Stödboende för ungdomar

Fru talman! Ann-Charlotte Hammar Johnsson har frågat mig om jag och regeringen står bakom ett regelverk om att unga placerade i stödboenden inte ska behöva dela rum. Ann-Charlotte Hammar Johnsson har även frågat mig hur jag och regeringen i så fall avser att detta ska hjälpa kommunerna i deras arbete med att på kort tid få fram ett stort antal bostäder.

Den 1 januari 2016 infördes placeringsformen stödboende för barn och unga i åldern 16-20 år. Tänkbara målgrupper är barn och unga som tidigare varit placerade eller som lever i en otillfredsställande hemmiljö samt ensamkommande barn och unga.

Regeringen ansåg det vara angeläget att det finns tillgång till fler placeringsformer för barn och unga som svarar mot barns och ungas faktiska behov. Även kommunerna efterfrågade fler alternativ på ytterligare placeringsformer. Stödboende infördes därför som ett kompletterande lagreglerat placeringsalternativ för barn och unga som inte har behov av sådana vård- och behandlingsinsatser som motiverar en placering i familjehem eller hem för vård eller boende.

Av propositionen framgår att det huvudsakliga syftet med den nya placeringsformen är att under trygga former träna och förbereda barnet eller den unga för ett självständigt boende och vuxenliv och att det bäst uppnås genom att barnet eller den unga har ett eget boende.

Med ett eget boende avser regeringen ett boende som är mer självständigt än HVB, det vill säga att barnet eller den unga bor i en lägenhet eller i en liknande boendelösning.

Kommunerna har möjlighet att tillgängliggöra stödboenden genom andra boendelösningar. Det kan vara studentkorridorer eller liknande boenden i anslutning till en folkhögskola.

Ett eget boende utesluter alltså inte ett delat boende med andra barn eller unga som är placerade i stödboende, vilket också framgår av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om stödboende. Det är alltså redan i dag möjligt att dela rum i vissa fall.

På regeringens uppdrag följer Socialstyrelsen upp och utvärderar den nya placeringsformen. I slutet av november 2016 lämnade Socialstyrelsen en delredovisning där det redogörs för kommunernas arbete med att starta upp stödboenden. Bland annat nämns svårigheter att hitta lämpliga lokaler, vilket till stor del anses bero på en redan ansträngd situation på bostadsmarknaden.

Placering av barn i olika placeringsformer, inklusive stödboende, ska dessutom ske efter en individuell bedömning utifrån barnets bästa, i enlighet med socialtjänstlagen. Det här medför att behoven av stödboenden kan skifta för olika kommuner och över tid.

Under 2016 startade totalt 140 kommuner stödboenden. Trenden är att allt fler stödboenden startas i snabbare takt. Socialstyrelsens intryck är att samtliga kommuner har som mål att ha tillgång till stödboende i juli 2017, när det nya ersättningssystemet för mottagandet av ensamkommande barn och unga träder i kraft. Det är positiva signaler.

Placeringsformen stödboende har funnits i ett drygt år. Det behövs mer tid för att utvärdera placeringsformen och för att veta hur den svarar mot flickors och pojkars behov. Regeringen fortsätter därför att följa denna utveckling noga.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Att kommuner vill ha alternativ kan jag mycket väl förstå, och jag sympatiserar självfallet med tanken att hitta lösningar.

Att regeringen den 1 januari 2016 införde en boendeform som kallas stödboende är bra. Det som däremot blir problematiskt är det som jag försökte tala om i min fråga.

När förslaget, så som det är utformat, ska omsättas i verkligheten och det når ut till kommuner och tjänstemän, som ska lösa uppgiften med de barn som är i den situationen att de behöver ett stödboende, läser tjänstemännen lagen.

I § 2 i lagen står att "vid placering i ett stödboende ska barnet eller den unge . få disponera ett eget boende". Det står också: "De egna boenden som ingår i ett stödboende ska vara hemlika och bestå av rum för boende, utrymme för tillagning och intag av måltider samt rum för personlig hygien."

Om man fortsätter med att läsa Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om hem för vård eller boende ser man att det står: "Den person som är placerad i ett hem för vård eller boende bör ha ett eget rum."

Då kommer vi till detta "bör". Enkelt betyder det att personer som till exempel har bott på HVB-hem i två år och ska vidare till ett stödboende kan gå från att bo två per rum, enligt det "bör" som tillämpas på grund av det tryck som finns och den påfrestande situation som vi har haft och som vi har när det gäller att lösa uppdraget runt om i landet, till att de nu ska bo var och en för sig.

