Taket i sjukförsäkringen

Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att höja taket i sjukförsäkringen. Jag delar Eva-Lena Janssons uppfattning att medborgarna ska känna tillit till den generella välfärden i Sverige. Undersökningar visar att stödet för kollektiv finansiering av socialförsäkringarna har ökat under 2000-talet, liksom viljan att själv betala skatt. Nivån på inkomsterna som ska skyddas inom en allmän sjukförsäkring är en fråga om prioriteringar. Regeringen har valt att prioritera aktiva insatser för att fler människor ska komma tillbaka i arbete framför att höja ersättningar till dem som har relativt goda inkomster. Ca 90 procent av alla anställda har dessutom kollektivavtalade tilläggsförsäkringar som ett komplement till det skydd som den allmänna sjukförsäkringen ger, och den modellen har vi haft i Sverige under mycket lång tid.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Bakgrunden till min interpellation är att fackförbundet Kommunal har skrivit en rapport som heter Under höga tak ryms alla , där det framgår att tilliten till dagens sjukförsäkring håller på att urholkas. Det är ett allvarligt hot mot dem som är mest sjuka och mot låginkomsttagarna. Drygt en tredjedel av dem som arbetar har inte längre ett fullgott inkomstskydd i sjukförsäkringen. Många får i dag ut betydligt mindre än 80 procent av sin inkomst när de blir sjuka. Risken är uppenbar att de som tycker att sjukförsäkringen inte ger någon inkomsttrygghet kanske känner sig tvingade att betala till en privat försäkring. Motståndet från regeringen har tidigare varit kompakt mot att höja taket i sjukförsäkringen. Men i flera uttalanden från Folkpartiet, både före och efter att budgeten presenterades, framkommer att man ansluter sig till Socialdemokraternas syn att sjukförsäkringen ska vara en generell sjukförsäkring som ger inkomstskydd vid sjukdom. Därför ställde jag frågan. Jag uppfattar egentligen inte att statsrådet svarar på frågan, men jag gissar att svaret är nej även om det inte står i svaret. Jag har några frågor. I svaret har statsrådet valt att skriva om en allmän sjukförsäkring, fru talman. Jag pratar om en generell sjukförsäkring, en generell välfärd. Statsrådet säger i sitt svar att han delar min uppfattning "att medborgarna ska känna tillit till den generella välfärden". Då är min första fråga: Anser socialförsäkringsministern att sjukförsäkringen är en del av den generella välfärden? "Undersökningar visar", säger statsrådet, "att stödet för kollektiv finansiering av socialförsäkringarna har ökat under 2000-talet, liksom viljan att själv betala skatt." Ja, det stämmer. Men då måste man också få ut något av försäkringen. Om man inte får ut något av försäkringen kommer man naturligtvis att påverkas av det. Då kommer man att tvingas ta försäkringar. "Allt färre kan i dag räkna med att få en ersättning som ungefär motsvarar deras lön om de skulle drabbas av sjukdom, eller andra oförutsedda händelser i livet. Det hotar grundprinciperna i den generella välfärdspolitiken." Det kan jag instämma i. Det jag läste upp nu, fru talman, är Folkpartiets debattartikel som bland andra Johan Pehrson, gruppledare för Folkpartiet, och Ulf Nilsson, som sitter i socialförsäkringsutskottet, har skrivit. "Det hotar grundprinciperna i den generella välfärdspolitiken." Delar statsrådet Folkpartiets uppfattning i den frågan? Det är min andra fråga. Statsrådet skriver i sitt svar: "Ca 90 procent av alla anställda har kollektivavtalade tilläggsförsäkringar som ett komplement till det skydd som den allmänna sjukförsäkringen ger, och den modellen har vi haft i Sverige under mycket lång tid." Det stämmer. Men tycker statsrådet att det är rimligt att löntagarna ska behöva avstå en allt större del av löneutrymmet till extraförsäkringar, när de redan betalar till en försäkring via den socialavgift som arbetsgivarna betalar in och den skatt man själv betalar in? Tycker statsrådet att det är rimligt att man ska använda en större del av sin inkomst till att betala en extra försäkring då man redan är försäkrad en gång? Statsrådet glömde att nämna att en av de personer som står bakom den utredning som har gjorts heter Anna Hedborg och är tidigare socialförsäkringsminister. Anna Hedborg pekar på att om socialförsäkringen ska vara en del av det generella välfärdssystemet bygger det på att vi har en generell grundtrygghet, ekonomisk trygghet, i det här. Det har vi inte i dag. Ser inte statsrådet några problem med det?

