Snabbare bodelningsprocesser

Svar på interpellationer

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om regeringen inom kort kommer att se över nuvarande regelverk och tillsätta en utredning som tar fram förslag på lagändringar som skapar snabbare bodelningsprocesser.

När ett äktenskap tar slut behöver makarna göra även en ekonomisk separation. De svenska bodelningsreglerna bygger på likadelningsprincipen som innebär att makarna likställs ekonomiskt. För den make som har det sämst ställt är det många gånger av stor ekonomisk betydelse att bodelningen kan slutföras, och det är inte acceptabelt att den andra maken kan hindra att så sker. Det är angeläget att det finns en välfungerande och rättssäker ordning för bodelningar.

Om en make inte medverkar i en bodelning ger lagen i dag flera möjligheter att rikta åtgärder mot maken för att skynda på förfarandet. Maken kan föreläggas vid vite att lämna uppgifter om sina tillgångar och under ed bekräfta uppgifterna i en bouppteckning. Om en make inte kommer till ett bodelningssammanträde hindrar frånvaron inte att bodelningen ändå genomförs. Om en make genom vårdslöshet orsakat ökade kostnader kan bodelningsförrättaren besluta att maken ska svara för en större del av kostnaderna.

Vidare finns det regler till skydd för en ekonomiskt svagare part under en bodelning. En domstol kan besluta om kvarsittningsrätt som innebär att den av makarna som har mest behov av den gemensamma bostaden får bo kvar i den till dess att bodelning sker. En domstol kan också sätta den ena makens egendom under särskild förvaltning under bodelningen för att förhindra att maken gömmer undan egendom.

Även om det är förhållandevis få skilsmässor som leder till att bodelningsförrättare utses eller till tvist i domstol förekommer det att ena maken förhalar bodelningen. Jag är ense med Martina Johansson om att det är bekymmersamt när det sker. Lagen ställer krav på makarna och ger bodelningsförrättaren flera verktyg för att driva bodelningen framåt. Det är angeläget att de verktygen också kommer till användning när det finns förutsättningar för det.

Jag kommer att följa frågan, och jag utesluter inte att det framöver kan finnas anledning att överväga åtgärder för att utdragna bodelningar ska kunna genomföras snabbare.

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret!

Det finns ett antal olika verktyg att använda när en skilsmässa inte går så fort som man vill, ekonomiskt. Problemet är bara att om det ska utdömas vite vid förhalning kräver det domstol, och för att ta ärendet till domstol krävs jurister - och även tillgång till pengar för att betala juristerna. Bodelningsförrättarna begär ofta ersättning i förskott för sitt arbete. Dessa två saker blir bekymmersamma om man inte har några medel på grund av att de är låsta i en bodelning där den ena parten förhalar.

Kvarsittningsrätten när det gäller bostad kräver också att man blandar in domstol och jurister, och det kan också bli del av förhalningen. Utan medverkan från den som besitter bostaden kan ingen värdering göras, och det leder i sin tur till att man inte kan komma vidare i bodelningsprocessen.

Jag blir lite besviken på svaret. Det kanske inte förvånar ministern.

Jag hade en liknande interpellationsdebatt för ett par år sedan med ministerns företrädare och fick då ungefär samma svar: att verktyg finns. Men om det nu finns verktyg, varför finns det då bodelningsprocesser som pågår i sju, åtta, nio eller tio år?

Varför sker detta? Är det för att man inte har ekonomi att driva processerna i domstol? Är det för att man inte orkar? Är det för att man vill skydda sina barn så att de inte ska behöva vara med i en lång process? Det kanske helt enkelt är lättare att ge upp, strunta i att få alla sina delar och bara få ut en mindre del.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns även ledande familjerättsadvokater som kräver och ber om bättre lagstiftning på området. Man ber om att bodelningsförrättarna ska få ytterligare muskler, kunna utdöma vite utan att behöva ta sig till domstol och när någon förhalar kunna sätta tidsgränser för när personerna ska lämna uppgifter eller komma på möten. Man vill kunna sätta en sluttid så att även bodelningsförrättaren får ett krav på sig: Inom en viss tid måste processen vara klar.

Min förhoppning med interpellationen var lite grann att öppna ministerns och regeringens ögon för de problem som faktiskt finns. Detta drabbar barn, det drabbar män och det drabbar kvinnor. Dock verkar det inte för mig som att detta är en av de viktigaste frågorna för ministern.

