studieresultat i friskolorna

Fru talman! Allan Widman har frågat vilka åtgärder statsministern är beredd till för att tillgodogöra sig Skolverkets information om studieresultaten i grund- och gymnasieskolan. Då jag har ansvaret för skolfrågorna har interpellationen överlämnats till mig. Skolverkets statistik för läsåren 1998/99-2002/03 visar att en större andel elever i fristående än i kommunala grundskolor fick behörighet till gymnasieskolan. Liknande skillnader finns avseende gymnasieskolan. Orsaken till skillnaderna är inte så enkel som interpellanten vill göra gällande. En sak är att konstatera statistiska skillnader. En annan sak är att försöka analysera de bakomliggande orsakerna till skillnaderna. Det är beklagligt att Allan Widman väljer att använda statistik utan att söka de bakomliggande faktorer som kan ha betydelse. En grundläggande fråga vid sådana jämförelser är om elevpopulationen är densamma i fristående och i offentliga skolor. År 2000 redovisade Skolverket en kartläggning av elevsammansättningen vid ett representativt urval av fristående skolor med avseende på elevernas bakgrund och föräldrarnas utbildnings- och inkomstnivå. Elevsammansättningen jämfördes med offentliga grund- respektive gymnasieskolor. För elever i gymnasieskolan redovisades dessutom betygspoängen vid intagningen till gymnasieskolan. Andelen barn med en förälder som har eftergymnasial utbildning uppgick till 65 % i fristående grundskolor och till 40,7 % i kommunala grundskolor. Den disponibla inkomsten efter skatt var generellt sett högre för föräldrar med barn i fristående skolor. Andelen barn med en förälder som har eftergymnasial utbildning uppgick till 60 % i fristående och till 40 % i offentliga gymnasieskolor. Fyra gymnasieprogram dominerade i de fristående skolorna: specialutformat program, medieprogram, samhälls- och naturvetenskapligt program. 86 % av eleverna i fristående skolor gick på dessa program mot 54 % i kommunala skolor. Skillnaderna i meritvärde vid intagningen till gymnasieskolan speglar det faktum att fristående gymnasieskolor tar emot ett begränsat urval elever, medan offentliga gymnasieskolor ger plats åt alla elever. En annan aspekt är om betygssättningen är likvärdig i fristående och kommunala skolor. År 2000 gjorde Skolverkets kvalitetsgranskningsnämnd en granskning avseende en rättvis och likvärdig betygssättning i 100 skolor i 20 kommuner. Under 2001 granskades 18 fristående skolor med utbildning på grund- eller gymnasieskolenivå. Några avsevärda generella skillnader från granskningen i de fristående skolorna jämfört med granskningen i de kommunala skolorna kom inte fram. Skolverket fann dock en risk för betygsinflation hos de fristående skolorna på grund av bristfälliga kriterier och få generella referenspunkter. Till osäkerheten hörde också bristande kunskaper om betygssystemet hos en del lärare. Även skolornas olika erfarenheter av betygssättning, från mångåriga till mycket begränsade erfarenheter hos nyetablerade skolor, bidrog till osäkerheten. År 2003 publicerade Skolverket rapporten Valfrihet och dess effekter inom skolområdet . En enkätundersökning hade riktats till 4 700 föräldrar med barn i skolår 2, 5 och 9. En annan enkät hade riktats till 262 kommuner och 92 kommun- respektive stadsdelar. Rapporten visar bland annat att framför allt högutbildade föräldrar hade valt fristående skola och att elever i fristående skolor nått bättre studieresultat än elever i kommunala skolor. Skolverket framhåller att uppgifterna bör tolkas med försiktighet, då man vet att många fristående skolor rekryterar elever från hem med stark studietradition. Av rapporten framgår även att fristående skolor har lägst antal elever per skola. Elevernas bakgrund och skolstorlek är faktorer som brukar ha betydelse för studieresultat även i kommunala skolor. Skolan i dess olika former är formellt sett öppen för alla, men valfriheten utnyttjas olika av olika föräldragrupper. De så kallade valfrihetsreformerna har inte minskat segregationen i skolan. Val utnyttjas i större utsträckning av högutbildade och är vanligare i storstäder. Högutbildade föräldrar är klart överrepresenterade inom kategorin föräldrar till elever i fristående skolor.

