Sveriges strukturerade politiska dialog med Iran

Herr talman! Ärade ledamöter! Sofia Damm har frågat mig om det är min bedömning att påtalanden som görs i den strukturerade dialogen med Iran skiljer sig från påtalanden som görs i samband med bilaterala besök och vilken skillnaden i så fall är.

Vidare frågar Sofia Damm på vilken nivå jag avser att den strukturerade dialogen ska föras samt om jag kommer att verka för att Sverige under dialogen ska söka samråd med oppositionella iranska grupper eller vända sig till exiliranier som arbetar för mänskliga rättigheter och som själva inte kan komma till tals med den iranska regimen.

Svar på interpellationer

Situationen gällande de mänskliga rättigheterna i Iran är fortsatt mycket allvarlig, bland annat när det gäller respekt för religionsfrihet och för konvertiter. Situationen för mänskliga rättigheter tas upp vid alla våra politiska möten med Iran, som statsråden Damberg, Baylan och Wikström gjorde under sina besök i Teheran och som kabinettssekreterare Söder gjorde vid sitt besök i höstas. Jag har också själv lyft dessa frågor med utrikesminister Javad Zarif under hans besök i Stockholm 2016.

Som Sofia Damm skriver har Sverige och Iran kommit överens om att inleda en strukturerad politisk dialog, där mänskliga rättigheter ingår. Syftet med den strukturerade dialogen är att på minister- eller statssekreterarnivå på ett samlat sätt diskutera bilaterala frågor, som ett komplement till de kontakter som redan sker. Skillnaden jämfört med bilaterala möten är således främst att dessa möten ska ske återkommande och på ett mer strukturerat sätt följa upp ett antal centrala frågor.

Oavsett vilket format vår dialog sker i ligger regeringens engagemang för mänskliga rättigheter i Iran fast, och de svenska budskapen ändras inte. Vi har en tradition av att vara tydliga när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Detta ska genomsyra vår dialog, oberoende av mötesformen.

Det arbete som civilsamhället gör för att uppmärksamma kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran är viktigt, och regeringen stöder dessa ansträngningar. Vi träffar återkommande civilsamhällesorganisationer på olika nivåer och inhämtar deras synpunkter. Den svenska ambassaden i Teheran för också en aktiv dialog på plats i Iran.

Vi fortsätter också att vara pådrivande i dessa frågor inom FN och EU, bland annat genom att stödja FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Iran, Asma Jahangir, vars mandat tillkom på svenskt initiativ. Regeringen kommer även fortsättningsvis att driva frågan om mänskliga rättigheter med Iran, såväl bilateralt som multilateralt.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Margot Wallström för svaret och för att utrikesministern är här i dag. Sverige har inlett året som ordförandeland i FN:s säkerhetsråd. Ambitionsnivån är hög och åtagandena därmed många.

Det som föranleder mina frågor är alltså Sveriges relation med Iran och mer specifikt den så kallade strukturerade politiska dialogen, som regeringen nu inlett med den iranska regimen. Sanktionerna mot Iran har hävts, och det har gått skytteltrafik mellan de svenska regeringsbyggnaderna och regimen i Teheran. Näringsminister Mikael Damberg, energi- och samordningsminister Ibrahim Baylan, folkhälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström och kabinettssekreterare Annika Söder har alla hunnit besöka Iran.

Det är klart att man kan fråga sig vad som mer konkret föranleder besöken i Iran, särskilt när utbytena och förhandlingarna mellan våra länder nu kröns med att statsminister Stefan Löfven reser till Teheran för att bland annat träffa president Hassan Rohani.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt pressmeddelandet från Utrikesdepartementet är goda relationer särskilt viktigt nu när Sverige har tagit plats i FN:s säkerhetsråd. Jag skulle vilja be utrikesministern beskriva varför det är särskilt viktigt med just Iran nu när vi har platsen i säkerhetsrådet. Det var särskilt viktigt för att vi skulle få alla dessa länder att rösta på oss, men hur ser strategin ut nu?

Jag vill också veta mer om varför den feministiska regeringen så högt tycks prioritera relationen till en av världens mest kvinnofientliga regimer. Vad kan vi få ut av partnerskapet?

Iran är inte vilket land som helst. Det är en partner med tydliga stormaktsambitioner. De iranska interventionerna i Jemen, Syrien, Irak, Israel och Libanon visar på just detta.

Den iranska regimen är också en oberäknelig partner. Det är en teokratisk diktatur som tvingar sin befolkning till strikt religionsutövning, samtidigt som den lierar sig med ett land som Nordkorea - ett land som förtrycker alla religiöst troende och har en personkult där den förste Kim har fått en upphöjd, gudaliknande ställning. Ideologiskt och teologiskt har dessa stater ingenting gemensamt, men de förenas likväl.

