Tjejer i gängkriminalitet

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att tjejers utsatthet inom gängkriminalitet synliggörs och att rätt insatser finns för att hjälpa dem att ta sig ur kriminalitet och exploatering.

Regeringen bedriver ett intensivt och omfattande reformarbete för att minska brottsligheten och stärka brottsoffers ställning. Samtidigt är kunskapen om kvinnors och flickors deltagande i kriminella nätverk begränsad, även om kvinnors och flickors olika roller i de kriminella miljöerna har uppmärksammats alltmer de senaste åren.

Polisen har också uppmärksammat att rättsväsendet och andra aktörer ofta identifierar kvinnor och flickor främst som offer. Det har inneburit att kvinnors agerande i kriminella miljöer inte har belysts och tydliggjorts i tillräcklig omfattning. Men kvinnors och flickors delaktighet i kriminella miljöer är mer utbredd än vad som tidigare har antagits.

För att öka kunskapen på området har regeringen gett Brottsförebyggande rådet, Brå, i uppdrag att studera vilka brott och sysslor som tenderar att utföras av kvinnor och flickor i kriminella nätverk. I uppdraget ingår även att studera kvinnors och flickors situation och utsatthet för våld. Brå ska också föra fram uppslag och rekommendationer gällande hur kvinnors och flickors involvering i kriminella miljöer kan motverkas.

Förutfattade meningar om kvinnors och flickors deltagande i brottslighet riskerar att leda till att de varken identifieras som kriminella aktörer eller får den hjälp de behöver för att kunna lämna kriminaliteten bakom sig. Aktörer som arbetar med stöd till avhoppare behöver i högre grad kunna identifiera situationer och genomföra insatser i fall där kvinnor och flickor är involverade i organiserad brottslighet.

Med anledning av detta gav regeringen i oktober förra året Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen i uppdrag att anpassa arbetet med stöd till avhoppare till de omständigheter som kan föreligga när flickor och kvinnor är involverade i organiserad brottslighet.

Vi vet också att kvinnor och flickor som utsätts för prostitution och människohandel utnyttjas av den organiserade brottsligheten och i kriminella nätverksmiljöer. Även personer utan tidigare erfarenhet av att utsättas för prostitution exploateras sexuellt, till exempel i syfte att betala av skulder. Regeringen prioriterar arbetet med att förebygga och bekämpa utnyttjandet i prostitution och människohandel. Bland annat stärkte regeringen i den senaste budgetpropositionen stödet till dem som är utsatta för prostitution med 10 miljoner kronor för det här året.

Regeringens plan för att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten ligger fast: Vi ska slå hårt mot det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga. För att öka kraften och träffsäkerheten i våra åtgärder säkerställer vi också att kunskapen om kvinnors och flickors delaktighet och utsatthet inom gängkriminella miljöer ökar.

Herr talman! I den offentliga debatten om gängkriminalitet är det ofta unga män som står i fokus. Men den bild som nu träder fram bland annat i rapporten Osynliga och utsatta – Tjejer i och exploaterade av gängkriminalitet visar något annat, nämligen att även unga tjejer finns mitt i den kriminella miljön – men under helt andra villkor. Deras utsatthet riskerar att förbli osynlig.

De tjejer vi pratar om i dag blir, precis som nämnts både i interpellationen och av ministern, dubbelt utsatta. Dels utnyttjas de i brottslig verksamhet som transportörer av vapen och droger, dels används de för att tvätta pengar. Vi ser också kopplingar till allt grövre brott. Men ännu oftare är de också själva utsatta för övergrepp – både psykiskt, fysiskt och sexuellt.

Vi vet att flera av dem redan från början har med sig svåra erfarenheter av våld i hemmet, trauman, psykisk ohälsa eller fattigdom. Detta gör dem extra sårbara för rekrytering, manipulation och mäns påtvingande.

