Statens idrottspolitiska mål

Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av utvärderingen av statens idrottspolitiska mål.

Jag vill först tacka interpellanten för att hon återigen lyfter denna viktiga fråga. Mitt svar är detsamma som det jag lämnade på den likalydande skriftliga frågan från interpellanten tidigare denna månad.

Statens stöd till idrotten är betydande och har ökat under en följd av år. Den frihet och det ansvar som Riksidrottsförbundet har att fördela stödet är långtgående. Friheten begränsas dock av de mål och syften som riksdagen beslutat med anledning av propositionen Statens stöd till idrotten och regeringens närmare reglering av hur stödet får användas i förordningen om statsbidrag till idrottsverksamhet. Barnrättsperspektivet och jämställdhet som krav för att få del av stödet betonas särskilt.

Regeringen genomför regelbunden uppföljning av statens stöd till idrotten genom Centrum för idrottsforskning vid Gymnastik- och idrottshögskolan. I budgetpropositionen redovisar regeringen årligen till riksdagen medlens användning och indikatorer som följer utvecklingen över tid.

I budgetpropositionen för 2020 framhåller regeringen att den pågående översynen av bidragsreglerna inom Riksidrottsförbundet behöver påskyndas och leda till förändring.

Regeringen aviserade samtidigt att en nära dialog ska ske med Riksidrottsförbundet så att behövliga förändringar av bidragsreglerna genomförs utan dröjsmål. Det är förändringar som ska medföra ökad jämlikhet och jämställdhet i statens bidragsgivning till idrottsverksamhet.

Idrottsrörelsens frihet att fördela statens stöd till idrotten är för mig en viktig grundbult i vår idrottspolitiska ordning, men denna frihet måste också utövas med insikten om att dessa medel inte får användas på annat sätt än vad riksdagen har bestämt.

Fru talman! Jag tackar idrottsministern för svaret.

För två år sedan gjorde kulturutskottet en utvärdering av statens idrottspolitiska mål, med speciell inriktning på barn och ungdomar. Det var ett gediget arbete som blev till ett dokument på över 200 sidor. Det var fyra idrotter som specialstuderades i olika delar av landet: ishockey, fotboll, längdåkning och gymnastik.

Det gjordes hundratals intervjuer, och jag vill än en gång tacka huvudsekreterare Lena Sandström för ett mycket gediget arbete. Hon har varit utredare i många år, men detta är det mest omfattande arbete hon har gjort.

Det är mycket tyngd i detta dokument, och jag hoppas att idrottsministern tar del av det.

Jag vill också poängtera att vi i uppföljningsgruppen, där alla partier ingick, var eniga i de ståndpunkter vi kom fram till. Jag ska föredra dem så att ministern får dem tydliga för sig.

Gruppens ställningstagande blev att det behövs en översyn av statens stöd till idrotten. Bakgrunden till vårt förslag är att å ena sidan syftar idrottspolitiken till att stödja en fri och självständig idrottsrörelse, å andra sidan ska statens mål och syfte med bidraget också uppnås. Vi ser detta som en svår balansgång.

Staten har överlåtit myndighetsutövningen att fördela statsbidraget till Riksidrottsförbundet och Sisu som i sin tur delar ut dessa medel till idrotten. Detta ska ske med utgångspunkt i och i enlighet med riksdagens mål och vad regeringen bestämmer. Idrotten är fri och självständig, men det innebär inte att det hindrar staten att ställa villkor för de statliga medlens användning, vilket är viktigt att belysa.

Ett viktigt mål som riksdagen beslutade om 2009 är att statsbidrag till barn- och ungdomsidrott endast ska ges till verksamheter som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Staten behöver följa upp att det är endast barn- och ungdomsidrott som bedrivs ur barnrättsperspektiv som ska få bidrag. I dag saknas en systematisk uppföljning av denna tillämpning av barnrättsperspektivet inom idrotten. Detta är märkligt eftersom riksdagen var så tydlig 2009 om att inga föreningar som inte efterlever barnrättsperspektivet ska få medel.