Iran stöder de shiamuslimska krafterna i Irak, liksom den shiamuslimska gruppen i Jemen. Men Iran är inte begränsat till en religiös samhörighet. Sunnimuslimska Hamas får Irans helhjärtade stöd. Trots sanktioner från omvärlden har Iran valt att återkommande skicka vapen till den palestinska terrororganisationen.

Med tanke på att den iranska regimen prioriterar krig framför frihet och de mest basala mänskliga rättigheterna för sitt eget folk vill jag gärna att utrikesministern redogör för vilka de centrala frågor är som Sverige nu vill ha ett fortlöpande samarbete kring.

Herr talman! Det är angeläget att debatten om mänskliga rättigheter och religionsfrihetens ställning i Iran kommer upp. Både kristna och judar som bor i Iran har det ofta svårt. En iransk jude berättar för den finska tv-kanalen Yle att judar diskrimineras i den offentliga förvaltningen men också att identiteten som judar och iranier är lika viktig för dem och att de tror att situationen för judar i Iran kommer att bli bättre.

I stora delar av Mellanöstern töms befolkningen på kristna, men i Iran ökar andelen kristna människor. Enligt tidningen Dagen har den ökat med 31 000 människor sedan början av 2000-talet. Trots det förekommer svåra förföljelser, speciellt av dem som har konverterat, som utrikesministern också nämner. Det ska vi inte blunda för. Assyrier och armenier har sin tro skyddad i lagen, men trots det har det förekommit förföljelser.

Både judar och kristna har i hyfsat stor utsträckning rätt att utöva sin religion i Iran. Jag tänkte i samband med den högst angelägna frågan om religionsfrihet lyfta upp bahaiernas situation. Bahai är en världsreligion men inte så känd i Sverige. Den är också den yngsta av världsreligionerna. Jag tänkte i fyra punkter ta upp vad den som bekänner sig till bahai utsätts för.

Det första är ekonomisk förföljelse. Det pågår just nu en ekonomisk apartheid riktad mot bahaier, och situationen har faktiskt försämrats sedan president Rohani tog över 2013. Bahaier kan inte anställas i offentlig sektor. Arbetstillstånd för bahaier återkallas med jämna mellanrum, och muslimer i den privata sektorn pressas att avskeda bahaier. Det senaste exemplet är från november 2016, då 124 bahaiägda affärer stängdes i provinserna Mazandaran, Alborz, Hormozgan och Kerman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra punkten jag tänkte ta upp är blockerandet av unga bahaiers utbildning. Tusentals unga bahaier nekas systematiskt rätten att gå på högskolor och universitet. Grundskoleelever trakasseras och hotas med avstängning, enligt punkt 65 i FN:s årsrapport. Bahaierna startade 1987 ett eget nätverk för högre utbildning: BIHE, Bahá'í Institute for Higher Education. New York Times har kallat detta för en handling av kommunal självbevarelse.

Den tredje punkten: Uppvigling till hat och antibahaipropaganda sprids regelbundet i iranska medier, och antalet dokumenterade antibahaiartiklar i iranska medier mer än tredubblades 2016 - 11 270 stycken jämfört med 2015, då det var 3 229.

Den fjärde och sista punkten: attacker och våld. För några dagar sedan, den 9 januari 2017, rapporterades att bahaianhängaren Ahmad Fanaian, en äldre och respekterad man, enligt lokala medier återfunnits död i provinsen Semnan. Han hade brännmärken över hela kroppen. Den 26 september knivhöggs Farhang Amiri, 63 år gammal, i provinsen Yazd.

Min fråga till utrikesministern är: I denna angelägna dialog med den iranska regimen, kommer utrikesministern också fortsatt att följa upp bahaiernas situation?

Herr talman! Tack, utrikesministern, och tack, Sofia, för interpellationen! Den är jätteviktig, och det är viktigt att Iran engagerar många människor här i Sverige och i Sveriges riksdag. Naturligtvis är detta viktiga frågor när nu Sverige har inlett en diplomatisk relation eller en handelsrelation med Iran. Som sagt är det flera ministrar som har besökt Iran, och också statsministern ska åka dit snart.

Vi vet också att svenska företag flyttar till Iran eller ökar sin etablering där. Samtidigt ser vi att många aktivister och personer i ledningen för arbetarorganisationer är fängslade. De som jobbar mot barnarbete är fängslade - det är en rad namn som vi har upprepat många gånger i den här talarstolen. Det finns också forskare från Iran som sitter i fängelse.

