Subventionerade arbeten

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig om jag i mitt fortsatta arbete avser att ta i beaktande den forskning som bekräftar vikten av subventionerade anställningar för personer med svag förankring på arbetsmarknaden. Vidare har hon frågat om jag anser att det finns behov av fler subventionerade anställningar för att skapa möjlighet att gå från isolering till meningsfull sysselsättning och vilka åtgärder jag i så fall avser att vidta. Jag vill inledningsvis tacka ledamoten för frågorna, som berör en viktig del av arbetsmarknadspolitiken.

En stor andel av de arbetslösa står långt ifrån arbetsmarknaden. Väl utformade subventionerade anställningar riktade till denna målgrupp har visat sig vara effektiva, och deltagandet i sådana bör därför öka. Antalet personer som deltar i subventionerade anställningar har dock minskat de senaste åren, eftersom det försämrade läget på arbetsmarknaden har påverkat utvecklingen negativt.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslagit att medel tillförs för att möjliggöra en förlängning av etableringsjobben. Införandet av stödet fördröjdes, och regeringen ser ett fortsatt behov av stöd för målgrupperna långtidsarbetslösa och nyanlända invandrare. Antalet personer som tar del av stödet behöver öka väsentligt, och det är viktigt att arbetsmarknadens parter tydligt arbetar för en sådan volymökning.

Det behövs flera olika verktyg och lösningar för att minska långtidsarbetslösheten. För att fler människor ska komma i jobb behöver fler utbilda sig för att kunna ta de jobb som finns. Därför gör regeringen satsningar i budgetpropositionen för 2026 för att stärka yrkesutbildningen.

Inom regionalt yrkesvux planerar regeringen en rad förändringar som bland annat syftar till att öka antalet faktiskt genomförda utbildningar. Vi försöker också få till stånd fler utbildningar inom de områden där utbildningarna kostar mer att arrangera. Utbildningar ska också kunna genomföras med bibehållen kvalitet.

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten finns det stora behov av att förbättra matchningen av arbetssökande i syfte att korta tiden i arbetslöshet. I budgetpropositionen för 2026 föreslår regeringen därför medel till Arbetsförmedlingen för förbättrad matchning och kontroll av arbetssökande.

Regeringen föreslår att Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag ökas med 100 miljoner kronor 2026. Regeringen beräknar ett tillskott på 200 miljoner kronor 2027 och 300 miljoner kronor från och med 2028.

Regeringen kommer att fortsätta följa den här utvecklingen noggrant.

Fru talman! Jag tänkte börja med att prata om den aktiva arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift. Det är att stödja människor som blir arbetslösa så att de kommer tillbaka till en varaktig sysselsättning och egen försörjning. Eftersom arbetslösa individer utgör en ganska heterogen grupp med varierande behov och förutsättningar krävs ett batteri av arbetsmarknadspolitiska verktyg såsom utbildning, arbetspraktik, vägledning, matchning och subventionerade anställningar eller sysselsättningar.

Sverige satsar resurser på subventionerade anställningar. Det finns goda argument för detta, inte minst mot bakgrund av positiva effekter avseende övergång till osubventionerade anställningar, alltså reguljärt arbete. Detta gäller särskilt om subventionerna riktar sig till grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden och särskilda svårigheter att få osubventionerade arbeten.

Det framgår av utredningar att insatser som extratjänster träffade en grupp som var särskilt svag och hade en svag anknytning till arbetsmarknaden. En rapport från Arbetsförmedlingen som publicerades för några år sedan visade att åtta av tio av dem som hade extratjänster hade varit inskrivna hos Arbetsförmedlingen i två år eller mer. Det bör ses som ett ganska positivt resultat, om de här människorna fick en insats som tog dem från denna passivitet till arbetsmarknaden.

Det behövs fler sådana verktyg, men den här regeringen har ju tagit bort extratjänsterna och de verktyg som behövs för att nå denna långtidsarbetslöshet.

Om man nu inte tycker att det här var en bra form, och bortser från det faktum att det sysselsatte långtidsarbetslösa som då kom närmare den reguljära arbetsmarknaden, kanske man kunde ersätta det med någon annan typ av subventionerad anställning som träffade exakt samma grupp och nådde ungefär lika positiva resultat. Men den här regeringen har inte gjort det.

Den här regeringen, fru talman, har ju tagit bort detta och inte ersatt det med någonting. I min värld är det oerhört märkligt att göra så. Man pratar om att man vill att människor ska gå från att vara passiva till att komma in på arbetsmarknaden, och man pratar om att man vill komma åt långtidsarbetslösheten – och det fanns insatser som ledde till att man kom in i arbete. Många barn fick se sina mammor gå till jobbet och komma mycket närmare arbetsmarknaden.

Man tar bort den insatsen – och gör vad? Man ersätter den inte med någonting. Det är för mig mycket märkligt, fru talman.

Statsrådet får gärna svara: Hade man tänkt ha någon annan form? Vilken var den i så fall? Varför behövs i så fall färre verktyg och inte fler?

