Svängdörrsproblematiken

Herr talman! Stig Henriksson har frågat mig om jag ser några problem med övergångar mellan offentlig och privat verksamhet i allmänhet och inom den militära sektorn i synnerhet. Stig Henriksson har vidare frågat mig om jag anser att det finns skäl för att införa någon form av karens och om jag kommer att på något sätt verka för lagstiftning eller uppförandekoder i den riktningen.

Jag vill inledningsvis framhålla att det finns många fördelar med övergångar mellan offentlig och privat verksamhet, såväl för den enskilde som för det allmänna. Samtidigt kan det leda till en risk för intressekonflikter av olika slag, till exempel när politiker och tjänstemän inom den offentliga sektorn väljer att efter avslutat uppdrag eller avslutad anställning börja arbeta inom företag eller intresseorganisationer som bedriver verksamhet på de områden där politikern eller tjänstemannen tidigare varit verksam.

Det här gäller inte minst på försvarsområdet. Som regeringen också anfört i inriktningspropositionen bör behovet av och möjligheterna till att införa ett karenssystem för personal som lämnar statsförvaltningen till förmån för säkerhets- och försvarsindustrin ses över.

Frågor om behovet av och möjligheterna till att införa karenssystem är dock inte begränsade till försvarsområdet. Det rör sig om komplexa principiella och rättsliga frågor som kräver en grundlig behandling.

Regeringen har den 23 mars 2016 beslutat att ge en utredning i uppdrag att se över behovet av förändringar vad gäller förutsättningarna för statsråd och statssekreterare att under en viss tid efter det att de har lämnat sitt uppdrag respektive sin anställning ingå avtal om respektive åta sig vissa typer av anställningar och uppdrag. Om utredningen bedömer att det finns behov av förändringar ska den lämna nödvändiga författningsförslag eller förslag till andra åtgärder. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2016.

Regeringen kommer att återkomma till frågan efter det att utredningen har redovisat sina resultat.

Herr talman! Tack för svaret! Jag tycker att det är bra och nyanserat på flera punkter, dock kanske med någon brist som jag återkommer till.

Jag har ställt denna interpellation med anledning av det man brukar kalla svängdörrsproblematik, direkt föranlett av att den förre ÖB:n Sverker Göransson började arbeta för försvarskoncernen Saab den 1 april. Det blev klart bara några månader efter det att han den 30 september avslutade och muckade från sin långa karriär inom Försvarsmakten. Under hans tid som ÖB har Försvarsmakten förstås haft flera stora materielprojekt där Saab stått som utvecklare och tillverkare, i tätt samarbete.

Under många år har detta diskuterats och även uppmärksammats i en ESO-rapport utan att några åtgärder har vidtagits i Sverige. Som sagt har flertalet OECD-länder däremot genom lagstiftning eller uppförandekoder infört restriktioner på detta område.

Som jag påpekade i interpellationen är olika sektorer drabbade i varierande grad. Jag har sett det som särskilt viktigt att börja just med försvarsområdet. Som jag ser det finns tre skäl till detta.

Det första är att mycket av naturliga skäl är omgärdat av sekretess i denna sektor.

Det andra skälet handlar om det som Dwight D. Eisenhower lanserade: det militärindustriella komplexet. Det finns så många kopplingar mellan industri, militär, stat, gemensamma projekt och så vidare att gränsdragningen inte är lika tydlig som inom många andra verksamheter.

Det tredje är väl bekant, nämligen att oerhört många vapenaffärer så småningom blir föremål för utredningar och ibland domar om mutor och bestickning. Det motköpssystem som finns är en företeelse som ofta leder till en del tvivelaktiga affärer där staten ofta är en aktör i både marknadsföring och avtalsskrivande och är inblandad på många olika sätt. Detta gör det särskilt viktigt här.

Nu har försvarsministern i sitt svar påpekat att regeringen påpassligt nog den 23 mars har beslutat tillsätta en utredning för att se över behovet av förändringar på det här området. Min väl kända blygsamhet gör att jag naturligtvis inte antar att det har något samband med interpellationen. Men man frestas ändå att citera det som tidigare kollegor, riksdagsledamöter, redan 1686 kunde läsa på en del milstenar när de var på väg till en riksdag vars makt alltmer hade kringskurits av enväldet. Det lär ha stått:

"Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, reser icke så fort!"

Problemet med utredningen är att ÖB:s snabba byte av sida inte träffas av utredningen, liksom att en del uppmärksammade tuvhopp fram och tillbaka mellan offentlig sektor och privat inte tas upp i utredningen.

De frågor som jag fortfarande har till ministern är: Ser Peter Hultqvist inga som helst problem till exempel med ÖB:s snabba karriärbyte? Varför är det inte ett bredare anslag i utredningen?

