svensk försvarsindustris internationella konkurrenskraft

Fru talman! Jag får väl börja med att tacka för svaret. Det är ju positivt att statsrådet har hörsammat de fackliga organisationernas krav genom att åtmin- stone bjuda in till samtal. Däremot får vi genom in- terpallationssvaret inte veta så mycket mer än att regeringen menar att det kan finnas skäl att överväga ändringar men att sådana eventuellt kan kollidera med principen att den som får del av försäkringen också ska ha en viss etablering på arbetsmarknaden. Jag tror att att det finns mer utvecklade analyser och tankegångar än så hos regeringen, och förhopp- ningsvis får vi höra mera om dem under debatten. Det här är ju inte någon ny fråga. De fackliga organisatio- nerna har tidigare tagit upp den, och det har även vi i Vänsterpartiet gjort. Senast diskuterade kammaren detta i anslutning till ett utskottsbetänkande, varvid en majoritet återigen avslog vårt yrkande att detta åtmin- stone skulle ses över. Som det ser ut i dag finns det dels ett villkor sin reglerar möjligheterna att träda in som medlem i a- kassan, dels ett villkor att man ska ha arbetat in en rätt till inkomstrelaterad ersättning. Båda dessa vill- kor handlar om hur mycket man arbetar under en viss period. Som statsrådet påpekar i sitt svar är syftet att arbetstagaren ska arbeta sig fram till en rätt att vara försäkrad. Denna uppläggning svarar mycket väl mot den arbetslinje som vi har i svensk arbetsmarknads- politik och som innebär att skyldigheter och rättighe- ter ska bygga på aktivitet och inte på passivitet. Men problemet med dagens inträdesvillkor är att det inte är något mått på vare sig aktivitet eller an- svarstagande från arbetstagens sida. Det bygger inte heller på vilket arbetsutbud som man som individ står för. Den enskildes möjligheter att få tillträde till a- kassa är olika beroende på om den som det gäller är kvinna eller man, född i Sverige eller invandrad, lågutbildad eller högutbildad. Jag menar att de här inträdesvillkoren är förlega- de. Jag instämmer till fullo i LO:s, TCO:s och SACO:s uppfattning att de krav som ställs när man väl fått rätt att uppbära ersättning - det vill säga att man ska vara anmäld till arbetsförmedling, att man ska vara aktiv, stå till arbetsmarknadens förfogande och så vidare - är tillräckliga. Dessa regler är lika, och man har samma förutsättningar att uppfylla dem oavsett om man är kvinna eller man, invandrare eller infödd. Eftersom svaret är så kort vill jag följa upp med ytterligare en fråga: Håller arbetslivsministern med om att olika grupper på arbetsmarknaden har olika förutsättningar att upparbeta en rätt till a-kassa enligt de inträdesvillkor som i dag gäller?

Fru talman! Jag känner mycket väl till Vänster- partiets ståndpunkter i den här frågan. För ganska precis ett år sedan tillskrev två fackliga organisationer regeringen i det här ärendet. De fick då ett svar från regeringen där beskedet var att regeringen inte avsåg att ändra inträdesvillkoren. Nu kommer en ny framställning, denna gång från alla de tre huvudorganisationerna, och då tycker jag att det är rimligt att sammanträffa med de fackliga organisationerna för att få deras syn mera utvecklad. Därför är jag inte beredd att här göra något nytt ställ- ningstagande utan jag tycker att det är rimligt att det är de fackliga organisationerna som ska få regering- ens svar efter det att vi har samtalat. Jag är därmed inte beredd att problematisera denna fråga ytterligare, utan vill avvakta mitt sammanträffande med de fack- liga organisationerna. Det är ju de tre huvudorganisa- tioneras medlemsförbund som är bärare av arbetslös- hetskassorna, och de är därvidlag naturligtvis viktiga. Camilla Sköld Jansson! Jag inser att olika grupper har olika villkor på arbetsmarknaden och även har skiftande förmåga beroende på vilken kategori de tillhör. Förutsättningarna är olika för de grupper som Camilla Sköld Jansson räknar upp i sin interpellation. Detta ska emellertid vägas av mot nödvändigheten av att ha så enhetliga regler som möjligt i arbetslöshets- försäkringen och även av att upprätthålla det försäk- ringsmässiga inslaget i arbetslöshetsförsäkringen, det vill säga kravet på att man arbetar sig in i försäkring- en och därmed också så småningom kvalificerar sig för rätten till en inkomstrelaterad ersättning.

