Statens rådighet över strategiskt belägen mark på Landsort

Herr talman! Markus Selin har frågat mig om jag avser att ta några initiativ inom ramen för mitt ansvarsområde eller i samverkan med andra berörda statsråd med anledning av den planerade försäljningen av statlig mark på Landsort. Markus Selin har också frågat mig om jag bedömer att det finns några behov av ytterligare lagstiftnings- eller styrningsinitiativ för att säkerställa statens långsiktiga rådighet över strategiskt belägna områden av betydelse för totalförsvaret, såsom Landsort.

Regeringen arbetar aktivt för att stärka skyddet för Sveriges säkerhet och för att hindra att verksamheter och egendom av betydelse för totalförsvaret hamnar i orätta händer. För drygt två år sedan infördes lagstiftning som möjliggör granskning av utländska direktinvesteringar i skyddsvärd verksamhet. Syftet med regleringen är att hindra investeringar som kan skada Sveriges säkerhet.

Regeringen har också nyligen överlämnat två propositioner som innehåller förslag som på olika sätt syftar till att motverka säkerhetsrisker. Det ena förslaget handlar om att den som bedriver verksamhet av betydelse för Sveriges säkerhet behöver vidta olika sorters skyddsåtgärder inför överlåtelse av fast egendom. Det andra förslaget handlar om att skärpa identitetskontroller vid fastighetsköp.

Därutöver har Utredningen om kontroll vid överlåtelse och upplåtelse av egendom av väsentlig betydelse för totalförsvaret redovisat ett betänkande (SOU 2024:84). I korthet föreslås att ett kontrollsystem införs som ger staten möjlighet att granska och vid behov hindra överlåtelser och upplåtelser av fast egendom som riskerar att skada totalförsvaret. Förslaget har remitterats.

Genom åtgärder på flera områden bygger regeringen därmed en reglering som stärker skyddet för Sveriges säkerhet och totalförsvarets intressen när fast egendom byter ägare eller nyttjare.

Herr talman! Tack, försvarsministern, för det inledande svaret!

Vi vet nu att Sverige befinner sig i ett högst allvarligt och långsiktigt förändrat säkerhetspolitiskt läge. Kriget i vårt närområde, ökade geopolitiska spänningar och ett än mer oförutsägbart omvärldsläge ställer höga krav på Sverige. Det ställer krav på oss, på vår beredskap och på ett robust totalförsvar. I detta läge är statens rådighet över strategiskt belägen mark inte en marginell fråga utan en del av Sveriges grundläggande säkerhet.

Denna debatt handlar om statens planer på att sälja mark på Landsort på ön Öja, som är Stockholms läns sydligaste utpost. Det är ett område som historiskt har haft och som fortfarande har betydelse för sjöövervakning, kustförsvar och kontrollen av de direkta inloppen till vår huvudstad.

Min fråga till försvarsministern är grundläggande och kan uttryckas på ett ganska enkelt sätt: Hur säkerställer regeringen att staten inte förlorar faktisk kontroll och rådighet över mark som både i dag och i framtiden kan vara av betydelse för Sveriges försvar och totalförsvar?

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att jag noterar att regeringen nu bereder lagstiftning om skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv. Det visar att regeringen delar uppfattningen att dagens regelverk inte är fullt tillräckligt för att skydda vårt totalförsvar och våra intressen. Detta är i grunden positivt, men den kommande lagstiftningen tar främst sikte på att pröva vem som får förvärva fastigheter.

Debatten här och nu handlar i grunden om en närliggande men delvis annan fråga, nämligen om staten över huvud taget ska sälja strategiskt belägen mark.

Vi i Socialdemokraterna har i vår kommittémotion om totalförsvaret varit tydliga: Staten måste långsiktigt garantera inflytande och kontroll över samtliga betydelsefulla säkerhetsintressen. Det gäller inte bara system, verksamheter och infrastruktur utan också fysisk mark i strategiska lägen, herr talman. I vår kommittémotion lyfter vi också uttryckligen risker med tomter och fastigheter i närhet till strategiskt viktiga platser med koppling till Sveriges säkerhet – vår säkerhet. Detta är alltså ett identifierat problem, och det är konkret säkerhetspolitik.

