Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stimulera landstingen att säkerställa smärtpatienters behov av vård och för att stimulera tvärvetenskaplig kompetens i syfte att bättre hjälpa patienter med smärta. Hon har också frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att säkra smärtpatienters rätt till vård också där landstingen medvetet minskar valfrihet och frångår tidigare vårdgaranti. Marie Wahlgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra behandlingen av smärtpatienter i Sverige och för utbildningen kring långvarig och kronisk smärta för framtida och nuvarande sjukvårdspersonal. Hon har också frågat vad jag avser att vidta för åtgärder för att inkludera smärtläkarnas expertis i de beslut som rör sjukförsäkring och rehabilitering av smärtpatienter på alla nivåer i samhällets beslutande organ, från försäkringskassans riktlinjebeslut till beslut som rör den enskilde patienten. Då interpellationerna berör samma frågeställning, den svenska smärtvården, och ska besvaras vid samma tillfälle lämnar jag detta samlade svar. Ansvaret för vårdens utformning och organisation ligger hos sjukvårdshuvudmännen. Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) en skyldighet att erbjuda god vård åt dem som är bosatta i landstinget. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska landstingen ge patienten möjlighet att välja behandlingsmetod om det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Landstinget ska ge patienten den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat. Eftersom smärta är en varningssignal för skada, sjukdom, felaktig livsföring eller livsstil finns frågan att lindra smärta i hela vårdkedjan, från graviditet till vård i livets slutskede. Ett stort antal sjukdomar kan räknas upp där förekomst av smärta är ett allvarligt problem. Enligt min mening ska vården vara så utformad att all smärta som är behandlingsbar också behandlas. Onödig smärta ska inte accepteras. Det gäller inte minst vården i livets slutskede. Kunskaperna om smärta och smärtlindring har ökat de senaste åren genom insatser inom forskningen. Det är viktigt att nya kunskaper om smärta sprids till olika utbildningar. Det är högskolornas uppgift att själva upprätta utbildningsplaner och kursplaner som anger det närmare innehållet i utbildningarna. Socialstyrelsen bedömer vilka områden som behöver lyftas fram och tydliggöras i målbeskrivningar för till exempel allmän- och specialiseringstjänstgöring för läkare. Ska vi få nya rön att sprida sig på ett sådant sätt att det verkligen hjälper människor med smärta är grundutbildningen bara en del. Vidareutbildning behövs också. Det är i första hand sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att personalen har den kompetens och ges den vidareutbildning som krävs för att kunna erbjuda vård av god kvalitet. I den av riksdagen antagna propositionen Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet (2002/03:89) har regeringen föreslagit åtgärder som ska förbättra processen vid sjukskrivning. Den enskilde placeras i centrum för att alla resurser snabbt ska kunna sättas in för att göra det möjligt för henne eller honom att återgå i arbete. En viktig utgångspunkt vid behandling och rehabilitering av smärtpatienter är att utgå från ett helhetsperspektiv. Det förutsätter ett väl fungerande samarbete mellan berörda aktörer. Den 1 januari 2004 trädde lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting i kraft. