Herr talman! Anders W Jonsson har frågat mig när jag kommer att lägga fram förslag som kan innebära en livsavgörande skillnad för en svårt drabbad grupp, personer med sällsynta hälsotillstånd, och vilka initiativ jag är beredd att ta med anledning av det som har framförts.

Tillgången till ändamålsenlig behandling för personer med sällsynta och ofta mycket allvarliga sjukdomar är en fråga som regeringen prioriterar högt. För dessa patienter kan ett nytt läkemedel innebära en avgörande skillnad i livskvalitet.

Under 2025 gjordes förändringar i systemet för särläkemedel, och dessa är fortfarande under implementering. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har i sin rapport bedömt att de utvecklade metoderna och kriterierna, bland annat en högre accepterad kostnad i relation till nyttan när det gäller de mest sällsynta och allvarliga tillstånden, kommer att kunna leda till att fler läkemedel kan omfattas av läkemedelsförmånerna. Det är därför ännu för tidigt att dra långtgående slutsatser om modellens samlade effekter. Regeringen följer utvecklingen noggrant och utesluter inte ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att TLV inte ensamt kan lösa alla de utmaningar som finns gällande tillgången till särläkemedel. Läkemedelsföretagen har ett ansvar genom sin prissättning och genom den kliniska dokumentation som ligger till grund för myndighetens bedömningar. Regionernas samverkan är också avgörande för jämlik tillgång, inte minst genom hanteringen av klinikläkemedel via Rådet för nya terapier, NT-rådet, och genom pris- och avtalsförhandlingar med företagen.

Regeringen har redan vidtagit och aviserat flera viktiga åtgärder för att tillgången till läkemedel ska stärkas. Som ett sätt att minska den administrativa belastningen för regionerna när det kommer till hantering och uppföljning av avtal, som ofta är en förutsättning för tillgång till särläkemedel, har regeringen gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att genomföra en förstudie om nationell hantering av kostnadsreduktioner och undantag inom läkemedelsområdet (S2025/02173).

I budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) aviserade regeringen sin avsikt att tillsätta en ny läkemedelsutredning, med syfte att se över hur Sverige kan förbättra modellen för finansiering, subvention och tillgång till läkemedel, inklusive läkemedel för sällsynta sjukdomar. Regeringen har även i regleringsbrevet för TLV gett myndigheten i uppdrag att följa utvecklingen i andra länder och analysera hur förändringar i omvärlden kan påverka svenska prissättningssystem och tillgången till läkemedel i Sverige.

Regeringens mål är att Sverige ska ha ett system som både värnar jämlik tillgång till behandling och är långsiktigt hållbart, och regeringen följer utvecklingen noggrant och utesluter inte ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt.

Herr talman! Jag är förvånad över svaret. Det finns också en väldigt stor besvikelse hos alla de patienter runt om i Sverige som nu återigen får höra att Kristdemokraterna och den nuvarande regeringen inte gör mer för att lösa den rådande situationen.

Vad handlar då detta om? I DN Debatt den 25 november skriver Anna Furbeck: ”Att få en als-diagnos är inte bara en dödsdom – det är en utdragen process där kroppen långsamt slutar lyda en. För varje förlorad funktion tvingas vi uppleva diagnosen på nytt. Nu finns ett läkemedel som kan förändra detta. Ändå nekas svenska patienter tillgång.” Det är ord och inga visor.

Många drabbas av dödliga sjukdomar. Här handlar det om en sjukdom som potentiellt är dödlig, men det finns ett läkemedel som i 20 andra EU-länder kommer patienterna till godo. Men läkemedlet finns inte här i Sverige. Vad är orsaken till det? Jo, det hänger samman med den modell vi har valt för hur vi prissätter läkemedel. Vi räknar utgående från antalet behandlade patienter. Det gör att om man får en sjukdom som 10 000 eller 20 000 lider av blir priset lägre för de läkemedel som tillhandahålls. Men har man oturen att drabbas av en sällsynt diagnos som ganska få drabbas av och det finns ett särläkemedel får prissättningen helt orimliga konsekvenser.

Mitt exempel gällde en patient med ALS. Nu finns sedan några år ett läkemedel, Tofersen, som är tillgängligt i andra länder men inte i Sverige.