Fru talman! Jag börjar med två väsentliga sakliga frågor innan jag kommer till det vi kan tycka olika om. Först vill jag säga att jag tycker att det är en genuint legitim ståndpunkt att ha olika uppfattningar om var taken ska ligga i de svenska socialförsäkringarna. Det har varit olika över tid i Sverige. Det är olika i olika försäkringar. Man kan tycka olika, och man kan prioritera olika. Det inte är så att det finns någon fundamental, principiell skillnad, utan det är en legitim ståndpunkt att ha, och man kan lägga sina pengar på olika saker. Det finns en annan sak som jag tycker är viktig att poängtera, inte minst eftersom jag vet att det ibland är lätt att i opposition kritisera företeelser som man tycker borde vara annorlunda men glömma det faktum att det också är rimligt att ställa krav på egna prioriteringar. Det vi i dag sakligt sett diskuterar är regeringens uppfattning att taket ska ligga på sju och ett halvt prisbasbelopp och Socialdemokraternas uppfattning att det ska ligga på åtta prisbasbelopp. Jag vill inte alls reducera eller förminska skillnaden på 0,5 prisbasbelopp, men det är det vi pratar om. Kan man se någon av ett högre väsen utpekad skillnad mellan sju och ett halvt och åtta kan vi diskutera den saken. För mig är det en rätt enkel prioriteringsfråga. Vill vi nu använda allmänna medel för att höja taket i den allmänna sjukförsäkringen, eller vill vi använda allmänna medel för andra uppgifter som vi just nu tycker är angelägnare? Det är viktigt att tilliten till den svenska generella välfärden är hög. Och jag vågar påstå - det finns gott om empiriskt stöd för detta - att den är hög. Sedan kommer det alltid att finnas människor som på goda grunder förväntar sig ännu mer av det mesta. Det är bra för demokratin att människor har höga förväntningar också på förbättringar och sådant som inte fungerar bra nog. Allt det där tillhör det dagliga politiska samtalet. I grund och botten handlar det naturligtvis om hur mycket allmänna medel vi vill gå in med för att garantera människors inkomster i lägen just när de inte har arbetsinkomster. Det har varit den ständiga frågan i svensk sjukförsäkring och socialförsäkring sedan de infördes i stort sett. Från tid till annan har det ansetts angeläget att höja dessa tak. Från tid till annan har ekonomin inte upplevts som sådan att det viktigaste är att höja ersättningarna för dem som tjänar mest i Sverige. Den ståndpunkten har ibland varit socialdemokratisk och ibland varit borgerlig. Jag erinrar mig att regeringen Ingvar Carlsson påpekade att i valet mellan att värna kärnan i de svenska sociala välfärdstjänsterna och transfereringarna bör man - i varje fall i det läge som var då, och jag skulle säga att det läget gäller nu också - i första hand värna de svenska välfärdstjänsterna framför att höja ersättningarna till dem som tjänar relativt sett mer. Men återigen: Allt detta kan man diskutera. Vill man lägga mer pengar på att höja taken och därmed minska betydelsen av de avtalsförsäkrade lösningarna kan man göra det. Min bild är att vi har ett fungerande samspel mellan offentliga försäkringar och avtalsförsäkringar för 90 procent av dem som arbetar på svensk arbetsmarknad och att det inte finns några akuta skäl att förändra den saken.

Fru talman! Statsrådet valde att inte svara på frågorna, och det är synd. Jag tycker att det är viktigt att prioritera. Statsrådet raljerar över det faktum att vi väljer att höja taket i sjukförsäkringen från sju och ett halvt till åtta basbelopp. Statsrådet tycker att det är lite och tycker samtidigt att det hotar välfärdstjänsterna om vi gör den höjningen. Enligt mitt sätt att se det är det en väldigt konstig matematik. Nej, vi vill naturligtvis höja taket ännu mer, men man måste ta steg. Och steget är att höja taket, precis som Folkpartiet vill. Folkpartiet hade ju en debattartikel där flera riksdagsledamöter skriver att de vill höja taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp. Jag har inte uppfattat att Folkpartiet har lagt fram något sådant förslag i riksdagen. Vi har lagt fram ett förslag om att höja det till åtta basbelopp, och jag har sagt till Folkpartiet: Det är fritt - ni får gärna rösta på vårt förslag om ni tycker att det är bättre eftersom ni har samma ambitioner. Jag ställde frågan om Folkpartiet eftersom jag håller med om det de skriver - det är precis det vi har tryckt på hela tiden. "Allt färre kan i dag räkna med att få en ersättning som ungefär motsvarar deras lön om de skulle drabbas av sjukdom, eller andra oförutsedda händelser i livet. Det hotar grundprinciperna i den generella välfärdspolitiken." Min fråga till statsrådet var: Delar statsrådet Folkpartiets uppfattning? Det har också varit att prioritera att höja taket i a-kassen. I dag är det ytterst få som får ersättningar från a-kassan. Det vi säger, och det Kommunal visar, är att det inte är de med de högsta inkomsterna som efterfrågar a-kassa eller sjukförsäkring, för de är friskare i högre grad och blir inte arbetslösa