Statliga bankgarantier

Herr talman! Niklas Wykman har frågat finansminister Magdalena Andersson vilka implicita garantier som staten utfäster till bankerna och hur stor andel av de offentliga finanserna dessa garantier utgör.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Implicita garantier till bankerna är knappast sådant som staten utfäster utan snarare konsekvensen av marknadsaktörernas förväntan om att staten inte skulle tillåta att systemviktiga banker fallerar. Staten förväntas garantera bankens överlevnad och därigenom implicit garantera värdet på långivarnas fordringar på banken, vilket i sin tur leder till lägre finansieringskostnader för banken.

Marknadsaktörernas förväntningar borde rimligtvis ha förändrats efter att EU:s krishanteringsdirektiv genomförts i svensk rätt genom bland annat lagen om resolution, som trädde i kraft den 1 februari i år. Resolution innebär att staten tar kontrollen över till exempel en fallerande bank för att rekonstruera eller avveckla den under ordnade former.

Lagstiftningen är utformad så att det i första hand är bankens ägare och långivare - inte skattebetalarna - som ska bära de förluster som banken ådragit sig. Det kommer att minska incitamenten för aktörer på finansmarknaden att ta överdriven risk.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det nya regelverket för krishantering av banker tillåter statliga stödåtgärder, även om möjligheterna att vidta sådana åtgärder är begränsade. Det kan exempelvis handla om statligt stöd i förebyggande syfte eller kapitaltillskott och tillfälligt statligt ägande inom ramen för resolution.

Sveriges goda erfarenheter av statliga stödåtgärder och den tidigare regeringens ansträngningar i förhandlingarna om krishanteringsdirektivet för att möjliggöra sådana åtgärder kan dessutom förstärka marknadsaktörernas förväntningar om att staten ska rädda en fallerande storbank med hjälp av offentliga medel.

Det nya regelverket kommer att bidra till att både förebygga stabilitetsrisker och förbättra handlingsberedskapen för det fall det skulle uppstå stora problem i det finansiella systemet. Bättre reglering och ett stabilare läge på de finansiella marknaderna under senare år har minskat, men sannolikt inte helt eliminerat, värdet av en implicit statlig garanti. Härom råder självfallet full enighet mellan mig och Magdalena Andersson.

Herr talman! Tack så mycket, Per Bolund, för svaret! Jag vill också tacka Per Bolund för redighet och tydlighet i hans sätt att svara på interpellationer. Det är välkommet och viktigt för sakfrågan som diskuteras, och det är givetvis viktigt för det demokratiska samspelet överlag.

Per Bolund har att hantera en för Sverige mycket viktig fråga - det är en mycket viktig fråga för alla länder - i form av den finansiella stabiliteten. Det är kanske inte vad som står på banderollerna i första maj-tågen eller det som det ställs mest frågor om i valstugorna. Det är kanske till och med någonting som aldrig får det största utrymmet i våra tidningar.

Om det däremot inte fungerar blir problemen desto större i termer av till syvende och sist mänskligt lidande, men på vägen dit en oförmåga att finansiera välfärden, en oförmåga att skapa tillväxt i samhället och en oförmåga att upprätthålla sysselsättning och skapa nya arbetstillfällen.

Sverige är exponerat, som Per Bolund vet, eftersom Sverige har en traditionellt och historiskt sett stor finansiell sektor. Det är en av de större finansiella sektorerna i relation till bnp bland de utvecklade länderna. Det ställer givetvis stora krav på att vi med nit och redlighet ser till att vi har ordning och reda i dessa system och att vi kan hantera de risker som finns men också att vi kan hantera de problem som uppstår.

När internationella aktörer har bedömt och utvärderat Sverige var just den disciplin som alliansregeringen inskärpte mot bankerna en viktig förklaring till att Sverige kunde stå emot krisens effekter bra. Det finns inbyggt i dessa system, som de flesta bedömare är eniga om, en överdriven girighet, jakt på vinster eller emellanåt fartblindhet som kan riskera stabiliteten och grunden för jobbtillväxt, sysselsättningstillväxt och ekonomisk tillväxt i hela landet.