I början av november hade jag förmånen att få bli intervjuad i ett radioinslag. Också ministern hade fått frågan om att vara med och kommentera en väldigt långdragen bodelningsprocess. Svaret, som kom via ministerns pressekreterare, var att ministern inte hade tid att svara på frågor om detta. Det gör mig besviken och orolig. Därför undrar jag om ministern och regeringen kommer att fokusera på frågor som handlar om familjerätt, bland annat skilsmässor, under mandatperioden.

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för en viktig fråga, och tack, justitieministern, för svaret!

Det är egentligen civilutskottet som hanterar familjerättsfrågor, men detta har varit en av mina hjärtefrågor sedan jag blev medveten om vad det handlar om. Jag har inte varit det någon jättelång tid, och det är en fråga som lite grann flyger under radarn när det gäller om människor känner till den.

Jag tänker på hur det skulle gå till om jag själv skulle separera. Då ser jag framför mig att det skulle vara ganska enkelt att fylla i detta på nätet och sedan skicka in ansökan. Har man barn blir det förstås en lite annorlunda process. Men om det skulle uppstå ett läge där vi inte kom överens och vi skulle hamna i bodelning ser jag framför mig att myndigheterna och rättsväsendet skulle be att få in våra ekonomiska förehavanden - vad vi äger och vad vi äger tillsammans av bostad, båt, bil, sommarstuga och vad det nu kan röra sig om - och att vi då även skulle ha papper på det vi köpt in själva och det vi köpt in gemensamt.

När detta kommer på bordet i en sådan här process borde det i den bästa av världar, i en digital värld, bara ta ett halvår eller ett år, och så är man klar med bodelningen och kan gå åt var sitt håll.

I de berättelser som kommer in från framför allt kvinnor, men även män, är det dock inte så enkelt. Berättelserna beskriver de långdragna processer som vi nyss fick höra om. När man har fått sig tilldelad en bodelningsförrättare kommer det en process där det blir som att skicka brev fram och tillbaka. Bodelaren blir som en leverantör av brev, och det är det man betalar för. Processerna går inte framåt. Man står stilla, och det tar tid.

Här nämndes sex sju år. I min debatt med den tidigare justitieministern talades det om tre fyra år, men det ser förstås väldigt olika ut. Frågan är om det inte finns fall som tagit ännu längre tid; jag tror mig ha hört talas om elva år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det händer också att man under denna tid får byta bodelningsförrättare. Någon kanske har haft fyra fem stycken. Självklart är det förödande för individen. De barn som Martina Johansson tog upp kommer förstås i kläm längs vägen. Men det är också förödande för samhället då två parter som ska separera och är på det klara med att de skulle klara sig själva ekonomiskt hamnar i ett läge där den ena helt plötsligt inte har någonting och tillgångarna fryses - för det är ju det som händer. Då börjar det knaka i det ekonomiska systemet.

Det problematiska i detta är att man kan undanhålla medel. Det går på något vis, trots alla dessa verktyg som sägs finnas, för den ena parten att undanhålla medel. Då finns det en brytpunkt som gör att man inte tittar bakåt för att se vad som hände, att någon planerat detta för att sedan inte behöva lämna fram någon ekonomisk redovisning. Det är ett bekymmer i det hela, vid sidan av de långa processerna.

Kvinnor berättar att de flyttar hem till sina föräldrar, att de tar lån och att deras föräldrar får ge arv i förväg till det ena barnet för att de ska klara detta - om det ens är möjligt. Jag tänker också att det finns ett mörkertal av alla som aldrig kom till en bodelning eftersom de redan i förväg insåg att de varken hade ekonomiska muskler eller på andra sätt skulle klara av detta. Därför är det här en högst angelägen fråga.

Herr talman! Tusen tack för både Martina Johanssons inlägg och Ann-Charlotte Hammar Johnssons inlägg efter det!

För att börja med frågan om detta är en viktig fråga eller inte kan jag understryka att det är en utomordentligt viktig fråga, inte bara sakligt sett. Nu har inte jag varit justitieminister särskilt länge, men om jag ska hitta ett mönster i interpellationer, frågor ställda vid frågestunder och för den delen även övriga debattinlägg kan jag konstatera att detta är en av de frågor som har lyfts av flest personer vid flest tillfällen. Det är alltså uppenbart att det är en viktig fråga.

Den andra fråga jag ställer mig, och här faller jag väl Martina Johansson i talet, är varför. Jag har ägnat några veckor åt inventering av frågan som inte har lett till några riktigt självklara svar. Om man tittar på den rättsliga verktygslåda som bodelningsförrättarna har till sitt förfogande kan man konstatera att det faktiskt är ganska kraftfulla verktyg.