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, genomför för närvarande en bred genomgång av det vetenskapliga underlaget för behandling och omhändertagande av patienter med långvarig smärta. Utvärderingen ska belysa behandling av långvarig smärta hos alla åldersgrupper och hos både män och kvinnor. Såväl etiska och sociala som ekonomiska faktorer ska beaktas. Resultatet av detta arbete kommer att redovisas våren 2005. I sammanhanget bör också nämnas att staten och Landstingsförbundet har kommit överens om att en vårdgaranti som också innefattar behandling ska införas. Denna vårdgaranti innebär ett åtagande från landstingen att erbjuda behandling i den specialiserade vården inom 90 dagar från det att beslut om behandling fattats. Det finns enligt min mening förutsättningar för landstingen att bedriva en tillfredsställande smärtvård och rehabilitering med den kunskap som finns om detta problem. Förutsättningarna kommer dessutom att öka när den nationella vårdgarantin införs. Inom SBU pågår studier för att utvärdera olika behandlingsmetoders effektivitet vid olika typer av smärta i syfte att ge förutsättningar för ett bättre omhändertagande av personer med långvarig smärta. Jag vill avvakta det pågående arbetet och vill nu inte föreslå ytterligare åtgärder.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, socialministern! Jag ser fram emot en fortsatt trevlig debatt här. Smärtpatienter är en grupp där det inte alltid syns utanpå hur dåligt man mår inuti. Långvariga smärtproblem präglar en stor del av vår befolkning. Jag blev förvånad när jag läste att minst var femte person mellan 18 och 75 år lever med långvarig smärta. Visste socialministern det? I vissa delar av landet förs nu en debatt om att prioritera vården, det vill säga prioritera bort. Man kallar det för att ge rätt vård på rätt vårdnivå. Det är någonting som är nytt för många patientgrupper, och det har varit högljudda och kraftfulla protester. Nu är dock detta inte någonting nytt för landets smärtpatienter. De är vana att bli bortprioriterade i vården. Låt mig ge ett exempel. På Sommarsol, som driver vård för rehabilitering utanför Ängelholm - det handlar om ortopediska sjukdomar, reumatism och andra smärttillstånd - har man nu problem med tomma platser. Den remiss som behövs för att få komma dit och få den vård, omsorg och lindring som behövs vill nämligen inte alltid klinikerna och sjukhusen skriva, och det är en förutsättning för att man ska kunna få den vården om man inte vill betala den själv. Kliniken som nu kanske väljer att inte skriva den här remissen gör detta därför att man då förlorar pengar på kliniken eller sjukhuset, för sådana är ersättningsformerna. Man slipper alltså lägga ut för vad patienten skulle ha kostat på Sommarsol, men samtidigt är det ingenting som säger att man behöver ge den vården och omsorgen hemma. Patienten förlorar alltså dubbelt: Man kommer inte till Sommarsol, för då förlorar kliniken pengar, och man får heller inte vård hemma, för det finns inte någon kompetens - åter ett argument, socialministern, för att pengarna ska följa med patienterna. Vi behöver ett nationellt system som inte som i dag låser in patienterna i sådana geografiska småfack som kallas landsting eller kliniker. Vi behöver ha en nationell finansiering där pengarna följer mig som individ - om man inte vill betala ur egen ficka, förstås. Det är faktiskt många på Sommarsol som tvingas göra det. De flesta är i dag överens om att det största bekymret inom vården heter otillräckliga resurser, men också fel använda resurser. Att begränsa tillgången till sjukvården sägs vara ett sätt att mota Olle i grind, det vill säga spara pengar. Självklart, socialministern, förekommer det onödig konsumtion och överkonsumtion av vård, men det beror oftast inte på patienten utan på att patienten försummas i vården. Han eller hon får inte den vård som efterfrågas. Det handlar om en grupp patienter som ofta betraktas som besvärliga och krävande och ständigt sittande i väntrummet. Hela tiden hänvisar sjukvården vidare. Det är ett annat sätt att spara pengar kortsiktigt. Vården för de smärtdrabbade är ytterst ett ansvar för socialministern. Att skylla på landstingen går inte heller, eftersom landstingen i dag egentligen inte är mer än marionetter i socialministerns hand. Lagar, regler och öronmärkta pengar är det som styr. Min fråga är: Vilket råd ska socialministern ge de smärtpatienter som inte får den vård de har rätt till? Vad ska socialministern säga till alla de smärtpatienter som i dag tvingas betala för vården själva?