Herr talman! Jag tänker inte göra några kommentarer kring enskilda personer, hur de har hanterat sin situation och vilka uppdrag de har.

Detta har diskuterats både i Försvarsberedningen och i samband med inriktningsbeslutet för Försvarsmakten förra året. Jag har också i en tidigare interpellationsdebatt sagt att jag inom departementet har initierat en översyn när det gäller de här frågorna. I interpellationsdebatten sa jag också att det kan tänkas att man måste angripa just den här frågan i ett bredare perspektiv, och det är det regeringen slutligen har bestämt sig för.

Utredningen omfattar inledningsvis statsråd och statssekreterare. Vi får väl se vad utredningsresultatet blir. Det är viktigt att det blir bra, med hållbara regelverk som också står sig i konfrontationen med verkligheten. Det handlar ju inte om att vi i förlängningen ska förbjuda den här typen av möjligheter att efter ett uppdrag som statsråd, statssekreterare eller chef inom den statliga förvaltningen kunna jobba inom den privata sektorn, för då rubbar vi den grundlagsenliga rätten till yrkesfrihet. Det är inte det som allt detta syftar till, utan det syftar till någon sorts rimlighet och balans.

Eftersom detta har ett bredare anslag och en bredare effekt har vi från regeringens sida valt att gå fram på ett brett fält. När utredningen presenterar sitt resultat får vi väl återkomma när det gäller konkreta åtgärder.

Jag menar att den debatt som har rört sig kring Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet och inom försvarssektorn har varit en del i den samlade påverkan för att vi har kommit till detta beslut. Jag kan notera att regeringen har fattat det här beslutet och är beredd att titta på frågorna, vilket den förra regeringen inte gjorde.

Det är klart att det finns många saker som man kan fundera på när det gäller de här bitarna. Även om det finns en tystnadsplikt utesluter den inte behov av ytterligare reglering. Det finns sådant som otillbörlig påverkan, om man har löfte om en anställning. Det finns informationer, kontakter och saker kring den här typen av bakgrunder som skulle kunna utnyttjas i ett negativt syfte, om man väljer att tänka de tankarna.

I inriktningspropositionen har vi sagt att det nära samarbetet mellan industri och stat kan var skäl för att överväga särskild reglering. Karenstid kan där vara ett sätt.

Som jag sagt tidigare får vi avvakta utredningen innan vi drar slutsatser. Det vi nu gör omfattar statsråd och statssekreterare. I ett senare skede får man se om man ska gå vidare.

Herr talman! Självklart behöver vi inte diskutera enskilda personer. Men den person som jag refererar till var chef för en myndighet. Och när man ändå gör en utredning, varför begränsa den till statssekreterare och statsråd? Det är det ena problemet.

Så till det andra problemet. Försvarsministern säger att man ska utreda behovet av förändringar. Men hur mycket behöver man egentligen utreda behovet av förändringar? Visst finns det en hel del svåra avvägningar att göra - jag håller med statsrådet om det. Principen att kunna söka varje anställning som är ledigförklarad är en viktig princip att upprätthålla. Men de flesta andra länder klarar av detta, så varför inte Sverige?

Europarådets organs organ för korruptionsövervakning, Greco, har rekommenderat Sverige att införa regler för att undvika intressekonflikter i situationer där offentligt anställda övergår till privat sektor.

Riksdagen har vid flera tillfällen påpekat att det finns anledning för regeringen att pröva möjligheten att vidta lämpliga åtgärder vid övergångar, till exempel i form av en tidskarantän.

Jag har redan tidigare hänvisat till ESO-rapporten i det här ämnet. Det finns flera förslag. Fristående prövningsnämnd för statsråd nämner ESO. Vidare tar man upp förtydliganden om att myndigheten uppmärksammar problemet och tittar på möjligheten att träffa kollektivavtal om karantänsbestämmelser och överenskommelser för vissa nyckelpersoner och riktlinjer för anmälningsskyldighet när man söker eller förhandlar om en anställning som kan innebära en intressekonflikt. Man har även i det här sammanhanget diskuterat en rekommendation till lobbyorganisationer att tydligare redovisa vilka kunder och intressen som företräds, vilket Sverige inte har.

Detta är som sagt inget nytt fenomen, utan det har, som försvarsministern själv säger, diskuterats i olika sammanhang, och då måste vi börja utreda behovet av förändringar för en mycket begränsad krets. Men varför då inte utreda bredare - inte om det finns behov av förändringar utan hur förändringarna bör se ut och dessutom för en bredare krets?

