Stöd till föreningar för att motverka högerextrem verksamhet i samlingslokaler

Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka konkreta initiativ jag har tagit för att stödja föreningar och lokaluthyrare i arbetet med att motverka att högerextrema och nazistiska grupper använder deras lokaler för verksamhet som riskerar att bidra till radikalisering och rekrytering.

Låt mig först understryka att regeringen ser mycket allvarligt på alla former av våldsbejakande extremism. Enligt Nationellt centrum för terrorhotbedömning kommer det främsta terrorattentatshotet mot Sverige i år sannolikt från en ensamutförande aktör som agerar utifrån en våldsbejakande islamistisk eller högerextremistisk bevekelsegrund. Sett över lite längre tid kommer hotet från den våldsbejakande extremismen även från den autonoma våldsbejakande vänstern. Vi måste ha bredden och långsiktigheten att hantera alla dessa hot samtidigt.

Ytterst handlar förstås alla insatser mot ideologiskt motiverad brottslighet och terrorism om att skydda vår demokrati och aktivt främja ett fritt och öppet samhälle. Regeringen har under mandatperioden vidtagit flera åtgärder för att förstärka och vidareutveckla det arbetet. Som stöd för insatser på nationell, regional och lokal nivå finns sedan 2024 en nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Strategin har lagt grunden för ett effektivt och långsiktigt arbete som också inkluderar myndigheters och kommuners stöd till föreningar i de utmaningar dessa kan möta kopplat till våldsbejakande extremism.

Det är allvarligt att högerextrema missbrukar den tillit som uthyrningen av olika föreningars öppna mötesplatser bygger på för att exempelvis rekrytera barn och unga eller sprida rasistisk propaganda. Högerextrema grupperingar har även hyrt kommuners lokaler i liknande syften och för att arrangera kampsport kopplat till de så kallade aktivklubbarna som använder fysisk träning för att stärka gruppens våldskapital.

Polisen har gått ut med en uppmaning till uthyrare av lokaler att höra av sig om de misstänker att allt inte står rätt till. Uthyrare kan också få stöd av polisen om de riskerar att utsättas för hot i samband med en nekad uthyrning. Det är även möjligt att bryta avtal som har ingåtts på falska grunder, till exempel om den som vill hyra lokalen har lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit viktig information.

I samtliga sju polisregioner finns så kallade Redex-center. Redex är en samverkansform mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som myndigheterna gemensamt har utvecklat för att reducera hotet från olika våldsbejakande extremistmiljöer. Inom ramen för samarbetet delar myndigheterna underrättelser om misstänkta aktörer.

De flesta kommuner i Sverige har i dag även lokala samordnare som ansvarar för att samordna och utveckla det lokala arbetet, koordinera olika yrkesgrupper och ta fram lokala lägesbilder. Kommunen kan via sitt lokalpolisområde få information om polisens aktuella lägesbild och stöd i att utveckla insatser tillsammans med polisen och Center mot våldsbejakande extremism vid Brottsförebyggande rådet. Det finns alltså goda förutsättningar för föreningar att även få stöd från kommunerna i att motverka högerextrem verksamhet i olika samlingslokaler.

Regeringen följer noga hotet från våldsbejakande extremism och överväger löpande nya effektiva åtgärder och insatser.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga är konkret. Under senvåren blev vi i medierna uppmärksammade på ett fall utanför Västerås. En bygdegård bokades av en 19-årig kvinna. Det som framstod som en helt vanlig uthyrning visade sig vara något helt annat. I lokalen hittade man kartonger med hakkorsarmbindlar, hitlermasker och material från Nordiska motståndsrörelsen.

Det här är inte ett isolerat exempel. Polisen har varnat för att högerextrema grupper använder falska uppgifter och falska anledningar till att hyra bland annat bygdegårdar och andra lokaler. En ung kvinna, som i det exempel jag nämnde, eller en barnfamilj hör av sig till en civilsamhällesorganisation som hyr ut lokaler och säger att man ska använda lokalen till ett dop, ett födelsedagsfirande eller en släktträff – men bakom bokningen finns i själva verket nazistiska grupper.

