Socialtjänstens utredningar av barn och ungdomar

Fru talman! Martina Johansson har frågat mig om jag avser att ge våra nationella myndigheter i uppdrag att utreda vilka kompetenser som behövs för att genomföra barnsamtal på ett adekvat sätt. Martina Johansson har även frågat mig om jag avser att ge våra nationella myndigheter i uppdrag att ta fram tydligare riktlinjer för genomförandet av utredningar som bygger på evidensbaserade metoder för att skapa likvärdighet i hela landet.

Beslut i ärenden rörande barn förutsätter ett gediget underlag. Oavsett om beslutet fattas av en socialnämnd eller av en domstol bygger ofta underlaget på en utredning från socialtjänsten. Betydelsen av att sådana utredningar håller hög kvalitet kan därmed inte överskattas.

Hur socialtjänstens utredningar gällande barn ska genomföras följer av lag. När det gäller barn som kan vara i behov av skydd eller stöd har socialnämnden ett långtgående utredningsansvar. Varje barn ska ges möjlighet att vara delaktig i frågor som rör henne eller honom. Barnet har rätt till relevant information, rätt att komma till tals och rätt till inflytande utifrån sin ålder och mognad. Att socialtjänsten samtalar med barnet är nödvändigt för att säkerställa barnets möjlighet till delaktighet och för att säkra kvaliteten i bedömningar och åtgärder.

Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet, och personalen ska ha lämplig utbildning och erfarenhet. Det är även viktigt att evidensbaserade metoder används inom socialtjänsten. Ett exempel är arbetssättet Barns behov i centrum, förkortad BBIC. Det innehåller en struktur för handläggning, genomförande och uppföljning av myndighetsutövningen med fokus på barnet och dess behov. Alla Sveriges kommuner har licens för att arbeta med BBIC.

Socialstyrelsen har i uppdrag att stödja huvudmän och yrkesverksamma inom den sociala barn- och ungdomsvården. Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd för yrkesverksamma inom socialtjänsten som möter och samtalar med barn. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har också tagit fram handläggningsstöd om riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Det finns således redan i dag på många områden stöd för socialtjänstens anställda i deras arbete.

Beredningen av betänkandet Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag pågår för fullt inom Regeringskansliet. I betänkandet föreslås att nuvarande bestämmelse om barnets rätt till information kompletteras med en bestämmelse om att informationen ska anpassas till barnets ålder, mognad och hennes eller hans individuella förutsättningar. Den som lämnar informationen ska så långt det är möjligt försäkra sig om att barnet förstått informationen.

I betänkandet föreslås även att det ska bli möjligt att tala med barn utan vårdnadshavarens samtycke under förhandsbedömningen. Utredningen föreslår att lämplig myndighet ska få i uppdrag att ta fram ett stöd att använda för dessa samtal.

Utredningen föreslår dessutom att det ska införas ett lagreglerat krav på att verksamhet inom socialtjänsten ska bedrivas i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Fru talman! Tack, Lena Hallengren, för svaret! Jag vill inledningsvis bara nämna att det just nu pågår en kampanj mot Sverige, där det påstås att myndigheter kidnappar barn. Det är någonting som jag inte står bakom, och det är inte sant att så sker i Sverige.

Jag och ministern är överens om att utredningar som gäller barn och ungdomar kräver ett gediget underlag och att man inte ska underskatta vikten av den höga kvalitet som behövs.

Mycket av det arbete som sker inom socialtjänsten är väldigt bra. Det finns väldigt många bra medarbetare som gör ett fantastiskt arbete. Men jag ser ändå ett behov av att förbättra, och då handlar det för min del om att se hur vi kan stötta genom att öka kunskapen när det gäller hur man samtalar med eller intervjuar barn. Vi har en lagstiftning som säger att vi ska göra det, men vi behöver också ge stöd i hur man genomför dessa samtal och intervjuer så att de faktiskt blir barnens berättelser. Detsamma gäller övriga delar i en utredning – de ska vara evidensbaserade så att vi vet att de görs på rätt sätt.

