Stöd till barn vid vårdnadstvister

Fru talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig hur jag och regeringen arbetar för att ge barn bättre stöd när föräldrarna har svårt att komma överens. Maria Stockhaus har frågat mig varför jag dröjer med att komma med förslag med utgångspunkt i betänkandet från 2014 års vårdnadsutredning.

Det är viktigt att reglerna om vårdnad, boende och umgänge är utformade för att se till barnets bästa och för att minska risken för att barnet kommer till skada på grund av långvariga konflikter. Det handlar om komplexa frågeställningar, vilka 2014 års vårdnadsutredning haft i uppdrag att uppmärksamma och överväga.

I Vårdnadsutredningens uppdrag ingick också att kartlägga ökningen av antalet vårdnadsmål de senaste tio åren. Utredningen kom fram till att vårdnadsmålen, efter att mål där socialnämnden är sökande hade räknats bort, hade ökat med nästan 50 procent.

Som jag uppfattar Mikael Eskilandersson är han bland annat kritisk till den reglering i föräldrabalken som anger vad domstolen särskilt ska fästa avseende vid när den gör bedömningen av om vårdnaden ska vara gemensam eller inte. Han vill också se en särskild stödperson för barnet.

Vårdnadsutredningen har bland annat lagt fram ett förslag som tar sikte på den reglering i föräldrabalken som Mikael Eskilandersson ifrågasätter. Betänkandet innehåller även andra intressanta och bra förslag. Ett viktigt syfte med förslagen är att minska antalet konflikter mellan föräldrar och att färre tvister ska avgöras i domstol. Ett annat syfte är att öka fokus på barnet. Utredningen har lämnat ett antal förslag för att säkerställa barns rätt och delaktighet i processen. Barnet och barnets behov ska vara i centrum, även om det inte föreslås någon stödperson.

Det tar tid att analysera ett så omfattande material som det Vårdnadsutredningen har presenterat. Det är också många remissinstanser som har yttrat sig över förslagen. Frågorna är dock viktiga för regeringen, och vi avser att återkomma.

Fru talman! Tack, Morgan Johansson, för svaret!

När det gäller stöd till barn i en vårdnadstvist och behovet av en stödperson är det inte en stödperson i rätten som jag och mitt parti gärna hade sett mer av, vilket jag uppfattar det som att Morgan också har förstått. Där håller vi med om ställningstagandet i utredningen Se barnet!

I stället handlar det om den typ av stödperson som flera kommuner i dag ger barn på olika sätt. Mellan åren 2015 och 2017 pågick ett projekt med så kallade samverkansteam i fem svenska kommuner. Det var kommunerna Helsingborg, Nacka, Norrköping, Malmö och Västerås som ingick i detta projekt. Det var ett relativt lyckat projekt, som regeringen var delaktig i att ge medel till.

Vad som framkom var att barn i vårdnadstvister ofta har nytta av stöd på flera olika sätt. En tydlig ambition i försöket var också att komma i kontakt med familjerna tidigt, innan konflikterna hunnit bli alltför stora. Detta är helt i linje med det system som vi sverigedemokrater har tjatat om i många år. Vi vill ha ett tidigt ingripande med medlingssamtal, liknande den norska modellen för "mekling". Vi vill också ha bättre stöd för barnet under själva processen.

Nu är socialtjänstens insatser givetvis en fråga för respektive kommun, och det kommunala självstyret är ingenting som vi vill in och röra i. Men det är fullt möjligt för en regering att ändå ta fler initiativ liknande det man redan tidigare tagit kring samverkansteam, som man även tidigare har initierat.

Dagens situation för kommunerna är tyvärr att de ofta har så stora ekonomiska problem att klara den dagliga driften att de inte har överskott nog att fundera på förbättringar och resursförstärkningar för barn, i detta fall. Det handlar mer om att hålla näsan över vattenytan än om att ta några egentliga simtag framåt.

I 3 kap. 6 § socialtjänstlagen står att en kommun kan utse en kontaktperson om vårdnadshavaren begär det. Barn över 15 år kan också själva begära en kontaktperson som stöd vid umgängestillfället. Denna paragraf syftar egentligen mer till situationer där man ser ett hot från den ena föräldern eller där man inte vågar möta den ena föräldern själv. Jag tycker ändå inte att det är orimligt att tänka sig att ett barn kan få en kontaktperson hos socialen även om barnet är under 15 år, också för stöd i själva vårdnadsprocessen och inte bara för att träffa sin andra förälder.