Fru talman! Bakgrunden till min interpellation var ett uttalande som statsministern i egen hög person fällde några dagar före jul. Han antydde i en TT-intervju att Sveriges dåliga nationella studieresultat vid internationella jämförelser kunde bero på våra friskolor. Den statistik som skolministern har presenterat i dag talar i samma riktning. Den bekräftar egentligen det påstående som jag har gjort i min interpellation, att friskolornas resultat, åtminstone så långt vi vet, generellt sett ligger över de kommunala skolornas. Mellan åren 1999 och 2003 hade elever som gick ut från friskolor ca 10 % högre betygspoäng, och fler av elever i dessa skolor än i den kommunala skolan var behöriga för de nationella programmen. Den här undersökningen har Skolverket gjort inom ramen för en nationell utvärdering år efter år, och resultaten har varit entydiga. Skolministern gör en poäng av att elevernas bakgrund i respektive skolform inte är identisk. Han nämner att föräldrar till elever i friskolor har högre inkomst och längre utbildning. Men jag undrar: Varför nämnde skolministern inte att de friskolor som vi har i Sverige har mindre resurser per elev i genomsnitt att röra sig med än de kommunala skolorna? Varför nämnde han inte att andelen elever med utländsk bakgrund faktiskt är fullt jämförbar med den kommunala skolan? Föräldrar med kort utbildning och låga inkomster väljer inte friskolor i samma utsträckning. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det påståendet. Min fråga är: Vad gör regeringen i det här landet för att stimulera människor med en sådan social bakgrund till att aktivt välja friskolor? Friskolorna är öppna för alla barn i det här landet. Friskolorna är helt kostnadsfria. Jag invänder mot det resonemang som skolministern för när han säger att friskolorna rekryterar barn från hem med långa utbildningar och att de har ett begränsat urval. Men de har en skyldighet, så länge samhället understöder deras verksamhet, att hålla sina skolor öppna för vem som helst som ställer sig i kön. När det gäller stimulansen av föräldrar att välja friskolor är sanningen den att regeringen inte gör någonting. I stället talar man nedsättande om friskolorna. Statsministerns uttalande före jul är bara ett exempel på detta. Jag noterar att skolministerns svar innehåller många förklaringar till varför friskolornas elever lyckas bättre med sin utbildning. De har andra föräldrar, föräldrarna har högre inkomster, friskolorna är mindre än de kommunala motsvarigheterna. Men frågan var inte detta. Frågan handlar om statsministerns påstående att friskolorna drar ned de svenska resultaten vid internationella jämförelser. Något stöd för detta har skolministern inte visat. I stället har allt det material han egentligen tagit fram i sitt svar pekat på motsatsen. Skolministern beklagar att jag inte beaktar de bakomliggande orsakerna till att friskolorna lyckas bättre, och det kan man göra. Men jag beklagar i minst lika hög grad att Sveriges statsminister felaktigt påstått att friskolorna drar ned Sveriges utbildningsresultat. Han är enligt min mening, fru talman, skyldig tiotusentals elever, föräldrar och lärare i friskolorna i Sverige en ursäkt.

Fru talman! När vi debatterar i denna kammare är det viktigt att vi gör det på riktiga och sanna grunder utgående från fakta. Vad statsministern sade i den TT-intervju som interpellanten relaterar till var att friskolorna har en låg andel behöriga lärare, 50 % i gymnasiet och 63 % i grundskolan. Detta är fakta. Han sade vidare: Jag vet inte om friskolorna bidrar till de försämrade prestationerna. Detta var vad statsministern sade. Det är en rimlig fråga att ställa sig därför att Pisa 2000, den undersökning som OECD gör, var tydlig på en punkt, och det var att den pekade ut att en sammanhållen skola, med en god blandning av elever, generellt sett presterade bättre resultat än skolor där man sorterade ut sig redan i tidiga åldrar. Fru talman! Den svenska skolan har genomgått enorma förändringar under 90-talet. Vi har haft en ekonomisk situation som har varit allt annat än bra, kombinerat med ett stort antal reformer, däribland friskolereformen. Att då ställa sig frågan om den ökade segregationen inom skolväsendet har bidragit till att försämra resultaten är rimligt. Svaret på den frågan behöver vi ta reda på. Det är viktigt att göra djupa analyser och inte bara stödja sin politik på ytliga statistiska uppgifter. Att elever i fristående skolor generellt sett har högre betyg kan vi se i vilken statistik som helst. Men man måste också fråga sig varför. Vad beror detta på? Vad är det gör att det är på det viset? Ja, det finns naturligtvis många förklaringar, och jag har försökt att ge några av dem. Jag tycker att Folkpartiet gör det väldigt enkelt för sig när man bara tittar på betyg. För att ta ett konkret exempel: För att komma in på NV-programmet på friskolan Viktor Rydbergs gymnasium 2004 krävdes 315 av 320 möjliga poäng. Motsvarande för det kommunala Tensta gymnasiums NV-program var 185 poäng. Detta är bara ett exempel på skilda förutsättningar i skolan. Varför väljer Folkpartiet att bortse från de skillnader som finns i förutsättningarna för skolorna när man debatterar friskolor? Varför vägrar Folkpartiet att föra en nyanserad debatt om vårt skolsystem när det kommer till de fristående skolorna? Fru talman! Jag har i grunden en väldigt positiv syn på många av de fristående skolor som finns i vårt land. Dock har jag och statsministern sett ett antal inslag som har bidragit till att öka segregationen i den svenska skolan. Att lyfta fram detta till debatt för att hitta åtgärder som leder till en förbättring av vår gemensamma skola, hela vårt skolsystem, är inte bara vår rätt utan också vår plikt, fru talman.