Fru talman! Tack för svaret! Jag har en faster som när man frågar henne hur det är säger: Jo, det är väl okej, men man har ju lite ont. Men det ska man kanske ha när man är gammal, säger hon. Men då tittar vi på varandra och så skakar vi på huvudet och säger: Nej, det ska man inte. Jag tror att det är ett problem i vårt samhälle i dag att vi har en alldeles för stor acceptans för att man ska ha lite ont. Det drabbar dem som inte bara har lite ont utan mycket ont. Det gör att man inte tar smärta på det allvar som den sjukdomen kräver, för jag tycker att smärta i sig är en sjukdom. Det betyder att det är många människor i det här landet som faktiskt kommer att få leva med smärta. De kommer att få ha ont om inte kunskapen och forskningen går framåt väldigt snabbt. Men hur ont och hur man upplever smärtan beror väldigt mycket på hur vi som samhälle agerar. Det är ofta så att patienter som har smärta inte bara lider av den fysiska smärtan utan de lider också av smärtan att inte tas på allvar. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi nu tar ett avstamp mot att politiskt ta smärta på fullaste allvar. Jag tycker att det är roligt att vi har den här interpellationsdebatten och att det är fler människor som är engagerade i detta. Att det är så många smärtpatienter som upplever att de inte tas på allvar i vården är väldigt allvarligt. Berättelser från människor som känt sig kränkta av vården är faktiskt allvarligt oroande. Jag tror inte att det går att lägga skulden på enskilda läkare eller sjuksköterskor utan jag tror att det faktiskt finns ett systemfel som gör att man i frustrationen över att inte kunna ge rätt vård också behandlar patienten felaktigt socialt. Det är därför dags för Sverige att ta de över miljonen människor i vårt land som lider av smärta på allvar. Smärtsjukvården måste prioriteras upp både politiskt och medicinskt. Jag har ställt ett antal frågor till socialministern angående smärtpatienternas situation, framför allt med fokus på rehabilitering. Skälet till det är att jag tycker att man ser en utveckling som går åt fel håll just nu, att vi får mindre resurser till bland annat rehabilitering. Cristina Husmark Pehrsson har beskrivit det ganska bra i sitt inlägg. Jag tror också att här finns en tendens även inom professionen att smärta fortfarande inte tas på det allvar som den borde tas. Det finns vissa utredningar som visar att det är nedprioriterat bland läkare att syssla med smärta. Här tror jag att utbildning behövs. Därför vill jag fråga socialministern om han är beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över vilka krav man ska ställa på framför allt allmänläkare när det gäller smärta. Sedan hävdar socialministern i sitt svar till mig att det enligt hans mening finns förutsättningar för landstingen att bedriva en tillfredsställande smärtvård och rehabilitering med de kunskaper som finns om detta problem. Jag upplever att så inte är fallet. Jag tycker snarare att det finns både brist på rekommendationer och brist på att följa upp att de rekommendationer som finns verkligen genomförs. Därför är min fråga till ministern: Är ministern beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att på bred front utvärdera hur smärtrehabilitering och smärtbehandling sköts i det här landet?

Fru talman! Nästan var fjärde svensk lider av kronisk eller återkommande smärta i leder eller muskler. Det visar en studie bland 3 418 slumpvis utvalda svenskar, en studie som presenterats i tidskriften Annals of Rheumatic Diseases. Undersökningen visar också att många tror att ingenting går att göra mot värken för den hör till åldern, att man måste leva med den. Många säger att de inte vill besvära sin läkare med sådana saker som smärta och värk. Många säger att de har sökt behandling men inte blivit tagna på allvar och inte fått tillräcklig hjälp. Många tar smärtstillande mediciner, mediciner som medför risk för överdosering och svåra biverkningar. Samtidigt vet vi att massörer, sjukgymnaster, naprapater och komplementärmedicin skulle kunna göra mycket för många smärtdrabbade. Min fråga till ministern blir därför hur han ser på dessa gruppers betydelse när det gäller att effektivisera smärtvården i Sverige. Är inte Sverige på väg att halka efter när många andra europeiska länder har en betydligt mer positiv inställning till vad komplementärmedicinen kan betyda? Det finns oändligt många exempel på människor som har sökt och fått smärthjälp genom just komplementärmedicin. Är det inte rimligt att den enskilde medborgaren får rätt att på lika villkor välja behandling inom den komplementärmedicin som granskats och befunnits motsvara den traditionella medicinska behandlingen? "Onödig smärta ska inte accepteras. Det gäller inte minst vården i livets slutskede." Jag citerar ur ministerns svar. Det är en viktig synpunkt. Jag har i min yrkesutövning som präst fått se hur KVH-teamen har hjälpt till med kvalificerad vård i hemmen och kunnat lindra både fysisk och psykisk smärta hos patienterna. De kan alltså vara kvar i hemmiljön även i livets slutskede. Men tyvärr är detta något som inte gäller överallt i Sverige, och min fråga till ministern blir därför: Hur ska alla invånare kunna få rätt att tillbringa sina sista dagar hemma med ett värdigt omhändertagande och en effektiv smärtlindring?