Vi vet att det finns föreningar som inte efterlever detta och att det förekommer kränkningar och så vidare. Ändå tar dessa föreningar del av statens medel, trots det tydliga beslutet.

Vad gäller utvärderingar deltog till exempel bara 24 av 70 idrotter i uppföljningen av Idrottslyftet. Det är alltså frivilligt att följa upp användningen av statens medel, och det blir därför svårt att följa.

Det finns också studier som visar att organisationer och idrottsledare inte följer barnrättsperspektivet och principerna för det. Det finns också forskning på det.

Det behövs alltså mer kunskap för att klargöra hur och i vilken utsträckning barn och ungdomar blir kränkta inom idrotten.

Utvärderingsgruppen konstaterar också att kunskapen om Idrotten vill, alltså idéprogrammet från Riksidrottsförbundet, behöver förbättras. Det har också framkommit i olika rapporter att kunskapsnivån behöver höjas.

Jag är intresserad av att höra hur idrottsministern ser på detta. När vi nu vet att detta inte efterföljs, hur tänker idrottsministern agera i denna mycket viktiga fråga?

Fru talman! Jag tackar Saila Quicklund för att hon lyfter upp denna fråga.

Jag har tagit del av kulturutskottets uppföljning av statens stöd till idrotten som gjordes 2017. Det är ett omfattande arbete, vilket Saila Quicklund också lyfter fram, och jag är glad att kulturutskottet gjorde detta på ett sådant grundligt och ambitiöst sätt.

Precis som Saila Quicklund säger är det fråga om en balansgång för både riksdag och regering när det gäller stödet till idrottsrörelsen. Vi har en fantastisk idrottsrörelse med över 600 000 engagerade och 3 miljoner deltagare, vilket gör det till den största folkrörelsen i Sverige.

Idrottsrörelsen har och ska ha en stor frihet, och vi har att hantera den som den folkrörelse den är. Det innebär att vi måste vara ödmjuka inför att resultatredovisning för verksamheter inom idrotten, som liksom det övriga föreningslivet bygger så mycket på frivilligt engagemang, inte rakt av kan jämföras med annan statlig resultatredovisning.

Samtidigt är det otvivelaktigt så, och jag håller helt med Saila Quicklund, att de idrottspolitiska målen ska uppfyllas och följas för att man ska få ta del av det stöd på över 2 miljarder kronor vi ger till idrottsrörelsen varje år.

Det är såklart betydande medel, men framför allt handlar det om de många barn och unga som ska kunna delta i idrottsrörelsen utan att utsättas för kränkningar, övergrepp, trakasserier och annat som tyvärr fortfarande förekommer inom idrottsrörelsen och andra delar av vårt samhälle.

Sedan är de idrottspolitiska målen mycket större än så. Vi ska till exempel sträva efter jämställdhet och ett jämlikhetsperspektiv.

Något som belystes i rapporten och som vi tyvärr har sett att många andra rapporter, bland annat från Centrum för idrottsforskning, pekar på är att vi fortfarande har ett stort problem när det gäller jämlikheten inom idrotten. Det finns alltför många barn och unga som i dag inte kommer i kontakt med idrottsrörelsen. Var i landet man bor, vilken bakgrund man har och vilka föräldrar man har påverkar tyvärr i alltför hög grad hur delaktig man är i Sveriges idrottsrörelse. Jag tror att vi delar ambitionen att vi måste komma åt detta.

Det här är något som jag lyfter upp i min dialog med Riksidrottsförbundet. Jag höll ett tal på riksidrottsmötet i våras där jag betonade hur viktigt det är att idrottsrörelsen tar sitt ansvar. Jag vet att idrottsrörelsen har en medvetenhet om detta. Man tog ett beslut på riksidrottsmötet i våras att se över bidragsreglerna i enlighet med ambitionen från Sveriges riksdag att göra fördelningen av bidraget mer jämlik. Detta är något man jobbar med nu.