Om man är en tjänsteman och vill följa lagen, vilket man vill, säger man: Vi måste få fram boenden där man bor en och en, enligt vad lagen föreskriver. Om man läser om syftet med att ha ett eget boende är det, som ministern själv sa, att träna för att ha ett eget, självständigt boende.

Med anledning av hur verkligheten på bostadsmarknaden ser ut undrar jag om detta har beaktats och varför man då ändå valde att ha allmänna råd och föreskrifter i de delar som gör att HVB-hem, men inte stödboenden, har fått detta "bör". Det framgår ju tydligt att man ska kunna dela rum i HVB-hem, men inte i stödboenden.

Hur ser ministern generellt på att olika delar av det offentliga samhället i någon mån kommer att motverka varandra? Vi har kommuner som försöker lösa en svår boendesituation, och vi har myndigheter som man kan tycka ställer orimliga kvalitetskrav i detta läge.

Som ministern sa i sitt svar pekade man i november på denna problematik ute i landet och att man ska följa frågan. För mig kvarstår ändå frågan om "bör". Det skulle ge en möjlighet.

I den bästa av världar kan alla få det de ska ha, men där befinner vi oss inte riktigt.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Vi befinner oss nu i ett läge efter 2015, när det kom många flyktingar till Sverige på samma gång. Nu har vi kommit så långt att vi har lyckats utreda många av de ensamkommande barnen inom socialtjänsterna, och man får klarare för sig vad varje barn har för behov, såsom det är tänkt att socialtjänstlagen ska fungera.

Redan före 2015 hade man dock identifierat, och det fanns även utredningsförslag om, att man behövde införa ytterligare en placeringsform därför att man ansåg att familjehem och HVB-hem inte svarade upp mot behov som framför allt de äldsta barnen ibland har när det gäller att kunna träna på att bo självständigt och ta mer ansvar men ändå ha möjligheter till kontakt med och stöd av vuxna. Därför föreslogs formen stödboende.

När den stora flyktingtillströmningen skedde 2015 såg man att en del av barnen var äldre och att många hade stora problem med sig, var traumatiserade och hade stora individuella behov på andra sätt. Andra hade inte det utan var mycket mer benägna att vilja sätta upp ett självständigt liv med studier och var på olika sätt väldigt motiverade och stabila när det gäller att kunna gå in i svensk utbildning, arbetsmarknad eller vad det nu är. Av båda dessa skäl infördes formen stödboende.

Tanken med stödboende är att det ska kunna erbjudas de barn som uppfattas klara av en sådan form och som behöver detta steg innan de är helt vuxna och kan bo för sig själva.

Det finns inga lagliga hinder för att två personer bor i samma rum, om alla parter tycker att det är bra. Vi har en ordning där det inte är ministern som ska säga hur många barn som ska bo i varje rum. Jag ska heller inte ha synpunkter på Socialstyrelsens instruktioner i sammanhanget.

Det finns dock inga lagliga hinder. Det kanske är fråga om syskon som vill bo tillsammans eller om två andra individer som enskilt bedöms kunna bo på stödboende och där alla inblandade tycker att det är en bra lösning.

Verkligheten är över huvud taget fortfarande ansträngd när det gäller integration och mottagande av personer, framför allt de som kom 2015. Bostadsmarknaden är en sådan ansträngd del av samhället. Regeringen har därför satt igång en rad initiativ för att stödja byggande. Det tar ett tag, och det är jag medveten om. Men jag är också medveten om att allt fler kommuner försöker hitta och också hittar lösningar för att kunna erbjuda stödboende.

Fru talman! Jag tänkte göra som Elisabeth Svantesson gjorde i den förra debatten, nämligen ta ett exempel från verkligheten. Det går lite utöver detta men bygger samtidigt på den del där man talar om att unga vuxna finns i Sverige.

Våra myndigheter är inte riktigt gjorda för att klara av det tryck som har funnits. Ibland kan man utifrån tycka att det inte finns den flexibilitet och det sunda förnuft som man skulle önska i dessa delar, och detta återkommer när vi diskuterar vidare om stödboende.

