Stockholm Internationel Forum - om att förebygga folkmord

Herr talman! Yvonne Ruwaida har frågat statsministern om hur statsministern avser att agera för att den internationella konferensen som anordnas av regeringen ska vara öppen för alla världens folk och hur statsministern förklarar bakgrunden till att den israeliska regeringen uppfattat ett löfte från Sverige om att Mellanösternkonflikten ska hållas utanför folkmordskonferensen. Interpellationen har överlämnats till mig. Den internationella konferens som regeringen arrangerade i förra veckan var den sista konferensen i en serie om fyra. Till den första konferensen bjöds regeringar in som engagerat sig i frågorna kring Förintelsens konsekvenser och lärdomar. De tre följande konferenserna har tagit sin utgångspunkt i den första konferensen - både vad gäller tema och inbjudna deltagare. Till den sista konferensen som arrangerades i förra veckan bjöds således den krets av länder som aktivt har deltagit eller anmält sitt intresse för att delta vid de tidigare konferenserna in. Vår förhoppning är att dialogen med denna krets av länder ska leda fram till förslag som sedan kan behandlas av hela världssamfundet, i första hand inom Förenta nationerna. Det är därför med stor glädje vi välkomnade FN:s generalsekreterares närvaro vid Stockholms Internationella Forum. Syftet med den avslutade konferensen har hela tiden varit att - i stället för att värdera enskilda konflikter - tala om ansvaret hos regeringar att förebygga och stoppa nya konflikter som kan leda till folkmord. Temat för konferensen har bestämts från det svenska värdskapets sida.

Herr talman, minister och alla som lyssnar! Deltagarlistan vid konferensen om att förebygga folkmord men även den vid de tidigare konferenserna om kampen mot intolerans, för sanning, rättvisa och försoning och konferensen om Förintelsen har diskuterats och kritiserats. Det är de fyra konferenser som har hållits. Det är viktiga och angelägna frågor som har diskuterats på alla fyra konferenserna. Många av dem som i dag utsätts för kränkningar av mänskliga rättigheter har kritiserat vilka Sverige har bjudit in till konferenserna. Några av dem som bjudits in är länder som i dag inte följer FN:s konventioner utan kränker dem på allvarliga sätt. USA har till exempel skapat en egen, ny säkerhetspolitisk doktrin som strider mot FN-reglerna. USA har fångar på Guantánamobasen och andra baser som inte behandlas utifrån de regler som finns i FN. Israel bryter också mot FN:s regler, både genom ockupationen av Gaza och Västbanken och annekteringen av östra Jerusalem. Israel gör det också genom det våld man använder, speciellt mot civila och mot politiska ledare. Man genomför utomrättsliga, illegala avrättningar. Sverige har bjudit Ryssland men inte tjetjenerna. Sverige har bjudit Kina men inte uigurerna. Sverige har bjudit Turkiet men inte kurderna. Sverige har bjudit Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Polen men inte romerna, Chile men inte mapuchefolket, Mexiko men inte mayafolket, Marocko men inte det ockuperade Västsahara. Listan kan göras väldigt mycket längre. Man har bjudit in regeringar som kränker de mänskliga rättigheterna, naturligtvis i olika stor utsträckning, men man har inte bjudit in dem som får sina mänskliga rättigheter kränkta. Det har kritiserats mycket. Många i Sverige vill att Sverige ska lyfta fram utsatta grupper i världen, att de också ska få delta i den här typen av konferenser. De ska få vara med i diskussionen om tolerans eller försoning, i diskussionen om att förebygga folkmord. Där behövs fler. Inbjudningslistan från svensk sida har en konstig karaktär och den har ifrågasatts. Jag undrar om Pär Nuder anser att de grupperingar som jag har nämnt, som inte var bjudna och som får sina rättigheter kränkta, inte är viktiga att lyssna till. Jag undrar också vilken signal man ger till länder som USA och Israel, rika och mäktiga länder som i dag bryter mot FN-regler vilket övriga västvärlden är mycket kritisk till. Vilken signal ger man till dem när man bjuder dem men inte grupper som de är i konflikt med? Jag skulle gärna vilja att ministern kunde utveckla det och säga att man i framtiden tänker bjuda in till en konferens mer öppet.