Jag blir väldigt glad att just arbetsmarknadsministern lyfter fram etableringsjobben i sitt svar. Med tanke på att man de senaste två veckorna har varit väldigt noga med att trycka tillbaka ansvaret på arbetsmarknadens parter skulle jag gärna vilja höra hur den tredje parten, som inlett avtalet om etableringsjobben, tänker och resonerar gällande sitt eget ansvar för att få fler i etableringsjobb.

(Applåder)

Fru talman! Det finns relativt omfattande forskningslitteratur där effekterna av subventionerade anställningar har studerats, och precis som har lyfts av både ledamoten och mig här visar den på positiva effekter.

För att svara på frågan om etableringsjobben rakt upp och ned: Där har vi självklart en situation där det framför allt är parterna, inte staten, som har skapat modellen. Däremot är staten med som finansiär och har löst ett antal problem som har uppstått längs vägen rörande risker när det gäller statsstöd. Inte minst har staten avsatt pengar; i budgetpropositionen för 2026 har regeringen föreslagit att medel till en förlängning möjliggörs, vilket skulle innebära att avtalen om etableringsjobben kan förlängas till och med 2028.

Vi har också rett ut ett antal frågetecken rörande Arbetsförmedlingens möjligheter och roll i det här systemet. Jag tror att alla de frågetecknen nu är utredda. Det som saknas är arbetsgivare som vet att de kan använda sig av etableringsjobbare, att dessa arbetsgivare anmäler sig till Arbetsförmedlingen och att Arbetsförmedlingen kan kontrollera att arbetsgivarna faktiskt har avtal om etableringsjobb. Där har parterna ett mycket stor informationsansvar gentemot både arbetsgivarna och Arbetsförmedlingen, för detta är ingen information som regeringen sitter på eller som Arbetsförmedlingen i normala fall sitter på. Arbetsförmedlingen vet inte exakt vilka kollektivavtal olika arbetsgivare har.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 räknat på en volymbana som innebär att antalet personer med etableringsjobb ska öka kraftigt varje år fram till och med 2032, då antalet väntas kulminera i ett årssnitt på 9 500 personer. Detta ligger i linje med vad parterna prognostiserade när de genomförde och förhandlade fram reformen; jag tror att de nämnde ungefär 10 000 personer. Målgruppen för etableringsjobb är väl ungefär 100 000 personer.

Volymerna behöver öka väsentligt framöver genom att fler kollektivavtal om etableringsjobb tecknas, men volymerna måste som sagt också öka inom de avtal som redan är tecknade. Arbetsmarknadens parter har ett tydligt ansvar för att arbeta för en sådan volymökning, och regeringen har i dialog med arbetsmarknadens parter bett dem återkomma med en plan för vad de kan göra för att åstadkomma detta. Nu ligger nämligen ansvaret tydligt hos parterna.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren!

Jag skulle vilja återkomma till just extratjänsterna och varför man tog bort dem. Statsrådet och jag är nämligen överens om att de här subventionerade anställningarna har haft positiva effekter, fru talman. Jag är väldigt glad att vi kan skaka hand på det och att vi är överens om den bilden.

Just med tanke på att vi socialdemokrater och regeringen är överens om att extratjänsterna har haft positiva effekter när det gäller att få människor att komma närmare arbetsmarknaden undrar jag varför man har tagit bort dem. Jag undrar också vilken annan form som skulle kunna ersätta extratjänsterna för den särskilda målgrupp som de träffade. Den frågan kvarstår alltså, och jag hoppas att statsrådet kan komma tillbaka och ge tydliga besked om det.

Man kanske till och med överväger att ta tillbaka den här typen av subventionerad anställning; det skulle passa riktigt bra i det arbetsmarknadsläge vi har, med stor långtidsarbetslöshet, för att få fler att komma i sysselsättning och komma ifrån passivitet. Det skulle vara väldigt välkommet, så jag skakar gärna hand med statsrådet om det innan vi lämnar kammaren i dag. Vi får se om det kan vara aktuellt!

Jag går tillbaka till etableringsjobben. Jag blir en aning orolig, fru talman. Jag var inte lika orolig innan som jag är sedan jag fick höra statsrådets svar och att statsrådets syn är att staten inte är en tredje part i detta. Det är tre parter som har bestämt oss för att man vill ha etableringsjobben. Man tror på åtgärden, ser potentialen och har löst en rad uppgifter tillsammans. Man har olika roller och är olika parter, men staten och regeringen är en av tre parter.

Min fråga var vad regeringen gör i sin del. På vilket sätt tar man sitt ansvar i detta? Det pratas nämligen väldigt mycket om vad parterna ska göra. Parterna har till regeringen redogjort för de brister som finns, och det är bland annat just på myndigheten Arbetsförmedlingen som det har funnits en rad brister. Det skulle vara väldigt angeläget – och hjälpa alla tre parter, tror jag – om regeringen tog sitt ansvar och styrde upp detta i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen.