Det är därför bra, och något som jag välkomnar, att ministern fortsätter det arbete som alliansregeringen påbörjade på detta område.

Med detta sagt handlar det just om detta med ordning och reda. Och, herr talman, det känns kanske lite orättvist att ställa Per Bolund till ansvar för vad Magdalena Andersson skriver i debattartiklar. Den här interpellationen ställdes ursprungligen till Magdalena Andersson. Men regeringen bedömde att regeringen är så fördelat att det är Per Bolund som ändå som ska svara på denna interpellation. Därför får jag ställa denna fråga till Per Bolund.

Mot bakgrund av den förhoppningsvis breda samsyn som finns kring ordning och reda i fråga om den finansiella stabiliteten är det oroväckande när det i protokoll från stabilitetsråd och från finansmarknadsministern anges att det med de nya regler som nu finns på plats indirekt inte längre finns denna form av implicita garantier, utan nu bär bankerna och deras ägare själva det fulla ansvaret för den finansiella risk som finns. Det regleras med tariffer och procentenheter. Man ska betala pengar, man ska fondera likvida medel som man ska ha tillgång till och så vidare. Därtill denna mekanism som innebär att ägarna, vilket är det centrala, och inte skattebetalarna bär det yttersta ansvaret.

Ändå argumenterar finansministern kraftfullt för nya skatter på banker. Det kan absolut vara rimligt att beskatta den finansiella sektorn på ett sätt som vi ännu inte gör. Det är inte det som jag vänder mig mot, däremot att motivet för detta är de implicita garantierna. Om motivet för en ny skatt är de implicita garantierna är det oroväckande att regeringen tycks ha olika uppfattningar om huruvida dessa implicita garantier existerar. Och om dessa implicita garantier motiverar en skatt bör också regeringen ha en uppfattning om omfattningen och storleken på dessa implicita garantier. Hur mycket pengar har skattebetalarna riskerat i svenska banker, enligt finansmarknadsministern?

Herr talman! Jag tackar Niklas Wykman för interpellationen och för att han också inskärper vikten av att vi ska ha en bra finansmarknadsreglering och se till att vi bygger upp en stor trygghet i det svenska finansiella systemet. Precis som Niklas Wykman poängterar är den svenska finansmarknaden mycket stor i relation till vår bnp. Därför är det extra viktigt att vi har tydliga och skarpa regler för finansmarknaden som ser till att man också tar sitt ansvar och att man inte drar på sig risker som faktiskt kan drabba hela den svenska ekonomin och därmed många viktiga samhällsfunktioner.

Jag vill börja med att rätta bilden som Niklas Wykman försöker ge av den argumentation som finansminister Magdalena Andersson har haft. Om Niklas Wykman hade läst och refererat till hela debattartikeln skulle han ha sett att det finns en rad goda skäl att ta bort avdragsrätten för ränta på efterställda lån. Magdalena Andersson lyfter i artikeln fram flera skäl, bland annat att sektorn är skattegynnad - detta tycks hon dela med den förre finansministern, som beskrev det ganska många under sin tid i regeringen - men också att man ökar motståndskraften för de svenska bankerna och finansinstituten genom att minska denna möjlighet att göra avdrag för efterställda skulder.

Anledningen till att detta är ett relevant förslag är att vissa efterställda skulder får räknas till institutens kapitalbas enligt EU:s tillsynsförordning och enligt solvens II-direktivet. Sådana efterställda skulder bör rimligtvis behandlas som eget kapital också vid beskattningen. Därför bör inte heller ränteutgifter på skulderna kunna dras av. Förslaget ökar därför också den skattemässiga neutraliteten mellan finansiering med eget kapital å ena sidan och finansiering med efterställda skuldförbindelser i finanssektorn å andra sidan. Därmed får också företag i finanssektorn starkare incitament att öka soliditeten i sin verksamhet. Därmed får de också större motståndskraft.

Det är viktigt att se att en av anledningarna till att vi nu gör denna stora förändring av hur vi ser på hur man ska rädda banker som hamnar i stora problem och kris är att vi såklart ser stora risker med att skattebetalarna hela tiden ska ta den sista risken och att vara de som alltid i slutändan är beredda att gå in och täcka upp om det går fel i banksystemet.

