Svensk filmindustri

Fru talman! Jonas Andersson har frågat mig vilket ansvar regeringen med sin filmpolitik har för det som nu beskrivs som ett krisläge för svensk filmindustri samt om regeringen kommer att förändra inriktningen på sin filmpolitik för att bidra till att Sverige kan komma ur detta krisläge.

Den kris som interpellanten och Sveriges Biografägareförbund hänvisar till gäller svensk film som visas på biograf. Självklart är det inte positivt att besöken på svensk film på biograf har minskat. Det finns anledning att ta denna utveckling på allvar. Däremot är det inte självklart att färre biografbesök på svensk film innebär en generell kris på alla områden för svensk film. Svenska filmer och dramaserier, upphovspersoner och skådespelare vinner priser och lockar publik internationellt. Det saknas inte nya talanger eller nyskapande innehåll.

Förklaringarna till att svensk film går sämre på biograf är inte enkla, och ansvaret för att vända utvecklingen ligger inte på en enskild aktör. Ingen kan helt och hållet förutsäga vilka filmer som kommer att gå bra eller inte på biograf, inte heller biografägarna själva. Både i Sverige och i andra länder pågår det förändringar på filmområdet som utmanar det vi är vana vid och som kräver diskussion och analys. Biografägarnas utbud av utländskt producerade filmer har ökat mycket under de senaste åren, så konkurrensen har hårdnat samtidigt som biografen tävlar med de nya visningsfönstrens enorma utbud. Hur tittarsiffrorna för svensk film ser ut på de nya visningsfönstren har vi inte tillräcklig kunskap om för att kunna dra några säkra slutsatser.

Den övergripande inriktningen för filmpolitiken är de filmpolitiska mål som riksdagen antog 2016. Målen motsvarar till stor del de mål som tidigare fanns för de filmavtal som staten och ett flertal branschaktörer ingick. Som jag ser det finns det därför en stor uppslutning och en stabil grund för filmpolitikens inriktning.

Regeringens ansvar är att sätta de ekonomiska och organisatoriska ramarna samt att skapa så goda förutsättningar som möjligt för svensk film. Exempelvis behövs bättre statistik för svensk film på biograf och andra plattformar. Därför har regeringen i budgetpropositionen för 2020 aviserat att film ska bli ett officiellt statistikområde och att Myndigheten för kulturanalys ska bli ansvarig myndighet. På de branschdagar för film som nyss avslutats i Göteborg under filmfestivalen var alla aktörer ense om att det är ett gemensamt ansvar att dela erfarenheter och analyser med varandra för att tillsammans stärka svensk film. Det är en ambition som jag välkomnar.

Statskontoret har på regeringens uppdrag analyserat genomförandet av filmpolitiken, och rapporten från i maj 2019 visade bland annat positiva effekter av att alla delar av Filminstitutets verksamhet nu bedrivs utifrån samma riksdagsbundna mål och samma finansieringsmodell. Samtidigt har den nya filmpolitiken inneburit en stor omställning, och det finns gott om utmaningar att hantera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen följer löpande upp utvecklingen på filmområdet och överväger på vilket sätt olika filmpolitiska frågor kan utvärderas.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på interpellationen!

Jag hävdar att svensk film genomgår en kris, i varje fall vad rör de kommersiella framgångarna och mottagandet hos svenska folket på biograferna.

Statistiken från Sveriges Biografägareförbund talar ett tydligt språk. Besöken till svenska filmer på biograferna minskade med 31 procent från 2018 till 2019 medan biobesöken totalt sett minskade med bara 3 procent. Trenden är illavarslande även över längre tid med en halvering av andelen besök till svenska filmer från 2014 till 2019. Förra året hamnade inte ens en enda svensk film på tio i topp av dem som drog flest biobesökare.