Vi behöver därför en tydlig könsmedveten strategi, som kan se både unga mäns och kvinnors utsatthet. Det kan till exempel handla om att synliggöra kvinnors situation genom kartläggningar och i statistik. Det kan handla om att utveckla särskilda avhopparprogram som inkluderar både traumabehandling, skyddade boenden och långsiktigt stöd. Det handlar också om att ge både skolan, socialtjänsten och rättsväsendet bättre verktyg för att fånga upp dessa unga flickor som är på glid och skydda dem som är i riskzonen.

Rapporten, som är ett viktigt underlag, visar också att det behövs politisk kraft i detta. Detta är bakgrunden till att jag har ställt den här interpellationen till justitieministern. För precis som ministern nämner i sitt svar har rättsväsendet, Polismyndigheten och andra myndigheter utgått från att kvinnor och tjejer är offer. Nu ser vi dock att de också är delaktiga i kriminella miljöer på ett helt annat sätt än vad vi tidigare har sett.

I takt med att verkligheten har hunnit i fatt teorin blir det också tydligare att kvinnor inte bara utnyttjas. De dras också in i kriminella verksamheter på ett mer omfattande sätt än vi har sett. Så sent som i går gick det att läsa i Helsingborgs Dagblad om en narkotikaliga som upptäckts, där hälften av de nu åtalade är kvinnor. I chattar mellan kvinnorna har de också uppgett att de egentligen inte vill vara en del av detta.

Det är såklart ett svek att samhället inte har sett den här utvecklingen eller uppmärksammat den tydligare tidigare. Det krävs politiskt ansvar för att rätta till detta. Det är bra att Brå får i uppdrag att både kartlägga, synliggöra och ta fram rekommendationer för denna grupp, men det hjälper ju inte de tjejer som är utsatta redan i dag, här och nu.

Min fråga till justitieministern blir därför: Hur avser ministern att redan i dag säkerställa att tjejer i gängmiljöer inte fortsätter att osynliggöras utifrån den kunskap som rapporten jag har nämnt tar upp?

Herr talman! Tack, Anna Wallentheim, för möjligheten att prata om de här viktiga frågorna i dag!

Jag vill ta fasta på grundackordet i interpellationen och i mitt svar. Det är den viktiga erfarenheten av, eller insikten om, att de flickor och kvinnor vi talar om har just dubbla erfarenheter. Det är ofta på det sättet. De har erfarenhet både som förövare och som brottsoffer. Det är helt riktigt att det nog har funnits en perception av kvinnor och flickor som bara offer. Det har också gjort att rättsväsendets, och inte minst brottsbekämpningens, möjligheter och effektivitet i arbetet mot den här gruppen inte alls har varit på den nivå vi önskar oss. Det är därför det är så viktigt att frågan nu är på bordet och att det trots allt ganska snabbt bildas en mer precis uppfattning om hur problemet ser ut.

Jag vill peka på två verktyg. Det ena trädde i kraft så sent som den här veckan, och det andra hoppas vi ha på plats senare i höst. Dessa har en stor generell betydelse och inte minst en betydelse när man vill närma sig, och komma åt, problem som tidigare inte har varit helt synliggjorda. Det handlar om de rivna sekretesshinder som trädde i kraft i början på veckan. Det handlar också om möjligheten att använda hemliga tvångsmedel även mot barn under 15 år – jag menar att detta också måste kunna ske preventivt. Detta kommer att vara ett väldigt viktigt verktyg, och det ska enligt vår plan komma på plats i oktober. Det införs för att i ett tidigt skede kunna identifiera även de här deltagarna i de kriminella nätverken och tidigt kunna sätta in preventiva insatser för att bryta destruktiva mönster.

Herr talman! Det är positivt att frågan uppmärksammas mer och mer. Det är också positivt att vi nu kan riva dessa sekretesshinder. Jag vet att både ministern och vi ledamöter har fått mycket kunskap och önskemål om att det behövde förändras. Det är viktiga steg, men frågan är om det är tillräckligt.

Samtidigt som vi står här i kammaren och debatterar detta i dag är det en tyst verklighet där ute där kvinnor och unga flickor dras in i gängkriminalitet. De används som transportörer, de används som måltavlor och vi vet tyvärr att de också används som betalmedel i gängens miljöer.