Enligt Rädda Barnen uppger en av fem föräldrar som är inblandade i en vårdnadstvist att deras barn inte mår bra. Att allvarligare tvister i familjen kan ge barn psykisk ohälsa verkar det också finnas en bred enighet kring. Barn behöver stöd, och ett sätt att öka detta stöd är att utse en stödperson.

Det är därför jag trycker på behovet av en stödperson. Sedan har jag uppfattat det som att Morgan kanske inriktat sig mer på utredningen Se barnet! som egentligen inte berör just den typ av stödperson som jag i detta avseende menar.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag använde mig av Google för att ta reda på hur många dagar sedan det egentligen var som utredningen Se barnet! blev klar. Det var faktiskt exakt i dag 1 000 dagar sedan som denna utredning landade på regeringens bord. Det är 82 remissinstanser som har yttrat sig, och de flesta är positiva till mycket av det utredningen föreslår.

Mellan 2017 och 2018, det vill säga under ungefär ett års tid, avgjordes 7 500 tvister avseende familjerätt i domstol. Det är 7 500 familjer som inte fått stöd och hjälp att lösa sina tvister utanför domstol. Varje tvist kan handla om flera barn - barn som under lång tid slits mellan föräldrar och som riskerar att få en negativ påverkan på sin barndom och skolgång.

Barn som utsätts för vårdnadstvister löper stor risk att få problem med psykisk ohälsa, till exempel depression och bristande självkänsla. De löper även större risk att hamna i drogmissbruk.

Fru talman! Det behövs en ny lagstiftning som minskar riskerna för att barn påverkas när föräldrarna inte kan komma överens. Det är orimligt att det tar så lång tid innan en ny lagstiftning kan komma på plats när remissinstanserna är positiva och frågan inte har särskilt stor politisk sprängkraft. Alla partier har ett intresse av att situationen för barn vid vårdnadstvister blir bättre.

Justitieministern sa i sitt svar att regeringen tycker att frågan är viktig och avser att återkomma. Min självklara följdfråga blir: När avser regeringen att återkomma?

Fru talman! Först vill jag säga något om bakgrunden.

Denna utredning tillkom delvis som ett sätt att utvärdera den reform av systemet som skedde 2006. Man ska kanske säga att denna reform klarar sig ganska väl i utvärderingen. Utredningen pekar på att barnrättsperspektivet har stärkts och på att barn kommer mer till tals än med den tidigare ordningen. Det görs bättre riskbedömningar från domstolens sida än tidigare. Utredningen menar också att domstolarna gör betydligt mer nyanserade bedömningar än tidigare och att barnens bästa har en mer framträdande roll.

Dessutom är det fler som får ensam vårdnad. Detta var faktiskt en del av syftet med reformen. Vi visste att en problematik var att föräldrar som i grunden är djupt olämpliga som vårdnadshavare ändå kunde vara kvar och ha gemensam vårdnad. Det kunde till exempel handla om en våldsam man som slog både sin fru och sina barn - en sådan ska ju inte ha vårdnaden.

Syftet med reformen - att i till exempel sådana situationer ge ökad möjlighet till ensam vårdnad - är uppnått. Som helhet visar utredningen att det var en positiv reform som vi socialdemokrater drev igenom 2006.

Det har dock lett till att antalet tvister har ökat, inte med 100 procent som Maria Stockhaus påstår, utan snarare med ungefär 50 procent, för man ju måste räkna bort de ärenden där socialnämnden är sökande. De ärendena rör i allmänhet inte tvister mellan föräldrar, utan de rör helt andra frågor.

Om vi bara ser till tvister mellan föräldrar är det en ökning från 2 800 tvister 2006 till drygt 4 100 tvister 2015, det vill säga ungefär 50 procent fler, och det var nog ganska väntat. Eftersom den nya lagen öppnade för mer av ensam vårdnad kunde man ju vänta sig att det skulle bli mer av tvister.

Nu föreslår utredningen en rad förändringar som vi i dag arbetar med. Det är till exempel just den skrivning som Mikael Eskilandersson tar upp i sin interpellation och som i dag säger att domstolen ska fästa särskild vikt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta. Detta vill utredningen. I stället ska domstolen i ökad utsträckning se på föräldrarnas förmåga att ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Då flyttas perspektivet, menar utredningen, till barnets behov i stället för föräldrarnas samarbetsförmåga. Detta har blivit väl mottaget av remissinstanserna, och vi arbetar med det.