Därför gör vi stora insatser. Jag är mycket stolt över att vi nu ägnar mycket tid och kraft åt att minska risken för skattebetalarna, det vill säga att se till att bankerna i första hand ska vända sig till sina aktieägare och sina långivare för att se till att täcka upp genom dem som faktiskt har tagit riskerna i verksamheten. Det tycker jag är en mycket viktig och rimlig princip.

En av anledningarna till att man dock inte kan säga att den implicita bankgarantin i dagsläget är helt avvecklad är den förra regeringens ingång i förhandlingarna inom EU när dessa direktiv togs fram och där de lade ned ganska mycket tid och kraft och kämpade för att det skulle finnas en möjlighet trots de nya regelverken att gå in från staten och ta det sista ansvaret om det skulle gå fel hela vägen.

Nu låter det lite grann på Niklas Wykman som att han tycker att det är problematiskt om staten ska ta en sådan implicit garanti. Då kanske man kan ifrågasätta varför den förra regeringen agerade på det sättet och så kraftfullt agerade för att denna möjlighet skulle vara kvar i det nya direktivet.

Jag är mycket glad över att vi genom det direktiv som nu införs väldigt mycket ökar kraven på bankerna och deras ägare, så att det är där som den stora insatsen görs för att ta ansvar för att ha en fungerande verksamhet och att de ska ta ansvar när bankerna går dåligt. Det gör att vi nu kraftigt minskar den implicita bankgarantin. Det är någonting som jag tycker är en mycket positiv utveckling och som jag hoppas att vi har en bred samsyn om i Sveriges riksdag.

Herr talman! Det hände mycket på detta område under alliansregeringens tid - stabilitetsråd med mera. Mycket hände på EU-nivå - Basel III och så vidare. Nya regelverk kom på plats - till exempel en resolutionsfond och insättningsgarantins finansiering.

Herr talman! Det blir dock lite förvirrat här när finansmarknadsministern lägger en skuld för det som han säger är en implicit garanti på alliansregeringen och den position som vi hade i förhandlingarna med EU. Om finansmarknadsministern tror på det han själv säger undrar jag om han ens har förstått hur regelverket är utformat och fungerar, och det oroar.

Anledningen till att Sverige drev denna position var just för att skattebetalarnas pengar inte skulle riskeras genom att man skulle hamna i en situation där man skulle riskera att behöva rädda bankernas aktieägare utan att man i stället skulle kunna ha kvar möjligheten att gå in från statens sida, ta över banken och säkerställa att tillgångarna för aktieägarna blir värdelösa och på så sätt säkra upp det finansiella systemet utan att rädda dem som har investerat pengar i banken.

Ambitionen var givetvis - där nådde vi i mål - att se till att skattebetalarnas pengar inte skulle riskeras, det vill säga att det inte skulle finnas en implicit garanti för aktieägarna i bankerna, utan att garantin skulle vara att det finansiella systemets funktionalitet skulle upprätthållas även under en kristid och att man skulle säkerställa spararnas intressen.

Herr talman! Detta är regelverket. Den andra delen av detta är finansieringen, där avgifter för banker, resolutionsfonder med mera har kalibrerats för att det ska säkerställas att man bär den risk som man tar.

Om finansmarknadsministern menar att det finns kvar en implicit garanti från statens sida i detta, då betyder det att dessa avgifter av olika slag är för låga och inte lever upp till den riskbild som bankerna tar. I sådana fall borde finansmarknadsministern vilja höja dem kanske snarare än att riskera skattebetalarnas pengar om finansmarknadsministern i likhet med finansministern på ett ärligt och uppriktigt sätt anser att dessa garantier finns.

Herr talman! Om garantierna, som finansmarknadsministern säger, existerar på riktigt har ju staten ställt ut en risk till skattebetalarna. Man har sagt: Så här mycket pengar riskerar ni ifall en eller flera av de svenska bankerna drabbas av allvarliga problem. Därför är det inte orimligt, herr talman, att också efterfråga en uppskattning eller bedömning av hur stor den risken är - hur mycket pengar den i sådana fall omfattar.