Vi i regeringen har i vår budgetrapportering eller återrapportering till riksdagen tryckt på att det är viktigt att förändringen sker skyndsamt och ger reell effekt. Med detta sagt strävar jag såklart efter att ytterligare förbättra rapporteringen till riksdagen.

Regeringen har gett Centrum för idrottsforskning i uppdrag att under 2020 genomföra en fördjupad analys av hur idrottsrörelsen själv kan arbeta för att förbättra sin styrning, sin öppenhet och sitt demokratiska funktionssätt. En särskild analys ska göras av idrottsrörelsens olika verktyg för att upptäcka och komma till rätta med verksamheter där det kan förekomma brottslighet eller övergrepp mot barn.

Centrum för idrottsforskning ska också titta på hur idrottsrörelsen kan utveckla indikatorer som är viktiga för oss och som handlar om att följa upp idrottsstödet. Detta kommer att redovisas till Kulturdepartementet i maj.

Fru talman! Tack så mycket för svaret!

Utvärderingsgruppen var väldigt tydlig med att statens styrning av stödet till idrotten och utformningen av anslagen behöver bli tydligare, eftersom resultaten är så oklara.

Ministern refererade till Centrum för idrottsforskning. Det är absolut inte numerär som saknas - de är väldigt tydliga - utan det är analysen av varför vi inte når de mål som riksdagen har satt upp och som vi inte får resultatredovisning för.

Anslagen till idrotten har ökat betydligt under åren, men det är fortfarande oklart vad som uppnås med de statliga bidragen. Vi vet att aktiviteterna inom barn- och ungdomsidrotten har minskat. Pojkar idrottar mer än flickor, resurssvaga grupper och ungdomar med funktionsnedsättning idrottar betydligt mindre än andra och flickor med utländsk bakgrund idrottar betydligt mindre än pojkar med utländsk bakgrund. Det är här analyserna saknas. Resultatredovisning med numerär är en sak, men det här är kanske viktigare i nuläget.

På grundval av de iakttagelser som gruppen har gjort ser vi att en översyn behövs. Denna översyn behöver omfatta socioekonomiska förhållanden, jämlikhet, jämställdhet, som ministern också uttryckte, och funktionshindrades möjligheter att idrotta, som ofta hamnar i skymundan, samt hur vi kan motverka och hantera kränkningar inom idrotten, som vi vet förekommer. Framför allt behöver regeringens rapportering till riksdagen fortsätta att vidareutvecklas, och det gäller just analyserna.

Detta innebär att regeringen behöver redovisa dels resultatet av de 2 miljarder kronor som idrottsrörelsen får i bidrag, dels hur barnrättsperspektivet beaktas inom idrottsrörelsen, eftersom vi vet att det finns utmaningar där.

Regeringen behöver dessutom berätta för riksdagen vilka åtgärder som regeringen avser att vidta eftersom resultaten inte är tillfredsställande utifrån riksdagens mål. Detta får ministern gärna svara på senare.

Riksrevisionen granskade redan 2004 statens stöd till idrotten och konstaterade då att resultatbedömningen inte gjorde det möjligt för riksdagen att bedöma om syftena med statsbidraget till idrotten har uppfyllts. Detta är ganska anmärkningsvärt - det är ändå 2 miljarder kronor. Det var inte det då, men det är det i dag.

Efter förslag från kulturutskottet beslutade riksdagen om ett tillkännagivande som innebar att regeringen tydligare skulle redovisa för riksdagen hur idrottsrörelsen utnyttjar de bidrag som staten varje år beviljar. Problematiken är att vi år 2020 står kvar i samma utmaningar och problem. Vi talar alltså om 2 miljarder kronor, och vi har barn och unga som finns inom idrottsrörelsen. Den kommer jag senare självfallet också att hylla, men det är inte relevant. Det känns frustrerande att vi fortfarande står där vi står när Riksrevisionen granskade redan 2004 och det kom ett tillkännagivande 2005 om att regeringen måste komma tillbaka med bättre resultatbedömningar och analyser, som vi saknar.