Det finns inte en enskild och enkel förklaring till att det går så pass dåligt för svensk film på biograferna. Där håller jag med Amanda Lind. Framgång på biograferna är såklart inte det enda måttet som visar på framgång i filmpolitiken. Även framgång i andra visningsfönster, till exempel streamingtjänster som vi har varit inne på, är av betydelse, och jag välkomnar regeringens initiativ till förbättrad statistik på filmområdet.

Oavsett detta är framgång på biograferna ett viktigt och relevant mått, i varje fall om man har en syn på svensk film som något som ska nå och engagera många. Svensk filmpolitik har stor betydelse för utvecklingen på området, så det finns tveklöst anledning att rannsaka den politik som förs. Jag vill hävda att det politiska stödet för regeringens filmpolitik är svagt, inte starkt som det lät i svaret från Amanda Lind. När regeringen lade fram sin filmproposition för ett antal år sedan underkändes politiken på en rad punkter. Hela sju tillkännagivanden riktades från riksdagen. Det är sanningen; riksdagen ville se en helt annan inriktning.

Kritiken har inte upphört med tiden. Regeringen kritiseras för hur filmbranschen har exkluderats från mycket i den helförstatligade filmpolitiken via de branschråd som man menar inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Regeringen kritiseras för att man inte tar tag i frågan om produktionsincitament, vilket gör att Sverige missgynnas i den internationella konkurrensen och förlorar såväl kulturellt som ekonomiskt.

Sist men inte minst: Regeringen kritiseras även för identitetspolitik och en styrning åt vänster när det gäller hur stöd delas ut via Svenska Filminstitutet.

Jag skulle vilja uppehålla mig just vid frågan om identitetspolitiken. Det är en kritik som har intensifierats i debatten mot bakgrund av den allvarliga statistiken från biograferna. Att döma av hur Biografägareförbundet ser på saken finns problem med att Filminstitutet satsar på det sätt man gör på mångfald. I en debattartikel i DN från december 2019 skriver Peter Fornstam, ordförande i Sveriges Biografägareförbund följande: "Men om fokus bara ligger på mångfald, och man exkluderar erfarenhet och kunskap, blir urvalet för enögt. Då sjunker kvaliteten på filmerna, vilket vi tror är en delförklaring till dagens situation."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle vilja fråga minister Amanda Lind om hon tror att det ligger något i kritiken om mångfald som framförs från Sveriges Biografägareförbund apropå krisen för svensk film på biograferna.

Fru talman! Tack, Jonas Andersson, för interpellationsdebatten i en väldigt aktuell politisk fråga om svensk film!

Som jag sa i mitt svar är det självklart inte bra att besöken på svensk film på bio har minskat. Jag tycker ändå att det finns anledning att nyansera bilden av att svensk film generellt skulle befinna sig i kris. Det var jag också inne på. Svensk film belönas runt om i världen. Vi har svensk film som når ut väldigt brett, både på bio och via andra visningsfönster. Om man tittar på statistiken för de senaste tio åren kan man se att det totala antalet biobesök har hållit sig stabilt - medel över tio år är 16,7 miljoner besök per år. Vi vet att utbudet av utländsk film som har biografpremiär har ökat kraftigt. Vi vet att det kan påverka tendensen också för svensk film på bio.

Med det sagt vore det såklart önskvärt att fler tog del av svensk film även på bio. Jag tror att det uppdrag som vi nu har gett, att Myndigheten för kulturanalys är ansvarig statistikmyndighet, kan ge oss en bredare bild av hur den svenska publiken tar del av svensk film. Det är ett underlag för den fortsatta diskussionen om hur vi kan stärka svensk film framöver.

Jonas Andersson citerar ur en debattartikel. Jag har själv inte läst den. Han uttrycker det som att fokus ligger enbart på mångfald, inte på kvalitet. Det ska vara ett uttalande från Sveriges Biografägareförbund. Det påståendet är fullständigt felaktigt, och jag hoppas att Jonas Andersson inte baserar sin politik enbart på åsikter från en aktör som framförs i en debattartikel.