Att i ett så allvarligt ämne lite löst säga att det finns en implicit garanti och sedan inte kvantifiera den garantin på något sätt skapar en stor osäkerhet. Det gäller inte bara bland marknadsaktörer, banker med mera utan givetvis även dem som enligt finansmarknadsministern bär risken. Det är de som går till jobbet och betalar sin skatt - som enligt finansmarknadsministern fortfarande, trots de regler som har kommit på plats, uppenbarligen ska bära ett ansvar för banker som inte sköter sig.

Herr talman! Jag måste säga att det blir lite märkligt att höra på Niklas Wykman, som ändå är företrädare för det parti som ledde Finansdepartementet under förra mandatperioden och förde dialogen med och förhandlingarna inom EU om just krishanteringsdirektivet och hur man ska hantera banker i kris.

Vi ägnar oss nu med full kraft åt att minska riskerna för skattebetalarna och staten. Hela regelverket går ut på att i största möjliga mån minska riskerna. Det låter som att den förra regeringen försökte minska riskerna, men vi vet att den i verkligheten försökte förhandla in just möjligheten för staten att gå in och ta över banker i kris. Det säger Niklas Wykman också. Det är väl uppenbart för alla bedömare att den som är beredd att gå in och ta över en bank också tar en risk. Man tar ju över skulder och liknande för att just få det finansiella systemet att fungera.

Vi ägnar oss som sagt väldigt mycket åt att försöka minska risken för att skattebetalarna ska gå in. Det är vårt huvudfokus. Jag kan konstatera att det, genom att vi har infört direktivet och gjort Riksgäldskontoret till resolutionsmyndighet, är skuldnedskrivningar som är det huvudsakliga verktyget om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag inte längre klarar sina verksamheter och är bärkraftigt. Det nya regelverket gör därför att finansmarknadens aktörer har all anledning att göra väldigt noggranna riskbedömningar när de gör sina placeringar.

På grund av hur den förra regeringen förde förhandlingarna kan dock även statliga stödåtgärder komma i fråga. Anledningen till det är ju att bland annat Sverige förhandlade till sig en viss flexibilitet i EU:s krishanteringsdirektiv. Det kan väl knappast komma som en överraskning för Niklas Wykman att den flexibiliteten finns, eftersom han är medlem i ett parti som ingick i den regering som faktiskt drev igenom detta. Den överraskning och nästan indignation jag noterar hos Niklas Wykman känner jag alltså kanske inte är riktigt rätt placerad i det här fallet.

Jag tycker att det väldigt bra att vi nu har ett krishanteringsdirektiv på plats och att vi har resolutionsprinciper för bankerna. Det gör att vi faktiskt tydligt kan föra över ansvaret och risken till dem som får bankernas vinster och i viss utsträckning är de som styr hur bankerna sköts. Därför tycker jag att det är viktigt att se till att de måste ta ett stort ansvar. Hamnar en bank i kris är det framför allt aktieägarna som får täcka upp för de förluster som görs, och skuldnedskrivningar är ett verktyg.

Det gör att det är först efter att många andra, stora steg har tagits som det över huvud taget är aktuellt att staten går in och gör insatser. Det tycker jag är en bra princip. Man ska ha höga skyddsvallar, och man ska se till att de som tar riskerna och också gör förtjänsterna är de som får ta ansvaret för banken även när det går dåligt.

Det är också viktigt att poängtera att Sverige självklart följer samma regelverk som resten av EU:s medlemsländer gör. Vi har inga speciella regler som gäller i Sverige, utan det är samma regler som gäller även i det här fallet. Därmed är Sveriges möjligheter att ge statligt stöd lika kringskurna av EU:s regelverk som alla andra medlemsstaters. Det tycker jag också är en bra princip, eftersom finansverksamhet ofta är internationell och aktörer befinner sig på många olika marknader. Det är alltså bra att man har kommit överens om gemensamma regler inom EU.

