oavsett ålder ska kunna placeras i lågstadiet ska fungera i praktiken.

Låt mig först klargöra att detta inte är tanken. Däremot ville jag i intervjun belysa det faktum att det är viktigt att en elevs ålder inte ensam utgör underlag för beslut om i vilken årskurs eleven ska placeras i. Elever som påbörjar utbildningen senare än när skolgången i Sverige normalt startar kan sakna tidigare skolgång eller ha en utbildningsbakgrund med stora brister. Det är därför inte alltid lämpligt att låta dessa elever börja sin utbildning i en årskurs som motsvarar deras ålder.

Beslut om i vilken årskurs som en elev ska placeras i ska från och med den 1 januari 2016 föregås av en individuell prövning. För att möjliggöra att varje elevs kunskaper bedöms, så att undervisningen kan anpassas efter vars och ens unika behov, blir det därför obligatoriskt för kommunerna att kartlägga varje elevs kunskaper. Om bedömningen av elevens kunskaper visar att elevens behov bättre skulle kunna tillgodoses i någon annan årskurs än vad elevens ålder motiverar finns det skäl att låta honom eller henne börja där. Enligt regeringens uppfattning är det dock inte enbart elevens kunskapsnivå som bör vara avgörande för placeringen. Det är framför allt tiden som eleven tillbringat i skolan som är viktig för att uppnå kunskapsmålen och inte vilken årskurs som eleven placerats i.

Elevens möjligheter till integration och kontakter med jämnåriga bör också beaktas. Utifrån kartläggning och andra faktorer beslutar rektor om årskursplacering. Detta anges även i regeringens proposition Utbildning för nyanlända elever - mottagande och skolgång (2014/15:45).

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet så mycket för svaret.

Det är många immigranter och flyktingar som kommer till Sverige just nu, och det påverkar ju alla delar av samhället. Inte minst i skolan innebär det stora utmaningar att möta alla som kommer. Det handlar om att tillhandahålla fysiska platser, men också om hur man ska kunna kartlägga elevernas kunskaper och säkerställa att de får rätt stöd när de ska börja skolan i Sverige.

I det känsliga läge som Sveriges kommuner befinner sig i är det viktigt att både kommuner och andra huvudmän känner att de får stöd för att hantera denna situation. Migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna innehåller en del åtgärder för att underlätta mottagandet av nyanlända elever, men det kommer att behövas mycket mer.

När ett statsråd uttalar sig i frågor får det konsekvenser som i det här fallet. Kommuner, skolor och föräldrar har börjat fundera över vad det innebär i praktiken. Uttalandet om att nyanlända elever utan skolbakgrund ska kunna placeras i lågstadiet var i mina öron olyckligt. Det var många i skolans värld och även föräldrar som blev oroade inför hur det ska fungera rent praktiskt. Föräldrar med barn i lågstadiet funderade över hur barnens skolsituation skulle bli om nyanlända tonåringar ska gå tillsammans med deras barn.

I svaret förtydligar utbildningsministern att det inte är meningen att nyanlända tonåringar fysiskt ska placeras i lågstadieklasser, vilket jag välkomnar. Att kartlägga nyanlända elevers kunskaper i olika ämnen och se till att de får det stöd som de behöver utifrån den kunskapsbas som de har med sig är en helt annan fråga. Jag tror att både jag och utbildningsministern är rörande överens om det.

Fru talman! Då vill jag tacka för interpellationen, som gav mig möjlighet att förtydliga uttalandet och beklaga om det har väckt den oro som Maria Stockhaus beskriver.

Bakgrunden till att jag svarade på frågorna var att Vellinge kommun utsetts till årets skolkommun. Jag underströk då att jag hoppades att Vellinge med sina bra skolor ska kunna ta ett stort ansvar för att ta emot nyanlända elever. Jag ville visa att vi har en ny lagstiftning på plats och att lagstiftningen - som träder i kraft den 1 januari - innebär att det ska göras en kartläggning. Den tydliggör också att ålder inte får vara ensam faktor för i vilken årskurs ett barn ska placeras.

