Sveriges röst i klimatförhandlingarna

Herr talman! Matilda Ernkrans har frågat mig vilken min och regeringens linje egentligen är i de internationella klimatförhandlingarna. Hon menar att Sveriges inställning i fråga om Kyotoprotokollet ändrats och att vi därmed skulle ha sänkt våra ambitioner att få EU att åta sig ytterligare utsläppsminskningar. Låt mig inledningsvis göra klart att Sveriges och EU:s mål ligger fast. Vi vill se ett globalt, rättsligt bindande ramverk som ger sådana utsläppsminskningar av industri- och utvecklingsländer som krävs för att vi ska nå det så kallade tvågradersmålet. EU kommer inom ramen för ett sådant avtal höja sitt åtagande till 30 procent till 2020 - om detta råder inga tvivel. Vi nådde inte så långt som vi önskade i Köpenhamn. Orsaken är tydlig. De största utsläppsländerna USA och Kina saknade tillräcklig politisk vilja att ingå tillräckliga åtaganden i det internationella samarbetet. Ibland sprids en förenklad bild av att rika länder stod mot fattiga länder i Köpenhamn. Det är vilseledande. Förhandlingarna i Köpenhamn var en kraftmätning mellan oss som vill att klimatutsläppen ska omfattas av ett gemensamt, bindande, globalt system för utsläppsminskningar, och dem som inte vill. I grunden har situationen inte förändrats sedan Köpenhamnsmötet. Snarast framgår det nu än mer tydligt att varken Kina eller USA vill se ett brett och ambitiöst rättsligt bindande avtal. Vi står därför inte för något omedelbart genombrott i klimatförhandlingarna. Samtidigt tror jag på att det går att stegvis och oförtrutet komma vidare i klimatfrågorna. Köpenhamnsmötet gav oss en politisk överenskommelse vars ambitionsnivå visserligen är för låg men som ändå innebär ett steg framåt när det gäller att få ett brett deltagande i insatserna för att begränsa klimatförändringarna. Över 140 länder har nu anslutit sig till Köpenhamnsöverenskommelsen. Dessa länder står för över 86 procent av de globala utsläppen. Vår strategi är att stärka de krafter som vill framåt i klimatfrågan. Det gör vi genom att samarbeta med andra föregångsländer, genom att visa på att det går att minska utsläppen och samtidigt ha ekonomisk tillväxt och genom att utveckla koldioxidmarknaderna. Vi gör det också genom att lyfta fram att alla länder behöver vidta åtgärder för anpassning och att behoven kommer att öka om inte kraftfulla åtgärder för minskade utsläpp genomförs, genom att bistå utvecklingsländerna, på både kort och lite längre sikt, med att bättre skydda och anpassa sig mot de oundvikliga klimatförändringarna och genom att stödja ländernas arbete med en koldioxidsnål utveckling. På så sätt kan vi stärka redan befintliga allianser och bygga nya sådana med utvecklingsländerna och skapa ett ökande stöd för en global klimatregim. Vi har inte bytt åsikt om Kyotoprotokollet. I Köpenhamn talade jag om hur EU kämpade för att rädda Kyotoprotokollet, att vi kommer att överträffa vårt Kyotomål och att vi vill se en överenskommelse som bygger vidare på Kyotoprotokollet. Samtidigt betonade jag då och gör också nu att protokollet är otillräckligt för att lösa klimatproblematiken. Länder med utsläppsåtaganden under protokollet ansvarar för mindre än en tredjedel av de globala utsläppen. Kina och USA, som tillsammans står för mer än hälften av världens utsläpp, omfattas inte av några åtaganden genom protokollet. Det finns inte någon motsatsställning mellan att erkänna det och samtidigt framhålla att protokollet innehåller många av de byggstenar som är nödvändiga i en framtida klimatregim. Eftersom ett globalt rättsligt bindande avtal inte ser ut att vara möjligt att nå i närtid är det viktigt att vi öppnar för att behålla Kyotoprotokollet och dess regelverk som en del i en bredare uppgörelse om klimatet. Det är viktigt att Sverige och EU är tydliga med att vi är beredda att ta vår del av ansvaret och är beredda att gå före. Det centrala är att hela tiden sätta ambitionerna om globala utsläppsminskningar i fokus.

