Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd

Herr ålderspresident! Ärade ledamöter! Sofia Damm har frågat mig hos vilka länder den svenska regeringen aktivt bör söka stöd för den svenska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Därtill frågas hur Sverige ska förmå att vara utrikespolitiskt oberoende och på vilket sätt kandidaturen har förankrats inom EU.

Låt mig börja med att säga att jag välkomnar ett brett stöd i riksdagen för den svenska säkerhetsrådskandidaturen, och jag är glad över att vara här och diskutera arbetet med den.

Den svenska kandidaturen anmäldes 2004 i enlighet med den överenskommelse vi har inom Norden för att se till att det regelbundet sitter ett nordiskt land i säkerhetsrådet.

Vi lever i en hotfull värld, där hoten inte begränsas till krig och konflikter utan också inbegriper våldsam extremism, smittsamma sjukdomar, klimathot och våld och övergrepp mot en alltmer utsatt civilbefolkning. Dessa utmaningar kräver i många fall globala lösningar, och där har FN med sitt universella medlemskap en legitimitet som ingen annan organisation har.

Vi måste värna och stärka FN:s arbete med fred och säkerhet. I detta är säkerhetsrådet unikt, om än inte perfekt, som Sofia Damm mycket riktigt påpekat.

Sverige vill och kan axla det ansvar som en plats i säkerhetsrådet innebär. Vi är en kritisk vän till FN. Vi vill se ett mer representativt, transparent och effektivt säkerhetsråd. Med vårt breda perspektiv på säkerhet och utveckling och vårt globala engagemang kan vi bidra till arbetet så att rådet står bättre rustat för att möta dagens, och morgondagens, komplexa utmaningar.

Sverige har en lång tradition av internationell samverkan inom organisationer som EU, OSSE och FN. Samtidigt står vi tydligt upp för värderingar och principer, vilket också bidragit till att öka vårt inflytande.

Säkerhetsrådskampanjen bygger på substans och konkret engagemang i sakfrågor och en vilja till bred dialog för att hitta lösningar på vår tids utmaningar.

En plats i FN:s säkerhetsråd - och kandidaturen i sig - ger oss möjligheter till ökat genomslag för vår breda utrikes- och säkerhetspolitik, där klimat och jämställdhet, konfliktförebyggande och nedrustning, fattigdomsbekämpning samt respekt för de mänskliga rättigheterna är centrala frågor. I det arbetet vill vi verka som brobyggare för att finna konstruktiva lösningar där tolerans och samverkan är centralt.

Det är på basis av vår utrikespolitik och vårt globala engagemang som vi söker stöd för vår kandidatur. Vi kommer att fortsätta att vara en modig aktör och stå upp för våra gemensamma värderingar och principer i alla sammanhang och i alla organisationer.

För ett land som vill ta ansvar för att möta vår tids många hot och utmaningar är det något naturligt att söka en plats i säkerhetsrådet, och jag är övertygad om att vi har goda chanser att lyckas.

Herr ålderspresident! Jag tackar Margot Wallström.

Jag uppskattar att utrikesministern uttrycker glädje över att vi här i dag diskuterar arbetet med säkerhetsrådskandidaturen. Ämnet är angeläget, och Kristdemokraterna har återkommande i den här kammaren uppmanat regeringen till en förnuftig och sund kandidatur.

För att få insyn och klarhet i den svenska kampanjen ställde jag i min interpellation ett flertal frågor till utrikesministern. Frågorna är dock fortfarande obesvarade.

I regeringens utrikesdeklaration står det: "Vi samarbetar inom EU, och EU ska samarbeta med andra. Ett starkt och samlat EU-agerande ligger i vårt intresse." Trots detta konkurrerar Sverige med två av EU:s äldsta medlemsstater - Nederländerna och Italien - om två platser i säkerhetsrådet. De utgör två av de femton främsta finansiärerna av FN, och båda dessa länder har under årtionden även bidragit till fredsbevarande insatser.

Herr ålderspresident! Jag ställer därför återigen frågan till Margot Wallström: På vilket sätt har kandidaturen förankrats inom EU-samarbetet?

Alliansregeringen tog initiativ till en diskussion med övriga medlemsstater i den kvot som Sverige tillhör, den västeuropeiska, om hur vi inom EU kan agera mer samordnat när det gäller kandidatur till säkerhetsrådet, just för att undvika att vi konkurrerar om samma platser. Ett samlat agerande inom EU vore det mest naturliga också i det här sammanhanget, kan man tycka.