Fru talman! Det låter ju som om det går åt rätt håll om regeringen för ett år sedan bara avfärdade de fackliga organisationernas förslag men nu åtminstone sätter sig ned för samtal. Jag kan också hålla med om att de fackliga organisationerna är viktiga i det här arbetet, men det är riksdagen som fattar lagstiftnings- besluten och som har det sammanhållna ansvaret för politiken över huvud taget när det gäller jämställdhet och integration, som det här faktiskt handlar om. Jag noterar att Hans Karlsson instämmer i upp- fattningen att man har olika förutsättningar och att reglerna ger olika grupper på arbetsmarknaden skif- tande förutsättningar att få rätt till a-kasseersättning. När det gäller försäkringsmässigheten vill jag säga att man inte kan ha ett system som ger olika förutsätt- ningar för de enskilda oavsett om de satsar till hundra procent för att få ett arbete, en anställning och en trygghet på arbetsmarknaden. Det är inte acceptabelt att enbart det faktum att den som det gäller är kvinna kan ge sämre förutsättningar än de som gäller för en man. Det handlar här också om att tydliggöra problem. Gör man ingenting åt dem blir de inte synliga. De människor som inte kvalificerar sig finns inte med i statistiken. De hanteras inte i a-kassorna, de möts inte av arbetsförmedlare och så vidare. Jag menar att trycket från samhället att faktiskt göra något åt inte minst de otrygga visstidsanställningarna därmed blir mindre. Man lämnar de här individerna därhän och får en ökad tudelning på arbetsmarknaden. Jag välkomnar återigen diskussionerna med de fackliga organisationerna, men jag menar att bara det faktum att det här problemet ligger på bordet på det sätt som nu är fallet talar för att det minsta som man kan kräva av regeringen är att den via en utredning eller på annat sätt ska belysa hur reglerna slår för olika grupper. Man bör då precisera vilka som gynnas och vilka som missgynnas liksom hur de här reglerna kan förändras. Kravet på enkelhet kan ligge i linje med det som de fackliga organisationerna faktiskt föreslår. Att ta bort de nuvarande villkoren för inträde är en enkel och rättvis åtgärd som inte är diskriminerande. I nästa steg, när arbetstagaren väl har kommit in och ska kunna uppbära en inkomstrelaterad ersättning, har vi ett bra system för uppföljning och ställande av krav. Det är inte så att skyldigheterna för den enskilde minskar. Inte heller bör arbetslöshetsersättningens karaktär av försäkring förändras i och med detta. De krav som ställs för att ersättning ska kunna betalas ut ligger fast och ska följas upp.

Herr talman! Det är inte riktigt så enkelt, Camilla Sköld Jansson, som att ändra bara lite grann på en komponent när det gäller villkoren i a-kassan. Jag är därför lite ödmjuk inför den här frågan. Jag är oerhört angelägen om att upprätthålla en robust arbetslöshets- försäkring som administreras av de fackliga organi- sationerna, såsom nu sker på ett bra sätt. Den regel som vi nu diskuterar kan kanske verka lite obegriplig för dem som inte är alldeles insatta, men det handlar om att de fackliga organisationerna vill ta bort den regel som säger att man ska ha jobbat i genomsnitt 17 timmar under fyra veckor av fem veckor som man räknar. De 17 timmarna korrespon- derar sedan med arbetsvillkoret i försäkringen, och det gör att om man ändrar på det ena stället så får det konsekvenser på det andra stället. De 17 timmarna syftar också till att vara en tröskel på så sätt att man inte ska förledas att tro att man automatiskt får en inkomstrelaterad ersättning bara för att man uppfyller inträdesvillkoret, om det skulle vara lägre än 17 tim- mar till exempel. Det sitter ihop. Därför behöver man tänka igenom hela komplexet, och jag avser att dis- kutera med de fackliga organisationerna hur de ser på helheten innan jag och regeringen tar ställning till att ge de fackliga organisationerna ett svar.