Herr talman! Vi har nu suttit i regeringsställning i ungefär ett och ett halvt år, och vi tillsatte den här utredningen i mars i år. Det känns lite grann som om Henriksson närmast anklagar oss för någon sorts senfärdighet. Jag kan bara konstatera att det var en annan regering som satt i åtta år, och det är väl där man får koncentrera den typen av debatt och känslor.

Vi har nu valt att gå vidare när det gäller statsråd och statssekreterare. Jag utesluter inte att man kan gå vidare och utvidga detta till även andra typer av befattningshavare.

Stig Henriksson säger att de flesta andra länder har klarat av detta. Jag har inte överblick över alla länder som han säger har klarat av detta. Men jag kan konstatera att vi griper oss an frågan inte utifrån att vi inte ska göra något utan utifrån att det finns ett behov av att "säkerställa att intressekonflikter inte uppstår och att förtroendet för statsförvaltningen inte skadas när statsråd och statssekreterare efter avslutat uppdrag respektive avslutad anställning åtar sig andra anställningar eller uppdrag".

Det är alltså distinkt formulerat: "säkerställa att intressekonflikter inte uppstår". Det är liksom ingen allmän terapeutisk övning, som vi gör i syfte att bara visa upp att vi ska ha en utredning för utredningens egen skull, utan det finns ett syfte bakom. Det kan vara bra att börja från vad vi kan kalla den högsta toppen och se vilken typ av regelverk vi får fram där, för att sedan överväga - jag ska inte gå några händelser i förväg - om man i nästa steg ska gå vidare.

Jag ser att det finns många saker som det kan finnas anledning att balansera. Men det gäller också att göra sakerna på ett grundligt, genomförbart och realistiskt sätt och inte hasta iväg, så att man, när man väl skrider till verket, får göra om vissa delar av det man har satt i sjön eller konstatera att man har skapat ett system inte riktigt tål konfrontationen med verkligheten.

Det är sådana aspekter som gör att vi väljer att gå fram på det här sättet. Jag tror inte att vi har olika meningar i grunden men kanske om takten, tillvägagångssättet och metodiken. Men vi tar oss i alla fall an den här frågan seriöst och med allvar och återkommer med mer konkreta uppfattningar när utredningen har genomförts.

Herr talman! För att det inte ska bli något missförstånd ska jag säga att jag inte tycker att det tar alltför lång tid om en regering som har tillträtt efter valet 2014 nu tar initiativ i frågan. Det är inget problem med det, däremot när initiativet består i att man ska se över behovet av förändringar. Vid det här laget tycker jag att det borde vara ganska klarlagt att det finns behov av förändringar. Man borde formulera detta på ett helt annat sätt. Det finns ändå inget rimligt gott skäl till att först göra en utredning av statsråd och statssekreterare och sedan kanske gå vidare med till exempel myndighetschefer. Det innebär nästan att man dubbelarbetar.

Jag är dock glad över att försvarsministern kan tänka sig att överväga att gå vidare. Men, som sagt, det känns som om man kunde ha tagit ett litet större och distinktare grepp om frågan efter alla de diskussioner som har varit och alla rekommendationer som ändå har lämnats från olika håll under en rad år. Det har diskuterats, riksdagen har initierat, det har varit i Försvarsberedningen och så vidare. Ändå ska vi nu utreda behovet av att göra förändringar för den mycket lilla skara som består av statsråd och statssekreterare.

Avslutningsvis kan jag göra en travesti på det som jag inledde med här och säga: I herredagsmän, ni reser icke så fort. Det som bör göras borde redan vara gjort.

Herr talman! Det är klart att vi kan försöka skämta till det. Det är mycket som skulle behöva vara både ogjort och gjort för länge sedan i vårt samhälle. Jag skulle kunna räkna upp hur många punkter som helst, och det skulle säkert Stig Henriksson också kunna göra. Tyvärr är realiteten sådan att man står och stampar där man är. Man måste börja från den positionen. Och nu börjar vi från en position där det återstår en del att göra.

Utöver det som jag tidigare läste upp ur direktivet om att det är viktigt att säkerställa att intressekonflikter inte uppstår och att förtroendet för statsförvaltningen inte skadas och så vidare, vill jag läsa upp vad som står i nästa mening. Där står det: Regeringen har även tidigare uppmärksammat att det finns skäl att se över behovet av och möjligheterna till att införa ett karenssystem för personal som lämnar statsförvaltningen till förmån för säkerhets- och försvarsindustrin. Detta står också i direktivet för denna utredning.

Just det som Stig Henriksson menar är en brist markeras här och öppnar för att man tittar på framtida regler också på denna punkt. Men jag föregriper, som sagt, ingen utredning. Detta får nu ha sin gång, och sedan får vi återkomma när utredningsresultatet är klart. Därefter får vi ta de mått och steg som är nödvändiga.

Överläggningen var härmed avslutad.