Herr talman! Jag har frågat miljöminister Andreas Carlgren om Sveriges röst i klimatförhandlingarna. Du gör det inte helt enkelt för oss, Andreas Carlgren. Inför det nu välkända misslyckandet i Köpenhamn deklarerade du stolt att en förlängning av Kyotoprotokollet var helt otillräckligt. Det var snarare så att du lade in grus i maskineriet genom att få fattigare länder att tro att vi helt skulle skjuta Kyotoprotokollet i sank. Nu inför klimattoppmötet i Mexiko deklarerar miljöministern lika stolt att han vill ha en förlängning av Kyotoprotokollet och vill att vi ska uppfatta det som en framgång. Jag och miljöministern vet att det som gäller är att försöka få uppvärmningen vid två grader och att det fortfarande är möjligt. Men då måste koldioxidutsläppen minska nu. Det handlar om att de rika länderna måste ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i praktisk handling. Vad det egentligen handlar om är människors framtid och berättigade oro. I dag frågar sig många människor här i Sverige varför det känns som att det regnar mer och under längre perioder. Jordbrukare oroar sig för varför det blir allt torrare under den för dem viktiga månaden för skörden, juli månad. I andra delar av världen kämpar människor för sin överlevnad i ett redan torrt klimat som har blivit torrare. Kvinnor och barn får gå i timmar i stekhet sol för att leta efter vatten. Det handlar om en dubbel ojämlikhet. Det är de redan fattigaste som drabbas en gång till när det gäller klimatförändringarna och för att de rika länderna inte tar sitt ansvar. Det handlar om solidaritet i det lilla, att vi uppmuntrar enskilda människor här i Sverige att ta cykeln en gång extra, att ta en köttfri dag och att handla miljömärkt. Men det handlar också om solidaritet i det stora mellan länder och att bygga broar och förtroende mellan fattigare länder och rikare länder. Du försöker hävda att de spänningarna inte finns och att det är någonting som vi delvis har missförstått. Jag menar att du har fel. Jag tycker att du hoppar från det ena benet till det andra. Snart gör du krokben för dig själv, Andreas Carlgren. Faktum är att en förlängning av Kyotoprotokollet var otillräckligt. Vad som nu än kommer ut av Cancúnmötet är det ett faktum att världens länder inte har tagit sitt ansvar och speciellt inte de rikare länderna. Det är snarare tvärtom. Faktum är att du kan snubbla och resa dig igen. Men många världen över, inte minst barn, reser sig inte igen. Därför kräver jag mer av dig, miljöminister Andreas Carlgren, mer än bara ord.

Herr talman! Jag vill tacka för ert svar på interpellationen, miljöministern. Klimatproblematiken är kanske den svåraste och mest komplexa utmaning vi står inför. Ser man på de vetenskapliga rön som nu kommer tyder de ganska unisont på att det är värre än vad vi trodde. Det går tyvärr snabbare än vad vi trodde med klimatförändringarna, jordens uppvärmning och halterna av växthusgaser i atmosfären. Det gör att vi inte har någon tid att förlora. Även om vi nu vänder politiken är klimatförändringarna ett faktum. Frågan är när vi vänder och hur stora effekterna blir. Inom Europeiska unionen går länder före. Storbritannien och Danmark vill att EU redan nu ska utlova en reduktion av utsläppen med 30 procent till år 2020 på EU-nivå. Sverige är i dag inte ett av de länderna. Jag betvivlar inte din personliga vilja att Sverige ska vara ett av de länderna, men någonstans är det någon som bromsar. I EU-nämnden gör statsministern klart att vi inte är beredda att driva på för att EU nu ska säga 30 procent. Jag beklagar det. Med det tappar Sverige möjligheten att leda utvecklingen. När Sverige ger klimatbistånd tas det av den ordinarie biståndsbudgeten. Jag menar att additionalitet bör vara grundprincipen. När Sverige ska minska utsläppen - om man räknar bort det som handlas i EU:s utsläppshandel, andra åtgärder inom EU samt vad som tidigare beslutats under tidigare regeringar - består i stort sett hela politiken CDM-åtgärder och handel med utsläppsrätter. Det är inte att minska utsläppen i Sverige. Det är att ta den enkla vägen ut. Sveriges defensiva position inom Europeiska unionen, bristen på additionalitet i klimatbiståndet och det totala beroendet av mycket tvivelaktiga CDM-åtgärder om man ser till de analyser som görs av deras verkliga påverkan på klimatet skadar sammantaget Sveriges trovärdighet som pådrivare i klimatfrågan. Hur man än vänder och vrider på problematiken har vi ett grundläggande problem. Det problemet är att varje svensk i genomsnitt - det ser lite olika ut för olika individer - släpper ut åtminstone fyra gånger mer växthusgaser än vad jorden tål, om vi ska anpassa vår utsläppsnivå till vad som vore globalt hållbart. Det är en utmaning. Vi måste komma dithän att vi minskar våra utsläpp till en fjärdedel av dagens. Något annat duger inte. Det finns ett talesätt som brukar användas i amerikansk debatt: You can talk the talk but you cannot walk the walk. Så är det med den här regeringen, man pratar klimat men man gör väldigt lite. Visst finns det de som är värre. En av de allra värsta syndarna är USA, även om det finns någon som är värre. Historiskt är USA i särklass. Kina har också en mycket hög utsläppsnivå. Om de börjar sin resa mot det hållbara efter oss har de en mycket längre resa att göra. Det gäller inte minst amerikanerna. Om vi reser först kan vi visa vägen och vara de som tar fram modellerna för att det går att bete sig ansvarsfullt och kombinera det med att vara en välfärdsstat och en industrination. Det är den utmaningen vi står inför. Jag menar att det fanns en rödgrön politik för detta i form av järnvägssatsningar, renovering av bostäder, nödvändiga åtgärder på trafikområdet med mera. Mina frågor till Andreas Carlgren är: Varför inte 30 procent inom EU redan nu? Om Danmark och Storbritannien kan, varför inte Sverige? Det är två länder med borgerliga regeringar, liksom Sverige. Borde inte additionaliteten vara grundprincipen för klimatbiståndet, att man inte ska ta från det vanliga biståndet? Om det visar sig att vi som är kritiska har rätt, om CDM-åtgärderna inte ger några egentliga effekter, är regeringen då beredd att överge sitt nästan totala beroende av CDM-åtgärder i sin strategi för utsläppsminskningar?