Herr talman! Alla vill vi ha en robust försäkring som är enkel, tydlig och rättvis. Men återigen: Pro- blemet i dag är att de här reglerna gör att tröskeln för inträdet blir olika hög. För vissa grupper är tröskeln så hög att det går år ut och år in utan att man kan kravla sig över den därför att arbetsgivarna diskrimi- nerar vissa grupper på arbetsmarknaden och inte ger dem tillträde till fasta anställningar. Jag har full respekt för att man behöver tänka ige- nom det här noga. Jag har också full respekt för vik- ten av att inte hasta sig fram till någonting som gör att man skulle rubba försäkringens grundstomme så att säga, hävdande av arbetslinje och försäkringsmässig kvalitet och så vidare. Vi får väl se de här samtalen med de fackliga or- ganisationerna som ett första steg, och sedan tycker jag att vi i riksdagen har rätt att förvänta oss någon form av respons eller vad man ska säga från regering- ens sida, till exempel funderingar om och närmare preciseringar av hur reglerna ser ut och lite tankar om hur man skulle kunna gå vidare med detta. Det här är ett problem som måste åtgärdas. I vanliga fall är det ganska komplext när det handlar om diskriminering. Här har vi ett tydligt exempel där vi ser att vi har regler som i och för sig har ett syfte men som resulte- rar så tydligt i att vissa grupper diskrimineras. Det ska vi självfallet göra någonting åt, och det förstår jag att vi är överens om.

Herr talman! Yvonne Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att upprätthålla specialistkompetensen i grundbemanningen vid våra universitetssjukhus. Det är självklart viktigt att människor som är sju- ka och som är i behov av hälso- och sjukvård känner att de är trygga och att de kan lita på att de ska få god vård och behandling. Jag vill dock poängtera att det i första hand är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att personalen har den kompetens som krävs för att kunna erbjuda vård av god kvalitet. När det gäller tillgången till specialistläkare så är det landstingen som ska se till att det finns möjligheter till anställning för läkares specialiseringstjänstgöring i en omfattning som motsvarar det planerade framtida behovet av läkare med specialistkompetens. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utgöra ett nationellt planeringsstöd och fortlöpande ta fram underlag för bedömningen av hälso- och sjukvårdens behov av läkare och sjuksköterskor. Det huvudsakliga syftet med det nationella planeringsstödet är att stödja huvudmännen i deras personalplanering och därmed verka för en god personalanvändning. Den medicinska, samhällsekonomiska och demo- grafiska utvecklingen fortsätter att ställa hälso- och sjukvården inför nya och skärpta krav men öppnar samtidigt också för nya möjligheter. Regeringen har därför tidigare tagit en rad initiativ för att stärka det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. I samarbete med huvudmännen har ett antal åtgärder vidtagits för att råda bot på konkreta brister och för att hälso- och sjukvården ska stå väl rustad att möta framtidens krav och ta till vara dess möjligheter. De tidigare initiati- ven har skett med utgångspunkt i en helhetssyn och har haft till syfte att förbättra hela hälso- och sjukvår- dens funktionssätt och resultat. De konkreta åtgärder- na har hittills främst varit riktade mot systemets bas, det vill säga primärvården och den grundläggande sjukhusvården. Som ett komplement till dessa sats- ningar kvarstår dock ett behov av att närmare analy- sera förutsättningar, utmaningar samt framgångsfak- torer för att utveckla den högspecialiserade vården och den kliniska forskningen. Målet är att den svens- ka hälso- och sjukvården även fortsättningsvis ska tillhandahålla högspecialiserad vård och kunskapsut- veckling i världsklass. Regeringen fattade därför i maj förra året beslut om att inrätta ett projekt med uppgift att göra en över- syn av den högspecialiserade vården. Syftet med översynen är att komma till rätta med vissa problem samt att skapa förutsättningar för en god utveckling och effektiv resursanvändning. Projektet om den högspecialiserade vården sam- råder också med den nyligen inrättade Ansvarskom- mittén. En del av Ansvarskommitténs uppdrag är just att se över hur väl landstingen klarar sina välfärdsåta- ganden utifrån demografiska, samhällsekonomiska och teknologiska förändringar. Strukturen för de medicinska specialiteterna har varit föremål för en översyn, och Socialstyrelsens rapport med förslag till ändringar har föranlett viss oro och många synpunkter. Yvonne Andersson näm- ner bland annat att patientorganisationer runtom i landet värnar om sina specialiteter och samlar in namn till protestlistor. Socialstyrelsens förslag är nu ute på remiss till och med den 15 juni. Därigenom ges alla som berörs av förslaget goda möjligheter att lämna synpunkter. Jag har mot denna bakgrund inte för avsikt att fö- rekomma pågående utredningar och remissbehandling genom att i nuläget vidta några åtgärder.