Hur tänker idrottsministern förbättra kommunikationen och analyserna med riksdagsgruppen?

Fru talman! Vi följer den ordning som är antagen för hur vi återredovisar resultaten av de statliga anslagen till idrott inom ramen för budgeten. Med detta sagt jobbar jag för att vi ska förbättra resultatredovisningen.

Jag vill börja med att säga några ord om bidragen och bidragsreglerna. Regeringen har i flera budgetpropositioner tryckt på att idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet behöver ta utmaningen på allvar. Det hela är djupt bekymmersamt och oroväckande, och jag delar verkligen Saila Quicklunds engagemang. Det råder fortfarande ojämlikhet inom idrotten, trots betydande ansträngningar. Det vi har att hantera är egentligen en historisk snedvridning. Stödet till idrotten har gynnat vissa idrotter, som i sin tur gynnar vissa grupper av barn. Detta måste vi jobba med att komma åt, och idrottsrörelsen har en stor hemläxa att göra.

Jag är glad att man är medveten om detta inom idrottsrörelsen. Vi har, senast i budgetpropositionen, tryckt på. Man jobbar nu med att förändra bidragen inom rörelsen för att dessa i högre grad ska främja jämlikhet. Detta är ett viktigt arbete, som jag såklart både uppmuntrar och följer extremt noga.

Det har skett saker sedan granskningen 2017. Jag är glad över att idrottsrörelsen själv har tagit ett antal steg för att för att förhindra kränkningar, jobba förebyggande och skapa tydligare strukturer för hur man kan anmäla om övergrepp har begåtts. En idrottsombudsman har inrättats och en visselblåsarfunktion skapats.

Nu, sedan årsskiftet, är barnkonventionen svensk lag, och detta är något som Sveriges regering har jobbat mycket för. Detta inskärper ytterligare hur viktigt det är att ingen unge i Sverige ska behöva gå till skolan, hem till sin familj eller till idrottsrörelsen och bli utsatt. Vi måste ha bra funktioner som skyddar.

Riksidrottsförbundet beslutade på riksidrottsmötet i våras att registerutdrag från och med årsskiftet ska krävas för ledare som jobbar med barn. Detta är ett viktigt steg i att skärpa kontrollen och skapa trygga och säkra miljöer för våra barn och unga.

De uppdrag som årligen brukar ges till Centrum för idrottsforskning för att analysera vissa aspekter av idrottsrörelsen i Sverige är helt centrala för den fördjupade analys som jag uppfattar att Saila Quicklund vill ha. Jag har tagit emot den senaste analysen från Centrum för idrottsforskning, och den belyste just jämlikhetsproblematiken. Något år tidigare var det jämställdhet, och jag vet att också barnrättsfrågor har belysts.

Förutom det löpande uppföljningsarbetet och alla dialoger mellan departement och Riksidrottsförbundet är det arbete som Centrum för idrottsforskning gör viktigt. Därför vill jag återigen säga att jag tycker att det steg som jag och regeringen tog före jul är viktigt. Vi gav då Centrum för idrottsforskning i uppdrag att titta på de indikatorer som är kopplade till de idrottspolitiska målen. Det handlar i grunden om hur Riksidrottsförbundets uppföljning till regeringen och riksdagen kan utvecklas och om hur vi kan följa upp de ganska komplicerade frågor som Saila Quicklund har varit inne på och som handlar om styrning, föreningsdemokrati och öppenhet.

Syftet med allt detta arbete är självfallet inte att lägga onödiga pålagor på idrottsrörelsen utan att i god dialog hitta sätt att både följa upp de statliga bidragen och medlen, vilket jag tycker är viktigt, och ge idrottsrörelsen möjligheter att utvecklas.

Fru talman! Centrum för idrottsforskning gör ett fantastiskt arbete - på uppdrag såklart. Om det nu kommer analyser är det viktigt att det kopplas förslag till åtgärder som sedan vidtas. Det följer jag gärna upp.