I en kommun fanns det ungdomar som skulle bo tillsammans i vardagen. Det började bra; de kunde gå ut i köket och tillreda sin mat. Det gjorde så småningom att det miljöförbund som hade att vaka över detta i stort sett - bildligt och med symboliskt värde - satte gul tejp med svarta streck runt köket, som förbjuden mark att träda in på. Det gjorde att dessa personer inte längre kunde göra sig mat, utan man fick ta dit personal som skulle laga mat åt dem.

Detta innebär att de skulle ha kunnat träna och få det de behöver för att ta vara på vardagen - vad gör jag från det jag går upp på morgonen tills jag lägger mig på kvällen - och att tillreda sin mat.

Detta boende var ett stort hus som egentligen var väldigt hemlikt. Det var inte alls en institution man skapar och där man börjar tala om vilka delar som skulle bort i inredningen, till exempel mattor och tvätt som vi har i våra hem för att det ska fungera.

Allt det här sammantaget gör att vi passiviserar människor som skulle kunna göra ett jobb för sig själva, lära, träna och se hela vardagen som ett exempel på hur det skulle kunna fungera när de ska vidare i sitt liv.

Med det som bakgrund vill jag gå in på den del som handlar om självständigt boende. I den bästa av världar fungerar det som sagt. Regeringen säger själv att man måste bygga, och det måste man, för vi har den problematik vi har med bostäder.

Jag kan göra tolkningen att det här är fullt möjligt och att det i vissa fall går att dela rum i stödboenden. Man kan komma till slutsatsen att man befinner sig i ett läge där alla säger ja. Men helt plötsligt prövas detta juridiskt, och så sägs det att det här är fel. Det kan komma till ett läge där det juridiskt sägs att det blir vite för kommunen för att den har brutit mot lagen, för det står inte så som jag läste upp, att man har möjligheten med detta "bör", utan man ska göra en tolkning utifrån någonting som inte står där.

Detta är lätt att säga i teorin, men om man kommer ut i verkligheten vill man inte ta de här stegen och råka ut för att erfara att man har gjort fel. Man vill göra rätt. Det här komplicerar det hela: Å ena sidan sägs det att det här är möjligt, å andra sidan går det inte enligt lagen. Hur gör vi då? Då sitter man fast i samma dilemma. Det är därför jag har ställt frågan om det i ett sådant läge inte kan vara vettigt och rimligt att ha ett "bör" även för stödboende under förutsättningar som gör att alla deltar.

Fru talman! Interpellationer är till för att regeringen ska granskas av riksdagsledamöterna. Då vet riksdagsledamöterna att statsråd inte ska uttala sig om hur lagstiftningen ska tolkas. Jag kan bara läsa innantill när det gäller hur Socialstyrelsen har uttryckt sig runt detta.

Det här är en ny lagstiftning om stödboenden, och den får prövas. Men tanken med stödboenden är att de ska vara till för de äldsta barnen, som bedöms vara stabila och kunna stå ganska mycket på egna ben, men fortfarande är barn. Det gäller barn som förefaller vara mogna, förefaller vara sugna på att bo ensamma och vad det nu är för kriterier som socialnämnden tycker att barnen ska uppfylla för att bo i ett stödboende. Som jag sa finns det ingenting som gör att man inte skulle kunna bo två personer, men det ska fortfarande vara två personer som kan stå på egna ben. Det ska falla inom ramen för de här bedömningarna. Jag kan inte säga mer än så.

Fru talman! Det är just det här som är problematiken. Jag måste ju fråga om det är så här jag ska tolka det som riksdagsledamot. Jag vet att ministern inte kan svara vad gäller tolkningar, men i ministerns svar står det att detta är möjligt om alla parter är med. Det är ändå så jag måste tolka det som står där. Det kan då i vissa fall ske i stödboenden.

Det sägs nu också här att det inte finns något som gör att detta inte skulle låta sig göras. Men likväl står det ju någonting annat i lagstiftningen. Även om det är så det är tänkt hjälper inte det för att lösa problematiken när den inte blir löst. Jag skulle ändå vilja veta om regeringen och ministern tar med sig den här frågan och funderar på om det inte är så att det behövs ett "bör" för att det här ska kunna bli möjligt.

Fru talman! Lagstiftningen ska varken tolkas eller prövas av mig. Jag kommer att följa utvecklingen. Jag är säker på att stödboenden behövs i den palett som socialtjänsten har för att stödja barn som behöver boende.

Överläggningen var härmed avslutad.