Fru talman! Ibland undrar jag om inte somliga riksdagsledamöter borde ställa upp också i ett landstingsval och diskutera hur man organiserar sjukvården i de landsting som enligt riksdagens beslut är ansvariga för hur vi organiserar vården. Jag påpekar det därför att det är möjligt att man någon gång i framtiden kommer att få en majoritet hos svenska folket för att avskaffa landstingen. Det förutsätter att Moderaterna ska få majoritet, för det är bara Moderaterna som driver den linjen. I övrigt tycker vi i den här riksdagen att det är ganska klokt att ha en decentraliserad sjukvårdsorganisation. Det finns en tanke bakom detta som är ganska viktig, nämligen om man skulle välja en alternativ modell där man säger att vi har en nationell finansiering av sjukvården via försäkring och sedan får människor välja var de vill bli behandlad. Det låter i förstone bra. Men de som har prövat det - det finns många exempel på det - konstaterar att ingen tar ansvar för planeringen av sjukvården på det sätt som är nödvändigt för att kunna möta kroniska sjukdomar, för att kunna möta just den typ av problem som vi i dag diskuterar, smärta, svårdefinierade smärtupplevelser och liknande. Jag är otroligt nyfiken på att se var Moderaterna landar när man ska presentera det här systemet. Risken är att ni landar där Nya Zeeland landade för exakt tio år sedan då de införde ett system där de just lät sjukhusen konkurrera med varandra om patienterna och hade en nationell finansiering. De gav upp det därför att ingen tog ansvar för den typen av sjukvård som kräver långsiktig planering, att någon bygger ut kapaciteten för att möta just den här typen av vård. Vi behöver en sjukvård som också fungerar långsiktigt och där man gör den seriösa prioritering som handlar om att man bestämmer sig för vilka resurser som behöver växa i framtiden, oavsett hur människor omedelbart upplever sina behov. Det som har hänt när det gäller smärtvården är att det till några delar faktiskt är ganska nytt - om vi talar om ett 15-20-årsperspektiv - att man upptäcker att smärtbehandling skild från den omedelbara sjukdomen också är viktig att lägga in i den vanliga sjukvården. Det händer väldigt mycket på det området, men kunskapen behöver fördjupas ytterligare. Det är därför jag hänvisar till den stora studie som SBU nu har påbörjat och som kommer att presenteras nästa år. Det blir jättespännande att se vilka behandlingar man kommer att rekommendera och hur man beskriver kunskapsläget när det gäller smärtbehandling. Då gör man som vanligt en genomgång av hela det internationella forskningsläget. Vi behöver det för att kunna diskutera hur vi ska planera, vilket ansvar sjukvårdshuvudmännen ska ha för den framtida sjukvården och att våga planera för utveckling också av det som inte omedelbart bedöms som kommersiellt gångbart, för att använda ett marknadsspråk. Det är viktigt att konstatera att vi behöver den typen av sjukvårdsorganisation vi har för att klara detta, men det krävs också att man snabbt tar till sig ny kunskap, att man tar problemen på allvar inom sjukvårdsorganisationen och inom landstingen. Jag sade i svaret att landstingen har förutsättningar - jag sade inte att det fungerar - därför att de har redskapen och kunskapen finns där. Det är viktigt att vi från riksdagens sida påpekar för landstingen vilket ansvar de har enligt hälso- och sjukvårdslagen. Jag ska återkomma till Lars-Ivar Ericsons fråga om komplementärmedicinen därför att den kräver en alldeles speciell utläggning. Jag återkommer