Tågpersonal som hotas och utsätts för våld

Fru talman! Thomas Morell har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att öka tryggheten på bussar och tåg.

Trygghet för såväl anställda som resenärer i kollektivtrafiken är viktigt för att öka attraktiviteten och möjliggöra ett ökat resande med kollektiva färdmedel. Vad gäller säkerheten och tryggheten för resenärer och anställda ombord på tågen är detta i första hand ett tydligt utpekat ansvar för järnvägsföretagen i deras egenskap av transportörer och arbetsgivare.

För att stärka tryggheten i samhället och på våra kollektiva färdmedel tillsattes under hösten 2019 en utredning för att se över regelverket för ordningsvakter. Syftet med utredningen är att åstadkomma en reglering som gör att ordningsvakter kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt än i dag. Utredningen ska bland annat se över var ordningsvakter ska tjänstgöra och om ordningsvakter ska tilldelas ytterligare uppgifter i ordningshållningen. Utredningen ska redovisas senast den 21 maj 2021.

På initiativ av regeringen och för att ytterligare förbättra möjligheterna att använda kamerabevakning, bland annat i brottsbekämpande och ordningshållande syfte, ändrades också kamerabevakningslagen den 1 augusti 2020 så att det inte längre behövs tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten för att kamerabevaka i bland annat kollektivtrafiken. Enligt de nya reglerna får kameror sättas upp tillståndsfritt i färdmedel som används i kollektivtrafik samt på stations, terminal- och hållplatsområden.

Under 2017 inrättades även Nationella rådet för järnvägs- och kollektivtrafikskydd, som bedriver samverkan i säkerhetsfrågor på nationell nivå. I rådet medverkar myndigheter som Trafikverket, Transportstyrelsen och Polismyndigheten, men även företrädare för branschen. Almega och Tågföretagen, Sveriges Kommuner och Regioner, Svensk Kollektivtrafik och Jernhusen är några exempel på deltagare. Inom ramen för det nationella rådet bedrivs ett viktigt utvecklingsarbete i bland annat säkerhets och skyddsfrågor.

Mot denna bakgrund vill jag understryka att trygghet för såväl anställda som resenärer i kollektivtrafiken är en fortsatt viktig fråga för regeringen.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Tomas Eneroth! Att färdas i kollektivtrafiken ska vara tryggt, och man ska kunna göra det lugnt och stillsamt utan att något händer. Kollektivtrafiken ska också vara en trygg arbetsplats för tågvärdar, spårvagnsförare och bussförare. Men det har blivit en samhällsutveckling där man ständigt attackerar eller ifrågasätter tågvärdar när de ska visera biljetter och sådana saker.

Jag reser själv väldigt mycket med tåg, och jag ser dessa incidenter - det är nästan lite för lite att kalla dem för det - där man går till angrepp mot tågvärden, som ställer en högst relevant fråga om man har biljett eller inte. Ska man resa med de kollektiva färdmedlen ska man ju betala sin biljett; det är en självklarhet. Det ska man göra för att göra rätt för sig, naturligtvis, men det har också att göra med respekt för andra resenärer, som betalar. Det gör trots allt merparten.

Aftonbladet tog upp situationen för tågvärdarna i samband med att frågan om tågen skulle stanna i Kumla eller inte kom upp. Situationen där hade eskalerat, och det var hotfullt för personalen. Jag träffade representanter för SJ häromdagen, och än så länge stannar man i Kumla. Men det är alltjämt ett bekymmer.

Artikeln i Aftonbladet sätter ljuset på hur de människor som arbetar inom kollektivtrafiken och ska göra resan behaglig för oss andra upplever detta problem. Jag ber om ursäkt för språket, fru talman - jag citerar direkt ur texten:

"- En kollega fick ett slag och började blöda näsblod, en annan fick glasögonen sönderslagna. Många av oss som jobbar vill inte ens gå och kolla biljetter av rädsla att bli attackerad. De hotar, hånar, spottar och har en jävla attityd, säger tågvärden."

Vidare står det: "Personalen är instruerad att backa och inte gå in i konfliktsituationen. Tågvärden som Aftonbladet pratat med väljer därför ibland att inte alls gå ut och kontrollera biljetterna när det är stökigt.

Risken att bli attackerad är för stor. - Jag går direkt in och låser in mig i hytten, säger den anonyma tågvärden."

Detta beskriver hur de människor som har till uppgift att serva resenärerna på tågen upplever sin arbetssituation och de hot de har i sin vardag. Detta är ett allvarligt samhällsproblem som också har utvecklats på många andra områden. Detta ligger egentligen inte på statsrådets bord eftersom justitiefrågorna ligger på ett annat departement. Men det drabbar likväl kollektivtrafiken och dess utövare.

