Sveriges Västsaharapolitik

Svar på interpellationer

Herr talman och ärade ledamöter! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig varför en riksdagsledamot inte kan ta del av UD:s interna genomlysning av Sveriges Västsaharapolitik, samt om riktlinjerna för uppdraget och urvalet av aktörer som utredaren träffat möjliggör en korrekt analys och bedömning av Västsaharafrågan.

Lotta Johansson Fornarve har vidare frågat mig om Sverige i FN kommer att arbeta aktivt för att folkomröstningen som beslutades 1991 snarast ska äga rum samt för ett utökande av Minursos mandat till att även omfatta övervakning av de mänskliga rättigheterna.

Den handling som Lotta Johnsson Fornarve begärt att få ta del av innehåller uppgifter som omfattas av sekretess enligt 15 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen. Regeringen beslutade den 18 februari 2016 att handlingen inte kunde lämnas ut i sin helhet. Enligt offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte sekretess att handlingar lämnas till riksdagen, däremot har inte enskilda riksdagsledamöter någon egen rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter.

Genomlysningens övergripande syfte - en analys av Sveriges Västsaharapolitik och rekommendationer för hur denna politik kan utvecklas - satte ramarna för studiens genomförande. Riktlinjerna för uppdraget var breda, och uppräkningen av förhållanden som skulle studeras var inte uttömmande. Inte heller den uppräkning av aktörer som konsulterats inom ramen för genomlysningen, och som omnämns i sammanfattningen, är uttömmande.

Genomförandet av en folkomröstning ingår i Minursos mandat, om vilket FN:s säkerhetsråd beslutade 1991. Mot bakgrund av parternas oförenliga ståndpunkter vad gäller villkoren bland annat för en folkomröstning beslöt säkerhetsrådet 2007 att i stället uppmana parterna att inleda direkta politiska förhandlingar. Sverige stöder säkerhetsrådets beslut samt de förnyade ansträngningar som FN:s generalsekreterare och generalsekreterarens särskilde sändebud för Västsahara, Christopher Ross, nu gör för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som tillgodoser västsahariernas rätt till självbestämmande. Jag vill samtidigt framhålla att ett tungt ansvar vilar på parterna till konflikten att medverka till en förhandlingslösning.

Sverige prioriterar arbetet för mänskliga rättigheter i våra kontakter med både Marocko och Polisario och är likaså pådrivande inom EU på detta område. Som bekant ingår inte någon MR-komponent i Minursos mandat. Ett initiativ för att utöka mandatet i denna riktning togs senast av USA 2013; stöd för initiativet saknades dock i FN:s säkerhetsråd.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation om Sveriges Västsaharapolitik!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När Sverige fick en ny regering 2014 var jag fylld av förhoppning om att den skulle ta Västsaharafrågan på allvar och genomföra riksdagsbeslutet från 2012 om att erkänna Västsahara.

Jag besökte nyligen de västsahariska flyktinglägren i Saharas öken i södra Algeriet, där människor har bott under mycket svåra förhållanden i över 40 år. Alla jag mötte, från kvinnan i tältet till den västsahariska utrikesministern, uttryckte en förhoppning om att Sverige som första västland skulle gå i spetsen och erkänna Västsahara. Ett ökat erkännande skulle ha gett det luttrade västsahariska folket en ökad tro på framtiden och befäst fred och säkerhet i området. Nu har den svenska regeringen i stället svikit det västsahariska folket.

Vad som är orsaken till denna helomvändning är svårt att få grepp om, eftersom stora delar av utredningen av Fredrik Florén, som ligger till grund för beslutet, är hemliga. Jag anser fortfarande att det är anmärkningsvärt att jag som riksdagsledamot inte har fått tillgång till det fullständiga underlaget. Jag förstår nu att jag kan begära ut handlingarna via utrikesutskottet, vilket jag också kommer att göra snarast.

Av sammanfattningen framgår dock att utredaren inte har besökt det ockuperade Västsahara. Västsaharier som bor i den ockuperade delen av landet utsätts för systematiska och väldokumenterade brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket också bekräftas av Amnesty International och Human Rights Watch. Hur kan rapportören skapa sig en korrekt bild av läget i det ockuperade Västsahara utan att ha besökt området?