Mikael Eskilandersson ägnar ganska lång tid åt att tala om att han vill se en särskild stödperson till barnet. Det stämmer att det inte finns med i utredningens förslag. Men det finns heller inte med i Sverigedemokraternas budget; ni har ju inte finansierat förslaget. Om ni sverigedemokrater menar allvar med ert förslag om en särskild stödperson till barnet får ni vara så goda att sätta av pengar till det. Men det har ni inte gjort, och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att ni försöker genomföra någonting utan att finansiera det. Det är i så fall dåligt.

Maria Stockhaus frågar om tidsplanen. Vi hade ju ett möte på departementet med hela civilutskottet för någon månad sedan. Vi gick då igenom en hel del av de här förslagen. Då sa jag också att vi siktar på en proposition i det här ärendet under nästa höst, och det beskedet gäller alltjämt. Jag tror inte att vare sig Maria Stockhaus eller Mikael Eskilandersson var med på mötet, men nu hör ni här i kammaren att vi siktar på en proposition om detta under nästa höst.

Fru talman! När det gäller detta att ha en stödperson till barn i vårdnadstvister vill jag påstå att det visst finns med i en hel del av våra kommunala budgetar. Som jag sa i mitt inledningsanförande är ju detta framför allt en kommunal fråga. Vi vill inte gå in och styra det kommunala självstyret, utan vi vill se på just det som regeringen faktiskt gjorde mellan 2015 och 2017. Då gick man in och stöttade kommunerna i att inleda ett arbete med att ge barnen stöd. Eftersom det inte är en riksfråga finns det inte med i vår riksbudget. Men det förhindrar ju inte att regeringen går in och ger stöd, som man har gjort tidigare, till det som man kallar samverkansteam som fanns i fem svenska kommuner. Det är klart att det då handlar om några miljoner som ska tillskjutas för detta, och det är mycket möjligt att vi inte har gjort det i vår stora budget. Så noga har jag inte kontrollerat vår budget.

Jag satt i Vårdnadsutredningen, och vi alla partier var över alla partigränser överens om att det som kom fram i utredningen Se barnet! var bra. Jag delar helt Maria Stockhaus syn på behovet av en ny lagstiftning. Det är bekymmersamt att det har tagit så lång tid när det är något som partierna ändå är överens om. Det är alltså inte särskilt mycket som vi har att diskutera när det väl ska genomföras, känns det som.

Det som man ska skilja på är vårdnad och umgänge. Det blir så lätt att man talar om delad eller ensam vårdnad och att man tror att ensam vårdnad betyder att barnet bara har umgänge med den ena föräldern. Jag tycker egentligen att umgänget är mycket viktigare. Det är viktigare att barnet har umgänge med båda föräldrarna än att man i alla fall har helt delad vårdnad.

Vid våld är det självklart att den förälder som är våldsam ska ha så lite som möjligt att göra med barnet. Men en våldsdömd förälder är fortfarande barnets förälder, och man kan inte prata ned en sådan person, för det är ju faktiskt en del av barnet som man i så fall pratar ned.

Norge och Finland har lyckats mycket bättre med sina vårdnadslagstiftningar än vad Sverige har. Både Norge och Finland har gått på detta med mer medling, eller mer mekling som man kallar det i Norge, och man har försökt att flytta den utanför domstolarna. Jag tror att det egentligen är nyckeln till att lyckas, för om inte två vuxna människor kan sitta ned och komma överens tror jag inte att det hjälper hur många domstolar man än har och hur många domare man än kallar in för att få de här personerna att komma överens. Någonstans handlar det ju om att föräldrarna måste lösa situationen sinsemellan. Sedan kan lösningen givetvis vara att ge vårdnaden till en av personerna.

Fru talman! Oavsett procentuell ökning av antalet vårdnadstvister tycker jag att en tvist i domstol är en för mycket. Det har varit en kraftig ökning oavsett vilken siffra det är som gäller.

Utredningen Se barnet! handlar inte bara om att minska antalet vårdnadstvister i domstol utan också bland annat om att skydda barn i familjer där det förekommit våld. Det finns tyvärr flera exempel, som man kan läsa om i kvällstidningar, där en förälder har vårdnad om barn trots att han har mördat barnens mamma. Utredningen föreslår bland annat att det ska gå att föra över vårdnaden till en tillfällig vårdnadshavare - ett förslag som är tänkt att användas just i fall där en vårdnadshavare uppsåtligen dödat den andra vårdnadshavaren.