Mot den bakgrunden menar jag, och vi Socialdemokrater, att försiktighetsprincipen måste väga tungt. När rådighet över mark väl har släppts är den svår, ibland till och med omöjlig, att få tillbaka i ett skarpt läge. Det är därför jag menar att frågan om statens rådighet måste behandlas med större tydlighet, större försiktighet och större allvar än vad som hittills har framkommit.

Herr talman! Jag gör i grunden ingen annan säkerhetspolitisk analys än Markus Selin kopplat till det allvarliga omvärldsläget.

Ett symtom på läget är att underrättelseinhämtningen mot Sverige har ökat högst drastiskt, och både Säpo och Must är i sina årsböcker tydliga gällande vilka förövarna är. Det handlar framför allt om Ryssland, och det handlar om Kina och Iran. Det gör att vi helt enkelt måste bygga upp mycket starkare skyddsvallar så att inte till exempel kritisk infrastruktur hamnar i händerna på utländska aktörer med statliga kopplingar.

Vi har vidtagit ett antal åtgärder just för att stärka detta. Jag ska vara tydlig med att en del påbörjades även under den förra regeringen, som då hanterade ett tillkännagivande från riksdagen. En sådan sak är naturligtvis den screeningprocess som sker gällande de utländska direktinvesteringarna. Den är helt nödvändig för de aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet, det vill säga verksamhet som påverkar Sveriges säkerhet.

Det är bra att den funktionen nu har kommit på plats. Den handhas till stora delar av ISP, som har byggt upp en stark kompetens där. Det finns också EU-lagstiftning som man länkar samman detta med. Screening av utländska direktinvesteringar är alltså ett sätt att komma till rätta med bygget av en starkare motståndskraft och starkare skyddsvallar i ett försämrat säkerhetspolitiskt omvärldsläge.

Det andra är den nya säkerhetsskyddslagen, som vi har vidareutvecklat. Den nuvarande regeringen har arbetat med den under den här mandatperioden, och även den förra regeringen arbetade med den. Den är viktig. Den är uppdelad i olika delar, men det handlar framför allt om såväl informationssäkerhet och fysisk säkerhet som det författningsstöd som finns. Säkerhetsskyddslagen trädde i kraft 2019, och sedan kom även säkerhetsförordningen. Där har det också vidtagits ett antal åtgärder för att komma till rätta med en hel del av problemen.

Mycket av den här verksamheten var reglerad under kalla kriget, men i början av 90-talet avreglerade man till exempel hela kontrollmekanismen för utländska direktinvesteringar i kritisk infrastruktur. Det har inte gynnat svensk säkerhet; det finns fall från de senaste tio åren då vi har sett utländska förvärv av exempelvis halvledare, som jag vet att Markus Selin är väldigt engagerad i.

Det finns alltså ett antal åtgärder som behöver vidtas, och vi vidareutvecklar och förstärker det arbete som till del påbörjades under den förra mandatperioden.

När det gäller Landsort som specifikt fall handlar mycket om det samråd med Fortifikationsverket och Försvarsmakten som Statens fastighetsverk har haft. Precis som Markus Selin säger har Landsort, som är belägen i inloppet till Stockholm och naturligtvis Södertälje, fortsatt en viktig militärstrategisk roll. Däremot finns det i dag ingen fast militär infrastruktur på Landsort, utan framför allt handlar det om att ha rådighet över – kan man tänka sig, beroende på hur Försvarsmakten värderar detta – kanske hamnar eller vissa delar av ön.

Det jag har förstått i samband med detta, utan att gå in och ha någon uppfattning i sak, är att Fortifikationsverket i januari sa att man inte hade något att invända kopplat till den fastighet som detta handlar om. Vad jag har förstått står den på det som heter ofri grund, och man har behov av att sätta in ett avloppssystem.

Det viktiga här är dock att Fortifikationsverket och Försvarsmakten måste vara fullt ut engagerade och delta i samråd för att se till att vi har stark rådighet. I de fall vi undantagsvis ska avyttra statlig verksamhet ska det ske utifrån ett välinformerat beslut där Försvarsmakten och Fortifikationsverket har haft möjlighet att yttra sig. Jag tror att det ska mycket till för att köra över Försvarsmakten och Fortifikationsverket i sådana här frågor.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar frågorna på fullt allvar, men jag skulle vilja gå tillbaka till en grundläggande fråga här. Försvarsministern redogör för ett antal kontrollmekanismer när fast egendom byter ägare. Men min fråga gäller egentligen underförstått i vilka fall – och varför – staten över huvud taget ska sälja mark om man vet att marken är strategiskt belägen, och här saknar jag än så länge ett tydligt svar.