Det råder könsapartheid i Iran. Detta borde engagera oss alla, inte minst de ministrar som åker dit och möter regimen. Iran är inte vilken stat som helst. Där gäller könsapartheid. Kvinnor kan till exempel inte gå på en fotbollsmatch på en stadion eller andra platser där det finns män. Det är ett problem. Kvinnors arvsrätt och vittnesrätt är bara hälften av männens. Sådant är det land man har att göra med.

Jag vet att utrikesministern är väldigt engagerad i kvinnorättsfrågorna. Jag vet att detta är viktigt för Sveriges regering och för Sverige, och därför har jag förväntningar på att utrikesministern med statsministern och den delegation som ska åka tar upp frågan om de arbetaraktivister som sitter åratal i fängelse. Kommer man att kräva att de ska blir frisläppta? Etablerar man företag ska man anställa arbetare, och de som kräver rättigheter för arbetarna ska inte sitta i fängelse. Samma regler som gäller för LO, Kommunal och andra borde gälla också för anställda i svenska företag i Iran eller i andra länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför är min fråga om utrikesministern kommer att kräva, påpeka eller göra ett medskick med statsministern om att Iran omedelbart ska släppa de arbetaraktivister och politiska fångar som sitter i fängelse bara för att de kräver mänskliga rättigheter. I den fråga jag ställde till utrikesministern precis före jul nämnde jag en rad kvinnor som sitter i fängelse. De är sjuka, de har barn, de får inte den vård de behöver och de torteras. Det finns många listor på sådana individer, människorättsaktivister. Om nu Sverige är den enda feministiska rösten i FN och världen måste vi visa allvar i denna fråga. Alla ska ta ansvar, inte bara utrikesministern.

Herr talman! Detta är ett synnerligen angeläget ämne. Sanktionerna mot Iran har hävts. Det återstår att se hur Iran följer de förpliktelser man har och uppfyller det man har lovat i det avtalet.

När nu sanktionerna har hävts och Iran har fått normaliserade förbindelser med flera andra länder, eller det åtminstone förs mer dialog och man kan importera och investera mer än tidigare, fortsätter dock förtrycket i landet.

Iran är, precis som har nämnts, inte vilken stat som helst. Det är ett land som hänger sina medborgare i lyftkranar. Det är en regim som skickar folkets pengar till Hizbullah, Hamas och Bashar al-Asad, eller åtminstone till Hizbullah och Bashar al-Asad nu för tiden, i stället för att investera i sjukvård och skolor. Det är ett land som ger sina kritiker elchocker under fötterna och som kedjemördar journalister. Det är en fruktansvärd regim. Den är djupt sexistisk, och det råder könsapartheid, som nämndes av Amineh Kakabaveh nyss.

Då är frågan: Ska man föra dialog med en sådan regim? Svaret på den frågan är väl rimligen att vi måste vara beredda att föra dialog med alla under olika omständigheter. Men en dialog får inte ersätta offentligt uttalad tydlig kritik.

Herr talman! Problemet med vår nuvarande regering är att den har en oerhört tydlig kritik gentemot vissa stater men är närmast knäpptyst gentemot andra regimer. I fallet med Iran tycks det nödvändiga behovet av tydligt artikulerad kritik - att Sverige är en tydlig röst och påtalar de brister som finns och de övergrepp som sker - ha ersatts av något man kallar för en strukturerad dialog.

Men en strukturerad dialog, herr talman, innebär talepunkter som man fattar beslut om inom Regeringskansliet och inom Utrikesdepartementet. Det innebär att våra diplomater och utrikesministern och andra statsråd sitter ned bakom stängda dörrar och läser utifrån sina talepunkter, och den iranska regimens företrädare kan låta det hela gå in genom ena örat och ut genom det andra. Sedan kan de svara med att säga att alla övergrepp egentligen bara begås av den mörka högern i det iranska etablissemanget och att man behöver mer tid för att modernisera landet och bli mer pragmatisk.

En strukturerad dialog kommer inte att innebära att Iran blir mer demokratiskt. Det betyder inte att vi inte ska ha en strukturerad dialog. Precis som jag nämnde menar jag att vi visst kan ha det, men det måste ske parallellt med tydligt artikulerade markeringar som synliggör övergreppen i Iran och tydligt visar att Sverige står på den iranska demokratiska oppositionens sida. Jag saknar detta från regeringens sida i dag. Man är väldigt tydlig mot Saudiarabien, Israel och en rad andra länder, men inte när det gäller Iran. I stället nästan överbetonar man nödvändigheten av dialogen, som inte sker med den iranska befolkningen utan med den iranska regimen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att man kan sitta med en officer från Basijmilisen eller revolutionsgardet och säga att vi i Sverige tycker att det är viktigt att de inte torterar människor. Men det kommer inte att innebära att människor slutar att torteras i Iran. Kombinationen av en strukturerad dialog och en tydligt artikulerad kritik är viktig. Man förde en sådan dialog med Iran under hela 1990-talet. Det ledde praktiskt taget ingenvart. Frågan är hur regeringen ser på detta att vara tydligare i sin öppna kritik mot den iranska regimens övergrepp.