Jag förstår att ministern också talar om behovet av mer kunskap. Detta behövs, det håller jag med om. Men vi vet redan en del om detta. Vi vet att många av de här unga tjejerna kommer från hem med trauman, de kommer från hem med våld och de kommer med psykisk ohälsa. Vi vet att de söker trygghet men möts av manipulation. Vi vet att det när samhället misslyckas är lätt att fånga upp dessa unga flickor som mår dåligt. Då blir steget in i kriminalitet alldeles för enkelt och vägen ut nästan omöjlig.

Här spelar kommunerna en avgörande roll. Jag vill vara tydlig med det. Vi vet dock att många kommuner redan i dag går på knäna. De kämpar redan i dag med att lyckas fånga upp alla de unga pojkar som är på glid. De har inte resurser att också se dessa tysta tjejer. När välfärden bantas och skärs ned minskas också möjligheten att jobba förebyggande. Flickorna riskerar helt enkelt att prioriteras bort.

Nedskärningar i välfärden kan aldrig vara lösningen på brottsligheten. Vi behöver tjejspecifika avhopparprogram där man kan jobba med skydd, vård och långsiktighet. Det behövs tvärprofessionella team där polis, socialsekreterare och skola kan samarbeta och vara könsmedvetna om hur det ser ut både för unga pojkar och för unga flickor. Det behövs också riktade och generella resurser till våra kommuner och regioner för att de ska kunna ta itu med det här problemet.

Min fråga till justitieministern blir därför: Hur tänker regeringen säkerställa att flickor i gängmiljöer inte glöms bort, när vi har ett läge där kommunernas resurser redan i dag är ansträngda och otillräckliga för att nå alla de unga pojkar som är på glid?

Herr talman! Ett viktigt sätt att åstadkomma det är naturligtvis att få det underlag som vi nu har beställt från Brå och som ska komma efter sommaren. Det ska både med hög upplösning belysa problemet och strukturerna – hur detta ser ut – och föreslå precisa verktyg, åtgärder och metoder för att komma åt det.

Det hade naturligtvis varit mycket bättre om underlaget hade funnits på plats tidigare, men det har det inte gjort. Nu gör vi det här jobbet, och det kommer att ge oss i Sverige – oavsett om vi verkar nationellt, kommunalt, genom en statlig myndighet eller i ett annat sammanhang – bättre underlag och mer effektiva verktyg för att komma åt den här problematiken.

Jag vill ta fasta på det Anna Wallentheim säger. Det här betyder inte att vi helt och hållet saknar kunskaper i dag; tvärtom står vi här och talar om ett problem utifrån ett underlag som ändå säger en hel del om problemets djup och vidd. De insikterna implementeras med full kraft redan i dag, exempelvis i polisens arbete.

När det gäller den reform som trädde i kraft den 1 april och att riva sekretesshindren vill jag ändå säga att det är lätt att liksom spola förbi de stora reformerna när de väl är på plats. Apropå Brå var jag på deras 50årsjubileum för någon månad sedan, och som det brukar vara på jubileer hölls ett quiz. En fråga var vad det första numret av Brås tidning Apropå, som kom för 50 år sedan, handlade om. Svaret var att det handlade om att riva sekretesshindren.

Det har gått 50 år, och nu är det här på plats. Jag skulle säga att det inte minst har betydelse för kvinnor och flickor, och då inte bara i den gängkriminella kontexten utan över huvud taget när det gäller brottsutsattheten. Bara för att dra en parallell till ett annat område, nämligen mäns våld mot kvinnor: Brottsuppklaringen när det gäller de mord på kvinnor som sker i nära relationer är 100 procent. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att det inte finns information i systemet tidigare så att exempelvis polisen genom preventiva insatser kan se till att morden över huvud taget inte äger rum.