Det är väl här det finns en skillnad mellan mig och ministern. Jag ser ett behov av att vi nationellt och i form av en enhetlig utbildning faktiskt samlar ihop dessa saker för att se till att barn och unga kommer till tals på ett enhetligt sätt. Inom polisen finns det i dag specialutbildningar för dem som intervjuar barn som antingen är utsatta för brott eller vittnen till brott, men motsvarande typ av utbildning finns inte inom socialtjänsten.

Detta ställer jag mig frågande till, för dessa samtal är ju en väldigt viktig grund i de utredningar som görs när det gäller barn, både när det gäller vårdnad, boende och umgänge och när det handlar om att ett barn eller en ungdom ska omhändertas eller inte.

Barns rätt att komma till tals är för mig väldigt viktig. Det finns ett exempel i Norrköpings kommun där man tillsammans med en forskare för ett antal år sedan tog fram en intervjumetodik att använda i sina barnintervjuer. Nu är jag inte kompetent nog att uttala mig om just den metoden är den bästa som finns, men den finns där, och om det finns fler sådana metoder i Sverige som används i våra kommuner ska vi lyfta upp dem och se till att alla som jobbar med detta får den kunskapen.

I dag utbildar Norrköpings kommun andra kommuner i sin egen metod. Det här tycker jag borde vara ett nationellt tag så att det blir enhetligt i hela landet.

Min fråga var om ministern avsåg att ge ett uppdrag att utreda vilka kompetenser som behövs för bland annat barnsamtal. Jag upplever inte att jag har fått svar på den frågan, och jag har även lyft ett konkret exempel på vad jag är ute efter, nämligen att få en enhetlig metod.

Fru talman! Tack, Martina Johansson! Jag tycker att det här är ett bra exempel på att en interpellationsdebatt inte alltid är en debatt där man har olika uppfattningar utan där man faktiskt belyser väldigt angelägna samhällsområden eller frågor. Jag ska utveckla det.

Jag vill också tacka för att interpellanten börjar med att understryka att den desinformation som nu sker i Sverige och som blir en kampanj mot dem som arbetar oförtrutet varje dag för att se till att stötta barn och deras familjer är väldigt obehaglig, och jag vill att de ska känna att de har allas stöd. De har många gånger ett tufft arbete, och det här gör sannerligen inte saken enklare.

När vi kommer till frågan om vilka metoder man ska använda för att försäkra sig om att barnets berättelse verkligen kommer fram vill jag gärna berätta att det på senare år har genomförts en lång rad satsningar för att kunna säkerställa kvaliteten både i själva vården och i placeringen av barn och unga.

Socialstyrelsen har ett uppdrag sedan 2020, vilket också gäller under innevarande år, att stödja huvudmän och yrkesverksamma inom den sociala barn- och ungdomsvården för att kunna främja både kompetens, stabilitet och kvalitetsutveckling. Det är i sin tur en förlängning av ett uppdrag som pågått sedan 2018, så det här är verkligen något som är prioriterat för regeringen och för Socialstyrelsen.

Det är viktigt att stärka kompetensen hos de professioner som möter barn och som utreder barn. Det finns kunskap i dag hos myndigheterna, och det gäller framför allt Socialstyrelsen och MFoF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. De tar fram kunskap som ska spridas till yrkesverksamma.

Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd för yrkesverksamma inom socialtjänsten som möter och samtalar med barn i olika avseenden. MFoF har också tagit fram ett handläggningsstöd som handlar om riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Regeringen har också gett SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, uppdrag att bidra med, som det heter, ”stöd och handledning till socialtjänsten så att praktiker och tillämpare ska kunna systematiskt söka, värdera och använda vetenskaplig kunskap”. Behovet av att använda sig av vetenskapligt beprövade metoder och kunskap ska inte underskattas. SBU ska också sammanställa det vetenskapliga underlaget när det gäller utredningsmetoder för barn och ungdomar som utreds inom socialtjänsten. Det är ett uppdrag som ska pågå i ytterligare ett år.