Herr talman! Jag tror att Sverige är det land i världen som man minst kan anklaga för att inte driva frågan om kvinnors rättigheter. Vi är den första feministiska regeringen, och vi har även en feministisk utrikespolitik. Det står också väldigt tydligt på vår agenda, både nationellt och i FN:s säkerhetsråd, att detta är en viktig fråga för oss. Det handlar både om kvinnors rättigheter och om barns, inte minst unga flickors, rättigheter.

Jag tror att många upplever den linje vi driver som en provokation. Vi driver den väldigt offentligt och har en hög svansföring när det gäller den feministiska politiken.

När det gäller Iran kan vi säga att kärnenergiprogrammet har varit en form av dialog där FN har varit involverat. Man kan se en tydlig skiljelinje mellan den linje som Obama har stått för och den som Trump i den offentliga debatten har sagt sig stå för.

Jag tycker inte att det är någon självklarhet, även om det i väldigt många avseenden är en fruktansvärd regim, att man inte ska ha någon form av dialog över huvud taget. Jag tycker ändå att man har uppnått en seger: att Iran nu har lovat att begränsa sitt kärnenergiprogram. Självklart får man följa upp det, så att de verkligen uppfyller sina förpliktelser som är kopplade till det, man jag tycker ändå att det är en seger för världens säkerhet. Ju mer vi kan begränsa potentialen för kärnvapen, desto bättre är det för hela vår värld. Det gäller över huvud taget. Där har också Sverige varit drivande för att begränsa kärnvapen. Slutmålet är att de inte ska finnas alls. Men i fråga om ett sådant här land med en fruktansvärd regim är det extra viktigt att bekämpa kärnvapen, för de kan verkligen bli ett säkerhetshot.

När det gäller mänskliga rättigheter har man inte på något sätt tonat ned de frågorna. Det är en självklarhet att det inte är acceptabelt. Förtrycket är horribelt. Det handlar naturligtvis om människorättsförsvarare och alla oppositionella som råkar illa ut. Det handlar om fackliga personer och om kvinnor, som bara på grund av sitt kön är utsatta. Vi ser att kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är kraftigt begränsade. Vi ser våld mot kvinnor från myndigheterna. Men det är även våld i familjen utan att man gör någonting åt det. Vi kan se att flickor också inbegrips i detta. Det är tidiga äktenskap. Ett tidigt äktenskap är i sig ett övergrepp mot barnet. Det är också påtvingade äktenskap för både unga flickor och vuxna kvinnor. Hela statsapparaten är i grunden diskriminerande. Preventivmedel är en sådan fråga. Det begränsar man nu kraftigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På väldigt många områden kan man se att de mänskliga rättigheterna och de fackliga rättigheterna är under all kritik. Det handlar också om kvinnors rättigheter och om barns rättigheter.

Detta är huvudfokus för Sverige i vår utrikespolitik. Det är också så, precis som utrikesministern säger, att vi i alla kontakter vi har med Iran för upp frågan om mänskliga rättigheter. Det kommer vi självklart att fortsätta med. Men jag tycker att det är märkligt att man inte ska få ha någon dialog med stängda dörrar och att allting måste vara offentliga möten. Då kan man säga: Man vet aldrig vad som sägs bakom stängda dörrar. Men Sveriges fokus är tydligt. Vi vill ha en säkrare värld. Men vi vill också driva på framåt när det gäller mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Jag tror inte att något land skulle ifrågasätta just Sverige och tänka att just vi skulle acceptera kvinnoförtrycket i Iran. Jag tror att det är väldigt långsökt. Men vi får arbeta på många olika sätt för att förbättra både i Iran och i hela världen.

Herr talman! Jag ska svara på frågorna. Varför är detta viktigt för säkerhetsrådet? Varför ska vi ha de här kontakterna med Iran? Jag ska säga någonting om vår feministiska utrikespolitik. Framför allt kommer jag att bevisa att Fredrik Malm har fel i sina påståenden om att vi inte också skulle kritisera öppet. Och jag ska säga hur vi gör det. Men principen handlar faktiskt i grunden om kontakt eller isolering. Vilken väg vill vi välja? Hur ska vi balansera dessa intressen, som handlar om att man faktiskt har fått det här kärnavtalet med Iran och om att man samtidigt ska kunna ha en dialog och också kunna kritisera.