Jag förvånas över Kristdemokraternas agerande här. Under förra mandatperioden lyckades vi här i kammaren skapa en bred majoritet. Centerpartiet krokade arm med företrädare för Kristdemokraterna, och vi fick ett tydligt uttalande från kammaren om att regeringen måste agera. Man måste agera snabbt, för det handlar om människor som lider varje dag. Det är människor som till och med dör. Då gällde mycket av diskussionen just diagnosen cystisk fibros.

Då lyckades vi pressa den socialdemokratiska regeringen till att ge TLV ett uppdrag att se över det hela och se om man inom befintliga ekonomiska ramar kan hitta ett annat sätt att räkna. Vi var sju av åtta partier som sa att den rådande ordningen inte räcker. Vi trodde då att det skulle bli en snabb ändring.

Men därefter har alltså ingenting hänt från Socialdepartementets och regeringens sida. Man har lutat sig tillbaka och utgått från det gamla uppdraget från en socialdemokratisk regering, vilket alltså innebär att det sedan den 1 januari 2025 finns ett nytt sätt att räkna.

Jag hade en debatt här med dåvarande statsrådet Acko Ankarberg Johansson och sa att vi redan nu, utifrån hur reglerna ser ut, kan se att utfallet inte kommer att bli det vi förväntade oss. Det har kommit in 14 ansökningar fram till nu, och det är bara två av dem som har bifallits.

Det 20 länder i EU som har bättre tillgång till särläkemedel än Sverige. Ingenting händer från regeringens sida. Man lutar sig tillbaka och säger att man ska vänta ytterligare en tid och se om det TLV-uppdrag som Socialdemokraterna gav inte ger effekt, trots allt. Det förvånar mig att det inte kommer andra besked från regeringen. Här skulle man kunna göra ett antal olika saker, både kortsiktigt och mer långsiktigt, men ingenting händer.

Det skulle vara intressant att veta vad statsrådet har för svar till Anna Furbeck, som har två små barn och en dödlig sjukdom, ALS. Det finns ett läkemedel, Tofersen, som är tillgängligt i andra länder, men här får hon inte tillgång till det, på grund av, skulle jag säga, regeringens saktfärdighet.

Herr talman! Jag vidhåller att det är för tidigt att utvärdera de förändringar som har skett. De är angelägna. Det är angeläget att vi gör förändringar för att fler ska få tillgång till läkemedel, inte minst särläkemedel. Jag tycker alltså att vi ska se om vi inte får mer effekt av detta. Men vi kommer också att vidta andra åtgärder.

Vi kommer att tillsätta en utredning för att se över det svenska läkemedelssystemet. Det fungerar inte tillräckligt väl. Det är alldeles för fragmentiserat. Det ger också bristande tillgång till läkemedel för svenska patienter. Produktivitetskommissionen har pekat på bristerna i det här systemet. Vårdansvarskommittén har pekat på dem. Det handlar inte minst om den fragmenterade situation som vi har och som Centerpartiet är en allmän tillskyndare av – med 21 fristående regioner som ska förhandla separat med läkemedelsbolag och ett NT-råd som inte är en särskilt transparent verksamhet. Det gynnar inte heller introduktionen av särläkemedel.

Där tror jag att vi behöver göra förändringar för att få ett system som ger bättre tillgång och som ger större möjligheter att på olika sätt förhandla mer aktivt med läkemedelsbolag för att man ska kunna pressa ned priserna och därmed kunna introducera väsentligt fler läkemedel i Sverige.

Det finns alltså väldigt mycket att göra. Vi kommer inte att ligga på latsidan på det här området. Vi kommer att tillsätta en utredning för att se över hur vi kan få ett bättre och mer ändamålsenligt system. Anders W Jonsson har ju rätt i att det finns brister som gör att svenska patienter inte får tillräcklig tillgång till läkemedel. Vi behöver förstås göra detta på ett ansvarsfullt sätt också när det gäller den totala kostnaden och ekonomin, som vi alltid ska göra. Men att vi inte skulle göra saker tycker jag är helt fel.

Dessutom har vi gett ett särskilt uppdrag till E-hälsomyndigheten att genomföra en förstudie. Det handlar om att se över förutsättningarna för hur de skulle kunna ta över en del av avtalshanteringen och kostnadsreduktionerna. Det ska nu varje region själv sitta med – med bristande effekter i det här systemet.

Man behöver göra en bred analys av vad som krävs. Sedan behöver man förstås genomföra de sakerna. Och detta är vi i full färd med att göra.