Den nordiska principen, som utrikesministern refererar till och som nu gäller, betyder att vi ska söka säkerhetsrådsplats för ett nordiskt land varannan mandatperiod, en princip som är baserad på en tid då antalet medlemsstater i FN var ett 50-tal. I dag är det närmare 200.

Hur har den nuvarande regeringen agerat för att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken få till stånd ett rotationssystem för att undvika den interna konkurrens mellan medlemsstater som vi nu ser?

Behovet av en samlad europeisk utrikespolitik är större än på mycket länge. Det har vi hört inte minst i debatten här i dag. I Sveriges närhet pågår krig, och säkerhetspolitiskt ter det sig därför märkligt att man i sin kampanjslogan "Global commitment, independent voice" väljer att lyfta fram och betona Sveriges oberoende.

I förra veckan kom en rapport från den europeiska tankesmedjan Carnegie Europe, som har analyserat Sveriges utrikespolitik ett halvår efter regeringsskiftet. Man betonar att man ser en tydlig kursändring i utrikespolitiken inte minst retoriskt, och man pekar just på den oberoende rösten i utrikespolitiken och ambitionen att satsa lika mycket på FN och New York som på EU och Bryssel som politisk arena.

Jag skulle gärna se att utrikesministern utvecklar resonemanget kring den oberoende utrikespolitiken. Varför denna retorik? Vad är det vi är oberoende av? Var i jakten på röster försvann den feministiska utrikespolitiken?

Herr ålderspresident! Det finns ett mycket starkt stöd i Sveriges riksdag för kandidaturen till säkerhetsrådet. Ett tecken på det starka stödet är att det för första gången här i riksdagen har bildats ett FN-nätverk, som kommer att försöka höja medvetenheten om FN:s arbete och göra sitt för att stärka kandidaturen. Vi parlamentariker har ju en mängd möten med andra länders företrädare hela tiden, och vi kommer att göra vårt allra bästa för att bidra till att kandidaturen går hem.

Jag skulle lite grann vilja ifrågasätta Sofia Damms bild av detta med beroende och oberoende. Sverige är en lojal EU-medlem - ingen kan säga något annat. Så är det, och så ska det vara också. Det är viktigt att vi talar med en enda röst i EU-sammanhang. Men därmed har vi inte upphört att ha en egen röst. Vi har inte upphört att existera som eget land. Vi finns. Vi har åsikter. Vi har värderingar som vi står för. Vi säger det vi menar, och vi menar det vi säger. Vi är oberoende i EU, men vi är inte oberoende av EU - det är en viktig distinktion.

Det finns en antingen-eller-retorik som vi har hört från framför allt Moderaterna men också implicit i den här interpellationen: Om man fokuserar på FN tappar man någon annanstans. Men så är det inte. Politiken hänger ihop. Internationell politik hänger ihop. Sveriges röst behöver finnas i en mängd olika sammanhang, både i FN och i EU, som en röst inom EU för att påverka EU åt det håll som vi tycker är rimligt och bra och tillsammans i den kör som är EU:s samlade röst, där vi inte ska sjunga falskt och efter egen melodi utan där vi sjunger tillsammans.

Att det ena skulle utesluta det andra är trams, tycker jag. Det är klart att vi kan ha en stark FN-politik och ett fokus på att vilja bli medlem i FN:s säkerhetsråd utan att det för den skull innebär att vi är illojala EU-medlemmar eller har frikopplat oss från EU:s utrikespolitik.

Herr ålderspresident! Jag vill säga något om uppslutningen, några ord om processen och framför allt något om vår dagordning och vad vi uträttar i FN-sammanhang.

Det första är att jag och regeringen söker en bred uppslutning också i Sveriges riksdag kring vår säkerhetsrådskandidatur. Annars tror jag att det kommer att bli svårt.

Vi fortsätter något som den tidigare regeringen annonserade, nämligen att vi skulle vara kandidat till en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Det har att göra med att det var 20 år sedan vi senast satt i säkerhetsrådet. Vi är en aktiv FN-vän. Vi är ett land som betraktas som en humanitär stormakt på många sätt. Vi är verkligen de som bidrar på alla möjliga sätt, inklusive med fredsbevarande trupp. Därför tycker vi att vi är redo och faktiskt förtjänar en plats och att vi har en uppgift att fylla på en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det finns mycket att säga om själva proceduren. Först och främst: Sedan årtionden tillbaka har de nordiska länderna, precis som Sofia Damm sa, en formaliserad rotationsordning. Nästa gång är det Norge som kandiderar, sedan är det Danmark och därefter Finland. Sverige är redan en nordisk kandidat, och de andra länderna frågar ständigt: Hur kan vi backa upp och stötta er? Vi drar också erfarenheter av mindre lyckade försök att kandidera av några av de nordiska länderna.