Polisen beskriver att det i Sverige finns en påtaglig risk för både radikalisering och nyrekrytering av unga till högerextremism och till andra former av extremism, precis som ministern nämnde. Ministern nämnde i sitt svar att det finns goda förutsättningar för föreningar att få stöd. Han hänvisar till den nationella strategin, till Redex-center, till kommunala samordnare och möjligheten att kontakta polisen. Allt detta är såklart viktigt.

Men problemet är att den ideellt arbetande föreningen fortfarande står med ett tydligt och konkret ansvar. Hur ska man veta vem som faktiskt hyr lokalen? Vilka varningssignaler ska man känna igen? Vilka frågor ska man ställa till den som ska hyra en lokal? Vad gör man om man upptäcker vilka som faktiskt står bakom dem som ska hyra lokalen, och vad händer om man blir utsatt för att man säger nej och inte vill hyra ut sin lokal?

I exemplet från Västerås beskriver föreningens vice ordförande hur hon själv senare fick ringa runt till andra bygdegårdar för att varna dem för liknande bokningar. Det kan inte vara meningen att enskilda ideellt engagerade människor själva ska bygga upp ett varningssystem mot organiserade nazistiska grupper.

Är ministern och regeringen i nuläget nöjda med det stöd som föreningarna får? Eller är regeringen beredd att ta initiativ till tydligare stöd med konkreta råd, rutiner eller kontaktvägar för föreningar och andra lokaluthyrare?

Fru talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera denna viktiga fråga i dag.

Jag ställer mig till fullo bakom problembeskrivningen. Jag tycker också att det är glädjande att ta del av information från polisen om att frågan verkligen är på polisens radar. Som jag sa i mitt inledande svar har polisen gått ut med en uppmaning till uthyrare av lokaler att höra av sig om de misstänker att saker och ting inte står rätt till. De kan få stöd av polisen om de utsätts för hot eller andra påtryckningar vid nekad uthyrning. Det finns lagligt stöd för att bryta avtal om den som vill hyra en lokal har uppgett ett syfte men syftet visar sig vara ett annat. I praktiken kan det vara så att en lokaluthyrare ställd inför en sådan gruppering kan känna rädsla och oro för hur situationen ska hanteras. Men då kan man ringa polisen och få stöd. Det har varit bra besked när vi har följt upp frågorna.

Jag vill också nämna Center mot våldsbejakande extremism på Brå, som har i uppdrag att ge stöd till kommuner vad gäller hanteringen av hot från olika våldsbejakande eller extremistiska miljöer. Dessa frågor utspelar sig i lokala sammanhang där också kommuner kan spela en viktig stödjande roll, inte minst i relation till föreningslivet och civilsamhället. Jag följer gärna upp i vilken utsträckning Center mot våldsbejakande extremism kan ge ytterligare stödinsatser vad gäller lokaler.

Jag tycker i alla fall att det är bra att frågan lyfts upp här, och jag tycker att beskeden från polisen med anledning av den här frågan är tillfredsställande.

Fru talman! Det finns en viktig princip i frågan. Våra bygdegårdar och föreningslokaler finns där för att människor ska kunna engagera sig ideellt och i sina samhällen. Där ska man kunna fira midsommar och födelsedagar, men det ska också vara en plats där barn och unga kan träffas, där man kan hålla möten och där det ordnas kulturarrangemang och olika aktiviteter som gör att människor binds samman i gemenskap runt om i hela Sverige. Det är den öppenheten och tilliten som nazistiska grupper och andra extrema grupper utnyttjar.

Genom mitt engagemang i Folkets Hus och Parker vet jag att vi också där har ställts inför den här problematiken. Jag är styrelseledamot i den södra regionen och vet vilken betydelse de här mötesplatserna har runt om i hela vårt land. Vi vill ha öppna hus och vill att människor ska kunna mötas, kunna organisera sig, kunna fira och kunna ta del av kultur. Men öppenheten får aldrig innebära att enskilda föreningar lämnas ensamma när till exempel nazistiska eller våldsbejakande grupper medvetet försöker lura sig in.