Niklas Wykman ställer frågan hur stor andel av de offentliga finanserna som utgör den implicita garantin. Jag tror inte att det är meningsfullt att spekulera i det, utan det viktiga att konstatera är att det är skuldnedskrivningar som nu är det huvudsakliga verktyget om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag inte längre är bärkraftigt. Det tycker jag är en sund princip. Det är det man som aktör på de finansiella marknaderna ska inrikta sig på.

Herr talman! Per Bolund försöker sätta in päron, äpplen och bananer på samma konto, och det går inte så bra.

Per Bolund har nu chansen att reda ut huruvida han tycker att det är bra eller dåligt att den här flexibiliteten finns för Sveriges räkning. Den finns för att Sverige har en framgångsrik historia av att hantera banker i kris, och det är viktigt att slå vakt om den principen. Genom att agera som Sverige har gjort under moderatledda regeringar har man inte behövt bekosta detta med skattebetalarnas pengar; tvärtom har man fått tillbaka pengarna, och mer därtill, genom att ta över ägandet av banker. Därmed kan inte aktieägare och de som har tagit överdrivna risker - och profiterat på ett högt risktagande - låta sig räddas.

Detta är den bakomliggande och grundläggande anledningen till att Sverige har en flexibilitet. Det är inte för att öka den implicita garantin utan för att minska den, för att säkra skattebetalarnas pengar. Skattebetalarna ska inte skicka över sina pengar till de aktieägare som har gjort vinst på ett alltför omfattande risktagande i bankaktier. Den verkligheten önskar inte jag. Jag undrar om Per Bolund skulle vilja bli av med flexibiliteten i regelverket. Är det Per Bolunds mening?

Om det inte är Per Bolunds mening återstår frågan om avgifterna från bankerna är för låga. Om det finns en implicit garanti från statens sida, som finansmarknadsministern hävdar, hävdar nämligen finansministern och finansmarknadsministern att det regelverk som nu är på plats just för att det inte ska vara på det sättet är fel kalibrerat. Finns det i så fall en ambition att kalibrera om regelverket, så att skattebetalarna inte längre - på Magdalena Anderssons och Per Bolunds initiativ - ska bära denna risk?

Herr talman! Jag tror att det finns skäl att upprepa det jag sa i mitt inledningsanförande. Det verkar inte riktigt ha gått fram.

Den implicita garantin är en konsekvens av marknadsaktörernas förväntningar utifrån det gällande regelverk vi har. Även om EU:s krishanteringsdirektiv numera är genomfört i Sverige är den implicita garantin sannolikt inte helt utraderad. Eftersom det är omöjligt att känna till hur nästa chock som drabbar det finansiella systemet i Sverige kommer att se ut förhandlade vi också, under alliansregeringens ledning under den förra mandatperioden, fram en viss flexibilitet i krishanteringsdirektivet när det togs fram.

Den flexibiliteten har genomförts i svensk rätt nu. Det är bland annat regler om statliga stabiliseringsverktyg och förebyggande statligt stöd som ingår i det. Tillsammans med de goda erfarenheter Niklas Wykman refererar till har det lett till en förstärkt förväntan från marknadsaktörerna på att staten ska ta ett ansvar. Det finns till exempel rating-institut som utgår ifrån att Sverige i större utsträckning än andra medlemsstater ska ha rätt att ge statligt stöd till sina banker.

Här tycker jag att det är viktigt att poängtera att Sverige följer samma regelverk som andra aktörer. Vi gör inte andra avväganden, utan vi använder samma regelverk som andra medlemsstater inom EU gör. På det sättet skiljer alltså Sverige inte ut sig.

Däremot skiljer Sverige ut sig i hur väl vi skyddar den svenska ekonomin från risker inom finanssektorn, bland annat när det gäller resolutionsreserven. Den byggs upp just för att klara av kriser och ta hand om företag som hamnar i resolution. Vi bygger upp den reserven extra högt i Sverige, och vi gör det extra snabbt för att kunna ha skyddsvallar och se till att vi inte tar risker i onödan, eftersom vi har en stor finanssektor.

Jag tycker att det är en bra princip, och den gör att jag med stolthet kan säga att vi just nu effektivt minskar den implicita bankgarantin. Det tycker jag också är ett bra steg framåt.

Överläggningen var härmed avslutad.