Just nu pågår en hungerstrejk av 13 västsahariska politiska fångar som efter tortyr blivit dömda i en militärdomstol till mellan 20 års fängelse och livstid för att de krävt sociala rättigheter och att stölden av Västsaharas naturresurser ska upphöra. Dessa fångar är ett tydligt exempel på de övergrepp som ständigt sker mitt framför våra ögon i dagens Marocko.

Det är också anmärkningsvärt att det i rapporten inte görs ett tydligt fördömande av Marockos ockupation och av de systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker mot västsaharier.

Fredrik Florén har inte heller träffat representanter för Afrikanska unionen. Västsahara, eller den Sahariska arabiska demokratiska republiken, SADR, är ju medlem i Afrikanska unionen, som är en mycket viktig politisk aktör för regionalt samarbete i Afrika. Även detta anser jag vara en brist i rapporten.

UD har visserligen sagt att beslutet att inte erkänna Västsahara togs utifrån en samlad politisk bedömning. Samtidigt har påståendet att kriterier för folkrättsliga grunder saknas för ett erkännande haft en central roll.

Så sent som i november skrev tre av världens främsta experter i internationell rätt och folkrätt på DN Debatt att folkrätten inte hindrar ett erkännande av Västsahara. Tvärtom är de legala förutsättningarna liknande dem som funnits när vi har erkänt Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Palestina. Det är då anmärkningsvärt att en ensam utredare kommer fram till motsatsen.

Margot Wallström säger i sitt svar att Sverige stöder säkerhetsrådets beslut och de förnyade ansträngningar som nu görs för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som tillgodoser västsahariernas rätt till självbestämmande. Detta är bra. Men det räcker inte med att bara stödja säkerhetsrådet, utan Sverige måste också ställa tydliga krav och jobba aktivt i FN för att få till stånd en lösning, där kravet att en folkomröstning snarast kommer till stånd är centralt. Det är också hög tid att FN och Sverige ställer tydliga krav på Marocko, som är den part som systematiskt försvårat och saboterat FNs arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve! Jag skulle vilja ta tillfället i akt och berätta lite om hur vi nu jobbar med Västsaharafrågan. När vi hade tillträtt som ny regering ägnade vi genast tid åt Västsahara, till skillnad från den förra regeringen. En översyn av den svenska Västsaharapolitiken initierades, och som Lotta vet överlämnades den till mig i mitten av januari.

Det vi nu gör är att vi intensifierar stödet till FN-processen för att finna en rättvis, ömsesidig och accepterad lösning på konflikten. Stödet är både politiskt och humanitärt, och det kan sammanfattas i fem punkter. För det första vill vi stärka FN:s arbete för att underlätta en förhandlingslösning. För det andra vill vi ha ett fortsatt engagemang för folkrättens efterlevnad. För det tredje övervägs ett ökat humanitärt bistånd. För det fjärde finns det ett engagemang för högnivåkontakter med parterna. Jag träffade själv Polisario häromveckan och ser fram emot fortsatta kontakter. För det femte vill vi ha ett engagemang för att främja en dialog parterna emellan.

Jag har i olika sammanhang talat med Marocko. För några veckor sedan tog jag också emot Polisario på Utrikesdepartementet för ett längre möte. Det var ett konstruktivt möte.

Sverige står fortsatt bakom västsahariernas rätt till självbestämmande. Vi har sedan flera år goda relationer till Polisario. Vi kommer också framöver att stödja västsaharierna och föra dialog med Polisario om hur Sverige bäst kan bidra.

Jag vill också understryka att regeringens position självklart är att folkrätten måste efterlevas och respekteras. Låt mig även säga att det förstås spelar roll hur Afrikanska unionen ställer sig och hur EU ställer sig. Vi vet också att Frankrike och Sydafrika har viktiga roller just nu.

När det gäller de folkrättsliga kriterierna måste det också göras en helhetsbedömning politiskt. Vad är vägen framåt? För ett erkännande ställer folkrätten tre krav: att det finns ett territorium och en befolkning och att en stat utövar effektiv kontroll över territoriet.

Regeringens bedömning är, i likhet med vad utredaren har sagt, att Sahariska arabiska demokratiska republiken inte utövar effektiv kontroll över huvuddelen av territoriet och den befolkning som bor där. I Västsaharas fall är det aktuella territoriet till allra största delen kontrollerat av Marocko. Man kan argumentera också kring skillnaderna när det gäller Palestina. Det är stora skillnader när det gäller Palestina, som ansetts som, så att säga, statsdugligt av en rad olika organ.