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för att han kommit till den här interpellationsdebatten. Jag börjar med att instämma i mycket av det som Jonas Sjöstedt sade alldeles nyss. Det som föranledde att jag gick upp i debatten var den diskussion vi har hamnat i inför Cancún, nämligen att det är så självklart att Kyotoavtalet inte kommer att kunna överleva i sin nuvarande form eftersom EU:s krav att det ska omfatta så många länder har svårt att vinna gehör. Anledningen till det kan man naturligtvis diskutera. Vi måste nog rekapitulera historien och fundera över vad det var som gjorde att EU-länderna och Sverige och utvecklingsländerna kunde sluta det avtal man gjorde i början på 90-talet - det som blev Kyotoprotokollet. Vad var det som gjorde att man då vågade säga: Vi är bredda att gå före? Det fanns även då stora viktiga länder med stort ansvar för enorma utsläpp som inte var beredda att göra det, och som vi från europeiskt, svenskt och grönt håll har kritiserat och sagt att de borde ha gått med. Det finns också en stor opinion i USA när det gäller detta. Frågan är vad som är ens eget ansvar och vad som är ens egen roll att spela. Vi kan se att i början av 90-talet kunde EU och Sverige spela en roll genom att säga att man skulle gå före. Nu verkar det vara så svårt. Nu vågar inte EU och nu vågar inte Sverige säga att man också i praktiken är beredd att gå före. Jag tror att miljöministern bidrar till mycket konstruktiva diskussioner i klimatförhandlingarna. Man ska också ha en bred agenda och försöka hitta olika lösningar. Jag uppskattar det och ser att traditionen av en stark svensk miljödiplomati fortsatt gäller som en princip även på det här området. Men jag ser också vad man gör i praktiken. Vilka signaler sänder Sverige och vilka signaler sänder EU-länderna till utvecklingsländer i det breda spektrumet när det gäller vilken ambitionsnivå man har? Jo, man sänder signalen att det här är ett spel om en svartepetter som ingen vill sitta på, nämligen ansvaret för utsläppsminskningar. Det är något som är hemskt. Det är något som är svårt. Det är något som är jobbigt. Det är något som inte ens de regeringar som har de starkaste finansiella resurserna och det största ansvaret är beredda att ta på sig. Man vill spela över det till någon annan att ordna någon annan gång någon annanstans. Vi vill ha mer deltagande från fattiga länder, särskilt om vi tittar på per-capita-utsläppen och från länder som inte har det historiska ansvaret för utsläppen. Jag är inte alls övertygad om att den här strategin gör att USA och de länder som hela tiden har varit motståndare till Kyoto kommer närmare. Det är väl snarare ett status quo. Vad betyder det för klimatpolitiken att man inte längre ser det positiva i att gå före? Sverige vill inte gå före med sina ambitionsmål. Regeringen säger att vi inte behöver göra något mer under den här mandatperioden. Det har man redan deklarerat. Vi behöver inte ta några ytterligare steg. Vi vill att det ska göras mer av andra någon annanstans. Det håller inte. Det är en tråkig utveckling. Jag hoppades att vi, när vi gick in i 2010, skulle få en annan klimatdiplomati. Det som jorden behöver är snarare att länder kliver fram och säger att man ser att det behövs globalt och regionalt och att man ser att det behövs hemma. Under den här mandatperioden är det tyvärr du som ska ta det ansvaret här i Sverige, Andreas.