En fråga jag då ställer mig är varför dessa verktyg inte används i den utsträckning som de potentiellt sett skulle kunna göra. Är det alltså frånvaron av andra verktyg eller är det en obenägenhet att fullt ut använda de verktyg som redan finns som är kärnan i problematiken?

En annan notering jag gör är att det inte verkar så oerhört enkelt att få svar på den frågan. Det finns inga egentliga uppföljningar, i alla fall inte som jag känner till, där man kan få hela mönstret. Det finns väldigt mycket anekdotisk bevisföring, och den tycker jag verkligen inte att man ska underkänna. De enskilda fallen illustrerar ju vad dessa regler betyder i praktiken, så det får inte misstolkas på det viset. Men om man vill se ett mönster är frågan var man kan hitta underlag för att se det mönstret.

Jag har också förstått att frågan inte är ny, som det heter. Jag tror att vi kan hitta justitieministrar även före Morgan Johansson som har ställts inför frågan och, noterade jag också när jag fick underlaget, svarat på ungefär samma sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Är det ett uttryck för bristande engagemang? Möjligen. Det kan man inte utesluta. Men man kan heller inte utesluta att det inte är så alldeles enkelt att angripa frågan. Svaren kanske inte är helt givna.

Martina Johansson tar upp möjligheten för bodelningsförrättare att förelägga vite och ett slags stupstocksidé. När man hör om de långa tidsutdräkterna, de fall som pågår år efter år, känns det intuitivt ganska naturligt att man efter 18 eller 36 månader skulle säga att det var slut. Problemet med dessa förslag, i alla fall initialt - och det är ett problem som Martina Johansson själv tar upp - är vad det krävs för ekonomiska resurser för att vara med i ett sådant förfarande. Kommer det att behövas jurister? Ju mer likt en domstolsprocess man gör detta egentligen ganska medlande förfarande, desto större krav kommer det att ställa på juristers medverkan och desto större kostnader i förfarandet kommer detta att leda till.

Stupstocken känns intuitivt som ett väldigt bra förslag, men vad händer efter 18 eller 36 månader? Ska man lämna över ett outrett underlag till domstolen, och vad ska domstolen göra med det? Det är inte heller en alldeles enkel fråga.

Jag säger verkligen inte detta för att komma undan. Min slutsats så här initialt är att man bör identifiera vilka som rent praktiskt ägnar sig åt de här frågorna. De aktörerna borde man på ett lämpligt sätt samla för att försöka bilda sig en lite bredare uppfattning om var skon egentligen klämmer. Att det klämmer och att det leder till väldiga förluster för enskilda människor råder det ingen tvekan om.

Herr talman! Ministern! Det är skönt att höra att det är en viktig fråga, även om jag inte riktigt tolkade det så inledningsvis. Det vore intressant att få veta hur ministern kommer att gå vidare för att få svar på de frågor han själv ställer i sitt anförande. Varför används inte verktygen på de sätt som de skulle kunna användas? Är det för att det krävs en domstol, eller är det något annat som krävs?

Vi måste våga ta i de här frågorna, även om de är svåra. Vi måste bli bättre på att lösa tvister i familjen som antingen handlar om en bodelningsprocess, alltså den ekonomiska skilsmässan, eller om en vårdnadstvist utan att ens behöva ta oss till domstol. Domstolen skapar nämligen än mer konflikter. Där handlar det om att tala om vem som har rätt eller fel i stället för att jobba med medling.

Jag får nog återkomma till ministern längre fram när det gäller vårdnadstvistfrågor och hur vi kan jobba för att förbättra även de bitarna. Det är ett annat lika viktigt ämne. Vi ska inte ta det i dag, men jag hoppas att en ny regering kan ta nya tag också när det gäller det.

År 2005 kom faktiskt ett antal förslag på hur man skulle kunna förändra regelverket för att göra processen bättre. Det har passerat många regeringar av olika kulörer sedan 2005. Ändock är det fortfarande otroligt viktigt att ta i frågorna. Han som skrev den utredningen, Örjan Teleman, kan man fortfarande ta en diskussion med. Vad är fortfarande aktuellt i dag? Varför fungerar inte det som finns?