Dessutom beklagar vi att vi inom EU inte har kommit fram till - som den afrikanska unionen har gjort - en ordning där vi är överens om rotation på de här platserna, utan tyvärr konkurrerar vi mot i det här fallet två andra EU-länder. Det är vi de första att beklaga. Vi har verkligen aktivt drivit någon form av uppförandekod bland EU-länderna, men vi har inte lyckats få gehör för det. Vi har framfört detta och hoppas att det ska kunna bli så i framtiden. Det kanske blir sådana lärdomar av detta. När vi pratar kolleger emellan säger vi också att vi samarbetar så mycket i allt annat, så det är synd att vi ska behöva konkurrera med varandra. Men det är inte på det sättet vi kan lägga upp det, utan vi kan bara stå för vår egen kandidatur och öppet redovisa de frågor som vi vill driva.

Vad är det för dagordning vi har? Det saknas minsann inte utmaningar. Vi säger att det handlar om vårt engagemang inom utvecklingsfrågor, där vi har hög trovärdighet och en lång historia. Det handlar om klimat och jämställdhet. Det handlar om vikten av konfliktförebyggande och hur vi kopplar ihop säkerhet och utveckling, om klimatfrågan som ett säkerhetshot. Det handlar också om nedrustning, där vi redan har höjt den svenska profilen. Det handlar om fattigdomsbekämpning och att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.

Det är en mycket konkret dagordning som vi vill jobba med. Detta år är dessutom ett mycket viktigt år, där hela det globala, multilaterala samarbetet ställs på prov på många olika sätt och där vi måste hitta lösningar på globala problem.

Regeringen har ökat sitt engagemang för FN, och det pågår ett arbete med att prioritera ännu tydligare i de här frågorna för vår FN-politik. Den diskussionen vill jag föra med kammarens ledamöter, för det är trots allt det viktigaste. Vi behöver alla länders röster, för så går det ju till. Det är en omröstning bland alla medlemmar i generalförsamlingen, och därför söker vi också alla länders röst.

Herr ålderspresident! Precis som utrikesministern betonar i sitt interpellationssvar och även Olle Thorell i sitt anförande är stödet för säkerhetsrådskandidaturen brett här i riksdagen. Kristdemokraterna stöder den. Jag tycker dock att det är viktigt att frågor ställs om själva kampanjen. Utrikestjänstens resurser är ju inte oändliga.

Om satsningen på en plats i säkerhetsrådet blir ett alltför överordnat mål och om siktet på New York leder till ett tunnelseende måste vi diskutera klokskapen i detta. Något annat vore inte ansvarsfullt. Det var detta som var min poäng - inget annat trams i det.

Kristdemokraterna anser att behovet av ett starkt FN är stort. Det behövs ett världssamfund som kan ta ansvar, och just ansvar är något som säkerhetsrådet tyvärr inte visat prov på när det gäller exempelvis konflikten i Syrien eller när det gäller Ukraina. Gång på gång används vetot för att stoppa centrala insatser.

När Sverige nu ska övertyga land efter land att just vi förtjänar deras röster förutsätter jag ändå att det handlar om sakpolitiska argument, precis som utrikesministern just har redogjort för, men också att vi för en argumentation om varför vi behöver vara med och förändra FN och behöver mer handlingskraft.

Herr ålderspresident! Därför vill jag be utrikesministern utveckla lite mer vilka reformer vi vill se och hur vi för in dem i kampanjen.

Herr ålderspresident! Jag ska fatta mig kort, eftersom jag tycker att jag har sagt det som jag ville om att det ena inte behöver utesluta det andra. Bara för att man har fokus på och tycker att det är viktigt att driva på för att få en plats i FN:s säkerhetsråd, därför att det är en viktig arena för Sverige att kunna driva våra frågor och ha betydelse, betyder inte det att annat faller i glömska och att det strider mot våra intressen.

Man kan också skåda bjälken i det egna ögat om man tänker på att den förra regeringens agerande i fråga om detta inte direkt har underlättat. Man annonserade, som utrikesministern sa, att Sverige skulle kandidera. Det var ungefär det man gjorde. Man annonserade, och sedan var det inte mycket till kampanj.

Nu är den här kampanjen i full gång. Vi önskar utrikesministern och UD lycka till i detta, och vi här i riksdagen kommer att göra vad vi kan för att det ska gå vägen.