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern som är här och debatterar med oss i dag. Med elva dagar kvar till det internationella klimattoppmötet i Cancún blir frågan om att lämna tydliga besked i klimatpolitiken allt viktigare. Klimatförhandlingarna har alltmer utvecklats till en fråga mellan de rika länderna i norr och de fattiga länderna i syd. Det kanske inte är så konstigt. Vi i de rika länderna står historiskt sett för ungefär 80 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Klimatkonventionen slår fast att det är den rika världen som måste ta ledningen i klimatarbetet. Det är också den rika världen som har ansvar för att föra över ny bra klimatteknik och nya resurser till utvecklingsländerna. Därför är det viktigt att vår regering och EU lämnar tydliga besked före mötet i Cancún. Jonas Sjöstedt tog tidigare upp att EU borde skala upp från 20- till 30-procentiga minskningar i sin klimatambition. Flera EU-länder driver just det kravet. Jag vill veta, Andreas Carlgren: Varför är inte Sverige ett av de länder som driver kravet att EU ska höja sin klimatambition? Om EU skalar upp och säger att man ska öka ambitionen och minska utsläppen ännu mer sänder det naturligtvis en tydlig signal till omvärlden, och man berättar att man är beredd att ta ansvar. Min andra fråga handlar om pengar. I Köpenhamn beslutades om snabbstartspengar. 30 miljarder dollar skulle den rika världen ta fram i form av klimatbistånd till den fattiga delen. De pengarna skulle börja tas fram redan från 2010, alltså i år, och allt skulle vara färdigt till 2012. När man tittar på hur mycket pengar som har kommit fram ser man att det är väldigt lite. Det gäller i synnerhet det som är rena bidrag till utvecklingsländerna. Många länder lämnar pengar som lån. Många länder - dess värre är Sverige med den borgerliga regeringen ett av dem - använder pengar från biståndsbudgeten. Man tar alltså pengar från malariabekämpning och andra viktiga områden och använder dem till klimatåtgärder, trots att FN:s klimatkonvention slår fast att när man ger klimatbistånd ska det handla om nya additionella pengar. Jag vill fråga miljöministern: Kan du berätta exakt hur mycket pengar EU kommer att lägga upp på bordet i Cancún? Kan du också berätta om den borgerliga regeringen är beredd att ta nya pengar och inte pengar från biståndsbudgeten? Jag är också intresserad av hur den borgerliga regeringen ser på de förslag som har kommit fram om att man ska hitta nya kreativa finansieringskällor. Man kan ha en avgift på flyget. Man kan ta in pengar av överskottet från handeln med utsläppsrätter. Man kan införa en avgift på globala transaktioner av pengar, en så kallad Tobinskatt. Kan den borgerliga regeringen ge något som helst besked i de frågorna? Den norska regeringen har gett ett tydligt besked, att de står bakom flera av de här nya smarta finansieringsmekanismerna. Jag har en sista fråga till Andreas Carlgren: Utsläppskrediter, CDM-projekt, i den fattiga världen är ju en av de bärande delarna i den borgerliga regeringens klimatpolitik. På vilket sätt är du beredd att reformera CDM-systemet? Om du ser att detta inte leder till direkta minskningar av utsläppen är du då beredd att överge strategin och göra alla minskningar på hemmaplan i stället?