Det är viktigt att den kunskap som finns sprids och tillgängliggörs för yrkesverksamma. Jag säger inte att man inte kan göra mer, men det är ett gediget arbete som pågår för att bygga kunskap hos enskilda och för att dela med sig av de metoder som anses vara vetenskapligt väl beprövade med goda resultat till andra delar av socialtjänsten.

Fru talman! Jag tackar för informationen om vad som sker.

Det är klart att det finns råd, stöd och handledning till dem som arbetar. Men jag anser ändå att det inte finns en enhetlig inriktning. När jag pratar med olika medarbetare inom socialtjänsten, och när jag pratar med … – nu tappade jag namnet på föreningen – forskare inom socialt arbete saknas en enhetlig inriktning som är beforskad inför arbetet med att på ett vetenskapligt sätt tillsammans med socialtjänsten följa upp insatser. Det handlar om hur detta upplevs och fungerar i praktiken.

Låt oss se på intervjuer och samtal med barn. Upplever de verkligen att de får komma till tals, att man lyssnar på dem? Sedan är det de vuxna som ska fatta besluten eftersom det ansvaret inte kan läggas på barnen.

Jag har inte riktigt fått svar på det jag är ute efter, nämligen enhetligheten. Barns behov i centrum, BBIC, som ministern tog upp i sitt första anförande, är en struktur för delarna i dokumentation. Men den strukturen fastställer inte hur du jobbar med samtalen, vilken bild som gäller och vilka risker som barnet utsätts för tillsammans med den ena eller andra föräldern, eller vilka risker barnet utsätts för om den inte träffar en förälder, eller vilka risker barnet utsätts för genom att placeras i eller inte placeras i en familj eller vilka insatser som kan behövas.

Det är mycket som sker. Om det finns enhetliga metoder – lika i landet – stärker det också våra medarbetare i socialtjänsten som gör det svåra arbetet. Precis som Lena Hallengren säger jobbar de varje dag för att fatta bra beslut. Då behöver de trygghet. Hur ska en ny och oerfaren medarbetare orka stanna i yrket om det inte finns något att hålla sig i när man ska fatta dessa tuffa beslut?

Det finns olika metoder. Vilka är de bästa? Vilka är det vi rekommenderar våra kommuner att använda?

För att stötta de svåra besluten, som kan handla om att sätta in en frivillig insats, att omhänderta ett barn, inte omhänderta ett barn, vilken förälder som är den bästa föräldern om inte båda föräldrarna är de bästa, behövs ett nationellt stöd.

I det budgetförslag som Centerpartiet lade fram i höstas har vi avsatt medel för att förstärka arbetet och att påbörja arbetet att samla ihop och bestämma oss för vad som är det bästa för Sveriges barn och unga. Det är det vi ska ha i fokus.

Fru talman! Vi ska ha barns och ungas bästa för ögonen, och vi har gemensamt gjort en del satsningar under de år som vi har samarbetat. Det handlar om satsningar på socialtjänst och kommuner.

Om det finns en enda metod som alla borde använda kan jag inte svara på. Snarare finns flera metoder, men det finns förhållningssätt som man förväntas använda sig av. Det spelar en roll i all myndighetsutövning att barnkonventionen är lag. Vi har arbetat utifrån barnkonventionen sedan den ratificerades, men det har gjort skillnad att barnkonventionen nu är lag – vill jag understryka.

Kunskapen om, suget efter och intresset för att verkligen förstå och sätta sig in i hur barnkonventionen påverkar den egna verksamheten och handläggningen i myndigheterna är stort. Det gäller inte minst socialtjänsten. De ska också ha rätt förutsättningar för att jobba i socialtjänsten. Vi har redan under denna interpellationsdebatt varit inne på att det är en tuff uppgift. Många intressen spelar in, men naturligtvis ska barnets bästa vara i centrum. Inget barn som hamnar i en situation där man blir placerad ska få det sämre än före placeringen.