till den i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Jag tänker inte tala om landsting. Jag tänker tala om smärtpatienter. Dessutom behöver Lars Engqvist inte resa ända till Nya Zeeland. Det går bra att åka till Oslo och se hur man där lagt ned landstingen, politikerna, professionella styrelser och statlig finansiering. Det fungerar ypperligt. Ojämlik vård och icke-vård ser vi alldeles för mycket av i landet. Landstingen kringgår vårdgarantin, och patienterna hindras söka vård på andra ställen i Sverige. Vi ser att skillnaderna ökar. Jag vill påminna socialministern vad socialdemokratiske kollegan Lars Isaksson skrev i Dagens Medicin nr 16 i år. "Staten drar in 2,6 miljarder kronor från kommuner och landsting under 2005, på grund av en slutreglering av pensionsreformen . - Därmed verkar ." säger Lars Isaksson, s-ordförande i Landstingsförbundet, de pengar "regeringen utlovar i vårbudgeten bara bli ett nollsummespel." Sedan fortsätter han: "- Den bilden regeringen målar ut om satsning på kommuner och landsting håller inte. Förväntningarna om vad vi kan åstadkomma skruvas upp på ett sätt som riskerar att skada sektorn." Tilltro handlar om att många i dag tror att de får den bästa vården utomlands. Jag nämner åter Norge. Man har faktiskt där en garanti som säger att man får söka vård inom EU efter tre månader. I Danmark är det två månader. Här i Sverige ser Lars Engqvist och regeringen vården i Europa som ett hot, som ett hinder, och försöker måla upp en fasansfull bild av vad som kommer att hända. Säg i stället, Lars Engqvist, att vi i Sverige ska ge den bästa sjukvården till smärtpatienter, att vi ska satsa på forskning och rehabilitering, och vi ska välkomna patienter från Europa till oss. Se inte EU-vården som ett problem. Öppna i stället upp och börja konkurrera om patienterna. Det är patienterna värda. I sjukvårdsdebatten förra veckan, Lars Engqvist, framhöll socialministern i positiva ordalag de korta köerna för starroperationerna. Jag håller med om det. Det är intressant att socialministern tog upp just denna diagnos som ett alibi för att svensk offentlig sjukvård fungerar. Det är dels ett resultat av vårdgarantin, dels att de borgerliga landstingen har släppt in privata vårdgivare. Det är tack vare de privata vårdgivarna som köerna för starroperationer har gått ned. I Stockholm med omgivning hade man nästan inga köer till starroperation. I Gävle, där man inte hade vårdgaranti, är kön fortfarande 136 veckor. Varför säger jag detta? Jo, därför att landets smärtkliniker ofta är privata, men landstingen förlänger i dag inte vårdavtal och ser inte privata vårdgivare som en tillgång utan säger att allt ska vara inom sjukhusets väggar i den offentliga sektorn. Lars Engqvist talar om mångfald och vikten av alternativ. Ibland säger han så, och ibland tar han tillbaka det i Dagens Medicin. Sedan säger Lars Engqvist någonting annat i talarstolen. Vi begriper oss inte på vad Lars Engqvist egentligen menar. Ibland säger Lars Engqvist att alternativ är bra - men tar sedan tillbaka. Det är viktigt, som jag ser det, att vi öppnar upp för alternativ och mångfald. Okej, låt oss hålla oss till den öppna vården för att göra det enklare för Lars Engqvist. Vad ska Lars Engqvist göra för att bevaka en sådan utveckling att vi får en mångfald inom smärtenheten, inte minst för de smärtdrabbades skull? När kommer vårdgarantin? I sjukvårdsdebatten förra veckan sade Lars Engqvist att vi skulle vänta några dagar - den kommer snart. Det har gått några dagar.