Först och främst är mänskliga rättigheter en central del av vår utrikespolitik. Det är någonting som vi tar upp i alla relevanta sammanhang. Under våren kommer vi, som utlovat, att sammanställa offentliga rapporter om situationen för mänskliga rättigheter i länder från världens alla regioner. Inte minst genom våra ambassader följer vi utvecklingen mycket noga. Vi uppvaktar också värdländernas regeringar när så behövs - det gör vi regelbundet. Vi anordnar via ambassaderna dialoger och kontakter med civilsamhället, alla dem som annars kanske inte har en röst. Det är ett arbete som är särskilt viktigt för länder som Iran, där situationen för mänskliga rättigheter är mycket oroande och därför viktig att beakta.

Vi tar förstås upp våra åsikter också i EU-samarbetet. Det är ju den viktigaste plattformen vi har - också för vårt arbete för mänskliga rättigheter i Iran. EU har under den senaste tiden fördjupat och breddat relationerna med Iran, och vi arbetar aktivt för att mänskliga rättigheter ska utgöra en central del av EU:s relationer med Iran. I november genomfördes för första gången samtal mellan EU och Iran specifikt om mänskliga rättigheter. Det kommer att följas upp i en särskild MR-dialog framöver. I november antog vi också rådsslutsatser från EU - det är klart att vi blir starkare när vi är 28 medlemsländer - i linje med de svenska positionerna, som tydligt markerade oro över situationen för MR, inklusive användningen av dödsstraff och bristande respekt för yttrandefrihet och andra grundläggande rättigheter. Iran uppmanades också att säkerställa lika rättigheter för kvinnor och personer som tillhör etniska och religiösa minoriteter. På plats i Iran uppvaktar EU, inklusive Sverige förstås, de iranska myndigheterna när det gäller enskilda fall eller planerade avrättningar. Vi deltar ständigt i planeringen och genomförandet av sådana uppvaktningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför behövs detta inom FN? Jo, sedan många år ingår Sverige, tillsammans med USA, Makedonien och Moldavien, i den kärngrupp som lägger fram en årlig resolution i FN:s MR-råd, alltså rådet för mänskliga rättigheter, om att förlänga mandatet för specialrapportören för mänskliga rättigheter i Iran. Sedan i somras är det den pakistanska kvinnan Asma Jahangir som är specialrapportör. Hon gör ett otroligt viktigt arbete för att dokumentera och uppmärksamma kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi fortsätter att verka för att stödja henne i hennes arbete. Vi deltar också i den återkommande granskningen som görs av situationen för MR i Iran, alltså Universal Periodic Review. Vi uppmanar förstås Iran att samarbeta med oss kring detta.

Självklart arbetar vi med feminismen och en feministisk utrikespolitik för att se till att i alla sammanhang särskilt uppmärksamma kvinnornas situation.

Jag kan återkomma om bahaiernas och andra MR-aktivisters situation i dag.

Herr talman! Export av vapen, terrorism och interventioner i kringliggande länder är kännetecken för Iran. Hur många gånger har vi inte i de svenska nyhetssändningarna sett bilder på skadade och döende barn i krigets Syrien? Hur många gånger har vi inte i just denna kammare hört fördömanden av den syriska regimen?

Enligt pressmeddelandet ska Stefan Löfven tala om utvecklingen i regionen med fokus på Syrien. Vad kommer statsministern att framföra till den syriska diktaturens främsta tillskyndare i regionen? Jag förutsätter att detta är avstämt med utrikesministern. Det skulle vara intressant att få reda på mer om det.

I svaret på min interpellation får jag förklarat för mig att en strukturerad dialog, till skillnad från bilaterala möten, ska ske återkommande och att strukturen handlar om att det ska gå att följa upp en rad centrala frågor. Jag måste nog säga att utrikesministern är mig svaret skyldig. Vilka frågor, mer konkret, är det vi talar om, som på ett noggrant sätt ska kunna följas upp? Frånvaron av konkretion väcker en del misstankar om att denna dialog är ett alibi att använda sig av för att idka handel med regimen. Men en dialog måste kunna leda till mycket mer.

Menar utrikesministern att vi ska bortse från Amnesty Internationals rapport, som tvärtemot den officiella retorik som hörs världen över pekar på en negativ och oroande utveckling i Iran? Amnesty slår fast att situationen vad gäller mänskliga rättigheter försämras stegvis och att ingen ljusning finns i sikte.