Lagen säger att socialtjänsten ska ha god kvalitet på insatserna, och kvaliteten på insatserna ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Jag sade tidigare att SBU har ett uppdrag att sammanställa det vetenskapliga underlaget för utredningsmetoder och se till att det finns tillgängligt. SBU har uppdraget fram till och med den 25 februari 2023, och det är alltså ett pågående uppdrag. Men kompetensutveckling är ett ständigt pågående arbete, och det betyder att man inte ska behöva vänta till 2023 innan man får stöd i arbetet. Det interpellanten möjligen far efter är en sammanställning av tillgängligt vetenskapligt underlag.

Återigen kan jag säga att det finns kunskapsstöd för yrkesverksamma, och både Socialstyrelsen och MFoF har uppdragen i grunden. Jag känner stort hopp och tillförsikt, men mer kan förstås alltid göras.

Fru talman! Om det är en, två eller tre metoder som är de bästa – nej, jag är inte heller människa att avgöra detta. Det där måste göras tillsammans mellan forskningen och de yrkesverksamma. Här ska vi landa i vilka metoder som ska användas i barnintervjuer, i barnsamtal och i utredningsmetodiken. Vi ska veta att det blir rätt, enhetligt och lika i hela landet. Oavsett om jag är en oerfaren eller erfaren medarbetare i socialtjänsten ska jag ha verktyg så att jag kan göra jobbet.

Om SBU kommer att leverera detta eller inte återstår att se, men vi behöver fortsätta att jobba med frågorna.

Jag vill än en gång ta upp en fråga som jag har tagit upp tidigare. Jag har nämnt att för att få genomföra barnintervjuer inom polisen finns en särskild utbildning. Motsvarande finns inte i socialtjänsten. Är ministern beredd att titta på denna fråga för att säkerställa att barn kommer till tals på rätt sätt och blir delaktiga?

Jag har en annan fundering som jag inte har nämnt tidigare men som jag skickar in här i sluttampen. Hur ser vi på grundutbildningen i socionomutbildningen? Vilka verktyg ska vi ge dem som går utbildningen från början, så att de har dessa bitar med sig? Det är ju en bred utbildning.

Det är viktigt att vi känner att forskningen kopplas ihop med allt som görs på området, precis som på andra områden inom hälso- och sjukvården. Där finns en koppling till forskning om metoder och utredningar om diagnoser.

Fru talman! Det var alldeles utmärkt att komma in på denna fråga – även om det var på slutet. Jag tycker att det finns all anledning att säga att det inte specifikt är fråga om socialtjänsten. Många av de sociala insatserna behöver en tydlig vetenskaplig och empirisk grund att vila på. Det tjänar alla på, inte minst personalen som ska känna sig trygga med att det de arbetar med kan förväntas ge resultat. Där ser det olika ut jämfört med hälso- och sjukvården, precis som Martina Johansson beskriver.

Givet att man har en grundutbildning vill jag ändå säga att många av dem som arbetar i socialtjänsten möter barn och unga. Det är inte några som gör det som behöver särskild utbildning, utan det här är kunskap som alla som ska arbeta i socialtjänsten behöver ha. Men Socialstyrelsen har alltså ett uppdrag som man haft sedan 2018 – det har förlängts och pågår även i år; vi får se hur det blir de kommande åren – att stödja huvudmän och yrkesverksamma och se till att bygga kompetens och stabilitet på det här området.

Det är också viktigt att man får medarbetare att stanna. Det handlar ju också om erfarenhet och att känna trygghet som socialsekreterare i de här samtalen. Det är inte bara en fråga om att ha rätt metod eller rätt verktyg. Jag tror att rätt många förstår vad jag menar – att man ska känna att man vilar tryggt i att ha de här svåra samtalen. Där behöver man stötta varandra kollegor emellan, och det är viktigt att chefer stöttar sina medarbetare.

Men Socialstyrelsen har tagit fram ett kunskapsstöd för yrkesverksamma inom socialtjänsten som möter och samtalar med barn. Ett sådant underlag finns. Det är kanske inte att betrakta som en utbildning på samma sätt som inom polisen, men det är något som finns tillgängligt och som jag förväntar mig att man tar del av om det är så att man arbetar med barn och unga i socialtjänsten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.