Fru talman! Lars Engqvist säger, när han väl kommer in på diskussionerna om smärtpatienterna, att landstingen har kunskap nog. Jag tror faktiskt inte att det är sant. Jag ägnade mig åt att söka lite på Socialstyrelsens hemsida kring ord som beskriver smärta. Jag sökte på kronisk smärta, långvarig smärta, fibromyalgi - typiska sökord för området. De ger mellan 5 och 13 träffar på Socialstyrelsens hemsida. När jag söker på högt blodtryck får jag 86 träffar. Jag tror att det speglar lite hur lågprioriterat smärta är. Jag tror att det är viktigt att inte bara utredningen pågår utan att Socialstyrelsen allmänt tar ett större grepp om frågan. Jag tror också att det gäller försäkringskassorna. Det var den andra delen av min interpellation till ministern. Försäkringskassorna måste också ta frågan på allvar. Det finns en fara när vi försöker tvinga fram snabb rehabilitering och när vi fokuserar på att få tillbaka folk i arbete - vilket är jätteviktigt och vilket vi ska - att det blir kontraproduktivt därför att man inte lyssnar på till exempel de läkare som jobbar med smärtvård. Rehabilitering måste ha ett första fokus. Första fokus när det gäller smärtpatienter måste vara att om möjligt naturligtvis göra dem friska. Nästa steg - om patienten inte blir frisk - måste vara att hitta ett sätt för människor att hantera och leva med smärtan i vardagen. Sedan är nästa steg att komma tillbaka till arbetet. I dag får jag signaler från till exempel smärtläkare att man går på alldeles för fort, vilket gör att efter bara ett par veckor tillbaka på jobbet kraschar patienten. Då kommer patienten inte alls tillbaka. Man har fått uppleva misslyckandet eftersom det inte har funnits kompetent och kunnig rehabvård. Jag tänkte läsa upp några siffror. Det kom en utredning 1994 från Socialstyrelsen om hur rehabvård skulle hanteras. År 2000 gjorde en läkare en uppföljning av hur det hade gått. Det visade sig att 67 % av länssjukhusen saknar multidisciplinära smärtmottagningar, vilket var en av de viktigaste sakerna som pekades ut i utredningen. 55 % av klinikerna saknar minst två läkare som kan arbeta med detta. 57 % av klinikerna saknar sjukgymnaster. 76 % saknar psykosocial kompetens, trots att man vet att just kuratorer är viktiga och en holistisk syn, en helhetssyn, på begreppet smärta är viktig. 65 % anger att man inte har kompetens för smärtrehabilitering, och 63 % angav att man inte kan behandla och rehabilitera patienter med diffus långvarig muskuloskeletal smärta. Det här är skrämmande siffror. Då pratade man om sex år senare, och nu pratar man om tio år senare. Situationen är inte bättre i dag, snarare sämre. Ministern måste inse att någonting måste göras.

Fru talman! Jag vill göra ett vidare försök att definiera smärtrehabilitering. Det är en process som syftar till att människor med smärta ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmågor. I dag är olikheterna stora runtom i landet vad gäller ekonomiska resurser för rehabilitering och utbud av insatser. De som i dag står utanför eller bedöms ha små möjligheter att återvända till arbetsmarknaden får inte samma insatser som övriga medborgare. Centerpartiet menar att all rehabilitering måste ses i ett livslångt perspektiv och inte bara vara en insats för yrkesverksamma eller de som kan rehabiliteras tillbaka till yrkeslivet. Då skulle rehabilitering efter fyllda 65 år inte automatiskt kunna hänskjutas till normalt åldrande och enbart bli en geriatrisk fråga. Det är också viktigt med en sammanhållen rehabiliteringsprocess, där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser. Det är viktigt med en utvärdering och uppföljning av insatserna. Nu kan jag inte bemöta socialministerns åsikter om komplementärmedicin, eftersom jag inte har rätt till ytterligare ett anförande, men jag vill ändå passa på att berätta hur det kan vara i praktiken. Fru Svensson vaknar en morgon och har svår värk. Hon har värken kvar några veckor, och hon ringer till vårdcentralen och frågar efter en tid. Det finns ingen tid. Hon har en väninna som rekommenderar biolight -metoden, men den kostar henne tre behandlingar och 500 kr. Hon vågar inte ta den, utan hon väntar på vårdcentralen. Är det inte rimligt, om det finns en metod som kan hjälpa henne mot smärtan, att den också värderas från samhällets sida?