Örjan Teleman hann bland annat sätta tidsgränser. Verkställighet av en bodelning ska ske direkt så att man inte kan förhala i nästa steg och överklaga och inte lämna bostaden eller lämna ifrån sig de ekonomiska medel det handlar om. Han pekade också på att reglerna för överklagan skulle kunna förändras, så att man inte behöver överklaga för säkerhets skull, ifall den före detta partnern överklagar. Det leder också till onödiga överklaganden av de domstolsbeslut som fattas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Återigen - jag gör det här för att skapa större engagemang i frågan. Det handlar inte om enskilda individer som drabbas. Jag vill påstå att det finns ett systemfel när vi jobbar med den här typen av frågor. Vi tar inte i dem tillräckligt skarpt, oavsett om det handlar om en skilsmässa mellan två vuxna individer eller om barn som drabbas av onödiga vårdnadstvister.

Jag får ändå lite hopp av Gunnar Strömmers inlägg för en stund sedan om att faktiskt undersöka problemet. Vad är skälet till att verktygen inte fungerar? Man får titta på de förslag som har kommit. Jag kan också komma med förslag på fler personer som är engagerade i frågan och som kan hjälpa till med mer faktaunderlag.

Vi behöver vi se om det finns ett skäl. Ersättningshjälp har tagits bort. Är det ett skäl till att det inte är så många processer, på grund av att man inte har råd? Centerpartiet har tidigare föreslagit att lägga en större del av processkostnaden på den part som förhalar, för att på så sätt tvinga personer. Poängen är att det ska kosta att förhala. I dag kostar det mig ingenting att försvåra processen, för det tas från det gemensamma bohaget. Det finns alltså ett antal saker man kan göra.

Ministern nämnde själv att det är svåra frågor. Men även om det är svårt hoppas jag under mandatperioden få se ett förslag på bordet som stärker män, kvinnor och framför allt barn som drabbas av utdragna skilsmässoprocesser. Kommer ministern att komma med ett sådant?

Herr talman! Jag har stått här tidigare och talat med den före detta justitieministern och fått veta att verktygen fanns där och att det bara var att leverera på det, ungefär. Det fanns inga problem.

Jag hade även i våras en interpellationsdebatt med samma person. Då sa han ändå till sist: Ja, vi får väl titta på det och skruva i systemet.

Justitieministern som står här i dag säger att det är en viktig fråga som man tar på allvar. Jag delar den uppfattningen och känner att man måste se ett mönster, att man behöver se helheten. Det finns ett antal personer som sitter på sina enskilda berättelser. De ger mycket fakta om problemen i vardagen. Det vore bra om man nu kan inventera vilka olika delar som finns, för att kunna se mönstret och ta tag i det.

Brytpunkten är också en del. Det gäller även om man inte redovisar. Det ska vara ekonomisk brottslighet om man inte tar fram sina underlag. Det är en viktig del bland alla de andra verktyg som finns.

En del av fallen jag har lyssnat på kan låta som en deckare som är framtagen på lite påhittat material. Det är så extremt att jag nästan inte kan tro att det kan hända i Sverige.

Jag är tacksam över att justitieministern säger att det är en fråga som man tar på allvar och att den är viktig och något som man kommer att jobba med framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag kommer tillbaka till den befintliga verktygslådan. Jag hör att fler än jag har hänvisat till den genom årens lopp. Men Martina Johansson tar upp den konkreta frågan om att en större del av kostnaden för förrättningen bör falla på den som på olika sätt fördröjer eller förhalar processen. Det finns redan i dag en regel som säger att den som genom vårdslöshet förhalar processen ska bära en större del av kostnaden för förrättningen.

Jag ställer mig därför en verkligen helt oretorisk och uppriktig fråga. Den möjligheten - ett ganska kraftfullt ekonomiskt påtryckningsmedel - finns redan. Om bodelningsförrättare använder den på ett sätt som skulle kunna kallas förebyggande är det exempel på att det redan finns verktyg i verktygslådan som i alla fall teoretiskt sett eller jämfört med andra typer av förfaranden ger bodelningsförrättaren verktyg att driva saker och ting framåt ett slut. Det känns därför angeläget att verkligen gå till botten med frågan: Varför sker det inte i den utsträckning som det i alla fall framstår att det borde ske?

Med det sagt utesluter jag inte alls att det finns andra saker man också borde göra. Inför dagens debatt läste jag också igenom Telemans betänkande från 2005, rättare sagt den del av betänkandet som tog upp ett antal framtidsförslag. Det är några sidor och ganska breda penseldrag. Det finns inte någon utredning som kan ligga till grund för lagstiftning. Men det är väl ett underlag som vi bör använda oss av när vi tar diskussionen vidare.