Herr ålderspresident! Jag uppskattar mycket att Sofia Damm säger att ni också står bakom kandidaturen till säkerhetsrådet. Självklart måste vi arbeta seriöst med det. Alltid när man tar ordet kampanj i sin mun får man associationer till både det ena och det andra som inte alltid kanske känns seriöst. Men vi ska jobba seriöst därför att vi ska jobba med de frågor på dagordningen som vi vill driva.

Jag kan nämna några av de frågor där vi kan vara en röst. Det handlar också om reformer av FN och FN:s sätt att arbeta. Vi vill ha ett mer öppet, transparent och effektivare säkerhetsråd. Vi vill jobba till exempel med frågan om sanktionspolitik. Där diskuteras för närvarande i olika sammanhang hur man kan utforma FN:s sanktionspolitik så att den blir mer träffsäker och effektivare. Vi vill jobba med fredsbyggande. Sverige är just nu ordförande i den fredsbyggande kommissionen. Det ger oss en god plattform och goda kontakter med många länder. Vi vill också vara aktiva när det gäller FN:s fredsbevarande insatser på olika håll i världen. Hur ska dessa mandat utformas, och hur ska hela den frågan drivas?

Vi vet av dyster erfarenhet vad som händer när ett eller ett par länder i säkerhetsrådet blockerar uppgörelser. Men vi vet också vad det kan betyda att det finns en viktig och stark röst i säkerhetsrådet som kan arbeta med andra, som inte har en dold agenda och som är van vid att vara brobyggare, som Sverige är i många fall.

Vi har absolut inget tunnelseende. Vi arbetar aktivt med vårt EU-engagemang, precis som vi gör med FN-engagemanget. Jag tror att vi ska hålla fokus på sakfrågorna. Våra kontakter sker, tack och lov, i olika internationella forum och sammanhang där det är naturligt att också lyssna på medlemsländer. Detta kommer inte alltid att kräva att vi lovar att vi ska gå in och ge till exempel ekonomiskt stöd till ett land, utan det kan lika ofta handla om att vi lyssnar ordentligt, samarbetar och kanske hittar gemensamma projekt. Det har vi stor nytta av också i vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi har alltså full fart och fullt fokus. Men det innebär inte att vi på något sätt underminerar våra insatser i EU-sammanhang, utan det upptar det mesta av min tid i alla fall, och där har vi regelbundna möten för att redovisa hur vi arbetar i alla frågor på EU:s agenda.

Herr ålderspresident! Jag tackar utrikesministern för svaren.

I slutet av min interpellation hade jag även med en fråga om vilka länder som vi bör söka stöd hos. Det var kanske en lite mer resonerande fråga, och jag hade inte tänkt mig att i bokstavsordning få reda på vilka länder det är. Vi ser till exempel den senaste tidens utveckling med först erkännandet av Palestina, vilket kanske skulle ha gett några naturliga röster. Men efter det som har hänt på senare tid ser det inte lika självklart ut.

Tidigare erfarenheter från denna typ av kampanjer visar, precis som utrikesministern nämnde, att det inte alltid är rent spel. Det är lite handel kring tjänster och annat.

Låt mig bara avslutningsvis betona att vi absolut är för en plats i säkerhetsrådet, men inte till vilket pris som helst.

Herr ålderspresident! Det är klart att det inte ska vara till vilket pris som helst, Sofia Damm. Vi har en budget för detta som inte är överdriven. Det är en ganska blygsam budget för vad vi kan göra.

I frågan om klimat anser vi att det är naturligt att samarbeta med små önationer. Detta har gett oss ett tillfälle att göra det och att få dessa kontakter på ett sätt som vi har lärt oss otroligt mycket av. De har också i hög grad uppskattat att vi lyssnar på dem. Det kanske kräver att vi är med på möten och att vi faktiskt visar att vi ser denna koppling mycket väl och att det berikar också vår politik på det området.

Jag kommer förstås att fortsätta att engagera mig i länderna i Mellanöstern och också i Arabförbundets medlemsländer fullt ut. Jag är övertygad om att vi kommer att ha ett antal av dessa länders stöd så småningom för vår kandidatur.

Vi måste vara seriösa och visa att vi är långsiktiga och tar detta på största allvar i samarbetet med alla dessa länder. Men mest viktigt för mig är att jag känner att jag har fullt stöd av riksdagen när det gäller kandidaturen och att vi kan driva detta gemensamt och ha en gemensam svensk hållning som innebär att vi förhoppningsvis efter 20 år återigen ska kunna ta plats i FN:s säkerhetsråd.

Överläggningen var härmed avslutad.