Fru talman! Dessvärre måste jag med en viss envishet uppehålla mig kring frågan om kvaliteten. Det var det som motiverade mig till att framställa interpellationen. Det är mycket möjligt att de jämförelser och undersökningar som görs av Skolverket, vår nationella myndighet, kan ifrågasättas och diskuteras. Är det verkligen exakt samma elever, är det exakt samma utbildning, är det exakt samma villkor som gäller? Det är klart att det inte är. Precis som på den kommunala sidan finns det stora skillnader mellan varje friskola. Någon absolut rättvisa går ju aldrig att få. Återigen: Svaret från skolministern handlar om förklaringar till varför friskolorna lyckas bättre med att undervisa eleverna och få goda studieresultat. Men enligt min mening innehöll statsministerns uttalande ett påstående om att friskolorna kvalitativt var underlägsna sina kommunala motsvarigheter. Det var bra att du läste upp citatet. Jag vet inte, lär Göran Persson ha sagt, om friskolorna bidrar till att dra ned resultaten. När Sveriges statsminister säger detta på bästa sändningstid i tv är det självklart att det tolkas som ett nedsättande omdöme om friskolorna. Jag anser att statsministern helst själv borde ha besvarat den här interpellationen och att hade borde ha bett friskolorna, föräldrarna, eleverna och lärarna om ursäkt, alldeles särskilt som i han nästa andetag efter att ha ifrågasatt friskolorna sade: Det här kan komma att bli en valfråga för socialdemokratin i 2006 års val. Jag är också ledsen över att behöva konstatera att regeringen inte vill agera för att man genom Skolverket på bästa sätt ska belysa friskolorna och deras prestationer. För bara någon vecka sedan drog Skolverket tillbaka en rapport med rubriken Mer kunskap för pengarna . I den rapporten framgick det - enligt en del mycket tydligt och enligt andra mindre tydligt - att resultaten av de verksamheter som bedrevs i friskolorna var bättre än i de kommunala motsvarigheterna. Det framgick vidare att undervisningen var mer effektiv. Man fick mera ut av de pengar som samhället investerade i undervisning i friskolorna. Varför Skolverket några timmar efter det att skolministern kritiserade rapporten för att vara onyanserad drog tillbaka den, vet jag inte. Men jag vet att den frågan är föremål för utredning på annat håll.

Fru talman! En sammanhållen skola där barn med olika bakgrund, olika religioner och olika socioekonomiska förutsättningar möts är en väldigt stor tillgång för det svenska samhället. Vi vet - inte minst genom forskning och de Pisa-rapporter som har kommit genom åren - att detta bidrar till att öka resultaten i den svenska skolan. Vi vet också att det är viktigt för sammanhållningen i samhället att vi har en skola som kan överbrygga skillnader, som kan skapa förståelse för människors olikhet. Detta är väldigt värdefullt för oss socialdemokrater och någonting som vi kommer att fortsätta att kämpa för. Det är av den anledningen som vi känner en oro när vi ser en ökad segregation inom den svenska skolan. Den sammanhållna skolan har tidigare betraktats - inte minst av OECD - som en stor tillgång, inte minst för att förbättra resultaten. När vi nu ser att skillnaderna ökar är det rimligt att fråga sig: Kan det bero på att den sammanhållna skolan håller på att segregeras? Det är en rimlig fråga för alla, men uppenbarligen inte för Folkpartiet, och det beklagar jag. Att inte göra en ordentlig analys innan man tar till åtgärder kan ju leda väldigt snett. En viktig del av regeringens politik är att stärka uppföljningen och utvärderingen av den svenska skolan. Därför har Skolverket fått regeringens uppdrag att kontinuerligt granska det svenska skolväsendet och den resursanvändning som man har där. Vi vill naturligtvis veta hur våra resurser används, om de används på rätt sätt. Om de inte gör det vill vi veta vilka förändringar som krävs för att de ska göra det. Skolverket har lämnat en rapport och sedan dragit tillbaka den. Den förklaring som jag har fått av Skolverket är att den inte höll den kvalitet som man var beredd att stå för. Jag har ingen anledning att överpröva ett beslut som Skolverket självständigt har fattat. Jag respekterar det. Fru talman! Jag känner en stor oro när jag hör Folkpartiet argumentera i skolfrågor och diskutera dem. Folkpartiets lösningar är att ha en skola där man sorterar ännu mer. Redan i yngre åldrar ska eleverna skiljas åt genom allmän och särskild kurs. Elever som behöver hjälp och stöd får endast sitta kvar i skolan, alltså sitta kvar när deras kamrater börjar en högre årskurs. Folkpartiet vill också införa en skolpeng som ska vara lika för alla, en skolpeng som sätter likheten först och inte jämlikheten. Detta oroar mig, och jag tror att det i än högre grad skulle bidra till att öka segregationen i den svenska skolan. I stället för att vara jämlik och solidarisk skulle det göra den till orättvis. I det läget skulle resursfördelningen inte ske efter behov, utan den skulle vara lika för alla, trots att vi vet att våra barn och ungdomar har olika förutsättningar och olika behov. Vad den svenska skolan behöver är att anpassa sig mer efter elevernas olika förutsättningar än att behandla alla lika. Det skulle bidra till en utslagning framför allt av dem som skulle behöva en god utbildning.