i lika hög grad som de med låga inkomster. Men det är viktigt att de omfattas. Kostnaden för att höginkomsttagare eller medelinkomsttagare omfattas i större omfattning än i dag är faktiskt ganska begränsad. Jag rekommenderar Ulf Kristersson att läsa Kommunals och Anna Hedborgs rapport Under höga tak ryms alla . Vi pratar om en generell välfärd, och då gör man en omfördelning. Då kan man välja att ta in skatt och se till att omfördela så att alla omfattas av den. Och det bidrar till ett jämlikt samhälle, för om man känner tillhörighet i våra generella försäkringar kommer man också att stå upp för dem när man ser att andra drabbas. Det som händer nu är att det blir de sjuka mot de friska och att man inte känner igen sig. Dessutom ser man att man får betala en försäkring två gånger. Hur blir det då med tilliten till varandra? Och hur blir tilliten till sjukförsäkringen? Återigen: Jag tycker att det är viktigt att statsrådet tar fasta på att det som händer nu är att man ökar glappet. Om statsrådet tycker att det är bara en liten, liten höjning från 7 ½ till 8 basbelopp, då får Moderaterna gärna rösta fram vårt förslag här i riksdagen. Vi har en ambition att höja taket. Vi har lagt fram ett sådant förslag och finansierar det fullt ut. Vi lånar inte en krona till det förslaget, och då tänker vi också genomföra det, om vi får majoritet för det. Folkpartiet har visat att de står bakom Socialdemokraterna. Jag undrar: Är det så att Moderaterna egentligen skulle vilja stå bakom det men inte har råd?

Fru talman! Jag har läst rapporten från min mycket respekterade företrädare i ämbetet. Jag tycker att den är en saklig och begåvad argumentation för en ståndpunkt som jag inte delar. Vill interpellanten ha en debatt med Folkpartiet föreslår jag att hon tar en separat sådan debatt. Jag företräder regeringens politik i den här frågan, och regeringens politik är att vi har 7 ½ prisbasbelopp i försäkringen. Vi noterar att Socialdemokraterna har 8. Det är något man kan diskutera. I föräldraförsäkringen har vi till exempel 10 prisbasbelopp. Det finns inga principiella skillnader i detta. Det är en skillnad i hur man vill göra sina prioriteringar här och nu. Jag tycker att Socialdemokraterna för lite väl mycket väsen av en höjning på ett halvt prisbasbelopp. Jag vill påpeka två saker till. Det ena är - jag tycker att jag hör det då och då - är att Socialdemokraterna antydningsvis vill underkänna avtalsförsäkringar som idé i den svenska modellen. Jag medger att det inte har sagts just nu, men det talas ofta om "privata försäkringar" och att "tvingas ta egna försäkringar" när man i praktiken pratar om kollektivavtalade försäkringar som har funnits på den svenska arbetsmarknaden i decennier och som alltid, lite olika i olika avtalsområden, har kompletterat både det undre taket, som jag noterar att Socialdemokraterna inte har någon synpunkt på, och det övre taket. Det är en försäkring som annars är garanterad av det allmänna. Det gör de eftersom man kan avtala sig fram till olika lösningar inom ramen för ett löneutrymme men naturligtvis också därför att alla vet att det vilar på en trygg, offentlig administration och försäkringslösning där någon avgör om man har rätt till sjukförsäkring eller inte. Det är en helt fundamental skillnad mot det man ibland försöker beskriva som allmänna, privata försäkringar. Att tilläggsförsäkra sig via kollektivavtal som bygger på den logik och den offentliga myndighetsutövning som ligger i socialförsäkringarna har vi haft mycket länge. Om jag vore socialdemokrat skulle jag vara försiktig med att "fula ut" det som har fungerat så länge i den svenska välfärdspolitiken. Det andra jag vill påpeka är att jag inte alls upplever att människor saknar samhörighet med den svenska generella välfärdspolitiken. Ibland får jag en känsla av att socialdemokrater gärna tror att människor omfattas och delar den svenska generella välfärdspolitiken när socialdemokrater har makten och att de plötsligt blir djupt skeptiska till svensk välfärdspolitik när det inte är socialdemokrater som leder Socialdepartementet. Min bild är att förankringen i svensk välfärdspolitik är mycket djupare än så. Vi kan diskutera ibland principiella saker, utan tvekan, ibland ganska praktiska saker, ibland rena prioriteringsfrågor. Det rubbar i grund och botten inte de flesta svenskars tilltro till att välfärdspolitiken är viktig, att den ska vara respekterad, att den ska vara legitim och att den ibland också ska vara stram och nå de människor som den är avsedd för. Då hamnar man förr eller senare - om inte annat när man ska summera i en budgetproposition eller budgetmotion var man tycker att pengarna gör störst nytta - i hur mycket offentliga medel man vill lägga på transfereringar till människor i olika inkomstlägen. Då har vi valt att inte i första hand lägga pengar på mer transfereringar till människor som tjänar mer utan att lägga pengar på saker som vi tror är viktigare för den svenska välfärdspolitikens utveckling.