En annan viktig aspekt i utredningen är barnets rättigheter, som stärks med utredningens förslag, och där är de flesta av remissinstanserna överens. Det handlar om barnets rätt att komma till tals utan någon påverkan av någon av föräldrarna men också om barnets rätt att slippa långa utredningstider och uppslitande juridiska processer.

Fru talman! I utredningen föreslås också utbildningsinsatser för att stärka kompetensen hos bland annat familjerättssekreterare, vilket också är viktigt om man ska hantera barn i komplicerade vårdnadsprocesser.

Skrivningarna i dagens lagstiftning om att domstolen ska ta hänsyn till föräldrarnas förmåga att samarbeta har, precis som justitieministern nämnde i sitt tidigare anförande, bedömts vara konfliktdrivande. Det har lett till att vårdnadshavare på ett eller annat sätt medvetet försökt att sabotera samarbetet för att få ensam vårdnad. Utredningen föreslår, som sagt, att domstolen i stället ska fokusera på föräldrarnas förmåga att ta gemensamt ansvar för barnet i syfte att minska de mer konstruerade konflikterna.

Förslagen i utredningen är många och bra. Det är sorgligt, inte minst för barnens skull, att inget av förslagen ännu hamnat på riksdagens bord. Vi talar ju mycket i många olika politiska sammanhang om vad barns och ungdomars psykiska ohälsa beror på och hur vi ska komma till rätta med den. Forskningen och utvärderingen säger att det är väldigt tydligt att barn som har varit med om uppslitande vårdnadskonflikter och föräldrar som inte kommer överens har ökad risk för psykisk ohälsa. Här finns en chans att förbättra situationen.

Jag funderar över hur regeringens prioriteringar egentligen ser ut när det tar så lång tid för så här viktiga förslag att komma hit till riksdagen.

Fru talman! Den allmänna kommentaren till den sista frågan är att under de åtta år som Alliansen styrde i Sverige tog man inga som helst initiativ för att förändra den här lagstiftningen, utan det är vi som kommer att genomföra de här förändringarna.

Som helhet får jag nog säga att med den reform som vi drev igenom 2006 har utredningen kommit till slutsatsen att det är bättre nu än vad det var tidigare. Barnrättsperspektivet har stärkts, barn kommer till tals tidigare och på ett bättre sätt, det görs bättre riskbedömningar än tidigare, domstolarna har förbättrat sitt sätt att arbeta med det här, bland annat med mer av nyanserade bedömningar, och det finns en större möjlighet till ensam vårdnad. Det kan handla om situationer där det förekommer våld i relationen.

Jag tror att Mikael Eskilandersson och jag i grunden är överens om att en våldsam förälder inte är någon lämplig vårdnadshavare och att det måste vara vår bestämda utgångspunkt.

Vi arbetar vidare med utredningens alla förslag. Det är som sagt 82 remissinstanser som har yttrat sig, så det är alltså ett stort lagstiftningsarbete. En av frågorna rör förändringen av skrivningen om föräldrarnas arbetsförmåga. En annan rör att socialnämnden ska kunna höra barn utan föräldrarnas samtycke, vilket är viktigt.

Mikael Eskilandersson berörde detta med obligatoriska informationssamtal hos socialtjänsten innan man inleder en tvist i domstol, och det finns också med bland de förslag vi jobbar med.

Maria Stockhaus tog upp frågan om tillfällig vårdnadshavare för de situationer där den ena vårdnadshavaren har dödat den andra vårdnadshavaren. Då måste det såklart finnas en lösning. Det kan handla om såväl en våldsam man som dödar sin fru som en fru som dödar sin man, kanske efter att i många år ha levt i en våldsam relation. I det senare fallet ska man kanske se lite annorlunda på saken. Man måste se varje situation för sig. Det är dock helt uppenbart att vi måste ha en lösning för dessa situationer.

Vi jobbar alltså med detta och en lång rad andra förslag. Det är som sagt ett omfattande lagstiftningsarbete, och då tar det tid. Vi siktar dock på att kunna komma till riksdagen med detta under hösten 2020.

Fru talman! Mikael Eskilandersson säger att han inte har kontrollerat sin budget så noga. Men det har vi gjort, och det står inte ett ord om stödpersoner i Sverigedemokraternas budget. Jag förstår på Mikael Eskilandersson att det inte är staten som ska betala för detta utan kommunerna. Men om staten ska ställa ytterligare krav på kommunerna får staten via budget finansiera det för kommunsektorn. Men det finns inte ett öre avsatt för det i Sverigedemokraternas budget. Om kommunerna ska driva detta för egna pengar och utan ytterligare statliga krav får Mikael Eskilandersson driva det på kommunal nivå och inte i riksdagen, för här handlar det om staten.