Jag hoppas att de diskussioner som man för i olika partier leder till att detta är någonting som man har med sig vid de många årskullsplaceringar som vi ser framför oss med det stora antalet nyanlända som kommer till Sverige. Vi kan utläsa ur statistiken att vi allt bättre klarar av uppdraget att erbjuda en bra skola för dem som börjar före sjätte årskursen. Flera av dessa elever lämnar i dag skolan med betyg som är tillräckliga för att komma in på gymnasiet. För dem som anländer senare är utvecklingen den motsatta. Det är allt fler av dem som inte får behörighet till gymnasiet. De har inte gått så många år i skolan, och sedan avkrävs de att bara på några få år klara det som svenskfödda barn har nio tio år på sig att klara. Det är såklart orimligt.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att regeringen är överens med Alliansen om en obligatorisk kartläggning av nyanlända elevers kunskaper. Det kommer nog att ge många elever bättre förutsättningar när de börjar i svensk skola.

Vi talar ofta om att man ska ha tillit till professionen. Vi moderater vill gärna visa att vi litar på rektorer och lärare. Efter kartläggningen är det de som har den bästa kompetensen att hitta lösningar för nyanlända elever. Dessa elever behöver individualiserad undervisning, och man måste hitta olika lösningar beroende på elevernas förutsättningar och även utifrån skolans och kommunernas förutsättningar.

Om utbildningsministern delar Moderaternas uppfattning att tillit till professionen är viktigt så är det angeläget att signalera det utåt, även när man pratar med medierna. Att uttala sig om hur elever ska tas om hand efter kartläggningen är tyvärr en tydlig signal - tycker åtminstone jag - om att man inte litar på professionen och om att man tycker att det bör styras från centralt håll hur dessa elever ska tas om hand.

Det är oerhört viktigt att man i signalsystemet visar att man, i den svåra situation som vi befinner oss i, ger de verktyg som behövs - det kommer nästa interpellationsdebatt också att handla om. Men vi måste ha tillit till att professionen efter kartläggningen kan hitta den bästa lösningen både för skolan och för eleverna.

Fru talman! Jag instämmer i det som Maria Stockhaus har fört fram. Vi måste visa tillit till att man klarar kartläggningsuppdraget och årskursplaceringen efter kartläggningen.

Sedan finns det anledning att ha en diskussion om något av det som var bakgrunden till att vi lyckades enas om den här lagstiftningen, som innebär en obligatorisk kartläggning. Den prövningen har tidigare inte alltid gjorts i skolan. Det har förekommit årskullsplaceringar som i princip enbart har byggt på barnens ålder.

Det är helt klart att det är ett orimligt krav om barn som helt saknar utbildningsbakgrund eller som har bott flera år i flyktingläger förväntas klara grundskolan och uppnå behörighet på ett eller två år. Därför måste man ha en tydligare lagstiftning - det är vi överens om - där barnets ålder ska vägas mot barnets förkunskaper, antal skolår och vilken utbildningsnivå som eleven ligger på.

Fru talman! Avslutningsvis är det också viktigt att påpeka att detta ofta diskuteras utifrån det här perspektivet. Men det händer ju också att det kommer barn till Sverige från länder där man har högre kunskapsnivå än vissa av de svenska jämnåriga kamraterna, inte minst i matte och naturvetenskapliga ämnen. Det är en av anledningarna till att vi också ser behovet av att ha den här typen av kartläggningslagstiftning.

Fru talman! Jag tror att vi alla har ambitionen att förbättra förutsättningarna för nyanlända att klara svensk skola och att - som utbildningsministern var inne på - även ta till vara de elever som kommer hit med väldigt goda skolkunskaper, vilket också förekommer. Man ska kanske ha engelskspråkig undervisning för de elever som kan engelska. Det finns många olika lösningar.

Det som jag ville lyfta fram med min interpellation var det signalsystem som man sänder ut när man pratar med medier och vad det får för konsekvenser ute i verksamheterna. Det kan skapa onödig oro, och dessutom signalerar det att man inte litar på att professionen själv klarar av att hantera frågan.

Sedan kan man problematisera och diskutera detta, men det är nog farligt om vi från politisk nivå börjar diktera hur lösningarna ska se ut på skolorna. Det tror jag att professionen har betydligt bättre förutsättningar att bestämma än vad vi som politiker har.

Fru talman! Jag instämmer.

Överläggningen var härmed avslutad.