Det är viktigt att ha det klart för sig när det gäller det folkrättsliga, men den totala bedömningen måste vara en politisk bedömning som tar in alla de här olika faktorerna.

Herr talman! Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt att de här experterna på folkrätt och internationell rätt har en annan uppfattning och gör bedömningen att de folkrättsliga grunderna för ett erkännande ändå finns där. Vi vet att ett erkännande skulle betyda oerhört mycket för att flytta fram Västsaharas position.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra att Sverige vill intensifiera sitt arbete i FN. Det är bra att man har en kontinuerlig kontakt med båda parter, och det är bra att man vill stärka det humanitära stödet. Det är positivt. Jag tycker ändå att det är väldigt viktigt att man ser att det är Marocko som är den svåra parten här. Det är Marocko som inte är intresserat av att hitta en lösning på Västsaharafrågan. Man gör i stället allt för att sabotera och försvåra FN:s arbete.

Marocko har blockerat FN:s särskilda sändebud för Västsahara, Christopher Ross, från att besöka området under lång tid. Man gjorde sitt bästa för att förhindra besök av FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon. Man har också stoppat en rad internationella observatörer från att besöka Västsahara, bland annat en bred svensk delegation som jag själv ingick i förra våren, under ledning av Kristna Fredsrörelsen.

Det är viktigt att Sverige är väldigt tydligt med att Marocko inte har någon som helst rätt till det ockuperade Västsahara. Området betecknas som ett icke självstyrande territorium av FN, och folkrättsligt kan Marocko inte göra några anspråk på detta område. Den marockanska ockupationen strider mot beslut i FN och i den internationella domstolen i Haag. Inget land i världen har heller erkänt Marockos rätt till landet.

Ett tydligt exempel på Marockos ovilja att hitta en lösning är den behandling som FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon utsattes för när han nyligen besökte regionen. Ban Ki Moon tilläts inte besöka det ockuperade Västsahara och möttes dessutom av en demonstration i Marocko som helt uppenbart organiserats från högsta ort. Ban Ki Moon blev oerhört upprörd och ansåg att Marockos agerande var respektlöst både mot honom som person och mot hela FN.

Nu har Marocko även beslutat sig för att dra tillbaka sitt stöd till FN:s fredsbevarande styrka Minurso, något som måste betecknas som en desperat provokation. Det är ett agerande som är helt oacceptabelt.

I 25 år har FN:s säkerhetsråd försökt genomföra sin avkoloniseringsplan för Västsahara, som accepterades av både Polisario och Marocko 1991. Men Marocko har sedan dess förhindrat folkomröstningen och vägrar sedan 2004 att acceptera ett självständigt Västsahara.

Tiden börjar rinna ut, och det finns risk för att den vapenvila som råder sedan 1991 bryts. Det är därför hög tid att FN agerar med kraft och börjar tala klarspråk gentemot Marocko. Om inte Marocko vill förhandla måste säkerhetsrådet nu ta saken i egna händer och börja förbereda sig för en folkomröstning. Margot Wallström säger att vi ska intensifiera arbetet i FN. Jag hoppas att man verkligen gör det, så att den här folkomröstningen kommer till stånd så snart som möjligt.

FN-styrkan Minurso är den enda fredsbevarande styrka som saknar mandat att övervaka och förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna. Det betyder att den västsahariska befolkningen i ockuperat område är helt skyddslös. En västsaharisk nomad sköts ihjäl så sent som i förra veckan utan att FN-styrkan agerade. Det är av största vikt att Sverige agerar för att Minursos mandat ska utvidgas till att även omfatta de mänskliga rättigheterna och att krav ställs på Marocko om att man inte ska dra tillbaka sitt stöd till Minurso.

Det är också centralt att Sverige försvarar Västsaharas rätt till sina naturresurser. Mot den bakgrunden är det obegripligt att Sverige anslutit sig till EU-ländernas överklagan av EU-domstolens beslut om att upphäva alla handelsavtal med Marocko som inkluderar produkter från den del av Västsahara som Marocko ockuperar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag kan instämma i väldigt mycket som Lotta Fornarve säger. Det har ändå varit bra att se att det har rört på sig i FN på sistone. Nyligen kom Ban Ki Moon hem från en resa till Västsahara. Det var 18 år sedan FN:s generalsekreterare var där senast - då hette han Kofi Annan. Det var 1998. Under 18 år hinner väldigt mycket hända. Ett nyfött barn hinner bli myndigt. I Västsaharafrågan har inte mycket hänt. Det är riktigt att det till slut kan bli farligt, eftersom man känner en stor desperation. Därför är det av största vikt att vi engagerar oss konstruktivt och försöker hitta en väg framåt.