Sedan den så kallade reformvänliga presidenten Rohani tillträdde 2013 beräknas minst 2 400 dödsstraff ha verkställts av regimen. Vi har hört många av kollegorna i riksdagen nämna fler exempel på hur människor förtrycks. Vi har också hört om de politiska fångarna i Iran. I vårt land har, som sagt, många iranier funnit sin fristad. De följer nu med stor sorg sina anhöriga som fortfarande förtrycks i Iran. De straffas för att de är oliktänkande eller har en annan tro och för att de är kristna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även om kvinnor har rösträtt och utgör en majoritet av de universitetsstuderande utsätts de för omfattande diskriminering, precis som Amineh Kakabaveh var inne på. Det gäller äktenskap, skilsmässa, vårdnad av barn, arvsrätt och så vidare. Kvinnor stenas, som sagt, till döds i Iran. Faktum är att samma månad som Mikael Damberg besökte Iran dömdes en kvinna till stening i landet. Mikael Damberg hade definitivt inte någonting med det att göra. Men jag säger det lite för att problematisera vad det är som pågår med denna regim, som nu världen närmar sig.

Intoleransen mot hbtq-personer är också omfattande. Enligt lagen döms personer som ägnar sig åt homosexuell handling till döden.

Utrikesministern har klargjort att mänskliga rättigheter ska ingå i dialogen. Det låter bra. Här skulle en strukturerad dialog med mätbara mål och resultat kunna vara av värde. Men hur genomförs det i praktiken, mer konkret?

Herr talman! Att utrikesministern säger att Sverige för upp frågan om mänskliga rättigheter och demokrati i dialog med Iran är oerhört bra. Utrikesministern klargör också väldigt tydligt här i riksdagen det arbete som pågår med Iran för mänskliga rättigheter och demokrati. Kanske jag kan uttrycka det som att det är oerhört vackert att vi har en sådan demokrati att utrikesministern med en sådan transparens och öppenhet i Sveriges riksdag kan visa på det arbete som pågår. För detta är jag oerhört tacksam.

Jag tänkte lyfta upp bahaierna en gång till. Bahai grundades som en religion på 1800-talet, och därför erkänns den heller inte riktigt som en religion i Iran. Det är dock den största minoritetsreligionen i Iran, med många miljoner följare. Många av dem har också flytt, och en del av dem har hamnat här i Sverige. De finns även i Sydamerika, Nordamerika, Asien och Oceanien.

De signaler som kommer härifrån till dem som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och religionsfrihet är oerhört viktiga. Att veta att man inte är ensam när man kämpar är oerhört viktigt, och jag hoppas att utrikesministern fortsätter att stå upp för detta.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för redogörelserna! Jag förstår att utrikesministern är väldigt engagerad i mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Det är helt klart, och det är väldigt glädjande.

Problemet med de kritiska dialogerna mellan till exempel Sverige, EU och FN och många länder under det decennium som har varit är att det inte har lett till någonting konkret i de stater som man handlar med, gör affärer med och har de här dialogerna med. Det är det som har varit problemet.

Sanktionerna mot Iran hade inte varat i evighet, utan det var bara mot utvecklingen av kärnvapen. Nu har man hävt dem, och det stärker såklart regimen. Det stärker regimen mer än vad det stärker mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att man för den här dialogen. Det är bra med dialog, men det måste också leda till någonting konkret.

Precis som de föregående talarna var inne på avrättade Iran över 1 000 människor bara förra året. När folk hamnar i misär i vårt land, till exempel på grund av narkotika, finns det välfärd och ett rättsväsen för detta. Vi tar hand om de barn som drabbas av narkotika, men i Iran hängs de i lyftkranar. Så är det i ett land som vi har att göra med, och det handlar inte minst om kurdernas och andra minoriteters rättigheter liksom om kvinnors rättigheter.

Därför är det väldigt viktigt att hela tiden påminna om vad den kritiska dialogen leder till. Vad är det som konkret blir följden av den?

Herr talman! Som jag nämnde i mitt första inlägg kan vi för all del ha en strukturerad dialog där vi öga mot öga bakom stängda dörrar framför att Sverige anser att Iran borde bli en demokrati. En sådan dialog kan vi ha med den iranska regimen.

Min slutsats är dock att detta inte kommer att leda någonvart, utan det måste kombineras med en systematisk, konsekvent och tydlig politik för att främja demokrati i Iran. Det handlar om att avslöja de övergrepp som sker och om att tydligt markera mot de övergrepp som sker i tal och i olika sammanhang, också offentligt.

Europeiska unionen och västvärlden i någon mening hade en så kallad konstruktiv eller kritisk dialog med Iran under 90-talet. Men det som gjorde att Iran slutade avrätta människor utomlands var inte den så kallade kritiska dialogen, utan det var ett antal domar i europeiska länder till följd av morden som den iranska regimen genomfört.

