Statsministerns besvarande av interpellationer

Herr talman! Bosse Ringholm har frågat mig om jag kan redovisa för riksdagen vilken typ av interpellationer jag anser ska besvaras av statsministern. Det kan vara värt att påminna om de svar som vid liknande frågor tidigare avgetts i denna kammare. Riksdagens arbete med att granska regeringen och dess arbete är en viktig del i vårt parlamentariska styrelseskick. Därför är det för mig som statsminister självklart att från regeringens sida underlätta och möjliggöra denna granskningsprocess. Det är därför naturligt för alla regeringens ledamöter att delta vid såväl frågestunder och återrapporteringar som interpellationsdebatter. Till detta kommer konstitutionsutskottets viktiga arbete och möjligheten att ställa skriftliga frågor. Som statsminister sätter jag stort värde på dialogen med riksdagens ledamöter vid statsministerns frågestund, som regelbundet hålls i kammaren. Låt mig därför konstatera att det inte har saknats möjligheter att framställa frågor eller att ta debatten med mig såväl vid frågestunder som under de omfattande utfrågningar som jag varit med om i EU-nämnden inför Europeiska rådets möten och, som i dag, vid återrapporteringar eller vid den granskning som jag är underställd i konstitutionsutskottet. Det är fortsatt regeringens mening att en aktiv dialog mellan riksdag och regering även framgent förblir en viktig del i vårt arbete. Interpellationsinstrumentet är en del i den dialogen. Att på förhand peka ut vilka interpellationer som kommer att besvaras av statsministern eller andra statsråd låter sig däremot av naturliga skäl inte göras. Det måste avgöras från fall till fall. Låt mig avsluta med att göra interpellanten uppmärksam på hur regeringens arbete är organiserat. Regeringen svarar gemensamt för den förda politiken. Därför är det inte avgörande vilket statsråd som besvarar en interpellation. Regeringen står gemensamt bakom fattade beslut och gemensamt bakom de svar som ges på interpellationer.

Herr talman! Statsminister Fredrik Reinfeldt har gjort det till en dålig vana att undvika att svara på interpellationer som rör hans ansvarsområde eller uttalanden som han gjort som statsminister. Därför har jag i en interpellation ställt två frågor till statsministern. Jag har för det första frågat: Varför är statsministern ovillig att besvara interpellationer som uppenbart berör hans ansvarsområde eller handlar om uttalanden som statsministern gjort? Jag har för det andra ställt frågan: Kan statsministern redovisa för riksdagen vilken typ av interpellationer han anser ska besvaras av statsministern? Av för mig outgrundlig anledning har den första frågan sorterats bort av kammarkansliet, och därför får jag upprepa frågan till statsministern: Varför är statsministern ovillig att besvara interpellationer som uppenbart berör hans ansvarsområde? Jag har genom flera exempel i min interpellation pekat på att frågor som ställts till statsministern och som enkannerligen berör enbart statsministern undviker han ändå att svara på. Det mest flagranta exemplet tycker jag är det som har skett under senare tid, det som faktiskt hände förra veckan och som till och med var föremål för en diskussion i EU-nämnden för en kort stund sedan. Det var nämligen när den socialdemokratiska oppositionsledaren Mona Sahlin frågade statsministern om han tänkte ta något initiativ på Europeiska rådets möte förra veckan för att reda ut de oklarheter som finns kring det så kallade Vaxholmsmålet. Det är bara statsministern som representerar Sverige i Europeiska rådet. Ingen annan kan agera i Europeiska rådet än statsministern. Ändå skickar statsministern frågan vidare till arbetsmarknadsminister Littorin, som inte ens har tillträde till Europeiska rådet, och han ger ett allmänt svar att det inte är läge att nu ta upp frågan och så vidare. När jag lyssnade på statsministern för en liten stund sedan i EU-nämnden förstod jag att det inte är läge för Sverige att ta upp några frågor i EU därför att det inte står på dagordningen just nu. Och när Sverige blir ordförandeland är det inget läge för Sverige att ta upp frågor, för då är vi ordförande och alltså behöver vi ingen EU-politik. Och vi har uppenbarligen ingen