Herr talman! Jag vet att många med sällsynta diagnoser och som är drabbade av den här hopplösa situationen följer denna debatt. Jag hoppas att man hör hur falskt det skorrar när statsrådet och företrädare för regeringen nu säger att de ska vänta och se utfallet av det här, som har varit i kraft sedan den 1 januari 2025.

Centerpartiet, Kristdemokraterna och fem andra partier var överens redan när Socialdemokraterna levererade förslaget om att ge ett uppdrag till TLV och återkomma. Vi sa: Det räcker inte. Det behövs mer. Det behöver tillföras pengar. Man måste introducera ett nytt system.

Då var vi överens om detta. Nu har vi det här systemet sedan drygt ett år tillbaka. Och man kunde se redan i januari och februari, genom att göra testkörningar, att det långt ifrån skulle lösa problemet. Vad gäller onkologiska läkemedel är situationen en annan. Men just när det gäller de sällsynta diagnoserna och särläkemedel kan man på förhand se att det inte kommer att ge erforderliga resultat.

Då säger statsrådet att det beror på att vi har 21 regioner. Det finns andra länder med många regioner som klarar det här på ett bra sätt. Dessutom, vilket jag tycker att man ska lyssna väldigt noga på, pekar han på att regeringen ska tillsätta en ny stor läkemedelsutredning och att och den ska kunna lösa även det här problemet. Ja, men då är vi åratal in i framtiden. Anna Furbeck har sin ALS-diagnos i dag. Hon blir sämre för varje dag för att hon inte får tillgång till det här läkemedlet.

En stor läkemedelsutredning kan säkert vara bra. Men nu har vi haft ett antal, och de brukar ofta inte leda till så stora förändringar. Det gäller inte minst när regeringen tidigare har sagt att kostnaden för det här ska tas över helt av regionerna.

Jag förstår inte detta. Det här är ett parti som före valet var oerhört tydligt gentemot människor med sällsynta diagnoser i behov av särläkemedel: Det här ska vi lösa. Här krävs det snabba lösningar. Människor skadas, och människor dör. Och så fort man kom i regeringsställning sa man i praktiken: Det Socialdemokraterna och Lena Hallengren gjorde före valet är helt tillräckligt. Det är det nya systemet, som TLV nu sitter och räknar på. Nu ska vi luta oss tillbaka och se vad resultatet av det blir.

Vi ser redan i dag resultatet. Det är 14 ansökningar. 2 är bifallna. 1 ligger möjligtvis på vänt. Patienter lider i mellantiden.

Det är regeringen och ingen annan som är ansvarig för detta. Alla pekar på att det är ett nationellt ansvar att se till att de väldigt sällsynta patientgrupperna faktiskt får tillgång till läkemedel.

Jag kan inte begripa varför Kristdemokraterna gör så här. Man drev den här frågan hårt. Men så fort man kom i regeringsställning var den inte längre aktuell.

Detta går att lösa. En stor läkemedelsutredning är en långsiktig lösning – då är vi fyra, fem, sex, sju år fram i tiden. Man skulle kunna lösa det genom att tillskjuta särskilda medel direkt till regionerna och säga: De som godkänns av NT-rådet vad gäller ekonomi kommer vi att ta hand om ekonomiskt.

Det handlar inte om stora pengar i statens budget, men för de få människor som det gäller är detta oerhört viktigt. Det finns en enda part som kan göra det här bättre. Det är statsrådet och regeringen som är ansvariga för de här frågorna, men därifrån händer det ingenting. Tala om besvikelse för de människor som faktiskt är drabbade, däribland Anna Furbeck som sitter med en ALS-diagnos. Hon vet att det i andra länder finns tillgång till läkemedel, men i Sverige får hon av ekonomiska skäl inte det läkemedel hon behöver.

Herr talman! Jag tycker inte att Anders W Jonsson riktigt lyssnar på vad jag säger. Vi säger inte att det som TLV nu gör kommer att vara tillräckligt för att vi ska få ökad tillgång till läkemedel och särläkemedel. Det kommer inte att vara det. Det är därför vi vill göra fler och andra saker.

Däremot kan man ännu inte säga att det inte har någon effekt, för arbetssättet håller på att implementeras. Man gör andra överväganden och andra bedömningar kring särläkemedel än vad man har gjort tidigare, och man ändrar i en annan ände så att särläkemedel prioriteras upp kontra en del andra läkemedel inom ramen för det nuvarande systemet. Det är bra, och det kommer att kunna ge förändringar.