Fru talman! I torsdags tillsatte regeringen en utredning som handlar om alternativ eller komplementär medicin. Uppdraget är att försöka göra det första registret över de vårdgivare som erbjuder alternativa behandlingsformer eller alternativ vård. Det är viktigt, därför att det har inte funnits på nationell nivå tidigare. Nu ska förutsättningarna för det utredas. I uppdraget ingår naturligtvis också att bestämma sig för att registrera sådana alternativa eller komplementära behandlingar som är förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är inte så att det finns en strikt gränsdragning mellan skolmedicinen och komplementärmedicinen. De kompletterar verkligen varandra i många avseenden, och gränserna förskjuts. Men för första gången tar vi nu initiativ till att upprätta ett sådant här register, och det är viktigt för att öka kunskapen och också öka möjligheten för patienter att söka vård hos vårdgivare som erbjuder den typen av behandling. Det är ett första steg i att få en bättre ordning än den behandling som har varit fram till nu när det gäller komplementärmedicin. Vi beslutade om direktiv och om utredare på regeringssammanträdet i torsdags. Jag måste säga att jag fascineras av Cristina Husmark Pehrsson. Oavsett vad vi diskuterar slutar det alltid med en sorts marknadsanpassning av sjukvården. Det är en marknadsanpassning om man bestämmer sig för att man så definitivt skiljer finansiären från vårdgivaren. Om man bestämmer sig, som Cristina Husmark Pehrsson och Moderaterna, för att låta pengen följa patienten har man tagit första steget till att betrakta patienten som en sorts kund. Vårdgivaren ska leva mot kunden, och kunden söker vård. I långa stycken kan det resonemanget låta lockande, om man bortser från behovet av just långsiktigt ansvarstagande, långsiktig planering för framtidens vård. Norge skiljer sig definitivt från det system som jag förstår att Moderaterna tänker försöka plädera för, nämligen att staten är ansvarig för sjukvården. Vårdgivare och finansiär i sjukhussystemet i Norge är ju densamma. Men att skilja det här åt och låta sjukhusen konkurrera om kunderna, som det heter, leder ganska snabbt till en misshushållning av resurser och till svårigheter att få en sjukvård som fungerar. Men det där är Moderaternas problem. Jag står för en uppfattning, som jag vet delas av en överväldigande majoritet av svenska folket och som delas av en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag, om att vi ska ha en vård som är gemensamt finansierad, där vi också har ett ansvar, där huvudmännen är både finansiärer och erbjuder vården. Vårdgivarna kan teckna avtal med entreprenörer för att få vård i alternativa produktionsformer, men huvudmännen är ansvariga både för finansiering och för att erbjuda vård. Detta är grundläggande för det sjukvårdssystem vi har i Sverige. Jag tror att när vi får en chans att pröva de här alternativen 2006 förlorar väl Moderaterna än en gång den här frågan, därför att folk vill inte ha en marknadsanpassad sjukvård. Det vi har ansvar för är att se till att vi stimulerar sjukvårdshuvudmännen att verkligen erbjuda den vård som medborgarna förväntar sig. Jag har aldrig sagt att vi skulle införa en vårdgaranti tre dagar efter presentationen av vårpropositionen. Däremot sade jag att vi kommer att redovisa att vi anslår medel. Vi har nu anvisat medel och talat om de pengar som finns i budgeten, och vi kommer att redovisa mer i detalj hur de ska fördelas när vi presenterar budgetpropositionen i september. Vi har tagit det första viktiga steget för att göra det möjligt att införa en vårdgaranti redan under nästa år. Det var det jag påpekade.