I hög grad är det så även på andra områden av det här slaget, det vill säga att bristande information i brottsbekämpningen gör att det också är svårare att vidta preventiva åtgärder i ett tidigare skede. I och med den informationsdelning från andra delar av samhället – såsom den kommunala socialtjänsten, skolmiljön och annat – in i brottsbekämpningen som kommer när vi får full kraft i den reform som trädde i kraft här tidigare i veckan är det min uppfattning att polisen kommer att få bättre förutsättningar att arbeta mer precist och med större effekt även mot den grupp av både brottsoffer och förövare som vi talar om här i dag.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaren. Jag uppskattar att frågan om tjejers utsatthet nu är uppe på agendan. Det behövs, och vi behöver vara ännu fler som pratar om detta.

Jag märker att ministern delar min syn på problematiken, och det är såklart jätteviktigt. Däremot saknar jag ministerns respons när det gäller kommunernas svåra ekonomiska situation. Hur ska kommuner som i dag inte ens hinner fånga upp alla de pojkar som är på glid även lyckas fånga upp de tjejer som smälter in, är tysta och anpassar sig tills det är för sent? Välfärden måste vara den första och starkaste insatsen mot kriminalitet. När den monteras ned blir det de mest utsatta som betalar priset.

Det är såklart tråkigt att en högerregering inte vill se den problematiken och inte ger kommunerna och regionerna de resurser de faktiskt behöver utan som vanligt väljer att i stället sänka skatten för de rikaste. Vi kan inte bara stå här och prata om att vi ska vara hårda mot kriminaliteten i sig, utan vi måste också bygga starka samhällen där det finns vuxna runt våra barn och unga. Det krävs tidiga insatser, det krävs en trygg vuxennärvaro och det krävs verkliga vägar ut ur kriminalitet.

Ska vi ta brottsligheten på allvar måste vi också ta våra barns och ungas verklighet på allvar. Ska vi kunna förebygga brott och försvara det mest grundläggande i vårt samhälle, vilket måste vara människors rätt att vara trygga, måste vi också ge ökade resurser till våra regioner och kommuner så att vi kan börja där vi måste börja.

Herr talman! I diskussionerna om rättspolitiken blir det en eller två rundor där jag uppskattar väldigt mycket av det som sägs, men sedan hamnar vi slentrianmässigt i en kanske lite mer vänsterslapp diskussion om ekonomisk politik. Jag kan gärna ta den frågan också.

För det första kan jag konstatera att det fanns en tid då Socialdemokraterna talade om värdet av att trycka tillbaka inflationen. Det har nu gjorts, förvisso i osäkra ekonomiska tider. Vi har gjort allt vi kan för att säkerställa att kommunernas pengar lika lite som medborgarnas pengar tappar i värde. Det är otroligt betydelsefullt för att de ska kunna investera i välfärden. Det innebär att kommuner och regioner bara när det gäller minskade pensionskostnader har mer än 50 miljarder kronor mer att röra sig med det här året jämfört med förra året. Det är otroligt viktigt.

För det andra kan jag konstatera att det också fanns en tid då socialdemokrater talade om vikten av arbete och arbetslinjen. Höjda skatter ser vi nu i form av tullar och tariffer, vilket kommer att få enastående negativa konsekvenser för vanligt folk. Också höga skatter på arbete får sådana konsekvenser, vilket är drivkraften för att sänka skatterna på arbete och se till att människor kommer i arbete och får en egen försörjning – och på det sättet bidra till att finansiera den välfärd som naturligtvis är helt central för det brottspreventiva arbetet.

I den delen tycker jag alltså att Anna Wallentheim, som jag uppskattar väldigt mycket, dessvärre inte har större stringens än någon annan på vänsterkanten. Men i övrigt uppskattar jag väldigt mycket det som förs fram i talarstolen här, det vill säga vikten av att lyfta fram flickor och kvinnor som på olika sätt har varit osynliggjorda i den här problematiken – både som offer och som förövare – och att vi nu med gemensamma krafter driver upp frågorna på agendan och synliggör dem, säkerställer att det blir ett bättre beslutsunderlag och dessutom kommer att addera verktyg som med kraft kan angripa den här situationen. Det är utmärkt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.