Vi har en vision för svensk filmpolitik som lyder så här: "Svensk film ska ha hög kvalitet och uppvisa sådan bredd och mångfald av berättelser att den angår alla. Svensk film ska vara ett självklart och tillgängligt val för publiken i hela landet och attraktiv internationellt."

Vi har också ett antal målsättningar som riksdagen har antagit och som jag bedömer att det finns bred uppslutning bakom. De liknar i stora delar de mål som fanns under den tid då vi hade filmavtal. Ett av de målen är detta: "Jämställdhet och mångfald präglar filmområdet."

Vi har den typen av ambitioner för svensk kulturpolitik - jämställdhet och jämlikhet, som också är grundstenar i vår demokrati, och att alla oavsett bakgrund och kön ska känna att filmbranschen är något för dem och inspireras att ta plats på vita duken eller för den delen bakom kameran. Att det är generella målsättningar ser jag som tämligen okontroversiellt och dessutom i linje med de tidigare målsättningar som filmavtalen hade.

Detta ska dock inte prägla besluten om enskilda projekt. Det vet Jonas Andersson, hoppas jag. Där ska armlängds avstånd råda. Där ska kvalitet och kompetens styra. Exakt hur stöden fördelas är upp till Filminstitutet. Men det finns absolut ingen koppling däremellan.

Hur begrepp som kvalitet ska tolkas och vad kvalitet är, det är inte upp till filmpolitiken eller regeringen att avgöra. Filminstitutet och branschen för en levande diskussion om detta, och så bör det vara.

Jag vill ställa en motfråga till Jonas Andersson. I er budgetmotion aviserade ni att ni vill dra ned filmstödet med 100 miljoner kronor. Det är ungefär 20 procent av det totala stödet till filmen som den statliga filmpolitiken ger. Min fråga till Jonas Andersson är på vilket sätt det främjar svensk films utveckling framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverigedemokraterna vill se ett nytt och moderniserat filmavtal. Det framgår tydligt av våra riksdagsmotioner. Våra beräkningar förhåller sig till de kostnader för filmavtalet som fanns innan den helförstatligade politiken infördes. Exempelvis låg filmstödet i regeringens budget för 2016 på 335 miljoner kronor.

För att gå in på den andra delen som Amanda Lind tar upp kan jag garantera henne att det jag säger är väl förankrat i Sverigedemokraternas politik. Men givetvis tycker jag att det är intressant om andra, viktiga aktörer på området landar i den typ av slutsatser som jag lyfter fram.

Det är mycket riktigt så som Amanda Lind säger att ett av regeringens filmpolitiska mål är att jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet. Jag tycker att det låter ganska harmlöst när man bara hör det på det sättet. Men av detta följer ju en styrning och en politisk inriktning i övrigt från regeringens sida som har lett till att svensk filmpolitik har detaljstyrts mycket åt vänster.

Till exempel ser Filminstitutet mångfald som en kvalitativ aspekt redan vid stödgivningen. För att få stöd till filmprojekt från Filminstitutet krävs i praktiken "rätt" uppsättning kön och hudfärg på personerna som medverkar i produktionen. Filmkonsulenterna hos institutet ska i praktiken säkerställa att "rätt" värderingar framträder i de projekt som får stöd.

Filminstitutet har ju mål om att man ska ha hälften kvinnor och hälften män framför och bakom kameran. Anna Serner, som är vd för Svenska Filminstitutet, har för ett par år sedan till och med hotat med att dra in allt stöd till manliga filmskapare. Söker man stöd granskas ens filmprojekt därefter. Det gäller helt enkelt att anpassa sig till de vänsterpolitiska idéerna om man vill ha något stöd.

När Filminstitutet gör bedömningar om jämställdhet räknar man dock bort de personer som identifierar sig som något annat än man eller kvinna. Det gör att målen om könsfördelning blir något röriga och godtyckliga, minst sagt.