När det gäller resenärerna väljer människor till slut bort det kollektiva färdmedlet för att de inte känner sig trygga ombord. När det blir så som det står i artikeln, att tågvärden går och låser in sig i hytten, är ju resenärerna själva med dem som är hotfulla där ute. De har inget stöd från tågpersonalen, som antingen sitter och kör tåget eller är inlåst i en hytt någonstans.

Till slut blir det alltså så att den vanliga, hederliga resenären undviker kollektivtrafiken för att situationen blir för allvarlig. Jag funderar lite på vad statsrådet tänker göra för att förbättra situationen inom kollektivtrafiken.

Fru talman och Thomas Morell! Man kan naturligtvis se detta som en justitiefråga, och då ska man agera för att förhindra att våldsverkare kommer in på tågen. Här har också arbetsgivaren ett starkt intresse och engagemang.

Jag vill dock passa på att ta upp ett annat perspektiv på frågan. Jag var under lång tid huvudskyddsombud och arbetade i industrin med skyddsfrågor. I Sverige har vi en tradition där fackliga organisationer jobbar ihop med arbetsgivare för att identifiera risker i arbetsmiljön. Det är ett omfattande skyddsarbete, där man gör skyddsronder, identifierar och säkrar så att personal ska känna sig trygg.

Jag tror att en viktig del i att öka säkerheten är att begränsa möjligheten till ensamarbete, att se till att arbetsgivarna tar sitt ansvar för att man ska vara trygg i arbetet och ser till att man har rätt och adekvat skyddsutrustning och utbildning för uppdraget. Jag har träffat företrädare för Seko, till exempel, som har vittnat om hur de ibland har haft ganska tuffa diskussioner när de velat ställa krav.

Jag är socialdemokrat och ser att vi ibland behöver stärka de fackliga rättigheterna. Sverigedemokraterna väljer ju att försämra förutsättningarna, dra ned på resurserna för regionala skyddsombud, dra ned på arbetsmiljöarbetet och bidra till minskade anslag till det förebyggande arbetet. Hur ser Thomas Morell på Sverigedemokraternas eget ansvar, när ni nedmonterar fackliga organisationer och parternas möjligheter att förbättra tryggheten? Jag tror att detta är ett viktigt perspektiv.

Det andra är naturligtvis att säkerställa att järnvägsföretagen, i det här fallet, tar sitt ansvar och ser till att bemanningen är sådan att man kan känna sig trygg och att det finns adekvata skyddsåtgärder.

Sedan har jag i svaret redovisat hur vi nu går vidare med ordningsvakter och deras möjligheter men också andra, mer rättsliga, insatser man kan göra för att beivra brottslighet. För det är detta det handlar om, oavsett om det är på ett tåg eller på torget eller om någon går ut med järnrör på stan och vill slå medmänniskor.

Jag tror nämligen att det är viktigt att i detta sammanhang inse att arbetsgivaren har en skyldighet att se till att personalen kan känna sig trygg. Det är också detta som är utgångspunkten när man kan gå in och begära skyddsstopp eller stoppa verksamheter om det råder otrygghet.

Sedan ska naturligtvis företagen ihop med polis och andra ha täta kontakter och möjlighet att tillkalla hjälp när så behövs, men det måste vara en självklar utgångspunkt att den personal som i dag arbetar med att se till att Thomas Morell och jag kan åka tåg tryggt och säkert också själva ska känna sig trygga och säkra. Det tycker jag är ett krav vi ska ställa på SJ, MTR och andra operatörer. Men det borde också vara ett krav att vi från svensk sida, från riksdag och regering, stöder den tradition som finns att fackliga organisationer tillsammans med arbetsgivare systematiskt arbetar med arbetsmiljön och med skyddsinsatser.

Grundfrågan tillbaka till Thomas Morell blir därför: Vill ni nu stärka möjligheterna för regionala skyddsombud, för skyddsronder och för bra och tryggt säkerhetsarbete med fackliga organisationer och arbetsgivare ihop? Det är ju där man verkligen kan identifiera de risker som finns i arbetsmiljön, både på tågen och i det övriga samhället.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi tycker inte att de regionala skyddsombuden ska vara politiskt knutna, och vi vet ju att det förekommer inom fackföreningsrörelsen. Vi vill ha opartiska inspektörer som sköter den biten så att det inte har någon koppling till politik eller till något parti, vare sig till socialdemokrater eller till sverigedemokrater. Det ska vara helt fristående. Det om det.