Herr talman! Jag vill börja med att rikta ett djupt känt tack till Pär Nuder för det svar som han har avgivit. Det är balanserat, nyanserat och rör inte upp de känslostormar som Yvonne Ruwaida lyckades röra upp genom sina uttalanden här i kammaren alldeles nyss. Att relativisera det hemska som sker, som faktiskt är folkmord, som hon gör när hon talar om Israels beteende under den terrorintifada som pågår är faktiskt farligt. Det relativiserar folkmordsbegreppet, och det är faktiskt livsfarligt. Den folkmordskonferens som alldeles nyss har avslutats har givit oss möjlighet till reflexion över folkmord som har skett genom historien. Men folkmordskonferensen har också påmint oss på djupet om att ökade kunskaper är det enda verkningsfulla medlet mot grupphat och hets mot folkgrupper. Ökad kunskap kan leda till att världssamfundet ingriper tidigare mot hotande etniska rensningar, varav den största är Förintelsen där sex miljoner människor offrades. Främlingsfientlighet och ytterst antisemitism har en lång och fasansfull historia med systematiska mord av judar, däribland en miljon barn och fem miljoner handikappade, oppositionella, homosexuella, romer och oliktänkande. Nu kan vi se en ny våg av antisemitism i Sverige, enligt en rapport från EUMC. Det är oerhört smärtsamt att tala om det. Självklart kan man som Yvonne Ruwaida, Miljöpartiet, Vänstern och alla vi andra kritisera Israels politik och de företeelser som sker där. Vi kan till och med kritisera dem hårt utan att det kan anses vara antisemitiskt. Men att i samma andetag säga att det skulle vara nära folkmord, det tycker jag är anstötligt. Det är viktigt att den debatten förs också här i kammaren på det sätt som statsministern, Pär Nuder och andra har gjort på ett föredömligt sätt. Det är viktigt att vi sätter punkt för de strömningar inom Vänstern och Miljöpartiet som faktiskt relativiserar folkmordsbegreppet. Det är mycket angeläget.

Herr talman! Under blott fyra månader för tio år sedan mördades, slaktades 800 000 människor i Rwanda. Detta inträffade inte under medeltiden utan det inträffade mitt under informationstidsåldern, en tidsålder då information flödar över gränser och kontinenter med ljusets hastighet. Vi kan inte skylla ifrån oss och säga att vi inte vet hur det ser ut i andra länder eller på andra kontinenter. Det kanske fanns en tid då man kunde göra det. Det kan inte nutidsmänniskan göra. Bakgrunden till Stockholms Internationella Forum, den fjärde och avslutande konferensen, var att fylla orden "aldrig mer" med substans och framför allt att förmå så många länders regeringar som möjligt att sluta upp bakom ett gemensamt politiskt förpliktande och se till att ett Rwanda, ett Srebrenica aldrig någonsin mer blir verklighet. Den konferens vi har bakom oss hade tre syften. För det första att för första gången sedan 1948, då FN:s konvention mot folkmord antogs, samla världssamfundet kring frågan hur man ska förebygga folkmord. För det andra att vara en mötesplats mellan å ena sidan ansvariga beslutande regeringars politiker, å andra sidan världens främsta experter på det här området och låta oss beslutsfattare lära av dem som kan de här frågorna i grunden. För det tredje att åstadkomma ett uttalande i form av en deklaration där länders regeringar förpliktar sig att göra sitt yttersta för att förhindra folkmord. Alla dessa tre syften uppnåddes vid Stockholms Internationella Forum. Därtill gjorde FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, ett oerhört viktigt inlägg när han föreslog att en kommission, en särskild rapportör, ska inrättas i FN-systemet och ha till uppgift att direkt rapportera till säkerhetsrådet i syfte att förhindra folkmord. Det hade vi inte förväntat oss, och vi är naturligtvis väldigt glada över det som skedde. Den här konferensen handlade inte om enskilda regionala konflikter. Yvonne Ruwaida räknade upp ett antal regionala konflikter runtom i världen. Det är precis som hon säger, listan skulle dessvärre kunna göras betydligt längre. Framför allt om man talar i folkmordstermer skulle man kunna nämna ett antal konflikter som finns i Afrika. Vi diskuterar den afrikanska kontinenten alldeles för lite i den svenska utrikespolitiska debatten. Vi har en tendens att diskutera en fråga i taget, när de stora hoten mot enskilda befolkningsgrupper kanske finns i Afrika. Jag tänker på konflikter i Burundi, Sudan, Zimbabwe och runt de stora sjöarna. En konferens gör naturligtvis inte skillnad. Skillnad görs om länder går samman och förpliktar sig. Självklart är det, som Yvonne Ruwaida säger, oerhört viktigt att ge forum för minoriteter, grupper och befolkningar som på ett eller annat sätt är förtryckta. Det försöker Sverige göra i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Det är inget tvivel om den saken. Men var och en av de konflikter som Yvonne Ruwaida räknar upp förtjänar en konferens i sig själv. Det var inte möjligt att greppa alla enskilda konflikter vid ett och samma tillfälle. Däremot lyckades vi åstadkomma en mötesplats mellan beslutsfattare och världens samlade expertis. Dessutom förmådde vi 58 länder att samla sig kring ett gemensamt förpliktande - aldrig någonsin mer ett Srebrenica, ett Rwanda.