Som om detta inte vore nog har institutet till och med verkat för att införa obligatoriska politiserade utbildningar i normkritik för alla som vill erhålla filmstöd. Efter hård kritik ändrade man sig dock till att dessa utbildningar bara ska erbjudas i stället för att vara tvingande. Det är ju knappast en miljö som lägger en bra grund för konstnärlig frihet och kreativitet. Tvärtom är det en hämmande miljö som likriktar åt vänster. Detta är illa nog i sig, men som Sveriges Biografägareförbund framhållit kan det också försämra svenska filmers chans att leverera på biograferna.

Detta sker med regeringens goda minne. Det är det som är så viktigt att komma ihåg. Det är faktiskt ni som är ansvariga, Amanda Lind.

Med anledning av det vill jag fråga: Varför ska Sverige ha en politiserad detaljkontroll av filmpolitiken på det sätt som jag har lyft fram här med filmkonsulenter som ska agera politiska kommissarier, hota med att dra in stöd till personer som har "fel" kön och så vidare? Ser inte ministern att den typen av miljö hämmar konstnärlig frihet och kreativitet, som annars skulle kunna ge svensk film ett lyft på biograferna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Först måste jag säga att jag tycker att det är häpnadsväckande att Jonas Andersson pratar om jämställdhet som en vänsterfråga.

Att det ska finnas en ingång för dig vem du än är, att du oavsett kön och bakgrund ska känna att filmen kan vara något för dig, den strävan har vi haft under många mandatperioder - även under tiden då vi hade filmavtal, vilket jag förstår är något som Jonas Andersson tycker att vi ska återgå till. Det ser jag som helt okontroversiellt och som en positiv strävan i ett samhälle där din bakgrund inte ska spela någon roll för dina möjligheter att ta plats både framför och bakom kameran.

Med det sagt vill jag vara tydlig där: Det ska inte styra det konstnärliga innehållet. Kompetens och kvalitet ska vara i centrum.

Det är Filminstitutet som, helt i linje med principen om armlängds avstånd mellan politik och institutioner, fattar beslut om vilka filmer som får stöd. Filminstitutet ska dessutom utse råd med sakkunniga som ska bistå i utformningen av de filmpolitiska stöden. Det är en fråga som Filminstitutet självklart måste jobba med i löpande och nära dialog med branschen, vilket man också gör.

Jonas Andersson tar upp frågan om branschråden, som inte har fungerat så bra. Det är sant att branschråden var ett av de områden där Statskontoret pekade på att det fanns utmaningar. De hade inte utformats och landat helt optimalt. Nu vet jag att Filminstitutet har skruvat på detta. Det är också något som vi har fört dialog om under året, och både jag och de representanter från branschen som jag pratat med har förhoppningar om att branschråden ska funka bättre framöver.

Vi måste komma ihåg att när den nya filmpolitiken formulerades var syftet att få till dels en stabil finansiering och dels goda samverkansformer för filmen framåt. De gamla filmavtalen ansågs ha spelat ut sin roll och inte fungera på ett optimalt sätt.

Den nya politiken togs fram efter en lång fas av dialoger och utredningar och har nu varit i kraft under ett antal år. Den filmpolitiska visionen är bred såtillvida att man sätter kvaliteten i centrum men också vill att den svenska film som produceras ska ha förutsättningar att nå alla, oavsett vem man är och var man bor i Sverige - bredd och spets.

Målen liknar i hög grad de mål som fanns under filmavtalets tid. Vi har säkrat ett armlängds avstånd mellan politiken och utförandet eftersom Filminstitutet agerar självständigt vad gäller stödgivningen och dessutom i de råd man tillsätter har olika aktörer med sig i besluten om stöd.

Omställningen av filmpolitiken var ett stort steg, och precis som alla reformer har den fört med sig både framgångar och bakslag. Den behöver tid att landa, och nu när den är en statlig politik, som andra delar av kulturpolitiken, behöver vi löpande utvärdera detta. Den åsikten delar vi helt.