Fru talman! Låt mig börja där Morgan Johansson slutade. Sverigedemokraterna ger ganska mycket mer pengar till kommunerna än vad regeringen gör i sin budget, och därför tror jag att vi har ett visst utrymme att röra oss med.

Det tidigare projektet initierades ju uppifrån, och det är detta jag efterfrågar av dagens regering.

Morgan Johansson tog upp exemplet när en förälder dödat den andra föräldern. Detta extrema exempel togs upp när vi i utredningen diskuterade vilka förslag vi skulle lägga fram i betänkandet Se barnet! Vi i utredningen var ganska överens om att det var ett överdrivet exempel eftersom man löser detta. Man skickar inte hem barnen med en förälder som har mördat den andra föräldern; så funkar det inte. Det som omedelbart händer är att polisen griper denna förälder, och sedan omhändertas barnet enligt lagen om vård av unga, LVU. Detta är inget jätteproblem i dag och som tur är väldigt ovanligt.

Låt mig instämma med Maria Stockhaus. I utredningsbetänkandet Se barnet! finns många viktiga förslag som snarast behöver förverkligas.

Det är svårt att stifta lagar som löser alla vårdnadstvister, särskilt dem där föräldrarna är i konflikt med varandra. Jag vill dock se fler initiativ från regeringen liknande det med samverkansteam, så att fler kommuner får hjälp att komma igång med stödpersoner till barnen. Det är detta jag efterfrågar i min interpellation, men tyvärr kan jag inte se att regeringen har några fler sådana här projekt på gång.

Fru talman! 1 000 dagar är ganska många dagar, och det är så många dagar som det har gått sedan utredningen blev klar. Det är 1 000 dagar då inget har blivit bättre för barn som befinner sig i uppslitande konflikter mellan sina föräldrar, konflikter som drar ut på tiden och riskerar barnens psykiska hälsa.

Frågorna är absolut komplexa, men många av dessa förslag har fått stöd av remissinstanserna.

En av anledningarna till att jag har ställt denna interpellation är att jag har blivit kontaktad av intresseorganisationer för föräldrar som är oroliga och undrar vad som har hänt med utredningen och om det inte blir något av detta. Många sitter i kläm, och många har råkat illa ut.

Det borde inte vara något problem att komma överens om dessa frågor här eftersom det finns väldigt lite politisk sprängkraft i dem.

Dagens besked från Morgan Johansson innebär att det kommer att ta tre och ett halvt år från färdig utredning till proposition. Jag tycker att framför allt de barn som kommer i kläm förtjänar bättre än så. Men dessa barn kan knappast vara prioriterade av regeringen, vilket är anmärkningsvärt.

Fru talman! Maria Stockhaus säger att inget har blivit bättre. Men jag har pekat på att det enligt Vårdnadsutredningen faktiskt blev bättre 2006. Barnrättsperspektivet ökade, domstolarna gjorde bättre bedömningar än tidigare, riskbedömningarna blev bättre och barnen kom mer till tals. Det blev alltså bättre 2006 när vi drev igenom detta. Därefter hade vi en åtta år lång period då Alliansen regerade, och då gjordes inget för att förändra denna lagstiftning.

Det vi nu kommer att göra är att ytterligare förbättra det som blev bättre 2006, mot bakgrund av det utredningsförslag som finns, och vi kommer att gå till riksdagen med det.

Mikael Eskilandersson tycker att det är ett överdrivet exempel att en man dödar sin fru. Nej, det är det inte alls. Det är faktiskt så att två tredjedelar av alla kvinnor som blir dödade i Sverige dödas av en anhörig eller före detta anhörig, och inte sällan finns det barn i dessa relationer. Det är givetvis oerhört tragiska exempel, men de finns. Då måste det finnas en lösning för vårdnaden, och därför lade utredningen fram det förslag som vi nu arbetar med och som jag anser är nödvändigt.

Fru talman! Om man kräver ytterligare åtgärder, till exempel att stödpersoner ska anställas, ska man också finansiera det i sina budgetförslag. Annars menar man inte allvar med sina förslag. Men Mikael Eskilandersson kanske kan göra annorlunda nästa gång.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.