Herr talman! Jag är glad över engagemanget för klimatfrågorna, och jag välkomnar också alla frågor som ställs. Men det kommer naturligtvis att vara omöjligt att besvara alla nu. Jag tror att ni hann sju- eller åttadubbla den fråga som Matilda Ernkrans ursprungligen ställde. Men det finns nya chanser med nya interpellationer. Vi är oerhört överens om många av de viktiga grunderna. Världens rika länder måste gå före. Världens länder har totalt sett inte tagit sitt ansvar. Men allra allvarligast och mest smärtsamt är att se att de rika länderna inte tar sitt ansvar. Jag håller med om, och vi är överens om, att det här handlar om solidaritet i det stora och det handlar också om egen livsstil för var och en och för Sverige som land. Vi ska naturligtvis fortsätta att delta i det stora arbetet. Jag håller också med om det Jonas Sjöstedt nämnde, nämligen att den stora risken är att forskningen visar att detta är allvarligare än vad som tidigare har sagts. Jag tror att den utvecklingen, skrämmande nog, lär fortsätta. Grundfrågan är den Matilda Ernkrans ställde, nämligen hur vi ska ställa oss i förhandlingarna. Matilda Ernkrans nämnde en liknelse om att hoppa från ben till ben. Det begrep jag inte. Jag har stått och gått stadigt på två ben i frågan hela tiden. Det blev oklart vad som var motsägande. Lämna det. Jag tror inte att frågan är hjälpt av att du skapar oklarhet om det. I stället är grundfrågorna till dig: Tycker du att Kyotoprotokollet är tillräckligt? Tycker du att det är tillräckligt att ha ett bindande avtal som bara omfattar en knapp tredjedel av utsläppen och där de två största utsläppsländerna - USA och Kina, som tillsammans står för över hälften av utsläppen - inte omfattas av några åtaganden? Det är bara det enkla men helt avgörande som vi har sagt. Kyotoprotokollet ska med. Det är självklart. Vi ställer upp på det. Vi har sagt det hela tiden. Vi har kämpat för det. Det finns där tack vare oss. Men räcker det när dessa länder står utanför och när bara en tredjedel av utsläppen - inte ens det - omfattas? Nej, Åsa Romson, det är inte så att det som hotar Kyotoprotokollet är EU:s krav - vi är de som kämpar för kraven tillsammans med den stora gruppen u-länder - utan det är därför att USA vägrar att ansluta sig. Då följer - tripp, trapp, trull - Japan, Kanada och Ryssland. Vilken är din idé för att få med USA, som nu i över ett årtionde har vägrat? Ska vi bara lägga oss och säga att det är okej? På USA följer hela raddan av de andra länderna jag räknade upp. Det handlar inte bara om USA utan det handlar om fler rika länder som sviker. Vad är idén för att få med dem? Hela upplägget att den svenska regeringen är så passiv håller inte. Vi är helt överens om att Sverige ska gå före. Vi är helt överens om att EU ska gå före. Sverige går till och med långt före, inte minst de länder ni själva räknar upp, nämligen Danmark och UK. Vi har hela tiden drivit på för mer ambitiösa mål inom EU, och vi fortsätter att göra det. Alla de medel vi ger som stöd för klimatinsatser i u-länder är additionella. De går utöver bindande åtaganden som vi har gjort. Dessutom tillförs senast nu i budgeten för 2011 nya medel. När det gäller CDM driver vi kraftigt på reformarbetet. Vi har inte gjort oss beroende av CDM därför att de är en minoritet av insatserna. Det allra mesta görs på hemmaplan för att vi ska nå de lägsta per capita-utsläppen inte bara i Europa utan på sikt bland industriländer över huvud taget. Det är den ambitionen vi har. Vi går före.

Herr talman! Jag förstår inte, Andreas Carlgren. Du hade chansen här att berätta om dina drömmar och ambitioner, hur du vill vara med och skapa en bättre värld. Men du tar den inte. Du väljer i stället att ställa en motfråga tillbaka till mig. Det var en enorm styrka att världens länder kunde enas om Kyotoprotokollet. Var hade vi annars varit i dag? Vad miljöministern borde fråga sig är hur det kom sig att man lyckades då att få till protokollet men så kapitalt misslyckades i Köpenhamn under svenskt EU-ordförandeskap och med miljöminister Andreas Carlgren i spetsen. Det borde man ägna lite mer tid åt. Du fortsätter att hoppa på ett ben åt ena hållet och ett ben åt det andra hållet. Snart har du satt krokben för dig själv. Vi kan ta en annan liknelse: Du flyger som en fladdrande fjäril från blomma till blomma och vet inte riktigt var du ska landa. Jag har förståelse för hur det går till vid internationella förhandlingar, och jag står upp för en tidigare god svensk tradition med svensk miljödiplomati. Det känns här som att du försöker få det att låta som att du står på min sida, eller de godas sida, mot andra onda länder i EU eller i världen. Jag vill markera ett stort avstånd mot det. Du pratar om att en förenklad bild av att rika länder står mot fattiga är vilseledande. Den är inte alls vilseledande. Det här är vad det handlar om i Köpenhamn, det vill säga de fattigas misstro gentemot den rika världens vilja att ta ansvar inte bara i ord utan också i handling för klimatförändringen. Den misstron är välgrundad. Titta bara på Sverige. En genomsnittssvensk släpper ut 6 ton koldioxid per år. En medmänniska söder om Sahara släpper ut 0,83 ton per år. Ändå tycker den svenska regeringen att åtgärderna framför allt ska vidtas i de fattigare länderna. Ekonomen Nicholas Stern har stor prestige i klimatsammanhang och kan knappast beskrivas som den som sprider vilseledande uppgifter. Han förklarade sammanbrottet i Köpenhamn som att det berodde på de rika ländernas arrogans. Jag vill hävda att det snarare är miljöministern som sprider en förenklad bild av de komplicerade förhandlingarna genom att skylla det mesta på USA och Kina och låtsas som att fattigare länder inte riktigt tar till sig vad miljöministern hävdar att den rikare delen av världen försöker göra. Miljöministern kommer aldrig med den politik som den moderatledda regeringen i praktiken för på området, och den politik som regeringen driver på EU-nivå och försöker få med sig resten av världen på, att hamna på de godas sida. Jag håller med Åsa Romsons fråga om hur det kommer sig att det har blivit fult att gå före. Det är positivt att gå före, att visa att klimatomställningen skapar också en konkurrenskraft. Många nya jobb kan skapas genom att vi vågar gå före. Det är något fint och bra. Många nya jobb kan skapas, inte minst på miljöteknikens område. Det borde miljöministern ägna sitt engagemang åt.