Det är alltså en väldigt enkel fråga till statsrådet: Kommer vi att se styrning gällande etableringsjobb i det regleringsbrev till Arbetsförmedlingen för nästkommande år som borde vara på plats när som helst?

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att den diskussion vi nu har är väldigt viktig. Extratjänster diskuteras mycket, vilket ledamoten lyfter upp, men det finns även andra saker. Det finns till exempel nystartsjobb, och vi har pratat om etableringsjobben.

Jag skulle faktiskt också vilja lyfta upp det aktivitetskrav som kommer att införas från halvårsskiftet 2026 och som innebär att de personer som går på försörjningsstöd och har arbetsförmåga – som alltså är arbetslösa – kommer att tillförsäkras en aktivitet. Vi ställer krav på kommunerna att dessa människor ska aktiveras på olika sätt eftersom passivitet är så farligt, vilket vi har varit inne på i tidigare diskussioner här i kammaren i dag.

Jag skulle vilja säga att vi med den paletten står ganska väl rustade framåt. Etableringsjobben är dock lite grann av ett bekymmer, och vi får säkert anledning att återkomma till dem senare. Men jag vill även trycka på utbildningar. Det är helt centralt att se till att det finns utbildningar, och regeringen har tillfört ytterligare 11 000 platser på utbildningar som riktar in sig på den typ av yrkeskunskaper som leder till jobb. Även om vi har hög arbetslöshet finns det nämligen många lediga jobb i vårt land.

Ledamoten frågade vad vi gör för etableringsjobben, och jag tror att jag var tydlig med att vi har tillfört pengar i budgeten så att de nu kan förlängas. Nu är det upp till parterna att förlänga de avtal som finns, men det är också upp till parterna att teckna avtal på fler områden. Det behövs nämligen om det här ska ta fart.

Jag delar väl inte helt beskrivningen att det här är en trepartslösning. Det var fackförbund och arbetsgivare som gemensamt kom fram till att det här var en bra idé, och det är de som har tecknat avtalen. Sedan har de kommit till staten och sagt: Så här vill vi göra, och så har staten möjliggjort detta på olika sätt. På det sättet är alltså staten förstås en part, men det är i alla fall i min bok inte så att staten har gått till parterna för att åstadkomma detta. I stället har parterna själva kommit fram till detta och tecknat avtal, och sedan bidrar förstås staten med pengar, regelverk, statsstödsprövning gentemot EU och annat som behövs för att möjliggöra detta.

Vi tror dock på etableringsjobben; vi tycker att de har stor potential även om de hittills inte har levererat. Den nära framtiden kommer väl att visa om de kommer att göra det eller inte, men då krävs det flera avtal, det krävs fler arbetsgivare som efterfrågar etableringsjobbare och det krävs bättre informationsgivning till Arbetsförmedlingen.

Fru talman! Jag börjar nog med att vara väldigt tydlig med att just aktivitetskravet inte är en subventionerad anställning.

Statsrådet lyfter in exempelvis nystartsjobb, och jag tror att vi är rätt överens om att det förekommer mycket fusk och problem med den typen av anställningsform. Jag hänvisar i stället till extratjänster eller etableringsjobben, som är mer reglerade just för att det inte ska fuskas med skattemedel i den typen av subventionerade anställningar.

När jag frågar efter fler subventionerade anställningsformer menar jag sådana där vi kan säkerställa att det inte förekommer något fusk med skattemedel i den omfattning vi kan se.

Fru talman! Det är oerhört anmärkningsvärt att statsrådet inte ser sig som en tydlig tredje part i avtalet om etableringsjobben. Jag blir riktigt orolig, för det skulle kunna innebära en fara för denna lösning. Det här är en uppgift för tre parter. Att lämna arbetstagarorganisationer och Svenskt Näringsliv ensamma med detta avtal är anmärkningsvärt. Regeringen ger kanske mer pengar i budgeten, men det krävs också styrning av pengarna.

Ska jag tolka statsrådet som så att man inte tänker styra Arbetsförmedlingen mot etableringsjobben? I så fall blir jag ännu mer orolig, och då kan det bli riktigt tufft under nästkommande år.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för diskussionen, och vi förefaller vara helt överens om att etableringsjobben är en bra sak som det är bra att staten lägger ned tid, energi och pengar på, vilket också har gjorts. I den senaste budgetpropositionen har vi också aviserat att vi kommer att fortsätta att göra det.

Det är dock inte Arbetsförmedlingen eller regeringen som anställer etableringsjobbare. Det gör arbetsgivare, och arbetsgivare måste efterfråga etableringsjobbare. Vi har undanröjt de hinder som finns, och det finns inget som tyder på problem hos Arbetsförmedlingen, givet att man får den information som krävs från arbetsgivare och fackförbund, om vilka avtal som finns och vilka företag som har avtal och därmed kan använda etableringsjobbare.

Jag skulle inte vara så orolig som ledamoten ger uttryck för. Vi förefaller ju båda tro på etableringsjobben, och regeringen är mycket aktiv i att säkerställa att etableringsjobben blir fler.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.