Folkets Hus och Parker har själva tagit fram en uthyrningspolicy för att ge föreningar stöd. Men när extremistmiljöer eller andra grupper uppger falska uppgifter är det svårt för den ideella föreningen att veta om det är något seriöst eller oseriöst. Det är kanske här politiken behöver kliva fram. Alternativet får nämligen aldrig vara ett land där föreningar tackar nej till alla typer av uthyrningar om de inte känner personen. Det kommer inte att skapa den gemenskap som jag tror att både jag och justitieministern vill se i vårt samhälle.

Ministern räknar i sitt svar upp mycket av det arbete som redan bedrivs mot våldsbejakande extremism. Det finns väldigt mycket som är bra i den nationella strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism, som vi har debatterat här i kammaren. Jag hoppas att ministern vet att jag står bakom den. Det är en bra strategi.

Precis som ministern nämner har strategin lagt grunden för ett effektivt och långsiktigt arbete som också inkluderar myndigheters och kommuners stöd till föreningar i de utmaningar de kan möta. Dock vittnar exempel från verkligheten just nu om att det inte alltid fungerar. Det är en strategi som ändå har funnits i några år, men exemplet från Västerås är från våren 2026. Någonstans finns alltså läckage eller saker som inte fungerar.

Polisen ger tydliga råd, vilket ministern var inne på. De förespråkar till exempel att man ska träffa den som hyr, ställa följdfrågor och kontakta polisen så fort man anar att någonting är fel. Men när vi nu vet att dessa grupper systematiskt försöker hyra lokaler med syften som jag tror att ingen av oss står bakom måste vi ställa oss frågan: Vad mer kan politiken göra när systemet inte håller?

Fru talman! Civilsamhällets öppenhet ska inte behöva försvaras av en ensam ordförande i en ideell förening som plötsligt upptäcker, som i det här fallet, nazistiska föremål i sin föreningslokal. Därför skulle jag vilja fråga ministern: Vad ytterligare är ministern och regeringen – flera ministrar kommer såklart att behöva vara inblandade i arbetet – beredda att göra för att föreningarna runt om i Sverige ska kunna fortsätta vara öppna mötesplatser och samtidigt inte ska lämnas ensamma när våldsbejakande extremism försöker utnyttja öppenheten i vårt samhälle?

Fru talman! Jag och Anna Wallentheim är helt överens om beskrivningen av problemet. Det är glädjande att höra att det finns ett engagemang i Folkets Hus och Parker. Det finns förstås en överbyggnad, eller vad man ska säga, i en sådan rörelse som kan utgöra ett viktigt stöd också för den enskilda parkanläggningen någonstans i Sverige. Men många bygdegårdar eller andra lokaler finns såklart inte i ett sådant bredare sammanhang.

Jag tycker att det är bra att frågan väcks. Det är mycket rimligt att politiken i relation till de myndigheter som ligger nära problemen följer upp vilka behov av ytterligare insatser de ser, eventuellt också från politiskt håll.

Jag kan konstatera att vi har tydliggjort vår strategi i relation till problembilden. Hur den har genomförts i praktiken hos de aktörer som verkligen kan påverka det här nära den, i värsta fall, ensamma ideella kraften i bygdegården ger ändå löftesrika besked om att det finns ett sammanhang där man verkligen kan få stöd. Men i det läget måste man veta att man ska lyfta luren och ringa till polisen, och när man gör det har man rätt att förvänta sig stöd för att hantera en konkret situation förstås, om en sådan har uppstått, men också om man har behov av att arbeta mer förebyggande för att undvika att hamna där igen.