Herr talman! Tack, miljöministern! Vi vet alla att USA inte kommer att skriva på ett bindande avtal som det ser ut nu, framför allt efter mellanårsvalen. Vad är då det ansvarsfulla att göra? Det ansvarsfulla är att de som vill går vidare i väntan på att USA en dag kommer att inse att man behöver ett globalt avtal. Den dagen kommer på grund av att klimatförändringarna är här och kanske med god hjälp av så småningom höjda oljepriser. Det bör vara vår roll att i alla fall gå vidare och vara en av dem som tar ansvar. Sveriges roll kan också vara att visa att en modern industrination med hög levnadsstandard kan ställa om. Det är ett exempel som världen behöver, inte minst USA. Sverige har ibland använts i den amerikanska debatten som ett exempel på ett land med god ekonomisk utveckling som samtidigt minskar sina utsläpp - men vi är på väg att tappa fart. Jag vill återkomma till mina frågor, som jag tycker fick otillräckliga svar. Varför är inte Sverige med Danmark och Storbritannien och säger 30 procent redan nu? Det hade väl känts bra, Andreas Carlgren, att skicka det pressmeddelandet i eftermiddag och sedan åka till Cancún och se hur man tar in det i omvärlden. Om man räknar att bistånd ska vara 0,7 procent av bni är det kanske additionellt. Men det är inte så vi räknar i Sverige. Vi har ett enprocentsmål, och då är inte klimatbiståndet additionellt - såvitt jag kan se i alla fall. CDM-åtgärderna står i dag i motsatsställning till att ställa om i Sverige. Det är den enkla vägen ut att säga att det ska göras någon annanstans och sedan aldrig kontrollera att det görs. Men med det missar vi en möjlighet att utveckla vårt eget land, ställa om Sverige, bygga om järnvägar, renovera bostäder och styra över transporter med kilometerskatt. Om det nu är som allt fler säger, att CDM-åtgärderna till stor del inte ger några effekter, är regeringen beredd att överge detta sitt huvudspår i klimatarbetet?

Herr talman! Även Jonas Sjöstedt sade att det finns en väg, och de som vill visar det genom att gå vidare och visar det i handling på hemmaplan. För EU:s del kan det handla om att besluta sig för 30 procent oavsett vad som blir utgången i Cancún - för sitt eget arbete, för den europeiska konkurrenskraften - men också att besluta att genomföra dessa saker på hemmaplan. Om man inte gör det säger man i stort sett att det inte är en fördel att sätta högre ambitiösa mål för sin egen industri utan att det är någon annan som ska göra det. Jag tycker att det är en dubbelhet i din attityd och i det du framför inför klimatförhandlingarna just nu. Du säger att det vore bra om Sverige visar att vi har ett exempel, att man kan ställa hårdare krav och nå längre, vilket är bra för samhället - på det sättet kan vi upprätthålla en god samhällsvälfärd. Samtidigt säger du att det är någon annan som ska göra det. Stora delar, nästan en tredjedel, av de svenska åtagandena ska göras i andra länder - bara en sådan sak. EU kan också gå vidare och säga 30 procent, och man kan göra det oavsett. Jag tror att det är det som behövs, för både du och jag vet att de här förhandlingarna kommer att fortsätta.