Regeringen och försvarsministern hänvisar till ett flertal kommande och pågående lagstiftningsförslag, och för den delen även till införd lagstiftning. Men den lagstiftningen är i huvudsak reaktiv: Man prövar enskilda förvärv, ofta sent i processen, och utgår från vem köparen är. Min fråga gäller något ännu mer grundläggande, nämligen: Om staten redan i dag vet att viss mark är strategiskt belägen och kan vara av betydelse för totalförsvaret, varför ska den då säljas över huvud taget?

Herr talman! Utredningen bakom den kommande lagstiftningen konstaterar att det är svårt att i lag peka ut exakt vad som är strategisk mark, och det förstår jag. Just därför blir statens agerande extra viktigt och avgörande här och nu när vi talar. När staten själv äger mark med sådana här lägen har man möjlighet att behålla handlingsfrihet, flexibilitet och kontroll. Om staten i stället säljer marken flyttas säkerhetsbedömningen till en senare prövning, och då har man tappat rådighet.

Jag kanske ska förklara följande lite svepande, men den dagen vi tappar kontrollen innebär det risker. Jag behöver ju inte förklara det för försvarsministern, men för eventuella tittare där ute kan jag säga att det innebär risker för framtida militär närvaro – oönskad sådan. Risk för begränsad rådighet har jag redan nämnt. Det innebär också risk för att staten hamnar i ett beroendeförhållande som vi vill undvika, risk för dunkla aktiviteter, risk för gråzonsfenomen och risk för att vi förr eller senare hamnar i ett läge med förtäckta men ändå iskallt utstuderade illdåd mot Sverige och våra intressen.

Vi socialdemokrater är tydliga och kommer att fortsätta vara tydliga i vår utgångspunkt: Totalförsvaret kräver långsiktighet och en helhetssyn. Staten ska inte frivilligt minska sin rådighet över mark som rör nationell säkerhet. Jag vill därför återkomma till försvarsministern med frågan: Är regeringen beredd att än mer och tydligare stå upp och slå fast i både styrning, hållning och eventuell framtida lag att statlig mark med strategisk betydelse för totalförsvaret inte bör, eller ska undvika att, avyttras?

Herr talman! Det finns två delar i Markus Selins fråga, men jag ska försöka besvara den.

Kopplat till Landsort och det specifika fallet, i första hand, handlar det alltså om en fastighet på ön. Ön har som sagt ingen permanent militär infrastruktur. Det jag har fått mig till livs är att det handlar om förutsättningarna för att sätta in avloppssystem. Fastigheten ägs av en person men står på ofri grund, och för att sätta in avloppssystem har man ett behov av att äga fastigheten. Då får man väl väga det gentemot de yttranden som Fortifikationsverket har gjort i nära dialog med Försvarsmakten.

Utan att gå in på enskilda fall men bara för att sätta saker i proportion beträffande detta: Är statlig mark strategiskt viktig behöver man naturligtvis tänka igenom saken extra noggrant, men det är också därför samrådsförfarandena finns – för att Försvarsmakten och Fortifikationsverket verkligen ska ha möjlighet att yttra sig och för att man ska hitta den balansen.

Om statlig mark inte är strategiskt viktig finns det inget självändamål med att den ska vara kvar i statens händer, utan där får man väl väga olika intressen. Samrådet är dock avgörande, det vill säga möjligheten för Fortifikationsverket och Försvarsmakten att föra dialog och yttra sig. Här landade Fortifikationsverket i att man kunde acceptera detta. Det är det ena.

Det andra, som är lite bredare, är naturligtvis det spann av åtgärder som nu vidtas och som jag var inne på tidigare. En del är en vidareutveckling av sådant som gjordes även under den förra regeringen. Det handlar om förstärkning av säkerhetsskyddslagen, om screening av de utländska direktinvesteringarna och om kontrollen av utländskt ägande av fastigheter. Det finns starka skäl att arbeta vidare med de här frågorna.