Jag vet att den utvärdering som kulturutskottet gjorde har haft effekt. Vi hade tidigare en tvåmånadersregel i stadgarna i Riksidrottsförbundet. Den innebar att om någon blev kränkt - sexuella övergrepp eller andra kränkningar - och det anmäldes och det gick mer än två månader lades detta ned. Ett specialidrottsförbund hade lagt ned 25 procent av sina anmälningar. Detta var någonting som vi uppmärksammade och var starkt kritiska till. Där har Riksidrottsförbundet nu gjort förändringar.

Man har alltså lyft fram barn- och ungdomsfrågorna inom idrotten, och det har varit mycket viktigt. Jag vill verkligen poängtera det. Jag har ett ursprung i idrottsrörelsen, och jag hyllar den dagligen - de 650 000 ideella ledarna i de 20 000 föreningarna och de 3,2 miljoner medlemmarna. Detta är fantastiska insatser för samhället men också för den enskilda individen. Jag vill verkligen lyfta fram detta. Det är ovärderliga insatser. Dessa människor är verkligen våra vardagshjältar.

Jag vill också lyfta fram att de specialidrottsförbund som vi granskade - gymnastik, längdåkning, ishockey och fotboll - har gjort fantastiska delar själva för att förbättra barn- och ungdomsidrotten inom sina grenar. Detta vill jag uppmärksamma. De jobbar mycket bra med detta.

Vid uppföljningen måste vi ändå uppmärksamma framför allt de utvecklingsmöjligheter som finns när det gäller statsbidragens funktion och styrmedel och verkligen säkerställa att användningen av medel ligger i linje med de mål och syften som har fastställts av riksdagen.

Avslutningsvis hoppas jag att denna utvärdering kommer till användning.

Fru talman! Mitt mål som idrottsminister är att säkerställa att vartenda barn i detta land har samma chanser att träna och tävla som sina klasskamrater, även dem av annat kön eller från annan bakgrund. För detta krävs såklart att Riksidrottsförbundet fortsätter att utveckla sitt stödsystem men också fortsätter att utmana gamla normer. Men vi från staten måste också se över vad vi kan göra.

Jag menar att den övergripande utmaningen handlar om hur vi ser till att idrotten når alla. Vi har länge sett en negativ trend. Vi har sett att barn slutar med idrott tidigare och att deras bakgrund spelar allt större roll för tillgången till idrott. Och vi har fortfarande en bra bit kvar för att säkra att tjejers och killars idrottande ges samma stöd.

Barnperspektivet ska alltså genomsyra alla politikområden och måste självklart också genomsyra idrottspolitiken.

Barn och unga ska ges möjlighet till delaktighet och inflytande inom idrotten. Men framför allt måste idrotten vara en trygg plats. Detta är, fru talman, särskilt viktigt för de barn som inte upplever denna trygghet i familjen eller i skolan.

Barnperspektivet har varit föremål för flera uppföljningsuppdrag till Centrum för idrottsforskning. Och årets uppdrag har, som jag redan har beskrivit, ett tydligt fokus på att man ska hitta sätt att förhindra övergrepp på barn och jobba preventivt.

Det har gått ungefär tio år sedan barnperspektivet infördes i den statliga idrottspolitiken, och det har också införts i RF:s stadgar. Jag vill tro att det har betytt mycket för barnens rättigheter.

Jag är glad över att barnperspektivet har börjat diskuteras de senaste åren, och jag vill tacka alla som har drivit frågan politiskt och alla som har vittnat om övergrepp och därmed satt ljus på denna fråga. Nu har barnkonventionen gjorts till lag, så att frågorna kommer ytterligare i fokus.

När det gäller det statliga idrottsstödets användning fortsätter vi dialogen med RF. Jag vet att jag har riksdagen bakom mig när det gäller att stödet ska fördelas mer jämlikt och jämställt. Jag vet också att det finns ett stort engagemang inom idrottsrörelsen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.