Herr talman! Tack för det utförliga svar som jag fick. Människor känner sig otrygga och rädda för att de inte ska få vård när de blir sjuka. Den ängslan visade sig när Socialstyrelsen kom med den här rapporten. Då blev det väldigt tydligt. Man är ängslig för ned- dragningar inom sjukvården, för det drabbar den enskilde. Nu är ju inte alls alla ängsliga - inte de som är friska, de som på något vis arbetar och fungerar som om det aldrig skulle hända någonting med just deras kroppar och som om det aldrig skulle kunna hända att de skulle brytas ned av en allvarlig eller dödlig sjuk- dom. Det är nämligen de med livshotande sjukdomar som har det svårast i de här lägena. Det är de som blir jätteoroliga när kompetensen inte finns kvar ens på de stora universitetssjukhusen. På de stora universitetssjukhusen har under de se- naste åren kvaliteten dränerats. Grundbemanningen av specialister tas bort helt eller delvis. Det här är en utveckling som vi inte vill se. Just i Linköping, som jag kommer ifrån, har star- ka röster gjort sig hörda gällande den specialistgrupp som arbetar inom gynekologisk cancer. Där har pati- entorganisationen Gyncancer Anni vädjat att specia- listen ska få behållas. Andra patientorganisationer över landet värnar sina specialiteter genom namnin- samlingar och protestlistor. Det är mot bakgrund av det här som vi ska se den interpellation som jag har skrivit till ministern. Vad finns det bakom namninsamlingarna från patientor- ganisationerna? Vad finns det över huvud taget bak- om detta oerhört starka engagemang i patientorgani- sationer? Jo, en oro. Och vi får inte blunda för att den svenska sjukvården i flera avseenden håller på att halka efter rejält i förhållande till många andra länder. Ett av problemen här är att den sjukvård som vi vill att alla ska ha möjlighet att få nu inte fås av någon. I många andra länder kan man åtminstone tillskansa sig och få den, och den upplevs som möjlig och tillgäng- lig. I det svar som ministern ger ser jag att det finns några problem som inte berörs. Ett av de stora pro- blemen är ju faktiskt utbildningsplatser för specialis- ter. Ministern nämner i svaret att man tar fram under- lag som ska hjälpa landstingen att klara anställning- arna och visar vilket behov som finns. Men det räcker inte. Underlaget måste beaktas så att det finns specia- lister att tillgå. Redan för fem år sedan skrev jag själv en interpellation just om den svårigheten att man inte har utbildningsplatser inom högskolan så att vi får specialister till en vård för de äldre och de behov som finns. Hur har ministern funderat på de frågorna?