EU-politik just nu i Sverige så länge som statsministern heter Reinfeldt. Min första fråga intresserar nog inte bara mig utan kanske också allmänheten, varför statsministern är så ovillig till en debatt. Nu säger statsministern att han svarar på frågor under frågestunden. Ja, det är bra, men efter en snabb omgång med partiföreträdarna är det ett stort antal riksdagsledamöter som ställer frågor. De ställer en fråga, och statsministern svarar oftast på någonting helt annat. Det kallar inte jag debatt. Det ges inte ens tillfälle till en replikväxling på det uteblivna svaret. Då är frågan: Vad är det statsministern är rädd för? Är statsministern rädd för svaren, att han inte har svaren, att det är fel svar eller att det är svar som han inte kan försvara? Det finns många frågor där det vore intressant att höra om statsministern har haft en reell uppfattning. Jag har anfört ett annat exempel som jag själv har interpellerat om men där jag naturligtvis inte fick tillfälle till någon debatt med statsministern. Det var nämligen när statsministern i början av året går ut och i stort sett tar död på den parlamentariska Klimatutredningen och säger att den kan läggas till handlingarna, att den inte har något värde och inte är intressant. Då var min fråga: När den inte ens har presenterat sitt betänkande, varför avfärdar statsministern Klimatutredningen? Vad är det för idé att ha parlamentariska utredningar om de inte ens får tala till punkt och ännu mindre får gå ut på remissomgång och allt annat? Statsministern behagade naturligtvis inte svara på frågan. Därför kvarstår frågan till statsminister Reinfeldt: Varför är statsministern ovillig att besvara interpellationer som uppenbarligen berör uttalanden som han själv har gjort eller hans eget ansvarsområde? Man kan inte delegera allt, statsministern. Något eget ansvar måste man också ha själv.

Herr talman! Om vi antar att denna interpellation är väckt i akt och mening att slå vakt om ett instrument som ska användas på ett riktigt sätt kanske det ska påpekas att man då lämpligen bör hålla debatten till det som interpellationen handlar om, så att det inte blir någon bred beskrivning och återgivande av utfrågningar i EU-nämnden eller någon sorts försök att ta in andra typer av frågor. Annars blir det som för interpellanten själv, att han inte kan hålla sig inom de gränser som han försöker sätta för andra. Den fråga man måste ställa sig efter att ha lyssnat på Bosse Ringholm är: Är det ett väldigt ovanligt förfarande att man lämnar ifrån sig en interpellation som riktas direkt till statsministern? Jag har vid flera tillfällen återgivit för kammaren att har det skett någonting med den nya regeringen är det att vi har gått i riktning mot att vi har en statsminister som faktiskt svarar på interpellationer och därmed bryter en socialdemokratisk tradition, som såg annorlunda ut. Göran Persson svarade inte på interpellationer under sin tid som statsminister mellan 1996 och 1998. Perioden 1998-2002 framställdes 61 interpellationer till Göran Persson, och han svarade på 0. Under mandatperioden 2002-2006 framställdes 62 interpellationer, och Göran Persson svarade på 6. Alla dessa 6 tillkom efter att en interpellant från det borgerliga lägret hade ställt frågan varför Göran Persson inte svarade på interpellationer. Jag kan också notera att 15 interpellationer har ställts till mig under den här mandatperioden, och jag har nu svarat på 5. Om Bosse Ringholm fortsätter i samma ärende kan jag snart, när jag har svarat på den sjätte, innan ens två år har förlöpt ha prickat av lika många interpellationer som Göran Persson svarade på under tio och ett halvt år som statsminister. Och nu står Bosse Ringholm här och talar om att det är något unikt som har skett, någonting som är konstigt. Men det blir ännu märkligare om man går igenom hur det har sett ut när Göran Persson ägnat mycket tid åt att inte svara på interpellationer. Under det sista riksmötet som statsminister fick Göran Persson 15 interpellationer, och han lämnade ifrån sig merparten. Och, hör och häpna, 6 av dem överlämnades till Bosse Ringholm! Bosse Ringholm är faktiskt en av dem som mest frekvent har ägnat sig åt att svara på andras interpellationer. Frågan som