Herr talman! Jag delar det brinnande engagemang som Pär Nuder visar här mot folkmord och det ansvar vi alla har för att förebygga folkmord. Jag hoppas att vi kan göra de insatser som vi i Sverige borde göra som kan bidra till detta, nämligen mer bistånd och mindre vapenexport. Det finns en lång lista på åtgärder och saker man kan göra. Men det handlar också om att behandla alla regeringar, när de begår övergrepp mot mänskliga rättigheter, enligt samma måttstock. Tyvärr är det med den utrikespolitiken samma sak som med den deltagarlista som har funnits till alla de fyra konferenserna. De tar alla upp viktiga och angelägna ämnen, och jag är väldigt glad över att de diskuteras. Men man har bjudit de som är mäktiga och i mycket mindre utsträckning de som omfattas av övergrepp av dem som vi har bjudit. Det väcker tyvärr känslor av att kurdernas rättigheter inte är lika mycket värda som turkarnas eller att palestiniernas rättigheter inte är lika mycket värda som israelernas. Varför är inte samerna inbjudna? Jag vet så många grupperingar som är besvikna och ledsna och inte finner någon logik i deltagarlistan. Det här är någonting som har diskuterats och kritiserats tidigare. Jag tycker inte att det handlar om att säga: Nej, vi kan inte ta tag i alla regionala konflikter. Jag håller med om att det här inte skulle bli en Mellanösternkonferens, en fråga om kurdernas rättigheter eller en fråga om hur man kan uppnå mänskliga rättigheter i Kina. Det var inte de konkreta sakfrågorna som skulle upp utan snarare principer och större grepp. Men deltagarlistan är jag fortfarande tveksam till. Jag vill ändå ta upp en viktig sak. Vi vet vad som pågår. Sedan kanske inte alltid allmänheten får den informationen därför att medierna inte har intresse för alla konflikter som finns och alla övergrepp som görs i världen. Men kunskap finns för dem som vill ha den om var vi har konflikter, om var det begås övergrepp av mänskliga rättigheter och om var det begås folkmord. Problemet är att många av de länder som har deltagit i den här konferensen har sina egna intressen. Och de intressena gör att man inte tar ansvar när en konflikt uppstår eller när ett folkmord står för dörren. Det handlar inte om att man inte visste utan om att man noggrant analyserat vilka politiska risker man kan ta och vilka eventuella vinster man kan göra genom att ingripa. Det var USA som ökade biståndet till Irak efter folkmordet på kurderna, då över 100 000 kurder mördades. Det var ett politiskt medvetet beslut. Därför blir det upprörande. Jag förstår att vissa grupper är upprörda. Jag är själv upprörd över att vi hade den deltagarlista vi hade. Jag tycker inte att den visar på att Sverige har stått på de svagas sida. Det är dessutom oftast de som inte har en stat som är de svagaste, som till exempel tjetjenerna, uigurerna och många andra grupperingar. De är de svagaste. Jag hävdar att Sverige skulle kunna göra väldigt mycket för att försvara de grupperna. Det är oftast de grupperna som löper störst risk att bli utsatta för folkmord i framtiden. De borde få göra sin röst hörd, och Sverige skulle kunna bidra till det. Förhoppningsvis kan vi göra det i framtiden i större utsträckning än vad som har gjorts hittills.

Herr talman! För tio år sedan arbetade jag i Gimo, som är en liten uppländsk ort. Aldrig någonsin kommer jag att kunna glömma kontakten med de flyktingar som då kom dit från kriget i det forna Jugoslavien. Bilderna av barnen och deras föräldrar och av de gamla människorna kommer aldrig att blekna bort. På blanketterna till myndigheterna stod som skäl för deras asylansökan två ord: Etnisk rensning. Tio år har gått sedan dess, tio år av brott mot mänskligheten. Vi har nämnt länderna Rwanda, Kosovo, Bosnien-Hercegovina, Kongo, Irak, Tjetjenien. Risken för nya etniska rensningar och nya folkmord är inte borta. Det krävs nu, precis som vid Folkmordskonferensen, ett tydligt avståndstagande från all form av rasism och främlingsfientlighet. Nu måste demokratins alla aktörer mobiliseras. Jag tycker faktiskt att regeringen har tagit ett föredömligt ansvar som har arrangerat de här konferenserna. Jag är glad och stolt över detta. Hat försvinner inte av sig självt, herr talman. Hat måste hela tiden motarbetas och bekämpas. Det är allas vårt ansvar att kämpa mot främlingsfientlighet, rasism och hat i vår vardag. Det är bara då som vi kan skapa ett öppet samhälle, tolerant och demokratiskt. Annars tynar Europas viktigaste, mest dyrköpta lärdom bort. Om fördomar tillåts slå över i hat och hets kommer vi att tvingas se nya folkmord och nya etniska rensningar i framtiden. Vi ska också komma ihåg att det Europa vi i dag lever i har vuxit fram ur ruinerna efter ett världskrig som utlöstes av en nazistisk regim vars främsta mål var etnisk rensning, att utrota det judiska folket. Tillåt mig, herr talman, att avslutningsvis citera den skrift som tillkom på Göran Perssons initiativ . om detta må ni berätta .