Fru talman! Om statsrådet hade läst rapporten noggrant hade han kunnat se hur man hade räknat ut att den höjning som föreslås kostar väldigt lite. Det handlar inte om att vi ska ha människor som är sjuka och går på höga ersättningar under lång tid, utan det handlar om att alla ska känna en trygghet: Om jag blir sjuk räknas också jag, även om jag tjänar en hel del. Jag ska inte behöva ta en privat försäkring därför att jag tror att jag inte omfattas av den försäkring som regeringen har urholkat och försämrat. Man måste kunna känna en inkomsttrygghet. Då är det generell välfärd. Det statsrådet gör nu, fru talman, är att han går ifrån att diskutera generell välfärd. Han har hittills inte sagt "bidrag", som hans kollega Anders Borg brukar göra, utan han pratar om transfereringar. För mig och Socialdemokraterna är socialförsäkringarna en del av den generella välfärden. De hänger ihop. Det är viktigt att det finns en trygghet när man blir sjuk eller arbetslös, är på väg till ett nytt jobb, på väg att bli frisk, på väg att studera. Då måste man kunna känna en trygghet i det. Återigen raljerar statsrådet över att vi föreslår en höjning med ett halvt basbelopp. Om nu statsrådet tycker att det är så lite, vad är det som gör att statsrådet anser att det inte finns plats för det i regeringens budget? Vi anser att det finns plats. Men vi prioriterar också andra saker, 3 miljarder mer på skolan och så vidare. Vi "fular inte ut" avtalsförsäkringar. Vi står bakom kollektivavtalsförsäkringar. Men principen måste väl ändå handla om att man inte ska känna sig tvingad att avstå ett jättestort löneutrymme därför att regeringen försämrar alla försäkringar, så att man i stället måste tala om löneutrymmet. Då får man ju mindre pengar i lön. Det är kanske det som regeringen egentligen är ute efter, att sänka lönerna genom att försämra de generella trygghetssystemen. Det är kanske därför man försämrar a-kassan och sjukförsäkringen. Det borde kanske statsrådet prata mer om.

Fru talman! Först och främst är det min mycket bestämda uppfattning att vi radikalt har förbättrat sjukförsäkringssystemet i Sverige under de senaste åren, absolut inte försämrat det. Jag är medveten om att ni tycker att allt som leder till att färre människor är sjukskrivna under mycket lång tid alltid ska beskrivas som en försämring. För Sverige och för många människor som tidigare var fast anställda är det tvärtom en förbättring. Jag ironiserar inte alls över 7 ½ eller 8 prisbasbelopp. Jag började med att säga att jag tycker att det är en legitim ståndpunkt. Jag ser inte dramatiken i att gå till 8 från 7 ½. Av det kan man fråga varför jag inte ansluter mig. Jo, därför att vi lägger våra pengar på andra saker. Men jag ironiserar inte över det. Jag tycker att det är en fullt legitim ståndpunkt, ungefär som man skulle säga 10 ½ beträffande föräldraförsäkringen eller för den delen 9 ½. Detta är en fråga om var man vill lägga offentliga medel i relation till andra saker. Jag bara konstaterar att Socialdemokraterna vill ha 8 och att vi vill ha 7 ½. Om detta kan vi dividera, företrädesvis i en budgetdebatt, men vi kan göra det också här. Har man sagt det ska man ändå, tycker jag, visa intresse för idéskissen. Anna Hedborg har en intressant idéskiss. Det skrivs ganska mycket intressanta saker nu, inte minst från akademiskt håll och från debattörer som föreslår olika mer radikala förändringar av hela trygghetssystemet. Det tycker jag är mycket intressant. Vi behöver mer sådan diskussion i Sverige. En del av den debatten förs också inom ramen för Socialförsäkringsutredningen. Det är utomordentligt bra. Jag är väldigt öppen för den sortens resonemang. Men innan man antyder att detta är så självklart bra att det ska genomföras kan man åtminstone själv stoppa in det i sin egen budgetmotion och räkna på det och prioritera pengar och avstå från annat - innan man begär att andra ska göra samma sak.