Men att i sitt budgetförslag för 2020 ta bort 100 miljoner till filmen och tro att det ska gå att utforma ett nytt filmavtal utifrån ingenting köper jag inte. Detta skulle innebära en slakt av filmanslagen. Det är klart att det skulle innebära en förändring och en försämring av svensk films förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, Amanda Lind, för svaret! Jag välkomnar såklart en förbättring gällande branschråden. Vad gäller hur vi ser på filmstödet och de nivåer vi ligger på, exempelvis i år, är de ändå högre än 2016 i regeringens budget. Den kritiken förstår jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig.

I anslutning till frågan om hur dagens politiserade detaljstyrning i filmpolitiken påverkar svensk films framgång på biograferna vill jag lyfta frågan ur ett lite bredare perspektiv. Amanda Lind och andra regeringsföreträdare har återkommande gett sig på Sverigedemokraterna med anklagelser om att vi skulle vilja begränsa konstnärlig frihet, komma med politiska diktat i kulturen och så vidare. Amanda Lind har till och med kallat Sölvesborg för ett skräckexempel med hänvisning till kulturpolitiken.

I själva verket är Sölvesborg naturligtvis en mycket mer välmående kommun än många av de dystopier som Miljöpartiet har varit med och skapat, där det sprängs och skjuts var och varannan dag samtidigt som bidragen skjuter i höjden. Det är regeringens kulturpolitik som är ett skräckexempel. Man kastar jättestenar i glashus när man angriper Sverigedemokraterna på detta sätt.

Se bara hur det har gått med den helförstatligade filmpolitiken! De kommersiella framgångarna och framgångarna hos svenska folket uteblir på biograferna. I stället hårdsatsar man på vänstervridna idéer om jämställdhet och mångfald. Budskapet från regeringen är att det är viktigt att hålla sig inom åsiktskorridoren om man vill ha några bidrag och komma sig fram i Filmsverige.

Med anledning av detta vill jag fråga: Kan det vara så att regeringen och Amanda Lind ger sig på sverigedemokratisk kulturpolitik och Sölvesborg för att rikta fokus bort från den politiska detaljstyrning som sker på kulturpolitiska områden som man själv är ansvarig för?

Fru talman! Jonas Andersson försöker, genom att utgå från statistiken över biografbesök gällande svenska filmer under ett år, utmåla det som att hela den svenska filmen och den svenska filmpolitiken är i kris. Detta är svagt.

Att hänvisa till de övergripande kulturpolitiska målsättningar som är helt gängse - att på ett övergripande plan jobba för jämställdhet och mångfald, naturligtvis utan att styra innehållet - är häpnadsväckande.

Vi vet att vi lade om filmpolitiken. Det krävdes ett stort arbete, och nu har vi säkrat stabila förutsättningar och stabil finansiering - en finansiering som Sverigedemokraterna vill rasera.

Man har högt tonläge i debatten. Man talar om produktionsrabatter, som såklart vore bra; det är inte bra för Sverige att vi inte har detta. Fanns produktionsrabatten med i Sverigedemokraternas budgetförslag för 2020? Svar nej. Stenarna i glashusen är många från Sverigedemokraternas sida.

Sölvesborg nämns som exempel. Där pekar man ut en särskild genre på konstområdet: utmanande samtidskonst eller menskonst, som den sverigedemokratiska kulturnämndsordföranden raljerande och svepande kritiserar och inte vill ha i det offentliga rummet i Sölvesborg. Det är som att vi inom filmpolitiken skulle peka ut en viss genre och säga: Detta ska inte få stöd. Så gör vi inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är Filminstitutet som avgör vilka projekt som får stöd. En bred dialog mellan olika aktörer i branschen är självklar för att den svenska filmen ska kunna utvecklas starkt framåt. Jag och regeringen kommer att ta vårt ansvar. Vi ska fortsätta föra dialog med branschen och fortsätta att kontinuerligt utvärdera den svenska filmpolitiken. Men att, som Jonas Andersson vill, slakta anslagen till svensk film, är inte en hållbar lösning framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.