Herr talman! Det är tre saker som jag skulle vilja ta upp som jag inte tyckte att jag riktigt fick svar på, kanske av förståeliga skäl. Vi har många frågor. Det finns ett stort engagemang bland oss riksdagsledamöter. Vi är oroliga för vad som händer med vår planet. Det är därför vi är så engagerade. Min första fråga rör CDM-projekten, klimatåtgärderna utomlands, som gör att vi kan tillgodoräkna oss utsläppsminskningar här på hemmaplan - det som nu kritiseras av allt fler forskare, av miljörörelser och av utvecklingsorganisationer. Om man tittar i de borgerliga partiernas valmanifest inför valet ser man att ni skrev att ni ska öka andelen köp av utsläppskrediter. Det var det besked som ni gav till väljarna. Det ska alltså bli mer av CDM-projekt, som jag tolkar det, inte mindre. Om man tittar på den borgerliga regeringens klimatpolitik ser man att Reinfeldt i sin regeringsdeklaration konstaterade att det inte kommer några nya åtgärder på klimatområdet, utan där är det bara gamla åtgärder som gäller. Det innebär att merparten av de åtgärder som är kvar nu handlar om uppköp av billiga utsläppskrediter. Kan du berätta, Andreas Carlgren: Vad handlar den här ökningen av utsläppskrediter om, när det nu kritiseras så mycket och du själv tillstår att det finns en del problem? Jag vill också att du kommenterar de förslag som har kommit från bland annat FN:s klimatfinansieringsorgan, AGF. Där föreslår man till exempel auktionering av utsläppsrätter, avgift på flyget och en avgift på internationella transaktioner. Det kan vara ett sätt att i framtiden finansiera klimatarbetet. Kan den svenska regeringen kommentera det och säga om det här är bra eller dåliga saker? Och sist: När lämnar EU besked om hur mycket pengar man har betalat ut av snabbstartspengarna? Är det lån, eller är det rena bidrag? När tänker man ge besked om det? Kommer alla pengar verkligen att betalas ut, det som man har förbundit sig?

Herr talman! Jag hör ju att idén i själva debatten nu är väldigt mycket att säga att vi är enormt oense och att regeringen naturligtvis gör fel och alldeles för lite. Men jag tycker att det är viktigt att gå tillbaka till huvudfåran. Vi är faktiskt överens om mycket mer än vad ni just nu vill säga. Vi är överens om att de rika länderna har svikit. Vi delar gemensamt oron. Och jag vill vara väldigt tydlig med att en gång till säga: Vi är helt överens om att Sverige ska gå före. Det är att slå in helt öppna dörrar att utgå från något annat. Jag tror att jag på den punkten kan skriva under på allt det Matilda Ernkrans sade. Sedan frågar Matilda: Vad är dina drömmar om en bättre värld? Jag har sannerligen sådana drömmar, men det var inte riktigt det frågan i interpellationen handlade om. Den handlade om Kyotoprotokollet. Det är väl inte heller så att alla dina drömmar fångas i Kyotoprotokollet. Så kom igen! Och var inte så fixerad vid mig, utan höj blicken och diskutera just det frågan handlade om: klimatförhandlingarna och hur vi ska kunna lotsa världen vidare. Då finns det trots allt några dilemman att tackla - frånsett alla fel som den svenska regeringen gör enligt er. Det är bland annat att Kyotoprotokollet har en alldeles för låg ambitionsnivå om vi ska klara klimatet. Hur tycker ni att vi ska göra med det? Det är ett annat faktum att världens två största utsläppsländer, som tillsammans står för mer än hälften av världens utsläpp, inte vill gå med och binda sig till åtaganden, vare sig sådana som är tillräckligt stora eller sådana som är bindande. Jonas var inne lite grann på att vi kanske skulle gå före och lämna USA. Men det var precis det vi gjorde med Kyotoprotokollet, och det var på många sätt tio förlorade år. Vad är er idé om hur vi nu ska få med USA och Kina på annat sätt? Det är det som är hela kärnfrågan i förhandlingarna. Rika och fattiga, säger Matilda Ernkrans. Min poäng var bara den att här står på många sätt EU tillsammans med den stora gruppen u-länder, i våra krav på att man både ska ställa upp på Kyotoprotokollet och därutöver komma överens om mer, och på finansiering. Men man sviks av några stora, snabbt växande u-länder, och man sviks av oljestaterna. Det är precis så bilden ser ut. Hur är er tanke kring att vi ska åtgärda det? Det är det vi arbetar för fullt med i förhandlingarna. EU:s extra 10 procentenheter: I själva verket var Sverige ett av de absolut första länderna att stödja 30-procentsmålet. Vi har hela tiden velat ha bara ett 30-procentsmål. Vi har ett eget nationellt mål som är högre än så, 40 procent, som bekant, och det gäller oavsett utgången av klimatförhandlingarna. Även en höjd EU-ambition skulle mer än väl, vad det verkar, täckas av den svenska ambitionen. Men inte heller det är egentligen knäckfrågan. Det är att om EU gör en extra ansträngning, som jag vill, med 10 procentenheter ytterligare, kommer det att ätas upp av bara två års utsläppsökning i Kina. Hela den extraansträngning som ni nu talar väldigt väl om, och som jag på många sätt delar uppfattningen om, riskerar att vara förgäves, uppätet, om vi inte också lyckas sätta ett tak för de snabbt växande kinesiska utsläppen. Det är det dilemma vi har, och vi vill inte göra ansträngningar förgäves. Till sist vill jag bara säga att jag tycker att det är mycket intressanta förslag som kommer från FN-gruppen om finansiering, men jag ser också att de avfärdas som orealistiska av en del u-landsförhandlare. Jag kan bara också konstatera att den breda vägen för Sverige är inte CDM, utan det är åtgärder på hemmaplan. Men vi ska självklart också reformera CDM.