Jag föreställer mig även att det finns bodelningsförrättare som borde kunna ge goda vittnesbörd i detta. Det bör finnas enskilda människor som har varit en del av sådana processer som skulle kunna lämna meningsfulla vittnesbörd. Och det är i hög grad advokater som förordnas till de här rollerna. Advokatsamfundet borde rimligen kunna bidra med inspel.

Jag har noterat att det även finns andra organisationer som kanske kommer in i frågan mindre från ett rättssäkerhetshåll och mer i fråga om ekonomisk jämlikhet. Den svaga ekonomiska parten kan vara en man eller en kvinna, men det framstår som att det i det typiska fallet är en kvinna som drabbas i förfarandena, i alla fall i påtagligt högre grad än män. Det finns en massa olika aktörer som har varit inne på frågorna.

Jag kan i alla fall lova så här mycket: Jag ska säkerställa att vi på ett lämpligt sätt samlar aktörer med insikt om förhållandena i syfte att i alla fall i ett första steg få bättre kunskap om förhållandena, så att vi kan komma vidare i frågorna.

Jag vill understryka att det är väldigt betydelsefullt att flera ledamöter av den här kammaren och många andra fortsätter att jaga på och driva på i dessa frågor. Att de är komplicerade är inte en ursäkt för att inte hugga tag i dem, utan det gäller att hitta ett lämpligt sätt att komma framåt.

Herr talman! Jag blir mer positiv ju längre detta samtal pågår, och det är väldigt skönt.

Varför gör jag detta? Varför står jag här? Varför driver jag de här frågorna? Jo, det gör jag för att det handlar om två människor som har gift sig av kärlek men sedan vid en skilsmässa helt plötsligt blir fiender.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den lagstiftning som vi har är tänkt att skydda båda parterna, som ska dela lika. Varför vill vi det? Jo, därför att barnen i de här relationerna fortsatt ska ha det bra och för att båda föräldrarna ska kunna starta ett nytt liv och fortsätta framåt.

Vi vet att det inte funkar i alla lägen, och vi måste få en lagstiftning som håller ihop. Vi kan inte tillåta att vuxna bråkar in absurdum, för då far barn illa. Det är därför jag gör det här: för att inget barn ska behöva drabbas av onödigt tvistande vuxna.

Det verkar som att jag kanske har fått ministern att ta ett steg längre fram mot att ta tag i frågorna och se över vad det är som fungerar och inte fungerar. Jag är också nyfiken på varför verktygen inte används på det sätt som det är tänkt. Jag tror inte att det handlar om att människor är illvilliga. Men det är något som gör att det inte fungerar, och det måste vi ha svaret på först. Regeringen har möjlighet att undersöka de sakerna. Lagstiftningen behöver skärpas, för barnen ska inte drabbas.

Jag har en slutfråga. Ministern talar om att på ett lämpligt sätt samla aktörer. Jag kan bidra med namn, och jag är gärna med vid ett sådant möte. Frågan är bara: När kommer ett sådant möte att ske?

Herr talman! Låt oss säga att det kommer att ske under vårterminen, så har vi en rimlig tidspress på mig men också ett rimligt handlingsutrymme att göra detta på ett praktiskt lämpligt sätt.

Martina Johansson efterfrågar i sin interpellation en utredning. En sådan kan jag inte utlova. Men jag kan verkligen utlova att vi ska samla goda krafter för att se om det går att bilda sig en ny gemensam uppfattning om var skon klämmer någonstans, vilket jag tycker är ett bra första steg, för att sedan överväga vilka steg framåt som är lämpliga.

Jag vill vidga perspektivet lite och tala om en allmän erfarenhet som jag har och som jag tror att många delar med mig: Ofta kan det vara fråga om regler, men minst lika ofta är det fråga om tillämpning. Aktörer använder av olika skäl inte de regler som finns eller använder dem på ett felaktigt sätt.

Utan att på något sätt i förväg utesluta alla goda förslag som har lyfts fram av Teleman och de många andra som är med i debatten kan jag säga att det för mig är en lämplig startpunkt att ställa sig frågan var skon klämmer. Sedan kan man ta det därifrån. Jag kan utlova att Martina Johansson kommer att få en inbjudan, och det kommer andra i den här kammaren som driver frågorna också att få. Vi kan säkert med gemensamma krafter inventera vilka övriga som borde få komma på den kaffekoppen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.