Om man tittar på hur det ser ut för dem som jobbar inom kollektivtrafiken - tågvärdar, bussförare, spårvagnsförare - och jämför med ett genomsnitt för övriga förvärvsyrken ser man att för tågvärdar och tågmästare är 27 procent av anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro orsakade av hot eller våld på arbetsplatsen. För buss- och spårvagnsförare är motsvarande siffra 19 procent. I genomsnitt för förvärvsarbetande i alla yrken är siffran 7 procent. Det är en dramatisk skillnad, vill jag påstå.

De som jobbar inom kollektivtrafiken som tågvärdar eller bussförare är hårt exponerade. Jag har själv kört buss en gång i tiden, på spårvägen i Göteborg. Det var inte lika dramatiskt då. Man kunde få ombord någon överförfriskad herre på fredags- eller lördagskvällen, och de var ganska enkla att leda av. Jag var själv aldrig utsatt för några hot, men det fanns förare som var det. Det var lite lugnare då, om vi backar tillbaka ett antal år.

Som det har utvecklats nu - och det är ett samhällsproblem som vi har - tar man sig rätten att utöva våld eller hot mot en annan människa när man tycker sig ha rätt att göra så. Man vill inte följa de gängse regler som är uppsatta, som att man ska betala för sig när man åker med buss eller spårvagn. Man anser sig kunna göra som man vill, och blir man tillrättavisad går man till angrepp.

Så kan vi inte ha det. Det här är ett samhällsbekymmer som har en tendens att öka.

Vi kan åka till Skövde i stället, den ort som jag själv åker tåg ifrån. Resecentrum i Skövde har utvecklats till ett tillhåll på kvällarna. Häromdagen gjorde polisen ett tillslag, och då var det narkotikahandel där. En person togs dessutom för narkotikamissbruk. Där har det blivit så att vanligt folk, om vi nu ska uttrycka oss så, väljer att inte åka med buss därför att situationen är som den är på resecentrum. Vid ett tillfälle blev en civil polis - han var alltså inte uniformerad men i tjänst - svårt misshandlad. Statsrådet har säkerligen sett om det på tv; det har varit många reportage om det. Han blev nedslagen, svårt misshandlad och medvetslös på resecentrum i Skövde.

Det är den situation vi har, och den är inte acceptabel.

Sedan är det klart att arbetsgivaren ska göra vad den kan för att skydda och underlätta för sin personal. Det går dock inte att hänga som en helikopter över allting och hela tiden för att skydda personalen. Det måste också vara så att samhället tar tag i de här problemen och ser till att lagföra dem som inte kan sköta sig.

Om man ständigt och jämt kan göra som man vill och hota folk utan att någon bryr sig tar man ju det till intäkt för att det är fritt fram, och då eskalerar det beteendet. Till slut kommer det inte att vara någon som vill jobba inom kollektivtrafiken, vare sig som tågvärd eller som bussförare. Vad gör vi då?

Fru talman! Jag tycker att det är talande när Thomas Morell försöker fly undan frågan om de regionala skyddsombuden och säger att de inte ska vara politiskt utsedda. Det Sverigedemokraterna säger är att ni inte vill att medlemmarna ska utse sina skyddsombud. Ni underkänner tågvärdars, bussförares och andras möjlighet att själva utse sina representanter som ska se till deras skydd på deras arbetsplatser. Ni tycker hellre att myndigheter, arbetsgivare eller någon annan ska utse dessa representanter.

Min fråga tillbaka till Thomas Morell är: Varför tilltror inte Thomas Morell en bussförare, en tågvärd eller någon annan i kollektivtrafiken rätten eller möjligheten att utse sina skyddsombud? Varför ska Thomas Morell se till att någon annan utser dem?

I grunden handlar det om möjligheten att på sin arbetsplats ha sina representanter som talar om vad som behöver skyddas. I detta sammanhang är det en viktig fråga, för det är en speciell arbetssituation man har när man jobbar i kollektivtrafiken. Någon som inte har den erfarenheten kan inte göra rätt bedömningar, utan det är bra att ha den erfarenheten. Däri ligger poängen. Men det vill inte Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna vill inte att medlemmarna i en facklig organisation ska utse sina regionala skyddsombud.