Fru talman! Kort om skolpengen: Jag har under många år varit kommunalpolitiskt aktiv bland annat i Malmö, och jag har aldrig sett en borgerligt konstruerad skolpeng som innebär att alla elever i skolan ska få precis lika mycket pengar. Det har alltid funnits en respekt för och ett erkännande av att barns och ungdomars förutsättningar är olika, och att det därför krävs kompletterande system. Den skolpeng som jag var med om att sjösätta i Malmö 1991 hade just dessa komponenter. Sedan talar skolministern väldigt mycket om den ökande segregationen. Jag är inte alldeles säker på att han i alla delar har rätt när han påstår detta. För två mandatperioder sedan i Malmö införde man det system som också fanns i Stockholm. Det innebar att elever på gymnasieskolorna inte skulle sorteras efter sin bostadsadress, för det var väldigt segregerande. Man skulle i stället gå på betygen, och de som hade de högre betygen fick välja gymnasieskola i första hand. Jag har följt upp den reformen. Åtminstone på de stora centrala gymnasierna i Malmö är bilden - även om det inte finns någon statistik över det - att det är fler invandrarbarn på Borgarskolan och på Petriskolan i Malmö än vad det har varit tidigare. Jag ger skolministern rätt i vissa stycken, men bilden är inte fullt så enkel. Sedan tycker jag likväl att det är märkligt att Skolverket, bara några timmar efter det att Sveriges skolminister säger att den här rapporten aldrig borde ha släppts ut, drar tillbaka den. Vad som fick Skolverket att göra detta kan vi ha olika tankar om. Men återigen, innan jag avslutar, har jag försökt göra en poäng av att min interpellation handlar om att statsministern utmålat friskolorna som sämre, att de presterar elever med sämre kunskaper än den kommunala skolan. Detta påstående har skolministern hittills inte hittat något fog för.

Fru talman! Det är en aning märkligt att finna något att invända mot att en skolminister besvarar en fråga som handlar om skolan, i det här fallet de fristående skolorna och hela vårt svenska skolväsende. Jag tycker att det är det mest naturliga i världen att en skolminister gör detta. Det finns, fru talman, ett grepp som ofta förekommer i den svenska debatten. Det handlar om att när man pratar om människor med invandrarbakgrund buntar man ihop dem i begreppet invandrare. Då pratar vi kanske om 120-130 olika nationaliteter med sinsemellan oerhört olika förutsättningar och historia. Dessa slår man ändå ihop och säger: Här har vi fler människor med invandrarbakgrund och här har vi fler invandrare. Detta brukar man också, tyvärr alltför ofta, förknippa med problem. Jag skulle vilja nyansera den debatten. Det finns i den här gruppen oerhört olika förutsättningar. Låt mig ta ett exempel. När vi tittar på skolresultaten i den svenska skolan i dag ser vi, om vi ska generalisera, att flickor med invandrarbakgrund har bättre resultat i den svenska skolan än etniska svenska pojkar med arbetarbakgrund. Därför vill jag inte som Allan Widman säga att en skola är mer eller mindre segregerad på grund av att det finns invandrare i den. Det är inte det jag pratar om när jag pratar om segregation. Jag pratar framför allt om den socioekonomiska bakgrunden, för den har enligt alla bedömningar betydligt större genomslag på utbildningsresultatet än om man har invandrarbakgrund eller inte.