Kommer de att vara tillräckliga? Det tror jag inte. Det är därför jag också pekar på de problem som finns, inte minst gällande NT-rådet och regionernas ansvar. Särläkemedel är inte sällan klinikläkemedel, och där krävs det också andra förändringar för att det ska vara möjligt för fler att få del av dem.

Det är klart att vi inte är nöjda med den situation vi ser nu. Jag tycker att det finns många stora brister i det svenska läkemedelssystemet som vi behöver åtgärda för att patienter ska få ökad tillgång till läkemedel.

Vi tar fram en särskild strategi för sällsynta hälsotillstånd, där det här förstås kommer att vara en viktig del. Det är klart att det behöver vidtas olika typer av åtgärder. Vi har bildat en arbetsgrupp med deltagare från regionerna, SKR och Regeringskansliet i syfte att tillsammans arbeta för ökad tillgång till nya effektiva läkemedel med en långsiktigt hållbar prissättning, förstås. Inom ramen för överenskommelsen för vi de här dialogerna för att öka trycket i dessa frågor och förstås för att kunna pressa läkemedelsbolagen ytterligare så att fler läkemedel ska kunna introduceras.

Det är otroligt angelägna frågor, där det gäller att jobba för att få effekt av det man gör.

Herr talman! Jag skulle fullt ut acceptera statsrådet Jakob Forssmeds svar om det vore en nytillträdd regering och det var hans första månad på jobbet med ansvar för de här frågorna. Men nu kommer han med detta när mandatperioden i princip är slut.

Centerpartiet och Kristdemokraterna var före valet helt överens om vad som borde göras. Det här var ett akut problem som måste lösas här och nu. Det blir uppenbart att man säger en sak före valet och någonting helt annat efter valet.

Det är intressant att statsrådet lyfter det här: Nu är vi snart framme. Nu ska vi få en strategi för sällsynta diagnoser. Ja, det är jättebra med en strategi för sällsynta diagnoser. Men redan när regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram den sa man: Ni ska ta fram en strategi för de sällsynta diagnoserna, men ni får absolut inte gå in i frågan om särläkemedel. Den skulle plockas vid sidan av. Det visade sig då att man skulle vänta och att se vad Lena Hallengrens initiativ från 2022 gav, det vill säga uppdraget till TLV och så vidare.

Det är inte rocket science vad som måste göras. Här handlar det om att den modell som vi har i Sverige för att ta fram nya läkemedel och betalning av dem fungerar bra utom när det handlar om de sällsynta diagnoserna, för där är det så få patienter.

Vi har i Sverige en sjukvård som på de flesta områden är helt fantastisk, men det här är en skamfläck för oss i Sverige. Kristdemokraterna har nu efter att ha haft ansvar för sjukvården i fyra år kommit fram till att man ska tillsätta en katastrofkommission för att ta reda på vad som är fel.

Mitt förslag till statsrådet är: Börja med det här! Det här är ett riktigt haveri för den svenska sjukvården. Svårt sjuka människor får inte tillgång till läkemedel som patienter i andra länder får. Låt katastrofkommissionen för den svenska sjukvården börja med att titta på det här, för här finns det förslag på lösningar.

Herr talman! Anders W Jonsson pekar på ett antal saker som han menar skulle förändra saker. Jag är beredd att göra saker för att förändra situationen för utsatta patienter som inte får tillgång till läkemedel.

Centerpartiet föreslår i sin budgetmotion att vi ska avsätta 100 miljoner för särläkemedel, men det skulle ibland kunna räcka till ett enda särläkemedel, för de kan ju kosta den summan. Vad ska då hända när pengarna är slut? Ska patienter få vänta till nästa år för att få sin behandling och sitt läkemedel? Det är inte ett otänkbart scenario, när läkemedlen är högt prissatta.

Vi behöver göra det här på ett bra sätt som verkligen ger effekt och som ger ökad tillgång till läkemedel för de patienter som har sällsynta diagnoser och stora behov av läkemedel. Jag tror att vi är helt överens om att nuvarande situation inte är tillräckligt bra.

Patienter behöver läkemedel som fungerar, och vi behöver samtidigt ha ett läkemedelssystem som levererar läkemedel och som gör det på ett sådant sätt att vi klarar kostnader och utmaningar och får en hållbarhet i det vi gör. Vi är fast beslutna att göra förändringar, för jag är inte nöjd med hur det fungerar i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.