Generalsekreteraren angav flera skäl till resan. Han sa att han ville göra en egen bedömning och bidra till en lösning på konflikten. Han sa att han ville besöka Minurso, förstås, och själv bevittna vad han kallade en av vår tids glömda tragedier. Lotta Fornarve vet att de här flyktinglägren hör till de äldsta i världen vid det här laget. Generalsekreteraren har själv pratat om hur förkrossande det är att se att familjer har fått vara åtskilda så länge. Det är en helt oacceptabel situation.

Herr talman och ärade ledamöter! Sverige stöder FN:s arbete. Vi har kontakt om vad vi som land kan bistå med. Det handlar alltid om att bedöma: Vad är det viktigaste vi kan göra i det här läget? Hur hjälper vi till? Och hur stöder vi FN-processen? Det gäller också att bedöma politiskt vad som är det klokaste.

Jag kan bara hålla med om generalsekreterarens ord om konflikten. Han sa:

"I was very saddened to see so many refugees and, particularly, young people who were born there. The children who were born at the beginning of this occupation are now 40 or 41 years old. So forty years of a very difficult life. I really wanted to give them a sense of hope that this not the end of the world for them. I was concerned that if they know that this is the end of their world, then what will happen to their future? We have to bring them, first of all, lifesaving support and a sense of bigger hope for their better future."

Det är inriktat på ungdomarna och på dem som måste få hopp om en bättre framtid. Det är förstås det som ska driva oss och vägleda oss i vad vi gör just nu. Det är inte lätt, och vi har sett att det har blivit starka reaktioner också på FN:s generalsekreterares resa. Men vi kan bara uppmuntra dem som nu har en viktig roll att spela, inte minst Frankrike och andra länder, i fråga om att de genom bilaterala kontakter påverkar Marocko till en konstruktiv hållning. Här behövs båda parter för att förhoppningsvis förhandla om en väg framåt.

Vi välkomnar det ökade engagemanget från FN:s sida. Vi kommer att engagera oss på alla de fem områden som jag redovisade. Vi tror att det är den klokaste vägen framåt, och vi kommer fortsatt att ha kontakt med, förstås, både Polisario och Marocko för att se till att vi tar ett steg i taget.

Tack för debatten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman och ministern! Naturligtvis var det väldigt viktigt att Ban Ki Moon äntligen besökte området. Men samtidigt var det olyckligt att han inte fick komma in i det ockuperade Västsahara. Vi ser också Marockos reaktion på besöket. Detta visar tydligt att Marocko är väldigt ovilligt i fråga om att hitta en lösning. Därför är det viktigt att vi skärper tonen gentemot Marocko och ökar påtryckningarna på Marocko. Det är där bromsklossen ligger.

Det handlar om att få till stånd den här folkomröstningen. Folkomröstningen är det naturliga instrumentet för västsaharierna när det gäller att utöva det självbestämmande de har rätt till enligt FN-systemet för avkolonisering. Ett svenskt erkännande hade kunnat bryta det stillestånd som just nu råder i avkoloniseringsprocessen, även om det börjar hända lite saker, och ge Västsahara en ökad möjlighet att möta Marocko som en jämlik part. Jag vill därför vädja till regeringen att ompröva beslutet och snarast erkänna Västsahara. I väntan på det är det nödvändigt att vi med kraft intensifierar arbetet i FN. Jag hoppas att vi verkligen kommer att göra det, så att den här folkomröstningen kommer till stånd, som man kom överens om 1991, och att vi också jobbar för att Minurso ska få ett utökat mandat till att omfatta även övervakning av de mänskliga rättigheterna.

Jag vill avsluta med att hänvisa till vad Ban Ki Moon sa efter sitt besök helt nyligen i de västsahariska flyktinglägren. Han sa ungefär så här: Vad som verkligen berörde mig och gjorde mig bedrövad var den ilska som mötte mig. Många uttrycker sin ilska. Människor som i mer än 40 år har bott under de svåraste förhållanden upplever att deras situation och sak har glömts bort av världen. Det är förståeligt att de är arga. Det sa Ban Ki Moon.

Överläggningen var härmed avslutad.