På samma sätt avbröt man delar av det kärntekniska programmet 2003-2004 som en följd av USA:s intåg i Irak, där man såg vad som hände med Saddam Hussein och hans regim, på samma sätt som Libyen vid det tillfället stoppade delar av sitt biokemiska vapeninnehav.

Vi har nu sett hur vi har fått ett avtal med Iran och omvärlden om det kärntekniska programmet, men detta är ju en följd av att Iran närmast släpades till förhandlingsbordet för att det fanns ett överhängande krigshot, tydliga sanktioner och de som tryckte på för tuffare sanktioner.

Vill man förändra Iran krävs det alltså en mycket tuffare politik än att tro att den svenska regeringens företrädare kan sätta sig ned och framföra lite kritik bakom stängda dörrar. Vad jag som liberal efterlyser, herr talman, är att den kritiska dialogen kombineras med en tydligt konsekvent och systematisk politik för att främja demokrati i Iran, avslöja övergrepp och explicit ta ställning för rättsstat och demokrati i Iran.

Herr talman! Det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan både driva mänskliga rättigheter och kärnenergiprogrammet, vilket man har gjort, liksom andra frågor på olika sätt. Vi har varit väldigt tydliga i den offentliga dialogen med vad vi tycker om utvecklingen i Iran, och det ska vi naturligtvis fortsätta vara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår inte varför en sådan här strukturerad dialog skulle utesluta annat. Iran vet var vi står i de här frågorna. Det har varit fullständigt solklart, så det finns ingen osäkerhet om det.

Sedan är det klart att man inte ska överdriva Sveriges betydelse när det gäller att totalt ändra politiken i Iran. Vi är många länder som har kämpat i många år för att förändra den, och det är ingen lätt match. Det är dock inte alls säkert att lösningen på problemen alltid är att inte ha någon dialog alls, alltså total isolering. Vi såg vad som hände med kärnenergiprogrammet, och vi ska självklart fortsätta när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Där kan man säga att det inte är lika stora framsteg hittills som i kärnenergiprogrammet, utan det är tyvärr många bakslag i de frågorna.

Jag förstår inte riktigt vad kritiken handlar om. Jag hade förstått det om vi offentligt inte hade varit tydliga med var vi står när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och inte minst kvinnors rättigheter kopplat till Iran. Men vi har varit väldigt tydliga, och det här tas upp vid varje kontakt med myndigheterna i Iran och vid varje besök på högsta nivå från regeringen.

Vi är nu väldigt starkt involverade i FN:s arbete, specifikt för att vi sitter i säkerhetsrådet. FN har arbetat länge med det här, och vi höjer FN:s tonläge med vår medverkan i säkerhetsrådet. Vi höjer frågorna till exempel när det gäller feminismen, vilket innebär att vi snarare förstärker trycket mot Iran, och det ska vi fortsätta med.

Herr talman! Jag trodde att jag ganska väl hade beskrivit hur vi arbetar nationellt med detta. Vi kommer nu att presentera MR-rapporter om varje land och länder från alla olika regioner i världen. Vi jobbar mycket allvarligt med den frågan just nu. Vi arbetar via EU, där vi förstås kombinerar politiken som innebär att vi har möjlighet att reversera beslutet om ett avtal med Iran, även om kärntekniken, om vi ser att de inte lever upp till vad de har lovat med en dialog med offentliga uttalanden med möjligheten att markera mycket tydligt vad vi tycker. Det finns också möjlighet att införa sanktioner om vi skulle tycka att det var nödvändigt.

Sverige har drivit på för att det ska vara MR-profil på de offentliga uttalanden som vi gör. Vi gör egna uttalanden, förstås, när vi ser att det förekommer MR-övergrepp. Vi arbetar i säkerhetsrådet, där vi just stöder möjligheten att ha en rapportör som kan granska och offentliggöra de övergrepp på mänskliga rättigheter som sker i Iran. Vi driver det förstås också i Genève och i de återkommande rapporter som läggs fram för MR-rådet i Genève.

Det är inte det ena eller det andra. Jag har väl aldrig sagt att en strukturerad dialog är det enda verktyg vi har. Vi måste arbeta i alla dessa olika kanaler samtidigt. När det gäller Iran kan vi väl snarare se att den långvariga isoleringen av landet faktiskt har inneburit att konservativa grupper i det iranska samhället har gynnats. De har kunnat stärka sin makt och också utmåla omvärlden som fientlig. Situationen för vanliga iranier har inte förbättrats av sanktioner och minskat utbyte med omvärlden. Det går likaväl att argumentera för effekten av att försöka isolera eller bara använda sig av sanktioner.