Jag vill återigen lyfta fram Center mot våldsbejakande extremism, som har fått ett särskilt uppdrag för att stödja just den kommunala nivån. Jag föreställer mig att det här sker i något slags snitt mellan den statliga ordningsmakten, genom polisen och möjligtvis andra myndigheter, och de kontaktytor som finns mellan en kommun och civilsamhället och föreningslivet lokalt.

Låt oss följa upp det här i relation till alla olika aktörer som kan påverka. Jag är helt överens med interpellanten om att problemets allvar förtjänar det.

Fru talman! Jag vet, justitieministern vet, alla som sitter här inne vet och de som lyssnar vet förhoppningsvis också varför extremistiska, rasistiska och nazistiska organisationer ljuger för att få tillträde till lokaler. Det är för att de ser att de kan växa, att där finns möjlighet att organisera sig, rekrytera, fortsätta sprida hat, svartmåla Sverige och fortsätta döma människor efter hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Vi måste vara bättre än dem. Vi är mitt uppe i en brinnande valrörelse, och jag anser att det just nu är alldeles för många som inte tar det demokratiska ansvar vi har och som slänger in farliga lögner.

När vi ledamöter får frågor från väljare eller journalister men också från elever om vilken politisk motståndare vi tycker är skickligast och vem som är svårast att möta i en debatt nämner jag nästan alla gånger justitieminister Gunnar Strömmer. Jag upplever nämligen att ministern är skicklig och saklig och att han har förståelse både för sakfrågan som jag försöker väcka här i kammaren och för våra politiska skiljaktigheter.

Men jag måste erkänna att någonting har hänt i den politiska debatten. Kanske är det för att det är valrörelse. Den senaste tiden har jag tyvärr upplevt att också regeringsföreträdare alldeles för många gånger har sjunkit till en nivå som jag inte riktigt tycker är värdig.

Vi måste stå upp för den demokratiska processen och för det politiska samtalet. Jag tycker att vi ska använda de snart sista 30 dagarna i valrörelsen till att prata om vad vi vill. Vad vill vi socialdemokrater? Vad vill Moderaterna? Då blir det tydligt för väljarna därute vad partierna faktiskt vill.

Vi vinner ingenting på att sprida lögner. Om vi ska vinna över extremismen, över nyrekryteringen och över hotet och hatet gäller det att vi visar att vi är värdiga förespråkare och förebilder för svenska folket.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för det här mycket civiliserade meningsutbytet i likhet med de övriga meningsutbyten vi haft under de här åren.

Jag är väldigt glad för att den här frågan kommer upp. Kampen mot den våldsbejakande extremismen är ett av vårt samhälles allra mest centrala uppdrag, just för att värna vårt samhälle som fritt och öppet. Det är viktigt att kunna ha blicken på flera olika slags hot samtidigt, oavsett om det handlar om våldsbejakande islamism, om högerextremism eller för den delen om hot som kommer mer från autonomt vänsterhåll, även om det är de två förstnämnda som framför allt har varit aktiva under de år som jag har haft den här rollen.

Jag tycker att den konkreta fråga som vi har diskuterat i dag, civilsamhällets påverkan, är särskilt angelägen att diskutera. Många andra delar av samhället – statliga aktörer, kommunala aktörer eller offentliga aktörer – har trots allt en annan motståndskraft eller robusthet. De finns i ett sammanhang där man kan hantera den här typen av hot på ett annat sätt.

Civilsamhället är väldigt utsatt. Det är ofta en ideellt arbetande kraft någonstans i Sverige, i en bygdegård eller annan föreningslokal, och har naturligtvis rätt att förvänta sig det omgivande samhällets stöd.

Jag är glad att ändå kunna förmedla att polisen verkligen vill ge det stödet, kan ge det stödet och ger det stödet. Och andra aktörer, som Brottsförebyggande rådet och Center mot våldsbejakande extremism, har tydliga uppdrag att stödja kommunerna i det här arbetet, vilket rimligen måste inkludera stöd till civilsamhället och andra sammanhang där de här hoten uppträder.

Tusen tack för möjligheten att få lyfta upp de frågorna i dag! Det finns säkert mycket mer att göra framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.