Herr talman! Jag vill verkligen försöka förstå Yvonne Ruwaidas kritik. Jag vill inte tro att det är ett allmänt gnällsjukt inlägg eller ett försök att misstänkliggöra en konferens som världens samlade experter på folkmord samfällt tyckte var oerhört värdefull. Det är första gången sedan 1948 som något liknande genomförts. Jag ska ändå försöka att positivt förstå vad Yvonne Ruwaida är ute efter. Jag hade förstått kritiken om det hade varit så att den svenska regeringen hade varit flat i sin kritik mot den turkiska regeringen när det gäller kurdernas sak eller om det vore så att regeringen visade en flathet inför Israels ockupation av Västbanken och Gaza - för att ta de två exempel Yvonne Ruwaida själv nämnde. Sanningen är den att det förmodligen inte finns någon europeisk regering som har varit så tydlig i kritiken mot den turkiska regimens behandling av den kurdiska befolkningen. Anna Lindh var den som gick allra längst allra först i sin kritik. Hon räddes inte å den svenska regeringens vägnar att öga mot öga ta upp kurdernas sak i sina samtal med sin turkiska kollega. Sak samma gäller Mellanöstern. Vi är oerhört engagerade i den frågan. Dagen efter Stockholms Internationella Forum besöktes Sveriges regering för första gången på många år under en timmes tid av två utländska företrädare, nämligen Yasir Abed Rabbo och Avraham Burg, två av initiativtagarna till det så kallade Genèveinitiativet. Det är kanske den enda hoppingivande riktning som finns just nu i Mellanöstern. Det finns en underton i det som Yvonne Ruwaida säger, nämligen att vi skulle vara flata och passiva i de olika regionala konflikter som finns runtom i världen eller att vi skulle blunda inför kränkningar av mänskliga rättigheter. Så är inte fallet. Detta var en regeringskonferens med ett tema, nämligen hur vi ska förebygga folkmord i framtiden. För första gången sedan 1948 samlar vi nu världssamfundet kring den frågeställningen. FN:s generalsekreterare var här och gjorde ett för framtiden oerhört viktigt ställningstagande. Han sade att FN-systemet måste reformeras i syfte att förhindra folkmord i framtiden. Vi fick över 50 länder att förpliktiga sig att göra sitt yttersta. Många av dessa länder väljer vi att kritisera i olika sammanhang, men nu har vi svart på vitt fått ett förpliktigande från dem. Deras respektive folk, inte minst minoriteter, kan visa upp detta förpliktigande som har gjorts i Stockholm. Det går inte att smita undan sitt ansvar. Det var själva syftet med konferensen. Jag hoppas och tror att detta inte är ett försök att smutskasta en konferens som de som var där uppfattade som oerhört viktig för framtiden.

Herr talman! Jag förstår att de som var där tyckte att det var en värdefull och viktig konferens. De som inte var där borde också ha varit där, nämligen de grupperingar i världen som får sina mänskliga rättigheter kränkta. Att regeringen bjöd in de som var inbjudna ger uttryck för en syn där förtryckta folk och minoritetsgrupper inte ges rättigheter. Jag tycker att man inte har reflekterat över att det är dessa grupper som i dagens värld är mest utsatta för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning och hotet om framtida folkmord. De hade behövts i diskussionen om hur man ska förebygga folkmord, de skulle ha behövts i diskussionen om tolerans och de skulle ha behövts i diskussionen om försoning och rättvisa. Jag är inte grälsjuk, men jag är inte överens med Pär Nuder om att regeringen har gjort tillräckligt när det gäller att försvara till exempel palestiniernas och kurdernas mänskliga rättigheter. Det finns fler grupperingar, tjetjener, uigurer och andra, vars mänskliga rättigheter devalveras. De har inte samma värde. På vilket sätt agerar man handgripligen för att förhindra att palestiniernas, kurdernas och uigurernas rättigheter kränks? Alldeles för lite. Man behandlar tyvärr länder som USA, Israel, Kina och Ryssland inte på samma sätt som man skulle ha behandlat Zimbabwe, Uganda och andra länder. Man använder inte samma politiska påtryckningar. Man kanske vågar göra lite mer mot Ryssland och Kina, men absolut inte mot USA och Israel. Det är problematiskt. Jag hoppas att vi kan se en förbättrad linje i de frågorna i framtiden.