ställs bör besvaras av mästaren själv, den som vet mer än någon annan varför man svarar på andras interpellationer, nämligen Bosse Ringholm. För att visa poängen med detta att det är direkt riktade frågor som hänför sig till vad statsministern har för ansvar kan vi bland annat notera att Stefan Attefall den 17 maj 2005 framställde en interpellation till statsminister Persson om förtroendet för Regeringskansliet och vilka direkta åtgärder statsministern personligen avsåg att vidta för att bringa klarhet i bland annat statssekreterare Lars Danielssons förehavanden på annandag jul 2004. Det finns en liknande interpellation som väcktes dagen efter av Allan Widman, Folkpartiet, som också frågade efter direkta åtgärder som statsministern vidtagit för att försäkra sig om att han själv fått fullständigt korrekt information av Lars Danielsson om telefonsamtal och andra förehavanden. Detta skulle falla direkt inom definitionen av vad Bosse Ringholm med högstämd röst just har berättat är ett måste att klara av. Men, hör och häpna, Göran Persson svarade inte på de här frågorna! Och det blir ännu värre! Vet ni vem som svarade på interpellationerna? Bosse Ringholm! Bosse Ringholm svarade i Göran Perssons ställe och står nu här och påstår att det är jag som har en avvikande attityd. Förklara för alla nu, Bosse Ringholm, hur ni resonerade i den förra regeringen när frågor direkt riktade till statsministern besvarades av Bosse Ringholm! Då blir det en mer begriplig debatt.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att Fredrik Reinfeldt har ett Göran Persson-komplex. Fredrik Reinfeldt har svarat på fem interpellationer under den här perioden. Fyra av dem har handlat om varför han inte svarar på interpellationer. Det tror jag är ett svårslaget rekord. Det är möjligt att Reinfeldt kan överträffa sig själv, men jag tror inte att någon annan kan slå det rekordet. Det är alldeles rätt att om det ställs frågor till statsministern, om han heter Reinfeldt eller något annat, som handlar om sakpolitiken ska naturligtvis statsministern hänvisa dem till berört statsråd. Det är vad som har skett vid tidigare tillfällen. Men det är inte den typen av frågor jag talar om. Jag hänvisar i min interpellation till att jag tycker att det är rimligt att om någon ledamot i riksdagen ställer en sakfråga till statsministern som berör ett fackstatsråds ämnesområde ska den delegeras till fackstatsrådet. Jag har ställt frågan till Fredrik Reinfeldt om Fredrik Reinfeldts eget agerande. Om statsministern väljer att avfärda Klimatutredningen innan den ens har presenterat sitt betänkande kan rimligen inte något fackstatsråd hitta någon urskuldande ursäkt varför statsministern är så nonchalant mot Klimatutredningen och dess betänkande. Om oppositionsledaren vill ha en debatt med statsministern om varför han inte tänker ta något initiativ i EU - det är aldrig läge att ta något initiativ för Sverige i EU numera - hänvisar han till en minister som inte ens är närvarande på det europeiska toppmötet. Jag tycker att det är en märklig situation att det första statsministern börjar sin replik till mig med är att säga att jag tar upp fel frågor, att jag inte ställer frågorna på rätt sätt, att det är fel ämnesområde, att det är en alldeles för bred politisk diskussion som jag för. Vi har en statsminister här som hela tiden försöker fly diskussionen. Politik handlar faktiskt om diskussion. Politik handlar om debatt, om att olika ståndpunkter möts. Sedan får väljarna avgöra om de gillar den ena eller den andra ståndpunkten. Här har vi en mästare som står och berättar att det är fel frågor, fel tillfälle, fel innehåll, fel politisk bredd i frågeställningen. Det har varit något annorlunda förr, och så vidare. Men vi vill ha en debatt i sakfrågorna som Fredrik Reinfeldt ansvarar för. Är man statsminister har man väl något ansvar för helheten? Jag har använt två exempel. Jag skulle kunna ta massor av andra exempel. Vi har en oerhört intressant diskussion som pågår nu om regionfrågan i Sverige. Det ansvariga statsrådet är uppenbarligen för att något ska göras i regionfrågan. Statsministern har motsatt uppfattning. Han åker till Sveriges Kommuner och Landstings kongress och säger att ingenting ska