Regeringen menar att man måste vara oerhört strikt i sin syn på Iran och övergreppen. Vi menar att man kan påtala just den typen av frågor som har nämnts här, det vill säga situationen för MR-försvarare och för dem som förespråkar en religion som bahai. Vi kommer att noga följa kvinnornas situation i landet, och vi kan dessutom diskutera hur vi kan hjälpa till. Är det genom utbildning, besöksutbyten och dialog? Hittills är det detta som har visat sig mer effektivt än att isolera landet. Det finns många exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen kommer att fortsätta att vara mycket tydlig i fråga om kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive avrättningar, diskriminering av kvinnor och minoriteter samt begränsning av yttrande- och tryckfrihet.

Jag vet inte vad ni förespråkar. Oppositionen säger både det ena och det andra. Det ska vara en dialog, men ni tror inte att det hjälper. Jag vet inte vad alternativet är. Jag håller med Fredrik Malm om att det behövs en hel verktygslåda. Det är vad jag har redovisat.

Sverige kommer att ha en central roll i säkerhetsrådet, där Iran är en viktig spelare och aktör i regionen. Vi måste kunna prata med dem. Sverige måste självklart kunna framföra åsikter till länder som vi inte håller med och är mycket kritiska mot. Om det går att få en strukturerad dialog är det ytterligare ett verktyg i en bred utrikespolitisk verktygslåda.

Herr talman! Jag tackar alla som har anslutit sig till debatten. Det här är ett angeläget ämne. Kan vi främja demokratiutvecklingen i Iran? Kan vi se till att dialogen inte stannar vid handel och tomma ord utan att den leder till något som gör livet bättre för oliktänkande i Iran? Jag är glad att många är så involverade i detta ämne.

Jag skulle vilja uppehålla mig vid konvertiter som har lämnat islam. Detta är en särskilt utsatt grupp.

I somras arresterades 16 kristna konvertiter. De hålls fängslade i det notoriska Evinfängelset i Teheran, där det finns en särskild avdelning för oliktänkande. Sedan revolutionen 1979 har kristna ofta hållits och åtalats för hot mot den nationella säkerheten eller för spionage. De anhöriga fruktar att den iranska säkerhetspolisen använder tiden för att bryta ned dessa människor så att de går med på anklagelserna.

Några av dessa fängslade har tidigare hållits fångna, medan andra har fängslats för första gången. En av de fängslade har sin familj i Sverige, i Stockholm. Det är en familj i rädsla och djup oro över vad som nu kommer att hända deras son.

Inför statsministerns Iranbesök skriver regeringen att Sverige och Iran har starka band också genom den stora iranska diasporan i Sverige. Diasporan fortsätter att lida, Margot Wallström, under regimens förtryck. Därför vill jag gärna ställa några avslutande frågor.

På vilket sätt lyssnar regeringen till diasporan i Sverige? Är ni deras kanal i dialogen? Blir deras stämma hörd? Kommer statsministern under sitt besök att ta upp Irans totala avsaknad av just religionsfrihet?

Herr talman! Först och främst måste jag påpeka att svensk export och synen på handel, öppna samhällen och kontakter är en grundbult i en ekonomi som kan skapa tillväxt och sysselsättning och säkra vår välfärd. Genom handel tror vi på att man bygger broar mellan människor, länder och kulturer. Det är naturligt att Sverige för en dialog med länder som vi handlar med - även i frågor där vi tycker olika.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen menar att det internationella utbytet, inklusive en strukturerad dialog, är ett sätt att bidra till en positiv utveckling i världen. Glöm inte att de moderata krafterna i Iran vill att omvärlden ska föra dialogen och utöva en öppenhet med ett ökat internationellt utbyte. Det gäller i synnerhet länder som Sverige och västvärlden. För dem är det viktigt.

Jag brukar få mina fiskar varma av bland annat en handlare nära där jag bor. När jag går dit brukar jag få en rad argument från dem som har lämnat Iran på grund av förtryck. Det är bra att vi kan lyssna och framföra våra åsikter samt diskutera värdet och betydelsen av att ha en dialog och vara involverade. För de krafter som vill öppna Iran, som vill att Iran ska bli ett modernt land som rör sig i riktning mot demokrati, är det otroligt viktigt med denna kontakt. Den kontakten måste kompletteras med att vi använder alla andra instrument som finns för att kunna utöva påtryckningar.

Dialogen ska handla om MR. Det kan ni vara alldeles säkra på. Den ska förstås handla om det som präglar vår politik, inte minst att garantera mänskliga rättigheter för kvinnor, för minoriteter och för dem som försvarar mänskliga rättigheter i Iran. Det här kommer att bli viktiga inslag i den dialogen. Vi återkommer. Vi har ingenting att dölja.

Överläggningen var härmed avslutad.