Herr talman! Jag tycker att det är ganska fantastiskt att Sveriges miljöminister, som i en borgerlig allians precis har vunnit ett val och tagit på sig ansvaret att leda detta land i en minoritetsregering därför att man tycker att det är så det ska vara, ägnar en stor del av sitt anförande åt att ställa frågor till oppositionen. Vare sig du vill det eller inte, miljöminister Andreas Carlgren, är det du som har ansvaret. Vi hade agerat på ett annat sätt, både inför Köpenhamnsmötet och, tror jag, nu också inför Cancúnmötet. För det första skulle vi ha kunnat få med oss utvecklingsländerna på ett helt annat sätt. För det andra hade vi haft en helt annan ingång till och ett annat anslag i klimatarbetet, som vi har varit inne på här. Vi hade arbetat i en positiv anda med goda exempel på hur bra det är för ekonomin att minska utsläppen och hur mycket man kan tjäna på det. Så har inte anslaget varit, inte från svensk sida och inte inom EU, utan snarare tvärtom en mycket negativ anda, där själva ordet bördefördelning uppfattas som en ogynnsam plikt för staterna. För det tredje hade vi naturligtvis försökt bilda allianser med de många länder som faktiskt har goda ambitioner att åstadkomma förändring. Det är klart att vi hade haft en annan ingång, och vi har också en något annorlunda agenda för hur vi vill att vi ska driva klimatarbetet framåt. Vi tycker att det är viktigt med goda förebilder, att visa att vi kan gå före. Jag tycker att det är förkastligt av miljöministern att lägga över ansvaret på oppositionen. Ta ditt ansvar, Andreas Carlgren! Man skapar förtroende med vad man gör - inte med vad man säger. Här hemma kommer oron att kvarstå. Självfallet borde EU ha tagit beslutet att vi ska öka ambitionerna till 30 procent. Vi har ju redan nått 20 procent - 17 procent är redan nått! Vad ska vi göra i tio år? Slappa?

Herr talman! Jag har, Matilda Ernkrans, inte lagt en gnutta ansvar på oppositionen, så tagga ned en aning - det är mitt råd, om du har tid att lyssna på svaret! Nej, det är verkligen inte så att jag ställer frågor till oppositionen eller kräver av er att ni ska lösa problemen, utan jag säger: Det är de här frågorna vi brottas med nu i klimatförhandlingarna. Då säger jag: Kan vi inte gemensamt diskutera hur vi ska hitta lösningar på dem? Det är ju det vi brottas med hela tiden. Vi tänker inte skjuta på er något ansvar men har naturligtvis en förväntan på att också oppositionen kan vara med och konstruktivt bidra i arbetet med att lösa de frågorna. Återkom gärna med nya tankar kring det och låt oss se till att fortsätta en engagerad diskussion! Men bara för att vara lite noggrann: Matilda Ernkrans säger att ni hade agerat helt annorlunda inför Köpenhamnsmötet. Är det verkligen sant? Jag har för mig att det inte var några avvikande uppfattningar om Sveriges klimatförhandlingsupplägg inför Köpenhamnsmötet. Så skriv inte om historien efteråt! Men det kan vi gärna diskutera vidare vid ett annat tillfälle. Hela tanken att detta skulle vara någon helt annan ingång tror jag inte stämmer. Vi är helt överens om att Sverige ska gå före. I vartenda sammanhang där jag har varit tror jag att jag har berättat om just det svenska exemplet, hur viktigt det är. Vi ligger före övriga Europa och ska fortsätta att göra det. Men det är fortfarande inte det som löser knäckfrågorna i förhandlingarna. Det är inte det som hjälper världen att gå framåt. Ni säger att vi är oerhört oense och att ni skulle vilja ta några tiondelar till av 2 promille av världens utsläpp. Ursäkta, men det kommer inte att lösa världens klimatproblem, särskilt inte som ni hittills inte har svarat på frågan om hur det ska gå till. Det skulle inte hjälpa mig i förhandlingarna. Låt oss nu i stället tillsammans se hur vi kan gå vidare och knäcka de verkliga problem som förhandlingarna står inför.