göras. Det ska läggas en död hand över det. Jag är säker på att det inte är någon idé att försöka interpellera om vad statsministern tycker, för han skickar frågan till det ansvariga statsrådet, Mats Odell, som tycker något helt annat. Så undviker Fredrik Reinfeldt den debatten också. Som sagt var, skicka gärna sakfrågorna där regeringen gemensamt står för en uppfattning till det ansvariga statsrådet! Men om regeringen inte har någon uppfattning, har olika uppfattningar, eller diametralt olika uppfattningar som i regionfrågan, vore det rimligare om landets statsminister sade: Det här försöker regeringen enas om. Det här försöker vi utveckla på något vis. Jag tycker att det är ynkligt, Fredrik Reinfeldt, att som interpellant ständigt få som svar att vi ställer fel frågor, att vi tar upp fel debatt, att det är fel sammanhang och att det inte har rätt politiskt innehåll när vi försöker få till stånd en politisk debatt. En sak är att statsministern inte vill ta något initiativ i EU. Vi känner väl till att det är en väldigt passiv EU-politik. Men statsministern borde i varje fall kunna motivera denna passivitet i debatt med oss riksdagsledamöter.

Herr talman! Jag brukar säga att en fördel - det finns många fler - med att socialdemokratin hamnar i opposition är att de upptäcker riksdagen. De upptäcker att riksdagen finns och att det behövs utrymme för debatter och dialog av olika slag. Och så tänker de: Hoppas att ingen minns hur det var under vår tid. Hoppas att det inte finns någon kvar som kan vittna om hur vi betedde oss i regering och hur vi har sett på olika debattinstrument. Den långa recensionen av statsministerns frågestund kan jag reflektera över med mitt ansvar som dåvarande gruppledare som satt i förhandlingarna med Socialdemokraterna kring hur statsministerns frågestund skulle utformas. De invändningar Bosse Ringholm har framfört om att det är kort om tid och att det är svårt att återkomma till flera frågor var på pricken det som de borgerliga företrädarna sade inför en helt ointresserad socialdemokratisk majoritetsföreträdare. Detta, menade man, var det instrument som skulle tillföra möjligheten att ställa frågor till statsministern, eftersom vi ju alla kunde konstatera att Göran Persson inte svarade på interpellationer. Jag har återgivit hur det har legat till i historien. Hela grunden för Bosse Ringholms argumentering blir: Hoppas ingen minns. Hoppas ingen kollar hur det var. Hoppas framför allt att ingen hittar den centrala roll som Bosse Ringholm - hör och häpna - har haft i hanteringen av hur man undgår den typ av debatt som nu Bosse Ringholm efterlyser, väl i opposition, väl i den roll han nu har. Skälet till att jag har lite svårt att ta det på allvar är att jag vet när det är hyckleri som står på dagordningen. Detta är hyckleri. Det må väl vara på det viset. Det är också ett sätt att försöka blanda in en lång rad andra frågor som det finns forum för. Jag har just suttit en dryg timme i EU-nämnden med möjligheter för socialdemokratiska närvarande ledamöter att ställa frågor, precis som det var inför Europeiska rådet. Jag deltar i statsministerns frågestund. Jag deltar i partiledardebatter. Jag deltar aktivt i samhällsdebatten. Det Bosse Ringholm frågar efter är inte det interpellationsinstrument som ser ut som det riksdagen har och som är stadgat i regeringsformen. Bosse Ringholm vill inte acceptera att det i grunden är ett uttryck för vad regeringen tycker. Bosse Ringholm tycker att det ska vara ett individuellt instrument för att socialdemokratin ska hävda att det finns sprickor i den borgerliga allianspolitiken. Sanningen är att vi har en väl samspelt alliansregering som är samlad kring politiken i en utsträckning som är historisk och som retar socialdemokratin som gör återkommande försök att hävda att så inte är fallet. Det kan man naturligtvis föra en debatt kring, men det lämpar sig inte för att försöka sänka vad ett interpellationsinstrument är för något. Det är det som var grunden för alla svar, inte minst de Bosse Ringholm själv, Pär Nuder och andra har återgivit, nämligen att det är ett uttryck för vad som är regeringens politik. Det är därför det spelar mindre roll vilket enskilt statsråd som levererar svaret.