Sedan är det allvarligt när folk tar sig rätten att utöva våld. Jag delar den uppfattningen, vare sig man går ut med järnrör på stan eller hotar på annat sätt. Då måste samhället agera starkt med fler poliser, med ökade möjligheter att beivra brott och med ökade övervakningsmöjligheter. Det har också skett under den här tiden. Vi har ökat möjligheterna till övervakning, både individuell övervakning med kameror och övervakning i stationsområden. Jernhusen och andra aktörer inom kollektivtrafikbranschen har också utvecklat bättre möjligheter att säkra stationer så att man ska kunna känna sig trygg - med trygghetsvärdar, med belysning, med arkitektur och med utformning.

Jag tror att det är viktigt att vi systematiskt fortsätter att arbeta med modeller som gör att man känner sig trygg. Men jag tycker ändå att det är talande när inte Sverigedemokraterna anser att de som själva arbetar inom kollektivtrafiken ska få utse sina representanter för att se till att säkra skyddet så att man inte behöver hotas i sin arbetsmiljö utan kan ha skyddsronder och skyddsombud som ser till medlemmarnas bästa.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Nu blev det här en debatt om fackets vara eller inte vara. Det är inte det som det handlar om. Facket kan inte göra särskilt mycket när det gäller att beivra brott. Det är det samhället som ska göra, med stöd av den lagstiftning som det fattas beslut om här inne. Det är polisen som ska vidta åtgärder, och domstolarna ska utfärda domar till dem som begår brott. Det är där vi måste sätta in resurserna. Sedan kan ett skyddsombud naturligtvis ha synpunkter, men det är inte det som löser kruxet med de människor som tar sig friheten att hota och misshandla andra människor. Facket har inget lagligt stöd i det arbetet.

Vi tycker att det är bättre att exempelvis Arbetsmiljöverket gör detta, med inspektörer som har lagstiftning i ryggen och kan komma åt arbetsmiljöproblemen. Men det löser inte knuten med tågvärdar och bussförare som råkar illa ut under sitt arbete. Det är samhället som ska gå in med åtgärder för att stävja detta, för det är ju brott vi pratar om. Att hota eller misshandla någon är ett brott, och det är lagstiftningen som ska ta hand om det.

Då har man egentligen bara en myndighet som kan ta tag i problemet. Det hände trots allt, fast det är länge sedan nu, att vi fick följa med bussar på fredags- och lördagskvällar för att trygga transporten upp till Karlsborg. Den linjen var ökänd när det gällde bråk och stök på bussarna. Vi fick alltså åka med för att hålla nere bråket och se till att alla satt ned i bussen så att det var ordning. Men vi kan ju inte ha poliser i varje buss - det funkar inte - utan lagstiftningen måste nå dem som begår brott och låsa in dem.

Fru talman! Det är en viktig fråga som Thomas Morell väcker. Men det är också talande med frånvaron av svar från Thomas Morell i den här frågan - att inte tilltro bussförare, tågvärdar eller andra att utse sina representanter för att tala om hur skyddet ska utvecklas på arbetsplatsen.

Det är i allra högsta grad en arbetsmiljöfråga. Det är i allra högsta grad en fråga som handlar om vilken bemanning vi har i kollektivtrafiken och hur man ska känna sig trygg när man jobbar om det dras ned på personalen och man kanske är ensam på tåget i stället för att ha en kollega för att arbetsgivaren vill pressa kostnaderna.

Det är klart att det här är viktiga frågor där parterna i Sverige brukar komma överens men det också finns målkonflikter. Det är viktigt att medlemmarna genom sina till exempel skyddsombud kan agera med lagligt stöd genom skyddsstopp och skyddslagstiftning.

Sedan kommer myndigheterna att inspektera, och man kan driva det rättsligt, men det är en viktig del i hur vi faktiskt säkrar en trygg arbetsmiljö för dem som jobbar inte bara i kollektivtrafiken utan i hela samhället. Jag tycker att det är sorgligt att Sverigedemokraterna inte ser det utan underkänner busschaufförers, tågvärdars, konduktörers och andras rätt att utse sina representanter. Jag tror att det är värdefullt om man själv har arbetat på tåget eller i bussen och faktiskt kan ha med sig de erfarenheterna vid bedömningen av vilka insatser som ska göras så att de som jobbar känner sig trygga.

Till det kommer naturligtvis allt det vi tidigare har diskuterat: skyddsutrustningen, kameraövervakning, beredskap för polisen att agera, arbetsgivarens ansvar eller för den delen hur man utformar stationer. Där arbetar det nationella rådet som jag refererade till. Där pågår ett utredningsarbete, men vi måste också inse att det i grunden också handlar om att man känner sig trygg om man har en kollega som finns på plats. Då är skyddsombuden en viktig del, och där står Sverigedemokraterna helt svarslösa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.