Fru talman! Jag vill påminna socialministern om att vi politiker är patientföreträdare och inte de bästa på att driva vård och omsorg. Där är vi odugliga. Jag kan notera att Norge klarar sig utan politikerstyrda organisationer ute i vården i sina helseföretag. Jag konstaterar att Norge också klarar sig utan apoteksmonopol, vilket ger både högre tillgänglighet och lägre priser. Jag tycker inte att det är fel att vi säger att pengarna följer patienten i hennes val. De gör det när Lars Engqvist och jag går till tandläkaren. De gör det när Lars Engqvist och jag går till sjukgymnasten eller till en privatläkare. Då följer pengarna oss. Jag tycker att det är rättvist att det också ska ske för andra patienter. Jag tycker att pengarna ska följa oss. Då kan jag välja smärtenheten i Helsingborg eller vistelse på Sommarsol, och jag kan gå till en massör som ännu inte har fått något vårdavtal. Vi måste också bevaka och bejaka att det finns privata vårdgivare. När det gäller forskning och utveckling, socialministern, har Moderaterna i sitt budgetförslag ökat regeringens budget till SBU med 10 miljoner kronor. Slutligen, socialministern! För flera år sedan kom det en utredning, som var helt enhällig, som hette Vård i livets slutskede . Det handlar om patienter som också kan ha smärta, som kanske inte kan förmedla sig. Den här propositionen kopplar jag ihop med det vi diskuterar i dag om smärta. Vi har väntat länge nog på den propositionen. Den har aviserats men inte kommit. Vi vet fortfarande inte när den kommer. Jag tycker att detta är en otroligt viktig och human proposition, och jag vädjar, det sista jag gör i dag, till Lars Engqvist: Se till att den propositionen kommer fram!

Fru talman! Det är lite konstigt att hamna i en debatt som skulle handla om smärta men som mest handlar om sjukvårdens organisation och där organisationen inte brister just för smärtpatienterna. Ett av de stora problemen just med behandling av smärta är att man behöver länka ihop specialistvården och den nära sjukvården. Smärtpatienter behöver ofta ha en långvarig, trygg och välorganiserad sjukvård, där olika aktörer inom sjukvården - min husläkare, om jag ska ta ett gammalt kärt folkpartiförslag, min specialist och andra - arbetar tillsammans i lag. Om vi ska diskutera sjukvårdens organisation är det möjligtvis hur vi genererar en sjukvård som just gör det här, att vi arbetar i lag och sätter patienten i centrum inte bara i högtidstalen utan också inom vården. Jag har pratat en del med mina landstingskolleger, och jag tror att vi i alla fall i Skåne kommer att ha en diskussion åt det hållet att närsjukvården måste kunna arbeta ihop med till exempel specialisterna på rehabsidan, för att kunna ge en sjukvård till patienten som är på patientens villkor. Vi måste driva på här i riksdagen. Vi måste driva på för att lyfta upp frågorna. Vi måste också driva på för att få fram de goda exemplen på hur man kan jobba med smärta och med rehabiliteringsvård på rätt sätt. Om socialministern och andra aktörer på nationell nivå inte ligger på är det en risk att de här patienterna fortsätter att vara bortglömda. Det vore ytterst olyckligt.

Fru talman! Till Marie Wahlgren ska jag säga att det inte är så märkvärdigt att vi diskuterar organisation. Det är i själva verket så att det är de organisatoriska förutsättningarna för sjukvården, de finansiella förutsättningarna och kontrollen över kvaliteten som i huvudsak är riksdagens sak. Det är viktigt att vi då och då ventilerar och diskuterar sjukvårdens förmåga att leva upp till de krav som olika diagnosgrupper har på sjukvården och att vi ska försäkra oss om att ha en kvalitet. Men vårt huvudsakliga ansvar är att svara på frågan: Har vi organiserat sjukvården så att det finns förutsättningar för de medborgare som har uppdrag runtom i landsting - eller i kommuner för den delen av vården som kommunerna är ansvariga för - att leva upp till det? Jag tror att vi har anledning att fundera väldigt mycket på att stärka resurserna, ge tydliga anvisningar hur man ska göra, minska väntetider och öka tillgängligheten och vara öppen för organisatoriska förnyelser. Vi har mycket att göra där. Men ändå blir det till sist så att frågan om huruvida sjukvården lever upp till de krav patienterna ställer på oss måste ställas till dem som har medborgarnas uppdrag att svara för sjukvårdens organisation och kvalitet. Det är människor ute i landsting och kommuner. Det blir en balansgång mellan vad vi bör diskutera här och vad vi bör ställa för krav på våra landstingsledamöter. Jag menar att vi har anledning att ställa höga krav på landstingen. De är ansvariga. Det handlar inte om att skylla ifrån sig. Det är bara att konstatera att vi i Sveriges riksdag har beslutat om en organisation. Då ska vi också kunna diskutera vilka krav vi ska ställa på sjukvården.