Herr talman! Varför är statsministern ovillig att svara på interpellationer? Det kan finnas sprickor i regeringen, sade statsministern alldeles nyss. Det är möjligt, men vi riksdagsledamöter har väl anledning att be att få debattera dessa sprickor som finns i Fredrik Reinfeldts regering. Fredrik Reinfeldt kommer inte lätt undan genom att säga att det får någon annan minister svara på. Sprickorna finns ändå kvar i den borgerliga alliansregeringen. Det vi uppenbart kräver vill statsministern inte villfara oss, nämligen debatt där statsministern personligen gör uttalanden, där statsministern tar ansvar för hela politiken och inte bara för ett sakområde. Jag har ingen annan uppfattning än statsministern: Om det handlar om sakfrågor ska debatten i första hand föras med respektive statsråd. Men det är klart att det är en övergripande fråga om man frågar landets statsminister vilket initiativ han tänker ta på det europeiska toppmötet för att klara ut de olägenheter som har blivit av den så kallade Vaxholmsdomen. Ingen annan än statsminister Reinfeldt är närvarande på Europeiska rådets möten. Det går inte att skicka något fackstatsråd framför sig som något slags förkläde. Ändå gör Fredrik Reinfeldt det. För han räds debatten. Det är möjligt att det finns sprickor i alliansregeringen om just Vaxholmsdomen, att det finns något parti som vill göra mer - det är inte så svårt - än vad nuvarande regering har gjort, det vill säga ingenting. Det är möjligt att det finns något parti som vill göra något i varje fall med anledning av Vaxholmsdomen. Men varför inte ta den debatten då och förklara och beskriva för oss ledamöter varför regeringen är ovillig till diskussion, i stället för att skjuta frågan åt sidan hela tiden? Det håller inte, statsministern. Man kan inte fega ur hur länge som helst.

Herr talman! Det här är den typ av debatter som man vill gå tillbaka till när man har lämnat politiken för att påminna sig om hur det ibland har varit. Jag skulle till och med kunna ha högläsning för barnbarnen för att försöka få dem att förstå hur komisk politiken är ibland. Anklagelsen är att jag inte svarar på interpellationer när jag svarar på en interpellation. I denna interpellationsdebatt, som handlar om att man ska sköta interpellationsinstrumentet, förs in helt andra frågor som inte har med interpellationen att göra. När jag bevisar att interpellanten själv har haft en mycket aktiv roll i att göra på precis det sätt han nu anklagar andra för att felaktigt använda vill han inte kommentera det. Säger man att socialdemokratin anklagar en för att riva upp sprickor i regeringen hävdar han att jag har slagit fast att det finns sprickor i regeringen. Det är egentligen bara Bosse Ringholm som kan hålla på så här. Jag tror att jag ska förorda högläsning ur de här debatterna. Det blir på något sätt till slut så roligt att de måste sparas bara av det skälet. Av den anledningen får vi väl tacka för att det finns stenografer så att det finns möjlighet att gå tillbaka och i framtiden följa hur debatterna ibland har nått nya, höga höjder, som den har gjort i dag.