Vi kan titta en del på Finland, som har agerat med rätt så stor rådighet när det har handlat om fastigheter framför allt i den finska skärgården. Där har man agerat med all önskvärd tydlighet.

Sedan handlar detta ibland om komplexa lagstiftningsfrågor; det tror jag att både den nuvarande och den förra regeringen har upplevt kopplat till att äganderätten är grundlagsskyddad. Allt annat lika är det naturligtvis inte negativt med utländska direktinvesteringar eller med utländskt ägande av fastigheter, så man får ha öppenhet där. Därför ska man ha en lagstiftning som är effektiv och pregnant och som uppnår det vi strävar mot.

Det är mot just den bakgrunden som vi nu arbetar för att få ny lagstiftning på plats för att ytterligare stärka statens rådighet i ljuset av det allvarliga säkerhetspolitiska omvärldsläge som vi har att hantera tillsammans med våra allierade. Det gäller inte minst det ökade underrättelsehot som präglar Sveriges säkerhet.

Herr talman! Jag tackar återigen försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar detta på fullt allvar. Jag vill dock understryka att jag upplever att det finns en spännande nerv. Vi är inte framme i de här frågorna; det är därför jag och försvarsministern står här denna måndagsförmiddag.

Jag vill betona att detta inte handlar om att misstänkliggöra enskilda personer eller företag. Det är inte därför jag står här. Jag är ute efter att staten ska ta ett större ansvar för strategiskt belägen mark. Jag vet sedan tidigare att försvarsministern kan de här frågorna.

Finland är ett intressant exempel. Man har en annan syn på förhandsprövning. Man har en annan och betydligt längre kommen syn på huruvida staten ska stoppa köp. Man har en annan syn på om säkerhetsskälen räcker i sig. Man har också en annan syn på ägandet av privat mark.

Herr talman! Det kan hända att vi återkommer till den här frågan lite senare. I dag har jag valt Landsort, den sydligaste utposten i min valkrets, som ett slående exempel. Det är en mycket vackert belägen ö med en yta som motsvarar ungefär 250 fotbollsplaner. Den är samtidigt mycket viktig strategiskt – den har varit det i minst 300 år och kommer säkert att fortsätta vara det i många år framöver.

Avslutningsvis vill jag säga detta: Försiktighet är inte svaghet, utan försiktighet är att ta ansvar. Därför lovar jag, som socialdemokrat, att fortsätta att bevaka och följa de här frågorna.

Herr talman! Jag tycker att Markus Selin resonerar klokt och insiktsfullt. Det här är en lagstiftning som behöver anpassas till ett helt annat säkerhetspolitiskt omvärldsläge än det vi hade för 10 eller 20 år sedan. Jag gör i grunden ingen annan analys än vad Markus Selin gör kopplat till de här frågorna. Det finns olika intressen och olika lagstiftning som ibland behöver balanseras, men det råder ingen som helst tvekan om att de säkerhets- och försvarspolitiska intressena väger mycket tyngre nu i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska omvärldsläget.

Vi följer naturligtvis implementeringen av den finska lagstiftningen. Det är min finske kollega Antti Häkkänen som, i en regeringskonstellation, fattar beslut om de här sakerna. Man tittar på vad som är bra och effektivt med den finska lagstiftningen och var den kan behöva utvecklas. Det har till exempel förts en diskussion om hur det ska fungera när det gäller dubbla medborgarskap och om detta kan vara ett sätt att komma runt det.

Vi kommer att beakta detta när vi går fram till riksdagen med förslag om skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv för att se att det finns lagstiftning som träffar målet och är effektiv, som stärker statens rådighet och som ytterst skyddar Sveriges säkerhet.

Vid sidan av detta finns det också lagstiftning som träffar exproprieringsområdet. Ett antal fall som har figurerat i medier visar att det kan finnas skäl att titta på hur man kan vidareutveckla exproprieringsinstrumentet, också för att väga in säkerhetspolitiska aspekter.

I ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska omvärldsläget vidtas nu alltså en lång rad åtgärder för att stärka statens rådighet och ytterst Sveriges säkerhet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.